Paleontologin och människosläktets uppkomst

”Hjärnutvecklingens Rubicon”, ”steget över till tankeförmågan”, ”tröskeln till människoblivandet” – sedan mer än en mansålder har paleontologin hopat liknelser för att beteckna tidpunkten för människans framträdande under loppet av det 10-20 miljoner år långa utvecklingsskede som givit upphov till vissa former av primater under tertiärtiden fram till vad som obestridligen är människan.

Utvecklingsläran

För mer än två hundra år sedan urskilde Carl von Linné (1758) en särskild likhet mellan människan och aporna: han tolkade detta morfologiska samband så att han insatte det nutida människosläktet – det enda som var känt på hans tid – i ordningen herredjur eller Primates. Men likhet innebär inte i och för sig gemensamt ursprung. Angelägna att hävda människans egenart gentemot icke-mänskliga primater lanserade Schreber (1775), Blumenbach (1791), Cuvier (1805) och de flesta naturforskarna under 1800-talet – Tronessart så sent som 1897 – klassindelningar som mera betonade förekommande särdrag. Åt människorna avsattes på detta sätt en särskild plats, de tvåhäntas släkte, i motsats till de fyrhänta eller fyrtassade primaternas ludna hop.

Tanken var ännu inte mogen för en utveckling steg för steg mot människan och man kom sig inte för med att närmare fastställa övergångsvarelsen halvvägs mellan djur och människa. Men hypotesen skulle snart framställa sig, till en början trevande men senare mera uttryckligt genom Darwins Om arternas uppkomst (1859) och framför allt genom hans Människans härstamning (1871). Huxley, Haeckel och ytterligare några befäster alltmer övertygelsen om en allmängiltig biologisk utveckling som omfattar även människan. Utforskade överensstämmelser mellan människan och de icke-mänskliga primaterna är mera djupgående än man föreställt sig: de får sin förklaring genom det gemensamma ursprunget – kanske avlägset – från en stamfader som ännu inte fastställts. Människans naturhistoria sänker sina rötter ned i en biologisk groningsbädd, som förmodligen också bildat underlag för lemurer, markattor och vår egen tids människoapor.

I hänförelsen inför upptäckten av det biologiska ursprunget blev det främsta ärendet – visserligen med anknytning till naturforskningen men tyvärr ofta trångbröstat och gärna hädiskt framfört – att betona det nära sambandet mellan människa och djur. Antropologerna i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet förtecknade samvetsgrant anatomiska överensstämmelser och strukturella likheter; psykologin och sociologin blandade sig i leken, ivriga att föra tillbaka kännetecken hos människan på kännetecken hos andra primater: ”Människan var, när allt kommer omkring, ingenting annat än en apa, en aning mera utvecklad visserligen och klyftigare, men sist och slutligen en apa bland andra apor; hennes hjärna var visserligen uppseendeväckande stor, förmodligen beroende på en extra delning varigenom antalet nervceller fördubblats!”

Eftersom det skett en utveckling från primat till människa, bör människan härstamma från aporna. En vacker dag skulle man påträffa ”den felande länken”. Man förser den med namn innan man funnit den: Pithecanthropus, apmänniskan, lokaliserad till Java 1890-1892. Fyrtio år senare, då sydafrikanerna Dart och Broom hugger ut klippväggarna i Transvaal, där det finns gott om australopitheciner, som ännu är mera djur än människor men som redan kliver på människoblivandets tröskel, inför pressen beteckningen ape-man men tvekar om tonvikten: apmänniska eller människoapa? För att kunna bestämma sig måste man ha en definition av begreppet människa, en definition som passar ihop med de nya omständigheter som tillkommit. Och vem sitter inne med den?

Men antropologernas syn på saken har skiftat avsevärt sedan seklets början. Sedan den första ivern att föra tillbaka människan på aporna lagt sig, återgår man på 1930talet till ett synsätt som är mera behärskat och också mera objektivt. Utan att på något sätt avvisa lärdomarna från anatomin, fysiologin, den jämförande psykologin och de likheter mellan människan och den ickemänskliga primaten som dessa discipliner bragt i dagen, återupptäcker vetenskapen människans djupa egenart. Buffon hade på sin tid talat om en Homo duplex; och den nya antropologin, som visserligen ville begränsa sig till den enkla iakttagelsen, underskattar ingalunda vidden av vad Teilhard de Chardin snart skulle komma att kalla Fenomenet människan. Efter honom kommer E. Fischer, J. Huxley, J. Piveteau, M. Scheler, S. Washburn och flertalet forskare inom fysisk antropologi, social- och kulturantropologi eller paleontologi, som framdeles erkänner att i och med människan en ny art av liv framträtt på jorden. Det rör sig inte längre om en variant som skiljer sig från primaterna utan om ett nytt naturrike, helt och hållet särpräglat, på samma gång härrörande från det biologiska sammanhanget och tvärt brytande med det som förut varit.

Fem trappsteg i människoblivandet

Den biologiska fortgång som darwinismen förutsatte har idag i rikt mått bekräftats av fakta. Humanpaleontologin har övertygande angivit utvecklingsgången för människoblivandet med en början för mer än tio miljoner år sedan i de subekvatoriala områdena under miocen tack vare den fortgående skogsavvecklingen och organiska mutationer som drog nytta av denna. De organiska förändringar som utmärker utvecklingen mot människan är särskilt invecklade genom att de steg för steg inbegriper systemet som helhet i en pendelrörelse: anatomiska strukturer, fysiologi, funktionssätt, beteende – allt yttrar sig inom och betingas av organismen, även om det är bekvämt att – inte utan en viss konstfärdighet – utskilja de faktorer som ligger bakom tändernas utveckling, omständigheterna för den upprätta kroppsställningen med förflyttning medelst de bakre extremiteterna och den anmärkningsvärda utvidgningen av hjärnan hos den primat som var på väg att bli människa.

Hur många årmiljoner har det behövts, vilka oerhörda underbyggnader av mutationer, hur många släktled för att slutligen komma fram till den riktiga människan – alltifrån primaten Dryopithecus (för 15-20 miljoner år sedan, då människoblivandet inleddes) och på vilka vägar närmare bestämt? Man är ännu tveksam. Forskarna är idag åtminstone eniga om att, låt vara nödtorftigt, erkänna en första förekomst av hominider för ett tiotal miljoner år sedan i och med Ramapithecus, en form som är sparsamt belagd men tillräckligt tydligt framträdande i Siwalik-bergen i norra Pakistan och i Östafrika, och numera från Spanien till den kinesiska provinsen Yunnan tvärs över hela den gamla världen.

Senare, för kanske tre miljoner år sedan, framträder en andra nivå, från södra Afrika till Etiopien, i synnerhet över hela den östafrikanska gravsänkan Rift Valley: släktena Australopithecus och Paranthropus, så mycket bättre kända som man idag förfogar över hundratals fragment. De är små primater med en kroppslängd på 1,20 m och en ungefärlig vikt om 30 kg, upprättgående och med en hjärnskålrymd på 450-530 cm’ – tydligen uppdelade i två eller tre arter, spenslig resp. grovlagd, kanske anpassade till speciella livsformer och matvanor, även om rönen angående deras beteende förblir mycket sparsamma. Det förefaller åtminstone rimligt att tillerkänna dessa australopitheciner mer av intelligens och händighet än dagens människoapor – bl.a. använde de, om de också inte tillverkade, enkla ”redskap”, kanske genom efterliknande av djuren och med utvecklat anlag för jakt.

Det tredje steget, närmare inpå oss, inföll för ungefär två miljoner år sedan med den första företrädaren för släktet Homo, som påträffats i Östafrika, nämligen Homo habilis med en hjärnskålrymd om 670 cm’. Dess ansikte är förhållandevis platt, den är 1,05-1,20 m lång, fot och lårben är förvånansvärt lika den moderna människans.

På många fyndplatser åtföljes fossilen av en uppsättning stenredskap, och det finns all anledning att tillerkänna Homo habilis äran av en målmedveten utformning.

Ännu yngre är Homo erectus, daterad till för 1,2-0,4 miljoner år sedan; förr kallades den Pithecanthropus eller Sinanthropus. Den sträcker sig över ett långvarigt tidsskede (kanske mer än en miljon år att döma av fynden i Djetis på Java) och återfinns utspridd från Marocko till Indonesien, från Östafrika till Ungerns slättmarker och den kinesika provinsen Shensis lössjord. En sådan utberedning i tid och rum förklarar kanske den avsevärda mångfald inom arten som iakttagits. Det rör sig utan tvivel om en stamfader till den moderna människan. Dess hjärnskålsrymd skiftar kring 1 000 cm’. Kraniet är tungt, massivt, tillplattat och kännetecknas av framträdande ögonbrynsbågar. Bäckenpartiet är särskilt kraftigt utbildat. De nedre extremiteterna kan knappast särskiljas från den nuvarande människans. Man känner väl till de enkla stenredskapen från Saint-Acheul (dep. Somme, Frankrike) liksom jaktsätten. Bruken att förtära människokött och en viss typ av begravning får sägas vara nöjaktigt belagda.

Det femte steget i människoblivandet – säkerligen i rakt nedstigande led från den nyss nämnda Homo erectus – blev Homo sapiens, vars allra tidigaste representanter tidfästes till mellersta pleistocen, under Mindel-Rissmellanistiden för nästan 300 000 år sedan då avsevärda rasolikheter uppkommer – man kan nämna de berömda neanderthalarna i Europa under Wurm-istiden. Alltifrån denna tidpunkt skulle formen sapiens i allt väsentligt ha uppnåtts, i vars mitt mänskligheten av idag anmäler sin närvaro. Hjärnskålrymden utvidgas därmed till ett uppseendeväckande medelvärde av 1 300 cm’. Den kulturella utvecklingen kommer till uttryck i en gradvis fortskridande förfining av hantverksskickligheten, i bruket av rituell begravning och snart också i konsten och symbolframställningen.

Detta är, i korthet uttryckt, de fem trappstegen i utvecklingen mot människan: fem väsentliga moment i utbildandet av den särskilda form som utgör familjen hominider. Men orden är försåtliga: hominider, Homo, sapiens är rätteligen naturvetenskapliga märklappar – de gör inte anspråk på att utsäga någon filosofisk stipulation och än mindre något om de betecknade formernas natur. Trots att det etymologiska sambandet kunde föra tanken till begreppen mänsklighet eller medvetande, så står uttrycken hominider, Homo och sapiens endast för zoologiska kategorier och hänför sig uteslutande till en klassificering i ordningar, släkten eller arter – en klassificering som ingenting har att göra med den natur eller det väsen som förbindes med orden människa och mänsklig. Problemet kvarstår alltså i sin helhet: på samma sätt som det reflekterande medvetandet inte skulle kunna förbehållas Homo sapiens enbart utan även kanske tillerkännas dess stamfäder erectus och habilis, så återges egenskapen mänskligt inte rättvisande med substantivet Homo, även om man – i logikens intresse och till missförståndets förebyggande – kan anstränga sig att bringa den systematiska bestämningen och den filosofiska uttolkningen av de nämnda sakerna i överensstämmelse med varandra. Men hur, närmare bestämt, igenkänner man människan?

Lärdomar av nyligen gjorda upptäckter

Den uppställda frågan blir ännu svårare att besvara genom de talrika upptäckter som gjorts under de senaste tjugufem åren angående skeden – ofta av mycket tidigt datum – under pleistocen, ja rentav under pliocen. Utan att här kunna uppehålla sig vid enskildheter eller kunna dryfta varje saks betydelse, får man inskränka sig till att ange några lärdomar som kan dras av de nyligen företagna utgrävningarna.

Inom tertiärperioden (65- ca 2 milj år före nutid) urskiljes följande etager i ordning frän äldre till yngre: palocen, eocen, oligocen, miocen och pliocen.

Kvartärperioden – pleistocen – är den yngsta och ännu existerande geologiska tidsåldern.

För det första bekräftar de den darwinistiska ingivelsen och giltigheten av evolutionsschemat, vilket numera i allt väsentligt är vedertaget. La Chapelle-människan rörde upp en storm i början av vårt århundrade. T.o.m. upptäckaren av Pithecanthropus tog till sist avstånd från ”den felande länk” som han nyss hade grävt upp. Också för Darts Australopithecus (1924) gjordes svårigheter att vinna burskap. Idag har evolutionens konturer blivit självklara och närmare bestämda: på utvecklingsschemat har de streckade linjerna stegvis fått lämna plats åt heldragna linjer – pusslet går ihop. Om dunkla punkter och tvivelsmål ibland förefaller att torna upp sig, så innebär detta icke att en genomgående misstänksamhet skulle avlösa begynnelseskedets rättframma troskyldighet, utan snarare att precisering äntligen låter sig göra och att akribin inom forskningen är högt uppdriven vid sysslandet med en utvecklingsväg vars enskildheter börjar uttydas.

För det andra har utvecklingens trappsteg inte bara blivit fler och därmed tätare angränsade till varandra, utan de framträder också mycket bättre. Där vi ännu för trettio år sedan bara förfogade över några enstaka brottstycken (en käke, ett långben, en bit av ett sittben), ställs vi idag inför tiotals, ofta hundratals fragment. I många fall är skelettet mera fullständigt (så i fallet Lucy där man funnit 40% av det 3 miljoner år gamla skelettet från provinsen Afar i Etiopien) och omfattar t.o.m. fotens och handens ben, varigenom det blir möjligt att göra en systemrelaterad funktionell tolkning. F.ö. medger antalet tillgängliga delar att man i ökad mån får ett mått på skillnaderna mellan individer, mellan könen och mellan raser samt betingelser för mognad eller åldrande, dvs. man utröner genomgående drag hos en form utöver de tillfälliga uttryck som den tar sig

För det tredje har evolutionens fem trappsteg idag lokaliserats till ett sammanhängande område vars ytinnehåll är mycket vidsträcktare. Ramapithecus, som länge begränsades till Siwalik-bergen under Himalaya, är idag lokaliserad till Kenya och i stor utsträckning till orter i Europa och Västasien. ”Den afrikanska vaggan” som människans urhem är kanske ingenting annat än alster av en synvilla, uppkommen av en slump när fynden gjordes fram till 1950. Familjen hominider tycks åtminstone förete en ansenlig spridning över vår jord. Australopitheciner och Homo habilis är inte längre strängt begränsade till Afrika: det skulle vara intressant om man på ett mera övertygande sätt kunde ortfästa dem vid Eurasien i jakten på formen erectus, vilken alldeles avgjort är tillförlitligt belagd i hela den gamla världen. Tyder detta schema på ett flertal ursprungshärdar för jämlöpande människoblivande och pekar det åt en polyfyletisk föreställning om människans uppkomst? Det vore inte ur vägen att ta frågan under förnyad prövning.

Slutligen: Man går avsevärt längre tillbaka i tiden. Våra utgrävningar har blivit allt fler, och allt äldre lager har därvid utforskats: inte bara grottlager eller uppslamningar från kvartärtidens yngre skede utan också skikt från pleistocen – ja rentav från miocen och pliocen – som är ojämförligt mycket mer betydande. Dateringsmetoderna har blivit mer exakta. Där förr några tiotusental år tycktes utgöra en vittgående och snart sagt hädisk uråldrighet för människans stamfäder, kommer fackmännen idag fram med dateringar uttryckta i hundratusentals och i miljoner år. Ännu 1943 uppskattade Teilhard de Chardin i en sammanfattande framställning (”Fossil men. Recent discoveries and present problems”) Pekingmänniskans ålder till ”något hundratusental år”, vilket somliga ansåg vara tilltaget i överkant. Motsvarande datering ger idag nätta 500 000 år för fossilet från Choukoutien (där svensken J.G. Andersson 1921 upptäckte en grotta med enastående fynd) och själva erectus dateras till 800 000 år vid Kungwangling i provinsen Shensi i Kina, till nära 1 miljon år vid Trinil på Java, ja rentav till 1,8 miljoner år vid Djetnis på Java! Dateringarna genom C`4-analys av Homo habilis insätter samtliga fynd mellan 1,6 och 2,1 miljoner år. (Här bortses från den tvivelaktiga Homo från Kanapoi i Kenya som daterats till 4 miljoner år!) Från södra Afrika till Etiopien finns australopitheciner som man 1955 tillskrev en ålder av 600 000 år – dess ålder belöper sig idag till icke mindre än 3,5 miljoner år; till yttermera visso har den i synnerhet vid Laetolil i Tanzania där den finns insprängd i daterade lager av vulkanisk tuff, genom kalium-argon-metoden daterats till 3,77 och 3,59 miljoner år. Vad beträffar Ramapithecus, den först påträffade hominiden, befinner den sig mellan 9 och 14 miljoner år; den lägre siffran gäller fynden från Punjab, den högre fynden i Kenya.

Allraminst tio till fjorton miljoner år av utveckling fram till människan! Paleontologerna har då grävt fram och analyserat tusentals fossildelar; systematikerna har ordnat dem; biologerna har ur dem kunnat utläsa den stegvis fortskridande landvinningen till den nutida människans förmån. Vid den ena änden av utvecklingskedjan återfinnes Ramapithecus, ännu tämligen lik aporna under miocen, även om den redan tillhör familjen hominider; och vid den andra änden människan av idag eller dess omedelbara stamfäder: Cro Magnonmänniskan, väggmålaren i Lascaux, de kärleksfullt gravsatta benranglen vid Kafzeh i Israel, hela denna paleolitiska ”mänsklighet” med beteenden så genomträngliga att den förefaller oss välbekant och nära nog med syskontycke, i alla händelser djupt ”mänsklig”. Men allteftersom man tränger längre in i utvecklingsgången, tätnar dimman. Det är inte längre den ”svarta natt” som Teilhard de Chardin talade om; uppenbarligen har en tröskel överskridits, men hur skall den markeras? Vid äventyrets början finns en primat bland andra primater; idag finns en människa som om man så vill fortfarande är en primat men särpräglad nog att fråga sig vilket slags primat hon är! Är det möjligt att närmare bestämma tidpunkten och betingelserna för den riktiga människans avgörande och genombrotts- ”mutation”? Vilka kännemärken skall gälla?

Övers.: Jan Ekman och Berth Lundberg

I en artikel i nästa nummer av Signum kommer de frågor som här ställts att behandlas utförligare.