Augsburgska bekännelsen 1530-1980

Den som under senare år uppmärksamt har iakttagit den internationella luthersk-katolska dialogen emotsåg kanske med en viss blandning av förväntan och tveksamhet den publikation som aviserats med anledning av Confessio Augustanas 450-års minne – en kommentar till CA som 24 kända lutherska och katolska teologer från Sverige (Holsten Fagerberg, Bengt Hägglund), från Tyskland, USA och Frankrike i samverkan har utarbetat: Confessio Augustana. Bekenntnis des einen Glaubens (CA, den ena trons bekännelse)’. Med en viss tveksamhet därför att man i början av projektet alltför brådstörtat hade talat om ett officiellt erkännande av CA från den katolska kyrkan (jfr Signum 1977, s. 306 ff). När man emellertid noga läser dessa närapå 350 sidor blir man positivt överraskad. Utan tvekan kan man påstå att det rör sig här om en ny och kanske avgörande fas i den luthersk-katolska dialogen. Samtidigt upptäcker man hur aktuell CA återigen har blivit.

Detta intryck bekräftas av det officiella uttalandet Alla under en och samme Kristus som Lutherska världsförbundet och det romerska Enhetssekretariatets studiekommission publicerade nästan samtidigt med denna kommentar (jfr texten nedan). Där betonas: ”Det teologiska samförstånd som den senaste tidens dialog medfört jämte erfarenheten av gemenskap leder oss tillbaka till den Augsburgska bekännelsen. Ty denna bekännelse är bas och referenspunkt för andra lutherska bekännelseskrifter och speglar som ingen annan i innehåll och uppbyggnad reformationens ekumeniska vilja och katolska intention” (nr 7).

Tecken på en vändpunkt?

Redan i anslutning till andra Vatikankonciliet (1962-1965) kom officiella luthersk-katolska samtal igång, först på regional nivå i USA och sedan på ett internationellt plan mellan Lutherska världsförbundet och Enhetssekretariatet i Rom. På de senares uppdrag utarbetade en studiekommission 1967-1971 en första rapport Evangelium och kyrka (den s k Maltarapporten) och 1978 en andra Das Herrenmahl (Herrens nattvard)2. Inom överskådlig tid är en tredje rapport att vänta i ämnet Det andliga ämbetet i kyrkan. Redan de hittills föreliggande resultaten av dessa samtal visar en överraskande samstämmighet i en rad frågor och konvergenser i andra. Givetvis återstår en lång väg från sådana konsensusförklaringar som tillkommit i en studiekommission – i den mån en konsensus i själva verket, föreligger – till ett antagande av en sådan samsyn i själva samfunden och hos kyrkfolket. För närvarande tycks man ännu inte riktigt se på vilket sätt en sådan ”receptionsprocess” kan åstadkommas.

Men ju längre man har kommit i dessa samtal dess mera har också insikten vuxit, att man borde återvända till själva den reformatoriska utgångspunkten och undersöka om skilsmässan träffade enhetens egentliga grundvalar eller i vad mån det vid skilsmässans början trots alla skiljaktigheter kanske fanns en plattform kvar som fortfarande enade parterna. Genom mångfaldiga undersökningar av Vinzenz Pfnur, Ratzinger (sedermera kardinal) men också av flera lutherska teologer har man allt tydligare upptäckt att i Confessio Augustana – den grundläggande lutherska bekännelsen – en sådan plattform kanske kunde finnas.

CA ett enhetens eller ett skilsmässans dokument?

Intill våra dagar har CA såväl från katolskt som från lutherskt håll närmast betraktats som skilsmässans klassiska dokument. Uppsala möte 1593 antog CA (tillsammans med 1571 års Kyrkoordning) som sin grundläggande bekännelse och fullbordade därmed brytningen med den universella katolska kyrkan. Och idag lovar varje präst i Svenska kyrkan vid sin ordination att följa denna bekännelse.

Men var CA:s grundintention verkligen att bryta med den gamla kyrkan? På ett helt överraskande och bestämt sätt förnekar Lutherska världsförbundets och Enhetssekretariatets kommission i sitt uttalande en sådan intention: ”Det handlar (i CA) inte om särläror och alls inte om att grunda en ny kyrka (CA 7,1) utan om att bevara den kristna tron ren och förnya den – i samklang med den gamla kyrkan, ”även den romerska kyrkan”, och överensstämmelse med den heliga Skrifts vittnesbörd. Denna CA:s uttryckliga intention har betydelse även för de senare lutherska bekännelseskrifterna” (nr 10). Uttalandet motiverar sitt omdöme med de gemensamma undersökningar av katolska och lutherska teologer – vars resultat i sin tur går tillbaka på mångfacetterade studier och forskningar – som har visat ”att CA:s innehållsliga utsagor motsvarar denna avsikt i hög grad” (nr 11 och 12). Såtillvida kan CA i själva verket betraktas som det första ekumeniska dokumentet för lutheraner och katoliker.

Därvid bör man emellertid beakta: Annorlunda än under reformationstidens tidiga stadium med dess bittra antiromerska polemik och praxis och annorlunda än hos den äldre Luther som övergav alla strävanden efter enhet uttrycker CA, såsom kardinal Ratzinger påpekar, en lutherdom med en lugn attityd, ej förvrängd genom en upprörd och stridbar hållning och genom misstänksamhet. Här framställs sålunda den mest autentiska utformningen av den reformatoriska trosförståelsen. Detta har under reformationstiden bekräftats genom det snabba antagandet av CA i praktiskt taget alla lutherska kyrkor’.

Vid det här laget inställer sig dock frågan: Hur kunde då detta enhetens dokument efter sin tillkomst 1530 ge upphov till skilsmässa och under hela 450 år bli ett normerande uttryck för luthersk tro i motsats till katolsk trosförståelse? Förvisso har många faktorer medverkat därtill, inte minst kyrkliga, samhälleliga och politiska omständigheter från katolskt och lutherskt håll som vi idag bara djupt kan beklaga. Men djupast sett finns också en teologisk fråga i CA vars grundläggande innebörd just idag tycks återupptäckas.

En central och hittills öppen fråga kring CA

Det är förvånande att i den föreliggande kommentaren till CA iaktta den samsyn eller åtminstone den konvergens som uppnåtts i många delfrågor fastän ändå på nästan varje punkt allvarliga teologiska och pastorala frågor återstår för att kunna åstadkomma fullt samförstånd. Vi hänvisar här bara till det exemplariska kapitlet om Bot och bikt av Holsten Fagerberg och Hans Jorissen (s. 228-255), även till det utmärkta och välavvägda kapitlet om Gud, Jesus Kristus, Kristi återkomst av Karl Lehmann och H G Pöhlman (s. 48-78). Av särskilt intresse är även kapitlet om Munkväsendet (s. 281-318) där de fyra författarna (B Lohse, K S Frank, J Halkenhäuser och F Wulf) enhälligt kommer till resultatet: ”När man beaktar reformatorernas grundläggande utsaga som de i enlighet med evangeliet ville framlägga beträffande kyrkans munkväsende så tycks man – trots all ensidighet och polemik i den dåvarande konkreta uppgörelsen – finna en väg till lösning även i de kvarstående öppna frågorna. Denna lösning kommer då emellertid att medföra en större mångfald i formerna och i förståelsen av det ‘monastiska livet’ ” (318).

Men bakom dessa och andra enskilda frågor (synd och arvsynd, rättfärdiggörelse-tro-gärningar, dop och nattvard, helgonens ställning o a) synes ett fundamentalt problem än så länge kvarstå nämligen det konkreta förhållandet mellan evangeliet och kyrkan.

Vi påpekade ovan att man från katolsk sida ofta har förbisett att CA:s grundläggande kyrkosyn uppenbarligen står på den fornkyrkliga ecklesiologins grund och är i linje med den augustinska traditionen i det den vänder sig mot svärmarna. De inträngande undersökningar av katolska och lutherska teologer som bekräftas i den föreliggande kommentaren till CA, i ett bidrag av Harding Meyer och Heinz Schutte (s. 169-197 om CA:s kyrkosyn), undanröjer alla tvivelsmål beträffande detta faktum. Tillkomsten av en åtskild luthersk kyrka och det faktum att denna åberopar CA för sitt skiljande från den katolska kyrkan framstår då som ett allvarligt problem. Helt uppenbart måste därför andra teologiska motiv beaktas än de som ett traditionellt betraktelsesätt har framhållit.

Det nya reformatoriska perspektivet i synen på kyrkan(4)

I begreppet ”evangelium” ger Luther redan i sina avlatsteser från 1517 uttryck åt dessa motiv. Evangeliet är för Luther inte de fyra evangelierna eller Nya testamentet utan evangeliet som förkunnas i kyrkan och som konstituerar kyrkan, budskapet om Kristi rättfärdiggörande nåd som förlänas oss genom Guds helige Ande.

Genom att framhäva denna syn på evangeliet som kyrkans grundval och norm blev den wittenbergska reformationen varken enbart en förnyelse av den gamla kyrkan eller en ny åtskild kyrka. Den gav däremot upphov till en ny uppfattning, ett helt nytt perspektiv i vilket inte bara enskilda läroutsagor och traditioner utan kyrkan i sin helhet fick en kritisk nytolkning.

Denna ”protestantiska nytolkning” hade omedelbara konsekvenser i synnerhet för uppfattningen om kyrkans ämbete. Enligt CA är ämbetet väsentligt för kyrkan och instiftat av Jesus Kristus för evangeliets förkunnelse och sakramentens förvaltning (CA 5). Artikel 14 kräver att man därtill är rite vocatus (vederbörligt kallad). En ordination s a s jure divino tycks därför vara nödvändig. Artikel 28 lämnar därutöver inget tvivel om att CA önskar hålla fast vid den traditionella episkopala strukturen i kyrkan. Men CA vill det enbart under förutsättning att biskoparna inte lägger hinder i vägen för evangeliets sanna och fria förkunnelse, eljest skulle lydnaden mot Gud inte ha prioritet före lydnaden mot biskoparna.

I denna betydelsefulla text i CA 28 upptäcker vi tydligt det nya reformatoriska perspektivet på kyrkans ämbete.

Å ena sidan har CA ännu inte förlorat hoppet att uppnå en försoning. I detta hänseende är den för oss en utgångspunkt för den svåraste frågan i den ekumeniska dialogen: frågan om kyrkans ämbete. Å andra sidan är det betecknade att CA behandlar denna fråga inte i den första delen som handlar om trosfrågor utan enbart i den andra som behandlar missbruken i kyrkan. CA förbehåller sig därmed möjligheten att i fall av ett misslyckande i försöket till försoning fullfölja sin väg utan biskoparna (något som redan före 1530 hade initierats i åtskilliga försök). Detta innebär emellertid att man i fortsättningen inte längre erkänner enheten med den katolska kyrkans ämbete som nödvändigt för evangeliet och – med hänseende till den trängande konkreta situationen – att man därur härleder rätten att upprätta nya kyrkliga strukturer.

Sammanfattningsvis kan man nog påstå: Medan lutherdomen i CA principiellt ännu står på katolsk mark och därför – såsom vi längre fram kommer att visa – kan uppfattas som ett incitament inte bara till förnyelse utan till en nybesinning i kyrkan har den fortsatta utvecklingen givit upphov till åtskilda kyrkor tvärtemot CA:s grundintention. Denna företeelse framstår idag såväl för katoliker som för lutheraner som en ekumenisk utmaning.

Men samtidigt inställer sig frågan: Är då vägen till ett ekumeniskt öppnande inte i alla fall låst från början?

Blockering?

Konciliet i Trient försökte under sin fjärde session den 9 april 1546 ge ett svar just på denna brännande fråga. Där fastställdes att det även för konciliet var ett avgörande syfte att bevara evangeliets renhet (puritas ipsa evangelii). Men konciliet tillfogade omedelbart: ”i kyrkan” (in ecclesia). Konciliets ordförande Cervini förklarade därtill, att evangeliet inte hade skrivits in charta (på papper) utan enligt 2 Kor 3 i de troendes hjärtan (in cordibus). Här utvecklas alltså en pneumatologisk syn där evangeliet förknippas med kyrkan genom den helige Andes verkan i kyrkans levande trosmedvetande. Skriften skall tolkas i denna den konkreta kyrkans förblivande trosmedvetande och trostradition. Konciliets avsikt var alltså inte att fastslå traditionen som ett komplement till Skriften utan att klarlägga Skriftens tolkning genom traditionen – tradition här förstådd på så vis att kyrkan i sin tro är ledd av Anden. Här känner sig den katolska kyrkan på ett avgörande sätt ense med den gamla kyrkan där Skriften, den levande trostraditionen och kyrkans läroämbete förkroppsligat i den apostoliska successionens kontinuitet varit kyrkans grundpelare.

I förstone kan det synas som om ett ekumeniskt öppnande därmed vore blockerat. Men vid närmare påseende visar det sig att vi därmed stöter på den centrala frågan i nuvarande diskussionsläge som i grund och botten riktar sig till båda parter fastän med olika innebörd: På vilket sätt är evangeliet konkret knutet till kyrkan?

Till den lutherska uppfattningen kan frågan formuleras:

Var möter oss evangeliet om inte i den förblivande och konkreta kyrkan och genom denna kyrka? Det är ju kyrkan som förmedlar inte bara Skriften utan också evangeliets förkunnelse. Vem avgör då vad evangeliet konkret innebär? Var sker evangeliets sanna förkunnelse och sakramentens rätta förvaltning i överensstämmelse med evangeliet? Har principen att Skriften tolkar sig själv visat sig vara riktig? Kunde den vidmakthålla kyrkans enhet eller har den inte givit upphov till nya splittringar? Kan kyrkan slutligen undervisa på ett normativt sätt och om så är fallet på vilket sätt?

Motfrågan som den lutherska kyrkouppfattningen ställer beträffande den katolska synen skall likaså formuleras: Hur kan evangeliets primat i och över kyrkan tillvaratas så att evangeliet inte fördunklas och kommer i skymundan? Hur kan därmed evangeliets frihet konkret komma till uttryck i kyrkan? På vilket sätt kan evangeliets kritiska funktion konkret hävda sig? Hur kan det på ett övertygande sätt bli synligt, att påvens primat är underkastat evangeliets primat? Och hur låter sig idag 1500-talets negativa erfarenheter av ett katastrofalt svikande episkopat konstruktivt repareras?

Tvivelsutan berör vi här centrala frågor kring vilka den internationella luthersk-katolska dialogen för närvarande kretsar. Trots många kvarstående divergenser visar sig där på samma gång överraskande konvergenser. (Jfr exempelvis den nyligen publicerade luthersk-katolska rapporten från samtalen i USA Teaching Authority and Infallibility in the Church som i ett utdrag återgavs i Signum 1980:2.)

Men först och främst synes det bli allt mera klart, att vägen till ett fortsatt närmande inte principiellt och a priori är stängd.

Framtidsperspektiv i den internationella dialogen

Resultatet av Augsburgska bekännelsens 450-årsminne kommer förvisso inte att ligga i ett officiellt erkännande av CA enbart från katolska kyrkans sida. Ett erkännande är ju inte bara s a s en enkelriktad gata utan en ömsesidig företeelse där man från båda sidor sätter sig i rörelse mot varandra. Det syftar alltså till en förståelse av CA som också i den lutherska kyrkan inte a priori blundar för det katolska i CA och uppfattar det som motsägelse till lutherdomen utan är villig att å sin sida utifrån CA:s gemensamma plattform sätta sig i rörelse. Den föreliggande CA-kommentaren ger med sina kritiska frågor uppslag åt båda håll till ett nytänkande. På så vis borde man utgå ifrån att båda parter – de lutherska kyrkorna såväl som den katolska kyrkan – erkänner den utmaning som den pågående diskussionen kring CA utgör för dem.

Den katolska kyrkan borde medge, att motreformationens situation har medfört en försnävning i hennes teologi så att hon inte längre har varit i stånd att upptäcka CA:s katolska grundintention. Om Augsburska bekännelsen idag återigen har blivit ett ekumeniskt samtalsämne så innebär detta samtidigt för den katolska kyrkan att hon måste återvinna hela vidden och djupet i sin egen tradition och förstå reformationens grundläggande fråga såväl efter evangeliets primat som efter dess frihet som sin egentligaste fråga.

Vi kan här bara antydningsvis påpeka, att en fornkyrklig communio-ecklesiologi, dvs en syn på kyrkan som ser henne uppbyggd av lokala kyrkor förenade i den universiella kyrkan – en syn som Vaticanum II har återupptagit i ansatspunkter – kanske en gång synes kunna ge utrymme för ett slags ”konciliär kyrkogemenskap”, en modell som CA tycks ha haft i tankarna om än begreppet då för tiden ännu inte var aktuellt. Men också de lutherska kyrkorna borde känna sig utmanade. De kan inte längre hävda att dagens katolska episkopat och påvedöme motsätter sig evangeliet. Hur vill de då fullfölja CA:s grundintention att vidmakthålla evangeliet i den odelade kyrkan? Hur värderar de överhuvudtaget i dagens läge CA:s katolska tradition och intention? Ser man däri kanske en historisk kvarleva i en övergångstid? Eller var det kanske t o m ett pinsamt olycksfall av Melanchton så att det ”katolska” i denna bekännelse har blivit en stor förlägenhet för lutherdomen (Friedr. Heiler)? Eller är CA i sin katolska tradition och intention även idag ett giltigt dokument därför att det – såsom konkordieformeln fastslår – ”har tagits ur Guds ord och däri har sin grundval”? Det förbryllande för katoliker är att det i dagens lutherdom finns företrädare för båda åsikter.

Återstår då frågan om denna dialogs relevans för vår svenska situation.

Ett memento i den svenska situationen

Man kan nog inte påstå att den internationella dialogen kring CA hittills haft nämnvärd genklang i Sverige. Just därför borde den vara ett allvarligt memento i våra förhållanden.

Lutherska världsförbundets och Enhetssekretariatets studiekommission har i sitt yttrande skrivit: ”Det som vi i den Augsburgska bekännelsen har igenkänt som vår gemensamma tro kan även hjälpa oss att på nytt gemensamt bekänna denna tro i vår tid” (nr 27). Samtidigt gäller: ”Det som vi återupptäckt som ett uttryck för vår gemensamma tro måste få en ny gestalt. Det vill visa vägen till ett bekännande här och nu” (nr 28). Men är Augsburgska bekännelsen ännu en levande kyrklig verklighet inom Svenska kyrkan? Eller är den för kyrkfolket praktiskt taget ovidkommande, ett slags etikett pro forma? Har Vår lösens omdöme i en ledarkommentar 1930 till CA:s 400-års minne att denna bekännelse är ”av jämförelsevis ringa aktuellt intresse” fortfarande giltighet? Om så vore fallet måste vi utan tvivel fråga oss på vilken grundval vår ekumeniska dialog stöder sig, om den kanske är verklighetsfrämmande genom att den visserligen förs på akademisk nivå men saknar förankring i kyrkans konkreta verklighet?

För inte så länge sedan klargjorde kardinalen Ratzinger i ett uppmärksammat föredrag: ”Katoliken satsar inte på att upphäva bekännelserna och på att upplösa det kyrkliga på evangelisk mark utan tvärtom på att stärka bekännelsens ställning och den ecklesiala verkligheten. Självfallet finns det även en konfessionalism som skiljer och som måste övervinnas nämligen överallt där det ickegemensamma, där ”anti” upplevs som det egentligt konstitutiva och där man på så vis framhärdar i ett motvarandra. I sådana fall måste vi tala om en konfessionalism i skadlig bemärkelse varhelst den än förekommer. Mot en sådan konfessionalism som framhäver det skiljande ställer vi som kontrast en hermeneutik som har det enande i sikte, som tolkar bekännelsen utifrån det enande. Det kan därför inte ligga i vårt, dvs ekumenikens, intresse att bekännelsen försvinner utan att den – om den har nedvärderats till något icke förpliktande – återigen får sin fulla betydelse som en gemensamt förpliktande tro i kyrkan. Enbart så är förbindande gemenskap sinsemellan överhuvudtaget möjligt och endast så får en trons ekumenik sin fullödighet.”

Vi kan bara uttrycka vår förhoppning att vi utifrån en sådan förutsättning och kanske i närmare anslutning till den internationella dialogen som vi försökt att antyda finner vägen till en autentisk ekumenik ”från åtskilda kyrkor till systerkyrkor” (studiekommissionens yttrande nr 25).

Not

1. Gemeinsame Untersuchung lutherischer und katholischer Theologen, Utg. av Hardin Meyer och Heinz Schutte tillsammans med Edvin Iserloh, Walter Kasper, George Kretschmar, Wenzel Lohff, George W Forell, James Mc Cue. Paderborn och Frankfurt/M, 1980

2. Jfr Signum 1979, s. 71 f. Tyvärr har detta betydelsefulla dokument hittills varken observerats eller kritiskt granskats i svenska lutherska organ

3. Visst får man inte förbise en politisk kontext och referensram i vilken CA har tillkommit. Detta hindrar emellertid inte att Augsburgska bekännelsen i väsentlig grad är ett trosdokument, dvs ett dokument som ville vittna om och sammanfatta den evangeliska trosuppfattningen.

4. Jfr till det följande Walter Kasper, The Augsburg Confession in Roman Catholic Perspective i LWF Report 1979, 6/7, s. 163-190

Två ting står i vägen för den kyrkliga enhetens förverkligande: å ena sidan en konfessionell chauvinism som när allt kommer omkring orienterar sig inte efter sanningen utan efter vanan, fixerar sig i det egna och vidhåller allt som är riktat mot den andre: å andra sidan en trosmässig likgiltighet som i sanningsfrågan ser ett hinder och mäter enheten främst med nyttokategorier. Till enheten leder en kristendom i tro och trohet, som lever tron som ett avgörande inför trosinnehållet. Den söker enheten just genom att ständigt låta rena och fördjupa sig med avseende på denna enhet.

Kardinal Ratzinger