Mer om folkbokföring och statskyrka

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Vi citerar ur den norska katolska tidskriften S:t Olav:

”Enligt norsk lag har man rätt att låta registrera sig under vilket som helst erkänt trossamfund. Staten åtar sig att på grundval av ett särskilt hos oss historiskt betingat system inkräva skatt till de trossamfund, som synes ha sin plats ibland oss. Detta medför i stor utsträckning någon form av registrering av den enskilde i relation till denna tradition. Det ger också en bild av hur många som i stort kan antas finnas i det ena eller andra samfundet.” Därtill fogas uppgiften att på denna grundval antalet katoliker i Norge vid senaste årsskifte uppgick till 15 000 så när som på något tiotal.

Norge har som bekant ett än mer utpräglat statskyrkosystem än Sverige. Främst yttrar sig detta däri, att kyrkan och församlingarna inte har någon självständig ekonomi, utan större delen av kostnaderna för den kyrkliga verksamheten går över statsbudgeten. Trots eller möjligen tack vare detta har Norge emellertid lyckats lösa likabehandlingsproblemet på ett oändligt mycket bättre sätt än Sverige. Den nuvarande ordningen vilar på den lag om trossamfund som tillkom i början av 70-talet. De samfund som så önskar kan ansöka om statligt erkännande. När ett sådant föreligger registreras tillhörighet till samfundet i folkbokföringen (självfallet helt frivilligt) och samfundet uppbär från staten en summa motsvarande vad medlemmarna över skattsedeln betalat till den norska kyrkans verksamhet.

Alla religiösa riktningar har inte anslutit sig till denna ordning. Utanför står det största fria samfundet, Pinsebevegelsen. Men detta ingår i frivilligheten, och iden att andra samfund skulle berövas denna möjlighet, därför att några inte ställde upp, har veterligen inte förekommit.

I Norge existerar, kort sagt, en långtgående jämlikhet mellan statskyrkan och andra samfund. Systemet är alltså möjligt under bibehållet statskyrkoväsen, och har faktiskt varit aktuellt också i vårt land. Dissenterlagskommittén 1949 föreslog en ordning med ”erkända trossamfund” och därför tillsattes en dissenterskatteberedning, vilken förslog ett system för skatterestitution till samfunden, i allt väsentligt överensstämmande med den norska modellen.

De fria samfunden förklarade sig emellertid vara ointresserade både av statligt erkännande och skatterestitution. I det läget avskaffades helt den tidigare registreringen även av ”främmande trosbekännare”, eftersom beräkningen av kyrkoskatt endast krävde uppgift om medlemskap i Svenska kyrkan. Detta utan att de som främst drabbades, den katolska kyrkan och de mosaiska församlingarna, över huvud gavs möjlighet att yttra sig.

De fria samfunden i Sverige inrymmer som vi sett av pressdebatten skilda meningar om det dubbla medlemskapet, alltså utom i samfundet också i Svenska kyrkan. Denna oklarhet spelar givetvis också en viktig roll för det frikyrkliga ställningstagandet för trettio år sedan. Det förefaller sannolikt att de fria samfunden också idag avböjer statligt erkännande och hjälp med uppbörden av medlemsavgifter. Situationen har dock grundligt förändrats genom statsbidragen till frikyrkorna. Däremot har de frikyrkliga remissinstanserna gjort klart, att man inte motsätter sig att kyrkor med en annan syn på samfundsstatus och medlemskap, som den katolska, skulle få hjälp av folkbokföringsorgan med registrering och uppbörd. Detta är tacknämligt, inte minst med tanke på den ödesdigra roll det frikyrkliga ställningstagandet kom att spela för trettio år sedan.

Rättelse och komplettering

Förra numrets ledare avslutades med önskemålet att från ansvarigt regeringshåll få ett besked om eventuella förändringar i grundhållningen till stat-kyrka-problematiken. Vi tyckte oss på grundval av tidningsintervjuer och andra uttalanden från statsrådet Boo förstå, att kyrkoministern mottagit förslaget från kyrkomötets utredningskommitté under biskop Palmqvist och sänt ut detta på remiss.

Däri hade vi låtit oss vilseledas. ‘Folkpartiets andre vice ordf., vår värderade medarbetare, Kerstin Aner har sänt oss ett tillrättaläggande brev. I detta framhålls ”att det faktiskt inte är kyrkoministern utan kyrkan, som har skickat biskop Palmqvists utredning om en kyrklig riksstyrelse

på remiss. Detta är ju en arbetsgrupp under kyrkomötet, inte under riksdag eller regering.”

Vi beklagar vårt misstag, som rimligen måste delas av andra, vilka läst statsrådets uttalanden om reformernas önskvärda tågordning. De har knappast lett tankarna till en utanförstående, neutral iakttagare. Kerstin Aners brev bekräftar också att Folkpartiet inte är berett till någon ”ojämlikhetsreform”, varför risken att kyrkostyrelseförslaget blir proposition under nuvarande regering torde vara obetydlig. Nyligen kunde man ju också konstatera övriga biskopars ljumhet inför det palmqvistiska förslaget.

I P-O Nilssons viktiga upplysnings- och debattbok Utopi eller verklighet, Skeab, kunde vi inhämta att utredningen om folkbokföringen tillsatts inom budgetdepartementet samt de sakkunnigas namn, och Kerstin Aner har tillställt oss direktiven, daterade 1979-08-16. Ur dessa citerar vi hoppfullt: ”Frågan om hur andra samfund än svenska kyrkan ska kunna få tillgång till uppgifter ur folkbokföringen har inte tagits upp under stat-kyrka-överläggningarna. Kommittén bör sålunda undersöka vilka önskemål trossamfunden kan ha i detta hänseende och överväga möjligheterna att tillgodose dessa önskemål.”

Ännu har dock Katolska biskopsämbetet inte haft någon kontakt med kommittén, och försök att på basis av pressuppgifter få närmare upplysningar har hittills varit förgäves.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Vi citerar ur den norska katolska tidskriften S:t Olav:

”Enligt norsk lag har man rätt att låta registrera sig under vilket som helst erkänt trossamfund. Staten åtar sig att på grundval av ett särskilt hos oss historiskt betingat system inkräva skatt till de trossamfund, som synes ha sin plats ibland oss. Detta medför i stor utsträckning någon form av registrering av den enskilde i relation till denna tradition. Det ger också en bild av hur många som i stort kan antas finnas i det ena eller andra samfundet.” Därtill fogas uppgiften att på denna grundval antalet katoliker i Norge vid senaste årsskifte uppgick till 15 000 så när som på något tiotal.

Norge har som bekant ett än mer utpräglat statskyrkosystem än Sverige. Främst yttrar sig detta däri, att kyrkan och församlingarna inte har någon självständig ekonomi, utan större delen av kostnaderna för den kyrkliga verksamheten går över statsbudgeten. Trots eller möjligen tack vare detta har Norge emellertid lyckats lösa likabehandlingsproblemet på ett oändligt mycket bättre sätt än Sverige. Den nuvarande ordningen vilar på den lag om trossamfund som tillkom i början av 70-talet. De samfund som så önskar kan ansöka om statligt erkännande. När ett sådant föreligger registreras tillhörighet till samfundet i folkbokföringen (självfallet helt frivilligt) och samfundet uppbär från staten en summa motsvarande vad medlemmarna över skattsedeln betalat till den norska kyrkans verksamhet.

Alla religiösa riktningar har inte anslutit sig till denna ordning. Utanför står det största fria samfundet, Pinsebevegelsen. Men detta ingår i frivilligheten, och iden att andra samfund skulle berövas denna möjlighet, därför att några inte ställde upp, har veterligen inte förekommit.

I Norge existerar, kort sagt, en långtgående jämlikhet mellan statskyrkan och andra samfund. Systemet är alltså möjligt under bibehållet statskyrkoväsen, och har faktiskt varit aktuellt också i vårt land. Dissenterlagskommittén 1949 föreslog en ordning med ”erkända trossamfund” och därför tillsattes en dissenterskatteberedning, vilken förslog ett system för skatterestitution till samfunden, i allt väsentligt överensstämmande med den norska modellen.

De fria samfunden förklarade sig emellertid vara ointresserade både av statligt erkännande och skatterestitution. I det läget avskaffades helt den tidigare registreringen även av ”främmande trosbekännare”, eftersom beräkningen av kyrkoskatt endast krävde uppgift om medlemskap i Svenska kyrkan. Detta utan att de som främst drabbades, den katolska kyrkan och de mosaiska församlingarna, över huvud gavs möjlighet att yttra sig.

De fria samfunden i Sverige inrymmer som vi sett av pressdebatten skilda meningar om det dubbla medlemskapet, alltså utom i samfundet också i Svenska kyrkan. Denna oklarhet spelar givetvis också en viktig roll för det frikyrkliga ställningstagandet för trettio år sedan. Det förefaller sannolikt att de fria samfunden också idag avböjer statligt erkännande och hjälp med uppbörden av medlemsavgifter. Situationen har dock grundligt förändrats genom statsbidragen till frikyrkorna. Däremot har de frikyrkliga remissinstanserna gjort klart, att man inte motsätter sig att kyrkor med en annan syn på samfundsstatus och medlemskap, som den katolska, skulle få hjälp av folkbokföringsorgan med registrering och uppbörd. Detta är tacknämligt, inte minst med tanke på den ödesdigra roll det frikyrkliga ställningstagandet kom att spela för trettio år sedan.

Rättelse och komplettering

Förra numrets ledare avslutades med önskemålet att från ansvarigt regeringshåll få ett besked om eventuella förändringar i grundhållningen till stat-kyrka-problematiken. Vi tyckte oss på grundval av tidningsintervjuer och andra uttalanden från statsrådet Boo förstå, att kyrkoministern mottagit förslaget från kyrkomötets utredningskommitté under biskop Palmqvist och sänt ut detta på remiss.

Däri hade vi låtit oss vilseledas. ‘Folkpartiets andre vice ordf., vår värderade medarbetare, Kerstin Aner har sänt oss ett tillrättaläggande brev. I detta framhålls ”att det faktiskt inte är kyrkoministern utan kyrkan, som har skickat biskop Palmqvists utredning om en kyrklig riksstyrelse

på remiss. Detta är ju en arbetsgrupp under kyrkomötet, inte under riksdag eller regering.”

Vi beklagar vårt misstag, som rimligen måste delas av andra, vilka läst statsrådets uttalanden om reformernas önskvärda tågordning. De har knappast lett tankarna till en utanförstående, neutral iakttagare. Kerstin Aners brev bekräftar också att Folkpartiet inte är berett till någon ”ojämlikhetsreform”, varför risken att kyrkostyrelseförslaget blir proposition under nuvarande regering torde vara obetydlig. Nyligen kunde man ju också konstatera övriga biskopars ljumhet inför det palmqvistiska förslaget.

I P-O Nilssons viktiga upplysnings- och debattbok Utopi eller verklighet, Skeab, kunde vi inhämta att utredningen om folkbokföringen tillsatts inom budgetdepartementet samt de sakkunnigas namn, och Kerstin Aner har tillställt oss direktiven, daterade 1979-08-16. Ur dessa citerar vi hoppfullt: ”Frågan om hur andra samfund än svenska kyrkan ska kunna få tillgång till uppgifter ur folkbokföringen har inte tagits upp under stat-kyrka-överläggningarna. Kommittén bör sålunda undersöka vilka önskemål trossamfunden kan ha i detta hänseende och överväga möjligheterna att tillgodose dessa önskemål.”

Ännu har dock Katolska biskopsämbetet inte haft någon kontakt med kommittén, och försök att på basis av pressuppgifter få närmare upplysningar har hittills varit förgäves.