Centralamerika en vulkan

Det handlar inte om ett stormakternas schackparti med växlingar mellan kallt krig och avspänning, snarare om en eruption. Ett eko av ett slags våld som tillhörde en annan geologisk tidsålder. Brottvågor från barbariets tidevarv bryter plötsligt in över den civiliserade världens stränder, och den civiliserade världen vänder sig för ett ögonblick nyfiket och med harm mot denna glömda värld. En vulkan. Jämförelsen ger en uppfattning om den uppmärksamhet man i den utvecklade världen nu för tiden ägnar nyheterna från Centralamerika. Centralamerika, en avlägsen miljö dold av avståndet i tid snarare än av det geografiska avståndet. Centralamerika som plötsligt uppenbarar sig ur tystnaden, i krampaktiga ryckningar.

Ambassaden brinner

Ockupationen, stormningen och massakern på den spanska ambassaden i Guatemala blev klockan som väckte allmänhetens uppmärksamhet på problemen i Centralamerika. Det allmänna ramaskri som utbröt gav uttryck för en gemensamt känd fasa och avsky inför polisens brutalitet. Ockupationen några dagar senare av ambassaden i El Salvador väckte viss oro hos massmedia. När sedan ambassaden i Peru ockuperades innan man hämtat sig från den första förvåningen, slår man larm. Visst är det sant att det i dessa länder finns skriande orättvisor och visst är vi de första att beklaga det. Men det är ändå helt oacceptabelt att kampen mot dessa orättvisor inte bedrivs enligt de etablerade spelreglerna. Framför allt måste vi därför kräva av dessa regeringar att de garanterar vår säkerhet och själva måste vi utrusta våra ambassader så att säkerheten blir bättre. Det som i början såg ut som en otrevlig engångsföreteelse övergår genast till en epidemi. Det förståndiga är då att vaccinera sig. Man har så passerat från upprördhet till avståndstagande. Samtidigt är detta emellertid ett utmärkt tillfälle att gå bortom sina egna reaktioner och försöka förstå.

Ambassadockupationerna är en extrem men förståelig väg att dra uppmärksamhet till en ohållbar situation, för att utöva tryck på regeringen eller för att få förhandlingar till stånd med ett internationellt företag från det land ambassaden representerar. Man kan diskutera om det är en lämplig eller effektiv åtgärd men det är inte särskilt meningsfullt att ifrågasätta dess legitimitet i en situation som karakteriseras av att alla de legala kanalerna systematiskt blockeras. De faktiska förhållandena är sådana att folket blivit övertygat om att den etablerade ordningen är oligarkisk; man har gång efter annan funnit att de legala kanalerna för överklaganden och förhandlingar bara leder till frustration och svek. Detta har medfört att de nu utnyttjar faktiska påtryckningsmedel och metoder som det enda sättet att få sina krav tillgodosedda. På denna nivå gäller det emellertid att undvika blodsutgjutelser. Man väljer därför företrädesvis demonstrationer, strejker, fredliga ockupationer som påtryckningsmedel. Den brutalitet som den allmänna ordningsmakten tillgripit för att stävja sådana aktioner har emellertid lett till att vissa grupper dragit slutsatsen att ögonblicket är inne för det revolutionära våldet. Med detta skall man bemöta angreppen mot folket och förändra förhållandena till majoritetens fördel. På så sätt har man hamnat i en våldsspiral som för några bara kommer att leda till successiv nedbrytning på grund av relationerna i styrkeförhållandena, medan andra, uppmuntrade av framgångarna i Nicaragua, hoppas hitta lösningen på alla sina problem i den.

Hur har man hamnat i denna situation? När det gäller Nicaragua var bilden tydligare. Dynastin Somoza hade förvandlat landet till sin privategendom, vilket var så skriande orättvist att deras egna excesser med nödvändighet måste leda till deras fall. Den ”dynastiska” varianten kan emellertid inte dölja de strukturella likheter som finns mellan förhållandena i Nicaragua och dem i Honduras, Guatemala och El Salvador.

Länderna är inte livskraftiga

Länderna liknar varandra först och främst när det gäller framtidsutsikterna. År 1979 publicerades en grundlig studie av livskraften hos de latinamerikanska länderna, gjord vid Universidad Centro Americana i San Salvador. Med livskraft avsågs då förekomsten av vissa karaktärsdrag som kunde göra det motiverat att på medellång sikt förvänta sig betydande förbättringar av levnadsstandarden för merparten av resp. lands invånare. Studien grundade sig på en sammanvägning av 44 olika variabler. Av de centralamerikanska republikerna erhölls positiva index enbart för Panama och Costa Rica. El Salvador, Nicaragua, Guatemala och Honduras erhöll index på mellan -11 och -22. Dessa länder befann sig därmed, tillsammans med Paraguay, Bolivia och Haiti, bland de minst livskraftiga länderna i Latinamerika.

Den djupa söndringen i de politiska förhållandena är således inte endast tecken på en oduglig institutionell struktur utan också på den totalt felaktiga ekonomiska och sociala strukturen i dessa länder.

Och ändå är Centralamerika (inkl. Belize och Panama), med mer än 20 milj. invånare, det femte största befolkningsområdet i Latinamerika (efter Brasilien, Mexico, Argentina och Colombia) och sträcker sig över en yta på mer än en halv miljon km’. Där finns varierande klimat och jordförhållanden och tillräckligt med bördig jord. Läget är utmärkt ur geopolitisk synpunkt. Centralamerika är ett område vars potentiella livskraft synes vara mycket större än vad som framgår av de medelmåttiga resultat som nu uppnås. Vad beror då detta på?

Det som först och främst står klart är Centralamerikas ur alla aspekter otidsenliga ”balkanisering”. Även om man tar hänsyn till skillnaderna mellan olika regioner, kommunikationsproblem och olika befolkningstäthet, pekar förekomsten i Centralamerika av en brittisk halvkoloni, av ett land som för mindre än 100 år sedan avstyckades från Colombia (Panama) samt av de fem nationer som uppstod när det gamla Capitania General de Guatemala delades upp, på att starka krafter velat behålla segregationen och därför spolierat de mer eller mindre varaktiga försök till enande som förekommit. Dessa krafter är givetvis desamma som de som drar nytta av de nuvarande förhållandena: den jordägande oligarkin och imperialismen.

Bananrepublikerna

Dessa krafter skapade de sorgligt beryktade bananrepublikerna som öppet styrs av nordamerikanska bolag vilka efter behag tillsätter och störtar diktatorer och vilka provocerade fram marinsoldaternas landstigning.

De s k bananrepublikerna har skapats för exportjordbruk. Produktionsenheten är ‘latifundio’, storgodset vars låga avkastning inte bygger på kapitalinvesteringar utan på utsugning av lantarbetarna. Vid sidan av det exporterande storgodset finns småjordbruk ‘minifundios’, som gör det möjligt att hålla en hög nivå av dold arbetslöshet samtidigt som enorma mängder billig arbetskraft står till förfogande i skördetider. Staten, med svaga institutioner, är helt beroende av tullinkomsterna och begränsar i stort sina insatser till att fungera som storgodsägarnas ordningspolis. Centralamerikas extrema beroende av utrikeshandeln gör det över måttan sårbart i krissituationer. Massakern på tjugotusen lantarbetare i El Salvador år 1932 och Sandinoupproret, som bara kunde slås ner genom förräderi, är två händelser relaterade till krisen år 1929. På samma sätt måste revolutionen i Guatemala år 1945 ses mot bakgrund av efterkrigstidens problem. År 1953 lanserade Arbenz i Guatemala sin jordreform. Hans mål var att

”göra slut på det feodala ägandet på landsbygden och på de produktionsförhållanden det ger upphov till, så att kapitalistiska tekniker och metoder kan införas i jordbruket samt för att bereda vägen för en industrialisering av Guatemala.”

Ett år senare, 1952, slogs revolutionen ner av ett av kyrkan och jordägarna gemensamt proklamerat korståg, vilket genomfördes med öppet stöd från nordamerikanska bombplan.

Man blir naturligtvis bestört över att en reform som uttryckligen sägs vara kapitalistisk förhindras i blod och eld av Nordamerika. Förvåningen går emellertid över om vi betänker att man i dessa länder inte löser motsättningarna mellan imperialismen (som ett högre stadium av kapitalismen) och den agrara feodalismen genom att undanröja den senare. Motsättningarna upphävs i stället genom balans mellan de båda produktionsformerna. Kapitalismen blir feodal (och slipper på så sätt den fria konkurrensen, friheten att förhandla om löner och till och med i vissa fall deras monetära uttryck, och kan förhindra arbetarorganisationer). Jordägarna tillägnar sig vissa typiskt kapitalistiska karaktärsdrag i produktion och marknadsföring. Produktiviteten, grundad på teknisk utveckling och kapitalinvesteringar – ett klassiskt drag i det kapitalistiska produktionssättet – lyser med sin frånvaro hos såväl nordamerikanska bolag som hos de kreolska jordägarna. Under dessa förhållanden kunde de förslag till modernisering som fanns i jordreformen inte ha en obefintlig medelklass som historiskt mål. Den utgick i stället från regeringen som allierade sig med arbetarklassen och byggde på stöd från en mobilisering av denna klass. Det var det som skrämde den makthavande klassen och som gav den en förevändning för att ta fram kommunistspöket. Men vi skall inte glömma att det som i grunden tryckte på var behovet av strukturella reformer som den dominerande klassen på intet vis var beredd att genomföra.

Arbenz föll, men det problem som revolutionen i Guatemala lade i dagen var verkligt och förblev olöst. I själva verket förhöll det sig så att det existerande systemet inte kunde ge mycket mer, samtidigt som folkets krav på förändringar visserligen kunde hållas tillbaka men ändå skulle växa sig allt starkare. Den kubanska revolutionen blev för Centralamerikas del orsak till ökade förväntningar hos folket medan farhågorna väcktes till liv igen hos makthavarna. För att komma ur knipan vidtogs två åtgärder: man bildade den centralamerikanska gemensamma marknaden (Mercado Cormin Centro Americo, MCCA) och det centralamerikanska försvarsrådet (Consejo de Defensa Centro Americano, CONDECA). Nationell Säkerhet och Utveckling, två flugor i en smäll.

Den centralamerikanska gemensamma marknaden (MCCA)

MCCA syftade till att kanalisera överskott från exportjordbruket till industrin. Utgångspunkten var att produktionsförhållandena skulle förbli oförändrade – antalet konsumenter i resp. land skulle inte öka – varför man i stället försökte få till stånd ett horisontellt samband mellan de begränsade konsumentgrupperna i varje land genom skyddstullar och frihandel innanför dessa. På så sätt uppstod den typiska industrialiseringen genom importsubstitution. Ökningen i handelsutbytet mellan medlemsländerna har varit uppseendeväckande. Trots det är resultaten måttliga om man tar hänsyn till att industriproduktionen per invånare i Guatemala 1975, det land som tillsammans med El Salvador dragit största nyttan av denna utveckling, endast uppgick till hälften av genomsnittet i Latinamerika. Framför allt måste man ta i beaktande att en stor del av input och patenter härrör från internationella företag vilka varit de som i första hand tjänat på MCCA.

MCCA tillförde trots allt Centralamerika en dynamism: begynnelsen till en finansiell och industriell medelklass, och gav upphov till en invandring till städerna som vida översteg behovet av arbetskraft. Detta i sin tur blev början till ett urbant proletariat och till fackföreningsrörelsen. En annan viktig strukturell nyhet, som senare intensifierades, var att staten började spela en aktivt främjande roll. Multinationella företag skapades (t ex för handeln med bananer), blandade företag bildades med lokala företagare eller transnationella grupper. Staten började också försöka föra en ekonomisk politik och satte igång offentliga arbeten.

Det centralamerikanska försvarsrådet (CONDECA)

CONDECA bildades uttryckligen med anledning av ”den internationella kommunismens ständigt aggressiva karaktär”.

Från och med år 1965 inlemmades Centralamerika i USA:s försvar, konkret i ”Southern Command”, vilket främjade en standardisering av organisation, utbildning, vapen och utrustning hos de centralamerikanska väpnade styrkorna. Gemensamma övningar äger rum. När det gäller utbildning kan nämnas att antalet centralamerikanska soldater tränade i USA och i kanalzonen, inom ramen för militära biståndsprogram, under perioden 1950-1972 översteg 14 000. Detta strukturella samband mellan de centralamerikanska arméerna och USA:s försvarsmakt kompletteras med bilaterala avtal.

Detta innebar en extrem politisering av armen och en strukturell helomvändning. Arméerna hade fram till dess som främsta uppgift att försvara landets gränser och upprätthålla den inre säkerheten. Det första målet ändrades genom att man accepterade principen om begränsad suveränitet – man såg sig ju som en del av försvaret av USA:s säkerhetszon. Detsamma gäller den inre säkerheten – genom att fienden definieras ideologiskt övergick armen till att bli ed veritabel inkvisitor och förtryckare av det egna folket. USA är till stor del ansvarigt för dessa förändringar eftersom, vilket en nordamerikansk författare medger,

”den politiska propaganda som ingår i utbildningen i Southern Command förefaller ha ökat de centralamerikanska officerarnas benägenhet att rättfärdiga det militära förtrycket genom att säga sig bromsa kommunismen.”

Den handlar egentligen om en kontra-revolutionär strategi i syfte att beröva gerillan dess civila stöd. Men när strategin institutionaliseras förvandlas den och övergår till att bli en metod att lösa varje konflikt; en strejk, ett bondemöte, en universitetsprotest, en demonstration . . .

På kort sikt lyckades man besegra gerillan men på längre sikt kan staten genom att systematiskt bryta legaliteten förlora sin legitimitet. Detta hände i Nicaragua och håller på att ske i El Salvador och i Guatemala. Olika folkliga grupperingar å andra sidan skräms inte till tystnad utan finslipar sina organisationer och sina system för mobilisering och protesterar alltmer högljutt. Gerillan återuppstår alltid. Krigsmaktens förtryck av civilbefolkningen gör att folket tar gerillans parti. Liksom i Nicaragua ser de till slut gerillan som sitt enda skydd mot det institutionaliserade våldet. Tre indiankooperativ skrev också nyligen i ett meddelande: ”armen säger att den är till för att försvara oss men det är vi som måste försvara oss mot armen”.

Dessa arméer, som isolerats från folket, är fanatiska och i konstant spänning och därför också instabila. Under sådana förhållanden skapade Somoza en modell för, och genomförde det mest fulländade exemplet på, en ännu längre gående förvandling av armen. Det var inte längre fråga om att krigsmakten skulle vara herrarnas uppsyningsmän – de skulle vara kompanjoner, helst huvuddelägare. Stabiliteten hos de högre officerarna skulle garanteras genom att dessa skulle förstå att de inte bara försvarade andras egendom utan också, och framför allt, sina egna intressen. Modellen togs upp i Guatemala och, med samma stora hunger efter jord om än med mindre våldsamma metoder, av armen i Honduras. Guatemalas president, Carlos Arana Osorio (1970-1974) tog inte bara tacksamt emot Somozas tips utan lierade sig med denne i diverse affärer. Systemet drevs så långt och med så stor fräckhet att en häpen observatör på Plaza de Armas i Guatemala kan betrakta en monumental byggnad på vars fasad det står ”Banco del Ejercito” (Armens Bank).

Det är emellertid inte denna modell som tillämpas av armen i El Salvador. Därför är armen där inte på samma sätt upphov till samhällstrukturen eller staten trots att den suttit vid makten under mer än 45 år. I El Salvador är samhället och staten skapade av och utbyggda efter mönster från den gamla rurala oligarkin. Denna oligarki har nyligen ombildats till en oligarkisk borgerlighet med rural-industriell-finansiell karaktär. Armen är i El Salvador endast den makt som upprätthåller den anti-demokratiska oligarkiska borgerlighetens stat eller, om man hellre vill, den partiska domaren mellan två ojämlika parter i ett spel där reglerna utformats av och ger fördelar till den starkare. Häri ligger armens problem. Ett urval ur armens och säkerhetsstyrkornas publikationer under 1970talet visar att militären i El Salvador har en relativt klar bild av de omänskliga förhållanden som majoriteten av befolkningen lever under. Men det visar också deras förvirring när det gäller att ta tag i dessa problem. Det yrkesbetingade behovet av att upprätthålla ordningen tar sig därför uttryck i ett allmänt förtryck till förmån för det etablerade.

Modernisering och utsugning

MCCA:s framgång gjorde det nödvändigt att ta itu med frågan om hur man skulle kunna öka marknaden utan att förändra de sociala strukturerna. Lösningen man fann var att inordna bondebefolkningen i penningekonomin. Under 1970-talet upprättas ett nytt slags relationer mellan staden och landsbygden. Kapitalet invaderade landsbygden och jorbruksekonomin ”monetariserades”. Härmed ökade den kapitalistiska konsumtionen – krediter för maskiner, investeringar och löner. Det rör sig inte bara om de medelstora egendomarna. Också de små jordbruken, ”minifundios” förs in i systemet. Nyckelfaktorn heter gödningsmedel. Med gödningsmedel ökas produktionen men man måste utnyttja gödningsmedel i växande omfattning och kostnaderna tar en stor del – om inte allt – av inkomsterna. Konsumtionsjordbruket, dvs det där man odlade för de egna behoven, ersätts av det kommersiella jordbruket. På social och ekonomisk nivå betydde det att bonden kom ut ur sin isolering, men i de allra flesta fall blev beroendet av staden (köparen) till en fullständigt obarmhärtig utsugning. Trots allt är det ändå inte längre möjligt att återgå till det tidigare systemet. Priset på jorden stiger men det stora flertalet bönder kan p g a produktionskostnaderna inte leva av den längre utan måste dryga ut inkomsterna med daglönearbete. Om inte det går är deras enda alternativ att sälja jorden och flytta in till städerna. ”Monetariseringen” leder till ett industriellt jordbruk som betyder att det gamla familjegodset måste bli ett modernt jordbruksföretag. Vid detta stadium i utvecklingen inleds integrationen mellan kapital från jordbruksexport och industri- och finansvärlden med följd att en förvaltande borgarklass börjar växa upp. Det är i detta sammanhang som man skall se uppsvinget för den aktivt delaktiga staten samt militärernas glupskhet i Nicaragua, Guatemala och Honduras. I fallet Guatemala kan vi verkligen tala om en process av fördjupning av de kapitalistiska förhållandena: de höga tillväxttalen (7,6 år 1976 och 8,4 år 1977) beror inte bara på goda inkomster från kaffet utan på att kapitaltillflödet fann nya investeringsobjekt. Tillväxten bör därför ses som ett tecken på att en kapitalackumuleringsprocess påbörjats. General Lucas, den nuvarande presidenten i Guatemala, kom till makten med stöd av en koalition bestående av den moderniserade borgarklassen ledd av fraktioner från bomullsexportindustrin, av industriägare och kaffeodlare-sockerodlare-finansiärer. Hans ekonomiska plan skulle leda till tillväxt utan reformer genom en politik som innebar strikt kontroll av all opposition, ett villigt erkännande av en underordnad roll under den centralistiska kapitalismen och en arme vars höga officerare själva var medlemmar av den härskande klassen.

Detta har emellertid inte på långa vägar lyckats. Framför allt i Guatemala och El Salvador ser vi nu för tiden kollisioner mellan en nationell oligarki och en kolonialiserad kapitalism. Denna senare är utan tvivel på frammarsch och har stöd av USA. Oligarkin har dock fortfarande den ideologiska kontrollen av statsapparaten och över en stor del av den allmänna opinionen och styr med stor självständighet de repressiva styrkorna. I El Salvador finns ett klart motstånd från starka kretsar inom det ekonomiska maktskiktet mot regeringens försiktigt reformistiska initiativ och till och med mot en måttlig rationalisering av den rådande kapitalismen, föreslagen och stödd av några av de stora industriägarna i landet. I Guatemala bröt konflikten ut under de senaste valen och det ömsesidiga och uppenbara valfusket visade att de båda fraktionerna inom den härskande klassen är jämnstarka. Det stod likaså klart att det råder en absolut brist på hegemoni i förhållande till de dominerade klasserna. Det klaraste beviset för detta är att endast 600 000 av en befolkning på 6 milj. deltog i valet – många under tvång. Valfusket var ännu värre vid de senaste valen i El Salvador. Man kan slå fast att valen under hela den senaste tioårsperioden och i hela Centralamerika (med undantag för Costa Rica och i viss mån Panama) helt upphört att fungera som kanal för att väga samman och legitimera de härskande klasserna.

Det är naturligt att de förhållanden som beskrivits har lett till att hegemonin gått förlorad. Bonden insåg så småningom, när han kommit ur sin isolering, hur utsugningens mekanismer arbetar. Därför blir den strukturella stelheten allt mer outhärdlig. Att det verkligen förhåller sig på detta sätt framgår för övrigt av en helt oskyldig rapport om vänsterkrafterna som publicerades av USA:s ”State Department” (utrikesdepartementet) förra året. Sedan man konstaterat att BNP i Guatemala växer snabbare än folkmängden, sägs följande:

”Trots detta finns det allvarliga sociala och ekonomiska skillnader.” ”En växande urban medelklass, exportjordbruket och den ökade industrialiseringen bidrog till att BNP per capita år 1978 steg till närmare 1 000 dollar, men fördelningen av jord och inkomster var i hög grad koncentrerad till några få. Enligt uppgifter från Världsbanken gick år 1970 67% av landets

inkomster till den övre fjärdedelen av befolkningen medan den undre fjärdedelen endast erhöll 7%. Dessa proportioner är troligen desamma idag.”

I fråga om El Salvador sägs:

”Inget av de program regeringen hittills startat har förändrat den grundläggande socio-ekonomiska strukturen med dess problem och historiska orättvisor. Bland problemen finns den allvarliga överbefolkningen, ökad arbetslöshet, stora skillnader i inkomstfördelningen, mycket utbredd fattigdom och en koncentration av jorden till de rika.”

Och om Honduras:

”Landet har också allvarliga problem – analfabetism, fattigdom, undernäring och otillräcklig hälsooch sjukvård – vilka synes stå långt ifrån sin lösning.” Landets tragedi sägs vara att ”det fortfarande är ett jordbruksland med en i förhållande till folkmängden stor yta” . . . missnöjet i lantbruket är endemiskt” därför att bönderna är jordlösa och ”omfördelningen av jord har gått långsammare under senare år”.

Statsterrorism

Av det som tidigare sagts framgår att statsterrorismen inte består av sporadiska övergrepp utan är en vanlig företeelse, oundgänglig för ett bibehållande av produktionsförhållanden som är himmelsskriande orättvisa, och för en statsapparat som tjänar den utsugande minoriteten. När gruvarbetarna från Ixtahuacan efter en marsch på tiotals mil kom in i staden Guatemala (18 nov. 1977) för att kräva sin rätt hos regeringen, slöt sig jordbruksarbetare och studenter spontant till dem i en oförglömlig solidaritetsförklaring. I spetsen på demonstrationståget som innehöll hundra tusen personer bars ett enormt plakat där man med skrämmande enkelhet förklarade sin sak: ”För rätten till livet”. Det är hårresande att man i El Salvador offentligt diskuterat hur många bönder man skulle behöva döda för att få slut på folkmobiliseringen och att man nämnt siffror som hundra tusen, tvåhundra tusen och till och med femhundra tusen. Men det tragiska är att det ser ut som om man redan börjat genomföra en sådan plan. Under elva månader år 1979 hade ordningsmakten dödat 749 människor under de senaste månaderna har medeltalet ökat ohyggligt. Den innehållslösa rapporten från USA:s State Department som tidigare citerats och som är klart tendentiös, kan trots allt inte annat än erkänna orsaken till terrorismen:

”Kränkningar av de mänskliga rättigheterna, minskad tilltro till den demokratiska processen samt de underliggande ekonomiska och sociala bristerna har ökat terrorn från höger och vänster”. Om ”Ley de Orden Publico” (ung. allmänna ordningsstadgan) säger rapporten att den ”på ett allvarligt sätt kränker de civila rättigheterna” och om statsterrorismen ”en para-militär organisation, stödd av regeringen, ORDEN (Ordning), som agerar på landsbygden, använder våldet i sina konflikter med bondeorganisationerna.”

Om tortyren:

”Ett stort antal detaljerade anklagelser mot säkerhetsstyrkorna om tortyr av fångar bär trovärdighetens tecken. Anklagelserna mot nationalgardet och andra säkerhetsstyrkor innehåller sådant som att fångar förnekas mat och vatten, användning av elchocker och våldtäkter.”

Rapporten är klart förskönande och undvikande när den kommer in på Guatemala; trots det erkänner man att

”några nyligen framlagda påståenden om att säkerhetsstyrkorna använt tortyr förefaller trovärdiga,” . . . ”det finns enstaka rapporter, några av dem trovärdiga, om grym, godtycklig och orättvis behandling och/eller försvinnanden”. . . ”uppenbarligen trovärdiga anklagelser om intrång i hemmen, framför allt på landsbygden, har förts fram”. I dessa rapporter ”förekommer påståenden om ofta förekommande personligt och politiskt våld från privata organ, statstjänstemän och den lokala milisen. Sådana anklagelser har endast i liten omfattning resulterat i att regeringen inlett undersökningar. Några uppgifter om att disciplinåtgärder vidtagits mot dem som sägs ha varit inblandade finns inte.” ”Trovärdigheten i uppgifterna om dödsskvadronens verksamheter har” fortsätter man ”ökat”. ”Hotet från högerterroristgrupper har, tillsammans med mord på fackföreningsledare utförda av okända grupper, påverkat det klimat som arbetarnas organisationer verkar i” . . . ”I Guatemala ser fackföreningsrörelsen det arbetsrättsliga systemet som förmånligt för företagen och detta är orsak till ett starkt missnöje bland arbetarna.”

Den 16 januari i år publicerade jesuiterna ett uttalande i Guatemalas press mot förhållandena i landet. Man sade bl a följande:

På sex månader har det internationella marknadspriset på socker stigit från 7,80 till 16,31 Quetzal, kaffepriset har ökat från 151,54 till 181,36 Q (. . .) och bomullspriset har stigit från 61,93 till 74,06 Q (Guatemalas valuta, Quetzal, står i paritet med dollarn). Under tiden har lantarbetarnas löner stått stilla.” Sedan man berört andra fall, fortsätter man: ”En orättvis regim försöker på detta sätt hindra det arbetande folket från att kräva sin rätt. I vårt land kidnappar, torterar och mördar man med skydd av oregistrerade bilar, i nattliga bakhåll och med en terror som på en gång är både selektiv, massiv och urskillningslös. Myndigheterna meddelade nyligen att det under de första 10 månaderna år 1979 i detta land skett 3 252 mord, utförda av den s k dödsskvadronen.” (… ) ”Alla dessa ohyggliga brott förblir ostraffade. Å andra sidan är det nu ett etablerat talesätt att det i Guatemala inte finns några politiska fångar, bara döda och försvunna.”

Dagen efter det att detta stått att läsa i tidningen svarade regeringen med att tysta ned anklagelserna och anklagade i sin tur jesuiterna för att blanda sig i politiken. Anklagelserna riktade sig uttryckligen mot provinsialföreståndaren för att han var utlänning (fast han faktiskt är född i Guatemala). Den 23 januari hotade den hemliga anti-kommunistiska armen att döda alla guatemaltekiska jesuiter och köra ut de utländska.

En annan betecknande episod: I april 1979 hölls i Guatemala den Interamerikanska planeringskonferensen. Arbetssessionerna, diskussionerna mellan deltagarna och övriga, i sådana sammanhang nödvändiga kontakter, hölls i en spänd atmosfär. Delegaterna kände sig övervakade och bevakade av den hemliga polisen. Situationen nådde sin kulmen när ett av förslagen på dagordningen inte kunde presenteras – förslagsställaren, en expert från Guatemala, hade mördats.

Folkets organisationer vs borgerlig dominans

Statens brukande av våld har medverkat till en försvagning av mekanismerna bakom det ideologiska herraväldet och av statsapparatens legitimitet. Det har däremot inte tjänat syftet att bromsa den revolutionära processen. Tvärt om, det har fungerat som en katalysator som satt igång en process där folket organiserat sig. De senaste åren har, alldeles tydligt i Nicaragua men också märkbart i El Salvador, Guatemala och Honduras, folkliga organisationer uppstått till synes ur tomma intet och blomstrat. De ligger långt ifrån de traditionella modellerna i partier och fackföreningar men har också befruktat dessa. De nya organisationerna utmärks av en fantasifull, aktiv spontanitet. Speciell ny och aktiv har lantarbetarnas, indianernas och de kristna gruppernas medverkan varit. Ett annat mycket positivt drag har varit dessa organisationers förmåga att bygga upp fronter, block och förbund mellan grupper som tills för några år sedan var skilda åt av ömsesidig misstänksamhet.

När folket blir allt mer medvetet och aktivt duger det inte längre med enkla löften eller smulor från budgeten. I dag förefaller dilemmat olösligt: antingen strukturförändringar eller massaker. Oligarkierna verkar ha satsat på det senare. Det kan finnas några kretsar ur den modernaste borgerligheten, några yrkessektorer och ytterligare några andra som fortfarande tror på en borgerlig demokrati med några reformer. USA:s inställning diskuteras inom båda riktningarna. USA:s State Department fortsätter att satsa på strypstocken (garrotten). Den rapport som nämnts och som motvilligt togs fram av Carteradministrationen vid en tidpunkt då denna lanserade sin image som de mänskliga rättigheternas försvarare, är ett försvar – öppet när det gäller Honduras och dolt i fallet Guatemala – av förhållanden man fortfarande ser som gångbara trots deras erkända orättvisor. Man tar till storsläggan när det gäller El Salvador och förberedde därmed den nyligen genomförda statskuppen.

Det faktum att man, trots den otvivelaktigt goda viljan hos de unga militärerna, ännu inte funnit några som helst lösningar på krisen och att förtrycket i stället vida kommit att överskugga det som utövades av den störtade regeringen Romero, pekar på att det under nuvarande förhållanden inte finns någon utväg för dessa länder så länge den borgerliga oligarkin fortsätter att utgöra den härskande klassen. USA känner det på sig och stöder därför, trots enstaka uttalanden om motsatsen, makthavarna så som man in i det sista stödde Somoza. En liberal demokrati av exempelvis spansk typ förefaller inte vara ett realistiskt alternativ. Häri ligger också orsaken till att anklagelserna om systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna inte åtföljs av ett avståndstagande från de stater som tillämpar förtryck för att fortleva.

Osäker utgång

Det är mycket svårt att förutsäga något om hur situationen i Centralamerika kommer att utvecklas eftersom den påverkas av så många olika faktorer. Den svaga utvecklingen av produktionsapparaten gör att de sociala krafternas manöverutrymme blir mycket litet. Ett än större problem ligger i stelheten i produktionsförhållandena och i det privata ägande som dessa kommer till uttryck i. Den världsomfattande ekonomiska krisen bidrar också till att skärpa situationen än mer och gör handlingsutrymmet än mindre. Mot denna bakgrund och inför en ökad enighet, medvetenhet och organisationsförmåga hos folket, kan den borgerliga dominansen bara upprätthållas genom statsterrorism.

Somozas fall och tillkomsten i Nicaragua av en folkdemokrati har svårt skadat projektet för nationell säkerhet och utveckling (MCCA och CONDECA) som lanserades gemensamt av de centralamerikanska oligarkierna och USA:s State Department och de ekonomiska intressen det representerar. Inte bara därför att korrelationen i styrkeförhållandena objektivt förändrats utan på grund av de psykologiska effekterna som leder till isolering av de härskande klasserna och militärregimerna i norra Centralamerika samtidigt som de väcker förhoppningar hos folket och inspirerar det.

Om situationen i Nicaragua fortsätter att utvecklas med den humanism, skicklighet och entusiasm som nu råder kan tilltron till en icke-alienerad folkdemokrati vinna terräng och göra intryck t o m på USA som varande en modell som kan skänka området stabilitet och samtidigt säkerhet och handelsutsikter för USA. Tyvärr ser det ut som om den vettlösa rov- och garrott-politiken, den politik som av tradition förts gentemot Centralamerika fortfarande behärskar USA. Det finns f n inget tecken som tyder på att USA skulle vara berett att vidta andra än rent kosmetiska åtgärder. Också Mexico och Venezuela, länder som får ökad betydelse för Centralamerika, verkar tänka mer på att stödja politiska modeller som liknar deras egna och därigenom skapa inflytelse-zoner, än på att stödja utveckling och stabilitet i Centralamerika utifrån modeller som växer fram inom de olika länderna där. Nicaragua har hittills inte fått den hjälp det behöver och skulle ha anledning att vänta sig från dessa länder.

En annan relativt ny faktor i sammanhanget är kyrkans inställning. Fastän det verkar paradoxalt måste man säga att kyrkan, Gud ske lov, är delad. Det betyder att den inte längre utan vidare är den etablerade ordningens beskyddare. Kardinalen, nuntierna och någon fältbiskop fortsätter att spela den rollen medan andra framstående medlemmar av den kyrkliga hierarkin har visat sig vara verkliga förkämpar och försvarare av de fattigas rättigheter. Detta så väl att de återupprättat tilltron till kyrkan inom olika sektorer av befolkningen och bland intellektuella. Herdabrevet från episkopatet i Nicaragua ”Kristen förpliktelse för ett nytt Nicaragua” (17 nov. 1979) är, kan vi säga, något helt nytt för kyrkan i modern tid.

Dess värde ligger i att dess lojala stöd för revolutionen är uttryck för en viktig kristen delaktighet i denna. Detsamma kan vi säga om herdabrevet från biskoparna Romero och Rivera i El Salvador, rörande kyrkan och de folkliga politiska organisationerna (6 aug 1978). Det enorma framsteg som detta brev utgör i sitt sätt att betrakta denna livsviktiga fråga utgör inget mindre än en sammanställning av erfarenheter som finns levande inom deras kyrka. Den centralamerikanska kyrkan är också en martyrkyrka; inte bara på grund av de hundratals lantarbetare, arbetare och studenter, övertygade kristna som mördats därför att de sökte Guds rike och hans rättvisa, utan också för de präster som, liksom goda herdar, gav sitt liv för de sina. I alla stater har präster dött för denna sak (sju stycken bara i El Salvador). Vidare har också ordensfolkets medverkan varit anmärkningsvärd. I dag skulle det inte längre vara möjligt att i Guatemala föra ett korståg som det Castillo Armas bedrev. Det anfall som nyligen gjordes mot ärkebiskopsämbetets i San Salvador radiosändare, då sändaren förstördes, är ett tecken på att kyrkans röst inte längre passivt ägnar sig åt att sprida det kalla krigets budskap utan försvarar Guds folks mycket konkreta intressen.

Vi måste emellertid, mot Nicaraguas roll som katalysator och en viss kyrkas dynamiska närvaro, ställa inblandningen från företagaregrupper framför allt med anknytning till landsbygden. Denna inblandning gäller inte bara den ekonomiska politiken utan också påtryckningar på den allmänna opinionen och upprätthållandet av ett terrorklimat. Om vi därtill lägger utvecklingen inom krigsmakten, som i Guatemala blir alltmer lik Somozas nationalgarde i fråga om rovgirighet, korruption och förakt för människoliv, som i El Salvador är splittrad men med personer som den mäktige överste Garcia, av samma skrot och korn, i ledningen och som i Honduras för var dag blir allt mer inblandad i affärer, blir framtidsutsikterna ganska mörka.

I min egenskap av medborgare i El Salvador och som ärkebiskop av ärkestiftet San Salvador ser jag mig förpliktad att vaka över, att tro och rättvisa råder i mitt land. Om Ni, herr president, verkligen vill försvara de mänskliga rättigheterna ber jag Er att förbjuda den militära hjälpen till den salvadorianska regeringen … Det vore orättvist och djupt beklagligt om det salvadoranska folket genom inblandning av en främmande makt blev lurat, kuvat och försatt i omöjligheten att självständigt kunna bestämma den ekonomiska och politiska framtiden för sitt hemland … Dagens regeringsjunta och isynnerhet den militära makten och säkerhetsorganen har tyvärr givit prov på sin oförmåga att i praktiken och genom strukturella reformer lösa de allvarliga nationella problemen. Vanligtvis har de bara använt repressiva våldshandlingar med konsekvensen att antalet döda och sårade är långt högre än under de tidigare militärregimerna … Detta brutala sätt av repression visar helt uppenbart att juntan och kristdemokraterna inte kan styra landet. Den politiska makten ligger i skrupelfria militära händer som endast känner ett måla att undertrycka folket och favorisera en salvadoriansk oligarkis intressen.

Ur ett brev från ärkebiskop Romero till president Jimmy Carter den 17 februari 1980

Översättning: Kerstin Wallin