Mässa och meditation

Det berättas om en helig eller i varje fall mycket from präst och teolog – jag vill minnas att det var Thomas från Aquino – att han varje dag dels för sig själv firade mässan dels därefter deltog i en mässa celebrerad av en annan präst i huset. Varför? Jo, förklarade han, därför att han ville vara ostörd av omsorger om mässans rätta och värdiga celebrerande för att under den andra mässan i stillhet kunna meditera över eukaristins mysterium.

När man kommer in i en katolsk kyrka – i den egna, gamla vanliga, i en annan eller för första gången överhuvudtaget – slås man ofta av stillheten, lättheten att bedja och att meditera där inför och över ett mäktigt krucifix eller en skön bild av den heliga Jungfrun. (Turistfyllda katedraler ger andra upplevelser.) När man går i mässan, särskilt stilla mässor, är det väl naturligt att meditera före och efter samt under alla pauser i liturgin. Vid åhörandet av texterna torde även en viss inlevelse infinna sig. Så också under predikan i bästa fall. En bra predikan är den som man inte minns slutet på därför att man inspirerats att fortsätta en tankegång på egen hand. Kyrkorummet, mässfirandet och den gudstjänstfirande församlingen bör vara något helt annat, något från vardagen skilt, dvs det som är nödvändigt för vardagsmänniskor för att överleva.

Tyvärr fordras det mycket tid, mycken ro i själen och framför allt mycken fromhet för att kunna göra som prästen som strävade efter att meditera sig in i eukaristins mysterium. På den vägen skulle man kunna betrakta Silja Walters mässmeditationer som en hjälpreda eller en genväg men i själva verket är de en inspirationskälla.

Silja Walter är en 60-årig benediktinnunna som tillbragt drygt 30’år i ett kloster i Schweiz. Meditation är en benediktinsk specialitet. En urvald del av hennes meditationer har blivit diktsamlingar På fest hos Kristus – Beim Fest des Christus. (Se Alf Härdelin, Ord från ett gränsland. En presentation av diktarnunnan Silja Walter. Signum 3/80, sid 78.) Det fordras nog en benediktins andliga kvalifikationer och att leva i ett klosterklimat för att kunna genomföra en sådan prestation som vi vanliga inte förmår: att meditera över mässan i sin helhet.

På fest hos Kristus är på samma gång kristen brukskonst i bästa bemärkelse och poesi i modern utformning. Den är både bunden till mässans liturgiska uppbyggnad och bryter ramen. Den är knuten till kyrkorummet med alla dess detaljer och den lyfter av taket på kyrkan och visar hän mot något högre och viktigare och verkligare. Den är en diktsamling med ett givet, strängt tema men utformad i frihet och med en viss lekfullhet.

Silja Walter börjar sina meditationer långt utanför, långt före mässan och ändå i linje med den: Gud ropar på Adam, människan. ”Men vi kunde inte komma.” ”Festen blev inte av” heter den första dikten. Det gäller Adam, det gäller många i vår och alla tider. Det gäller både dem som deltar i mässan och dem som inte går dit.

Det är god sed att man förbereder sig till mässan redan hemma. Den sista delen av denna förberedelse är syndabekännelsen i början av mässan. Silja Walter knyter nu på ett naturligt sätt an till syndabekännelsen:

Å Herre Gud!

Vi kunde inte komma. Vi kunde

verkligen inte.

Vi har ätit från

dödens träd.

Därför.

Det är inte bara Adam som har ätit från dödens träd. Den som ätit från dödens träd drevs ut ur paradiset:

Bort.

Till hålan utan fest, till

världen.

Tyvärr kom

ormen med.

Även mässbesökaren är ju utdriven som Adam, människan. Så allvarligt är egentligen läget. ”Men så kom flickan” och genom flickan Maria kom Kristus och därför törs vi gå i mässan, komma till Herrens fest.

Så knyter Silja Walter redan från början ihop frälsningshistorien i bibeln och frälsningshistorien i mässan. Men hon alluderar också fritt mellan mässans olika delar, lika fritt som hennes meditationer flödar. Först efter 16 dikter är hon framme vid kollektbönen och den delen av mässmeditiationerna kallar hon helt prosaiskt för ”Parterna”, dvs Kristus och enskilda människor i församlingen, Kristus, värden vid festen:

Du osynlige,

vi ser dig stå där

osynlig

i festsalen, där din

skapelse ändlöst sluter

en ring omkring dig,

här ibland oss!

Men vi möter också den man som säger ”egentligen ville jag gå och fiska”, ”dem som är utanför”, ”en förströdd gäst”, dem ”utan passande kläder”. Silja Walter gör här just en sådan fin allusion mellan Herre förbarma dig och O Guds Lamm:

Kyrie, Herre,

Kristuslamm,

slaktat för oss

en självklar förbindelse mellan mässans början och slut, en förvånande självklarhet som på ett enkelt sätt visar vilken enhet den av olika delar från olika tider komponerade mässan ändå har. Så ger även de olika gudstjänstdeltagarna upphov till korta meditationer, sådana ämnen som knappast skulle engagera en människa utan stor visdom.

Kollektbönen och läsningarna får sina meditationer men också korgossen, ministranten, som jämställts med den unge Samuel:

Vid altaret gör han tjänst

han bär ett ljus

han är en framtidsbild:

Samuel.

Hanna vävde den

vita skjortan

åt gossen.

I förbundets tält vid Silo.

Sakta andas han

fladdrande lågan

förbi.

Guds kallande rop skall

nå honom

mitt i natten.

Tre gånger: Samuel!

Nu firar Herren

förbundets nya fest

med oss.

Den som står här

vid altaret

festklädd

och bär sitt ljus

och tjänar vid bordet

är en

Samuel.

Över denna avdelning av boken som spänner över både gamla och nya testamentet, över världshistorien och nutiden och över Gud och människor sätter Silja Walter den vardagliga rubriken: ”Erfarenheter vid festen.”

I nästa kapitel: ”Festens glans och överdåd”, deltar allt, både levande och döda ting. Fönster, körsång, ljus, blommor, hela kyrkorummet stämmer upp en lovsång inför ”Festmåltiden”. Här blir meditationerna med nödvändighet nära bibelordet. Här följer de bespisningsundret och gammaltestamentliga förebilder och framför allt Kristi lidande och död:

Du äter och

dricker dig

in i vår Herres

egen död.

Ha tålamod!

Han gör dig

–du vet inte hur –

för evigt

levande

vacker.

Det som slår en när man läser Silja Walter är det knappa, vardagliga språket, hennes förmåga till konkretion som nästan är chockerande. Samtidigt har hon en lätthet och självklarhet i uttrycket som får en att utbrista: ”Ja visst, så är det naturligtvis.” Hon är ingen ”svår” poet, men hennes poesi är inte lättillgänglig och lämpar sig inte (som Alf Härdelin påpekar i inledningen) för snabbläsning utan fordrar snarare omläsning. När man läser hennes dikter flera gånger gör man två iakttagelser: dels hur mångfasetterade de är, dels att de håller för nötning.

Varje kapitel är försett med prosainledningar som tyvärr inte är av samma klass. De är hållna i en lätt docerande ton och slår in inte så få öppna dörrar.

Något liknande kan sägas om Härdelins ”Inledning”. Hur bra den än är – ja nödvändig till en så ovanlig diktsamling som Silja Walters – skulle den passa bättre som efterskrift. Nu blir det skikt på skikt av inledningar. Det vore mycket roligare att oförmedlat få konfronteras med Silja Walters direkta och avslöjande poesi.

Till slut något om Härdelins tolkning. Det som slår en när man jämför original och tolkning är olikheterna i rytm. Silja Walter har – i den mån hon bemödat sig om den – mestadels stigande rytm medan Härdelin tycks föredraga fallande. Vad som därutöver slår en är att Härdelin verkligen bemödat sig om att inte bara skriva rytmiskt utan även att tänka rytmiskt. Det märks på tolkningens genomgående lätthet och på det naturliga sätt på vilket han bryter rytmen för att motverka de korta versradernas lurande monotoni. Därigenom blir stroferna elastiska och får en inneboende spänst. Något som är påfallande svårt vid översättningar från tyskan är att bevara sig mot alla germanismer som smyger sig på. Här har Härdelin verkligen varit observant. Man har faktiskt ingen känsla av att det i själva verket rör sig om en översättning. Det är i denna tolkning inte enbart fråga om ett gott hantverk. Det knappa språket, vardagligheten, enkelheten, någon gång avbruten av ett ålderdomligare ord, den påträngande konkretionen har Härdelin lyckats överflytta.

Silja Walters och Alf Härdelins bok har blivit – för att använda ett par rader ur Härdelins inledning sid 9 – vad man hoppas att den skall bli för många läsare, sådana som är vana vid att bara läsa poesi och sådana som är vana att bara meditera: ”meditationer in i mässan, in i formerna, orden, skalet, in till mysteriet, hjärtat, anden.” Just det som den fromme prästen sökte.