Alla under en och samme Kristus

Förord

Den romersk-katolska och evangelisk-lutherska kommission som tillsatts av Enhetssekretariatet i Rom och Lutherska världsförbundet har utarbetat ett ställningstagande till Confessio Augustana. Detta har enhälligt avgivits av kommissionsmedlemmarna. Vi hoppas att den samstämmighet som kommer till uttryck i detta ställningstagande skall föra oss närmare den eftersträvade enheten mellan våra kyrkor.

Augsburg 23 februari 1980

Hans L. MartensenGeorge A. Lindbeck

Biskop i KöpenhamnProfessor vid Yaleuniversitetet

DanmarkNew Haven, USA

1. När vi katoliker och lutheraner idag betraktar Augsburgska bekännelsen sker det i en radikalt förändrad situation jämfört med 1530.

2. Vid denna tid var den västerländska kyrkans enhet i eminent mening hotad men ännu inte bruten. De dåtida ”religionspartierna” erfor sig – t.o.m. i striden och motsättningarna, – som ”under en och samme Kristus” och denna kyrkliga enhet förpliktade.

3. Den fortsatta utvecklingen medförde både en polemisk förhärdelse i umgänget och en skärpning av skillnaderna i lära, fromhetsbruk och kyrkliga strukturer och även i sättet att fullfölja den korsfäste och uppståndne Herrens uppdrag att vittna om hans evangelium för människorna. Även utomkyrkliga faktorer bidrog till ett allt större fjärmande och fördjupande av klyftorna. Dessa spänningar och motsättningar spreds i fortsättningen också till andra länder och kontinenter genom våra kyrkors missionsverksamhet.

4. Vi erkänner vår skuld till att dessa olikheter har skilt våra kyrkor frän varandra och att detta åtskiljande försvagat värt vittnesbörd om Kristus och medfört lidande för människorna och folken.

5. Därför erfar vi tacksamt hur den helige Ande idag mer och mer för oss in i Sonens enhet med Fadern (Joh. 17.21 ff) och hjälper oss att uppnå en ny gemenskap med varandra.

6. Framför allt efter andra Vatikankonciliet står våra kyrkor i mänga länder och på mänga platser i en dialog med varandra. I viktiga kontroversiella frågor har påtagliga närmanden uppnåtts och överensstämmelse erkänts. Umgänget församlingar och kyrkomedlemmar emellan har lett till mångfaldiga former av samarbete och erfarenheter a v gemenskap. Inte så få skillnader mellan oss börjar förlora sin åtskiljande karaktär och mänga förblivande olikheter blir i allt högre grad erkända och erfarna som en källa till ömsesidigt berikande och beriktigande. Efter århundraden av växande främlingsskap har ett nytt medvetande vuxit fram bland oss om ”att vara under en och samme Kristus”.

7. Det teologiska samförstånd som den senaste tidens dialog medfört jämte erfarenheten av gemenskap leder oss tillbaka till Augsburg och till den Augsburgska bekännelsen. Ty denna bekännelse är bas och referenspunkt för andra lutherska bekännelseskrifter och speglar som ingen annan i innehåll och uppbyggnad reformationens ekumeniska vilja och katolska intention.

8. Det är därvid av stor vikt att denna ekumeniska vilja och katolska intention kommer till uttryck i ett bekännelsedokument som ännu idag – underordnat och tillsammans med den heliga Skrift – är grundläggande lärodokument för de lutherska kyrkorna och förpliktande för dem. Detta faktum har speciell betydelse just i den innevarande fasen av förståelse och närmande mellan våra kyrkor. Ty den efterkonciliära dialogen, såsom den förts t ex i vår romersk-katolska och evangelisk-lutherska kommission sedan 1967, har inte längre karaktären av ett privat och icke-bindande samtal. Den försiggår tvärtom på officiellt uppdrag av våra kyrkor. I den män som det lyckas’ denna officiella dialog att uppnå överensstämmelse och närmande i grundläggande frågor tvingas vi härigenom att ta del av dessa erfarenheter i våra kyrkor och framställa frågan om ett förverkligande av kyrklig gemenskap.

9. Denna dynamik i en dialog vars deltagare är ansvariga inför sina respektive kyrkor och som syftar till att förverkliga en kyrklig gemenskap motsvaras djupast sett av att den bekännelse som är bindande för kyrkans lära, liv och gemenskap i särskilt mätt blir föremål för uppmärksamhet och studier.

10. Det är den Augsburgska bekännelsens uttryckliga avsikt att vittna om den ena, heliga, katolska och apostoliska kyrkans tro. Det handlar inte om särläror och alls inte om att grunda en nykyrka (CA 7,1) utan om att bevara den kristna tron ren och förnya den – i samklang med den gamla kyrkan, ”även den romerska kyrkan”, och i överensstämmelse med den heliga Skrifts vittnesbörd. 3 Denna Confessio Augustanas uttryckliga intention har betydelse även för de senare lutherska bekännelseskrifterna.

11. Gemensamma undersökningar av katolska och lutherska teologer har visat att Confessio Augustanas innehållsliga utsagor motsvarar denna avsikt i hög grad och såtillvida kan anses vara ett uttryck för den gemensamma tron.

12. Dessa resultat går i sin tur tillbaka på mångfacetterade nya studier och forskningar som delvis också skett gemensamt.

– Exegetiska och patristiska studier har gjort oss medvetna om rikedomen i det gemensamma trosstoffet. Vi kan nu bättre bedöma i vilken utsträckning som de anförda skrift- och traditionsargumenten i de dåtida kontroverserna var giltiga eller behöver korrigeras.

– Historiska undersökningar har på ett nytt sätt belyst de kyrkliga, samhälleliga och ekonomiska förhållandena vid tiden för reformationen och visat oss i vilken grad politiska och ekonomiska faktorer bidrog till fjärmandet och åtskiljandet.

– Den dogmhistoriska forskningen om medeltiden, reformationen och inte minst Confutatio – den i kejsarens namn framlagda motskriften till Confessio Augustana – och om de augsburgska enhetsförhandlingarna av år 1530 har lett till en insikt som är ägnad att mer objektivt kunna ställa in de tidigare kontroverserna i deras sammanhang, ta udden ur ömsesidiga fördömanden och ånyo ta fasta på det samförstånd som man redan då uppnått.

13. Mot bakgrund av dessa studier och forskningsresultat kan vi beträffande den Augsburgska bekännelsen fastslå följande:

– Gemensamt bekänner vi den för hela kristenheten förpliktande tron på den treenige Guden och Guds frälsningsgärning genom Jesus Kristus i den helige Ande (CA 1 och 3). I denna den heliga trons centrala och viktigaste sanning har de lutherska och de katolska kristna förblivit eniga trots alla stridigheter och skillnader under 1500talet.

14. l rättfärdiggörelseläran, som varit av avgörande betydelse för reformationen (CA 4), framträder tydligt en långtgående samsyn:

– Av nåd allena och i tron på Kristi frälsningsgärning, inte på grund av vår förtjänst, antas vi av Gud och mottas vi i Guds helige Ande som förnyar våra hjärtan och gör oss skickade och manar oss till goda gärningar (5)

15. Vårt gemensamma vittnesbörd är, att människan i evangeliets förkunnelse och i de heliga sakramenten genom den helige Ande begåvas med den frälsning som Kristus i sin död och uppståndelse har förvärvat och som verksamt tilldelas oss (CA 5).

16. Även i uppfattningen om kyrkan, om vilken det tidigare funnits betydande meningsskiljaktigheter mellan oss, fastställer vi idag en grundläggande – om också ännu inte fullständig – samsyn. Kyrkan är den gemenskap i vilken Gud genom Kristus och i den helige Ande samlar människor genom evangeliets förkunnelse, sakramentens utdelande och det av honom instiftade ämbetet. Hon är, fastän hon alltid också omfattar syndare, i kraft av Guds löfte och trohet den ena, heliga, katolska och apostoliska kyrkan som alltid kommer att bestå (CA 7 och 8).

17. Så har katoliker och lutheraner i besinning på den Augsburgska bekännelsen öppnat en väg till en gemensam förståelse av de grundläggande trossanningarna, som hänvisar till Jesus Kristus, medelpunkten för vår levande tro.

18. Denna grundläggande samsyn kommer också till uttryck och erkännes av våra samtida dokument som härrör från den officiella katolsk-lutherska dialogen.

– I de gemensamma uttalandena om förhållandet evangelium – kyrka;6

-I en i länga stycken gemensam förståelse av eukaristin;’

– I enigheten om att ett särskilt – genom ordination traderat – ämbete är konstitutivt för kyrkan och inte tillhör det som Augsburgska bekännelsen betecknar som ”icke nödvändigt”. 8

19. Vad den andra delen av den Augsburgska bekännelsen angår, som innehåller ställningstaganden, delvis i skarp polemisk ton, mot missförhållanden inom den dåtida kyrkan, så har beträffande dessa punkter våra kyrkor förändrats både i liv och yttringar vilket gör att den härda kritiken som uttalas i den Augsburgska bekännelsen i allt väsentligt saknar adressat.

I denna andra del berörs även viktiga trosfrågor. Även om vissa problem kräver ytterligare klarlägganden så har även i den del av trosläran som här omnämnes en långtgående samsyn uppnåtts:

20. – Med avseende på mässan (CA 22 och 24) har framför allt vår dialog om nattvarden givit belägg för denna förändring i lära och praxis. Vi har ännu ömsesidiga önskemål, ömsesidiga frågor och gemensamma uppgifter. 9 Ändå är dessa inneslutna i en djup gemenskap i vittnesbördet om nattvarden även i det liturgiska utförandet. 10

21. Vad munkväsendet och ordenslivet (CA 27) beträffar, så kan inte längre den Augsburgska bekännelsens hårda omdöme kvarstå med hänsyn till hur man idag förstår och praktiserar det monastiska livet i den romerska kyrkan.”

Gemenskapslivets monastiska former, som ett speciellt sätt att förverkliga evangeliet, är för katoliker och lutheraner teologiskt såväl som praktiskt’2 en legitim möjlighet också om tolkningen i detalj på vissa punkter, även inom lutherdomen, alltjämt står öppen.

22. Även beträffande frågan om biskopsämbetet skall fastslås att CA uttryckligen företräder önskemålet att i samklang med den dittillsvarande kyrkan bevara den episkopala författningen. Därvid förutsättes att evangeliets rätta förkunnelse befordrades genom detta ämbete och inte förhindrades. CA förespråkar en – de lokala ämbetena överordnad – tjänst för enheten och ledningen som väsentlig för kyrkan även om frågan om det konkreta utformandet av detta ämbete står öppen.

23. Till ärligheten i dialogen om CA hör även medgivandet att öppna frågor och olösta problem fortfarande kvarstår, bl a:

– I CA saknas ett ställningstagande till sakramentens antal, påvedömet och till vissa aspekter i den episkopala strukturen och i kyrkans läroämbete.

– CA yttrar sig givetvis inte om dogmer som först under senare tid har fastslagits: om påvens jurisdiktionsprimat och ofelbarhet (1870), om Marias nådefulla bevarande från ”arvsynden” (1854) och om hennes lekamliga upptagande i himlen (1950).

24. Dessa frågor måste bli föremål för ytterligare dialog. Därvid kommer man att stå inför uppgiften att granska vilken betydelse dessa divergenser och öppna frågor har för våra kyrkors närmande till varandra, dessutom vilken betydelse det har, att några frågor tillspetsats först under senare århundraden.

25. Vår gemensamma uppfattning av de centrala kristna trossanningar som vi funnit på nytt inger oss en välgrundad förhoppning, att i ljuset av denna grundläggande samsyn även ett svar blir möjligt på frågor och problem som återstår, ett svar som då skulle innehålla det nödvändiga mått av gemensamhet för att i ett avgörande steg vidareföra våra kyrkor på vägen från åtskilda kyrkor till systerkyrkor.

26. Andra Vatikankonciliet har uppmanat katolikerna ‘att med glädje erkänna och uppskatta de äkta kristna värden som finns hos andra kristna bröder och som tillhör vårt gemensamma arv’: ‘3 Det finns skäl att glädjas åt och tacka för, att både katoliker och lutheraner har gjort ett betydelsefullt framsteg på denna väg genom det gemensamma arbetet kring den Augsburgska bekännelsen.

27. Det som vi i den Augsburgska bekännelsen har igenkänt som vår gemensamma tro kan även hjälpa oss att på nytt gemensamt bekänna denna tro i vår tid. Detta är den upphöjde Herrens uppdrag till våra kyrkor och detta är de skyldiga världen och människorna. Detta motsvarar även den Augsburgska bekännelsens intention som inte bara ville bevara den kyrkliga enheten utan också i sin tid och i sin värld vittna om evangeliets sanning.

28. Med hänsyn till de nya frågor, utmaningar och chanser som vi idag står inför kan vi inte nöja oss med att upprepa 1530-års bekännelse och hänvisa till den. Det som vi återupptäckt som ett uttryck för vår gemensamma tro måste få en ny gestalt. Det vill visa vägen till ett bekännande här och nu i vilket katoliker och lutheraner – inte längre åtskilda och i motsats till varandra utan tillsammans – vittnar om budskapet om världens frälsning i Jesus Kristus och förkunnar det som Guds förnyade nådeserbjudande.

Not

1. Detta betonas i den kejserliga skrivelsen till riksdagen i Augsburg (1530) och infogas i företalet till Confessio Augustana (Die Bekenntnisschriften der evangelisch-lutherischen Kirche, Göttingen 1963 = BSLK, 44 och 46).

2. Den officiella luthersk-katolska dialogen i USA: eukaristin 1967, eukaristin och ämbetet 1970, ämbete och universalkyrka 1974, läroämbete och ofelbarhet i kyrkan 1978, jfr Signum 2:1980. Texterna finns i tysk översättning i Um Amt und Herrenmahl. Dokumente zum evangelisch/römisch-katolischen Gespräch, Frankfurt 1974; Das kirchenleitende Amt. Dokumente zum interkonfessionellen Dialog fiber Bischofsamt und Papstamt, Frankfurt 1980. Angående den officiella luthersk-katolska dialogen på det internationella planet, se den s k Malta-rapporten i Evangelium och kyrka utg. av L. Thunberg och P.E. Persson, Stockholm 1974, s. 73 ff. samt Das Herrenmahl, Paderborn/Frankfurt 1978; jfr Signum 3: 1979, s. 71.

3. Jfr beslutet i första delen av CA BSLK 83 d.

4. Se Confessio Augustana – Bekenntnis des einen Glaubens. Gemeinsame Untersuchung katholischer und lutherischer Theologen. Hrsg. von H. Meyer und H. Schutte wa., Frankfurt/Paderborn 1980.

5. CA 4,6 och 20; jfr Malta-rapporten n. 26 och 48.

6. Jfr Malta-rapporten n. 18 ff. och 47 ff.

7. Jfr Das Herrenmahl, s. 13 ff.

8. CA 7; jfr Malta-rapporten n. 47 ff.

9. Jfr Das Herrenmahl n. 46-47.

10. Das Herrenmahl n. 1-45; n. 76; jfr även exkursen Die liturgische Feier des Herrenmahls.

11. Jfr det andra Vatikankonciliets dekret om ordenslivet Perfectae caritatis.

12. Jfr de allt fler evangeliska kommuniteterna och ordensliknande gemenskaperna.

13. Andra Vatikankonciliet, dekretet om ekumeniken Unitatis redintegratio, n. 4.