De mänskliga rättigheterna i Kina

Det finns en rörelse i Folkrepubliken Kina som vill främja demokrati och mänskliga rättigheter. Den sköt fart i november 1978 men hejdades i sitt lopp den 29 mars 1979. Detta minner om vad som hände för tjugotre år sedan då slagordet ”Må tusen blommor blomstra och må hundra meningsriktningar tävla!” myntades i maj 1956. Skrämda av förändringens vind och med den ungerska utvecklingen inför ögonen gick Partiet till motanfall den 8 juni 1957. Utrensning drabbade omkring hundratusen ”kontrarevolutionärer” och ”skadliga element”. Åtskilliga miljoner visades ut på landsbygden.

Under år 1978 kom flera utrikes händelser att skärpa de inre motsättningarna. Amnesty International publicerade sin ”Rapport från Kina”, som informerade om att politiska oliktänkare hölls i fångenskap. Ekot av medborgarrättsrörelsen i Sovjetunionen nådde också fram. På samma sätt har president Carters diplomati – som officiellt är inriktad på de mänskliga rättigheternas upprätthållande och försvar – säkerligen påverkat Kinas ungdom. Ett exempel var en väggtidning som sattes upp under nätterna den 5-7 december 1978 med rubriken ”Signal till Jimmy Carter, Förenta staternas president”. Plakaten åkte ner lika raskt som de hade kommit upp. De satt trots allt uppe tillräckligt länge för att utländska tidningsmän skulle få reda på händelsen. Denna väggtidning utlöste protester och heta diskussioner också bland oppositionsfolket. Frågan om de mänskliga rättigheterna är ett stort och besvärligt spörsmål. Den riskerar att bli ännu svårare genom utländsk inblandning.

Den kinesiska oppositionen föredrar att söka förebilder och referenser i det egna landets historia. När tidskriften ”Undersökning” publicerade en artikel ”Den femte nydaningen – demokrati” anspelade man på Zhou Enlais utspel ”De fyra reformerna” från januari 1975.

Väggtidningarna – folkets röst

Väggtidningarna är i Kina det mest märkbara tecknet på krav om mer folkligt inflytande på landets styrelse. ”Kraften hos väggtidningarna bör erkännas, de väggtidningar som utan prut sätts upp och bara sitter där . . .” Så skrev tre gamla rödgardister, som under åren 1973 och 1974 hade klistrat upp sammanlagt 77 väggtidningar utefter stora vägen från Peking till Kanton. Detta var ekot av ett yttrande av en gammal universitetsrektor i Peking från de tusen blommornas dagar, rektor Ma Yinchu som hävdat att ”det är en utmärkt tanke att alla skall ha tillfälle att göra sig hörda med hjälp av plakat”. Vid denna tid fanns det 500 plakat på ”Demokratiska muren”.

”Våren i Peking” – som rörelsen mot diktatur och för demokratiska rättigheter har kallats – lät mängder med plakat komma upp och drev fram många nya plantor inom litteraturen. En bild ur en gammal kinesisk dikt kanske rinner oss i minnet:

En natt blåser vårlig vind genom lunden.

Med ens spricker blommorna ut på tusen träd.

Väggtidningarna är av olika art. Man kan finna häftig kritik, krav, korta anmärkningar, små dikter, besläktade med Majakowskis, upprop och politisk lösen, satiriska visor, nidbilder osv. Med utgångspunkt från sina bestyr med väggtidningarna organiseras små grupper. Dessa gör också stenciltidningar. Tidningarna torgförs vid väggtidningsmuren vid Xidan-platsen i Peking och genom ambulerande försäljare.

Dessa tidningar framställs med hjälp av kontorsreproduktion och upplagorna är små. Det är svårt att komma över papper. Några hundra exemplar säljs genom kringvandrande försäljare. Kunderna kommer springande. Man trängs och skuffas för att få sitt exemplar. Priset växlar mellan en och fem mao. Även om tidningarna hålls allmänt tillgängliga på spik och snöre vill många ha sin egen tidning. Exemplaren cirkulerar. Vissa tidningar har prenumeranter. Redaktionsmedlemmarnas adresser meddelas för att intresserade skall kunna ta kontakt med grupper som representeras av tidningarna.

Den alternativa pressen är fattig när det gäller resurser men är stark i sak och ger bättre information än de officiellt godkända tidningarna. Den alternativa pressen förekommer även i landsorten.

Ny grundlag, ny strafflag

Utan tillgång till väggtidningar och alternativ press skulle det vara svårt att värdera innebörden av den kinesiska lagstiftningen och rättskipningen.

Den 5 mars 1978 antogs en ny grundlag för Folkrepubliken Kina. I grundlagens 45:e paragraf bestäms följande: ”Medborgarna skall åtnjuta yttrandefrihet, frihet att brevväxla, tryckfrihet, mötesfrihet, föreningsfrihet, frihet att demonstrera och manifestera samt strejkrätt; medborgarna har rätt att fritt ge sin mening till känna, att utveckla sina tankar och ideer, att deltaga i överläggningar rörande rikets styrelse samt att sätta upp väggtidningar och plakat.”

Vad finns i övrigt av rättigheter och friheter? Under de trettio år som den kinesiska folkrepubliken har funnits till har det aldrig någonsin funnits någon annan lag än författningen. Mao uppskattade inte den styvhet skriven rätt främjar och föredrog att styra genom politiska fälttåg och partidirektiv. Vid mitten av femtiotalet gjordes ett misslyckat försök att införa sovjetisk rätt i landet. ”Folkets Dagblad” omtalade den 13 juli 1975 att 120 personer, som hade ansetts oskyldiga till brott, hade återfått sin frihet i Nankin. Händelser av denna art har understrukit att rättssäkerheten bör förkovras och ges stadga genom stiftad lag. Man finner nu att allmänna lagar bör komplettera grundlagen. ”Folkets Dagblad” framställde i juli 1978 problemet på följande sätt:

”I enlighet med ordförande Maos direktiv av år 1962 har utkast till lagar om straff, civila angelägenheter och rättegång i brottmål utarbetats. År 1963 utsändes ett första utkast till lagstiftning om straff på remiss till vissa provinser och kommuner samt autonoma områden. Nu brådskar det att fullfölja det oavslutade lagstiftningsarbetet. I syfte att förbättra den socialistiska legaliteten kommer femte folkkongressen att utarbeta en rad socialistiska lagar. Härvid skall man särskilt bestämma de regler som hör till straffrätten, allmän civilrätt, rättegång i brottmål och på samma gång förbättra de rättsvårdande organen, polis, åklagarmyndigheter och domstolar bör ges en verklig – och ej endast formell – möjlighet till samverkan och ömsesidig kontroll eftersom de alla är tillsatta för att upprätthålla socialistisk legalitet. Det är i synnerhet åklagare och advokater som bör besinna sitt ansvar. På dem beror mycket av rättstillämpningen och det är deras uppgift att se till att medborgarnas rättigheter inte träds för när.

I samma artikel angrips ”de grova orättvisor som har åsamkats medborgare under ett tiotal år. Felaktiga domar bör undanröjas. Orättvist ådömda straff bör upphävas. Den socialistiska legaliteten bör anses vara nära bunden till de demokratiska rättigheterna.”

I november 1978 spordes, att inom partiets centralkommitte funnes en arbetsgrupp, som – i samverkan med samhällsvetenskapliga och juridiska forskningsinstitut och fakulteter – skulle syssla med att överse och förbereda 28 lagar och stadgor. Det rör sig bl a om lagar, som skulle reglera folkdomstolarnas, åklagarmyndigheternas och de allmänna advokatbyråernas arbete. Gruppen skulle vidare ”med kort varsel utarbeta” sex andra lagar och stadgor. Till dessa hörde allmän civillag, strafflag och lag om rättegång i brottmål. Man började att återupprätta institutioner som åklagarmyndigheter, advokatskrån, av yrkesdomare sammansatta domstolar, vädjan till högre instans och offentlig rättegång. Den 6 december 1978 förklarade ”Folkets Dagblad” att det hädanefter skulle bli slut på den godtyckliga rättskipningen. Jämlikhet inför lagen skulle införas och arbetet med att få till stånd skrivna lagar skulle intensifieras. Nedlagda juridiska fakulteter vid större universitet skulle återupprättas. Bestämmelser, som skulle medge åtalad rätt att nyttja hjälp av advokat skulle införas. Vidare skulle särskilda domstolar för handelsmål m m införas.

Över 160 jurister samlades i Peking för att hjälpa till med att omskapa det kinesiska rättssystemet.

Från denna konferens lät det enligt översättning genom ”Cahiers de la Chine nouvelle” på följande sätt.

”Stabilitet och endräkt liksom genomförande av statsskickets fyra moderniseringar borde garanteras med hjälp av rättsliga institutioner. En strafflagstiftning bör införas, som gör ett slut på de barbariska och fascistiska gärningar som främjades av de fyras gäng. Metoder som är slag i ansiktet på folkets breda lager och till vilka hör olaga häktningar, hemliga rättegångar, tortyr för att tvinga fram erkännanden, falska bevis och annat sådant. Allt sådant bör förbjudas. En strafflag, en lag om rättegång i brottmål och en allmän civillag bör utarbetas med det snaraste. De stadgor, som reglerade det ekonomiska livet, bör överses och förbättras. I denna översyn bör ingå bestämmelserna rörande folkkommunerna, fabriksstadgan, stadgor om arbetets villkor, den offentliga drätseln, skogar och hedar samt miljöskydd. Rättsvårdande organ med uppgift att slita ekonomiska tvister bör inrättas. Erfarenheter som vid lagstiftning har vunnits i och utom landet – i vår tid och i förfluten – bör tas till vara när rätten skall stöpas i fasta former.

Beskrivningen av reformprogrammet avslöjar den börda av icke-demokratiska traditioner som Kina bär på. Man förmodar att antalet oskyldigt fängslade personer uppgår till flera tusen. Misshandel, förföljelse och dråp förekommer. Men frågan är om stiftad lag räcker för att bota vad som brister i det kinesiska samhället. ”I Kina har rättens ide alltid ersatts av förebilden.” Så skrev Jean Escarra i sin bok ”La Chine, Passe et Present” (utgiven 1935). Författaren fortsatte: ”Rättsreglerna tjänar endast till att stärka moralreglerna. Det kinesiska juridiska systemet är i själva verket motsatsen till den rätt som har vuxit fram inom vår egen judisk-grekisk-romerska civilisation.”

Trots allt har nu – efter trettio år – en strafflag på 192 paragrafer antagits. Lagen beslöts den 1 juli och kungjordes den 6 juli 1979. Samtidigt utfärdades en la om rättegång i brottmål. Båda lagarna gäller från den 1 januari 1980. Man hade arbetat med denna lagstiftning sedan 1957 och det var en omarbetning av det 33:e förslaget som slutligen antogs.

Att skärskåda enskilda ting i den kinesiska lagstiftningen gagnar föga. Det är bättre att besinna att kineserna tolkar begreppet ”mänskliga rättigheter” på annat sätt än vi själva. Detta begrepp håller kineserna för ”borgerligt kram” i dess västerländska tappning. Kina anser sig ha utarbetat sin strafflag med ledning av ”marxismens fyrbåk samt med stöd av Lening och Mao Zedongs tankar”. Strafflagens syfte är att värja proletariatets diktatur och att skydda det socialistiska kapitalet. Av detta synsätt följer en rad konsekvenser.

Parti och stat ges i lagen lika skydd och envar, som går dem emot, gäller enligt lagen för att vara högförrädare. Som ”brott riktade mot revolutionen” gäller gärningar som har till syfte att ”kullstörta proletariatets diktatur och den socialistiska samhällsordningen eller skada Folkrepubliken Kina”. Dessa bestämmelser är rätt lika dem som finns i andra länders lagar rörande högförräderi. Strafflagen anses i Kina som ett politiskt kampmedel. Enligt lagens bestämmelser är envar, som blir varse att något misstänkt är på gång eller att ett brott har begåtts, skyldig att anmäla saken till polisen. I lagens bestämmelser ligger en maning till angiveri. Fru Fu Yuehua och herrarna Wei Jingsheng, Ren Wanding, Gao Shan samt Li Weishan greps alla efter att ha angivits för påstådd kontrarevolutionär verksamhet. De var alla oppositionella personer som arbetade för en ”femte modernisering – demokratin” genom att offentliggöra manifest.

Kinas ledare slår till bromsarna

Under den tid reformerna förbereddes skedde manifestationer för ökad frihet. Från november 1978 märktes alltfler manifestationer och detta skapade en växande oro hos den kinesiska statsledningen. Här och var blev det bråk. I Shanghaj hindrade ungdomar järnvägarna från att fungera 5-7 och 12 februari 1979. De besatte stationshusen och stängde av strömmen till trådbussarna. Samma sak hände i Hangzhow. I Shanghaj visade ett tusental fabriksarbetare sitt missnöje och begärde att deras familjer skulle förena sig med dem. Brottsligheten har ökat sedan 700 000 unga – som tidigare hade sänts ut på landsbygden i kunskapsspridande syfte – i hemlighet hade återvänt till städerna. En del av dessa lever nu i storstäderna utan giltiga inrikespass och försörjer sig såsom rånare och tjuvar. Åtgärden att sända 15 miljoner unga med viss skolutbildning ut på landsbygden blev aldrig omtyckt. Omkring 10 miljoner av dem har återvänt till städerna. Enligt vissa sagesmän har åtgärder vidtagits i Shanghaj för att socialt återanpassa dessa ungdomar.

Men det finns ungdomar som går ännu längre i sin opposition. De umgås med utlänningar och lägger sig till med västerländska bruk. ”År 1979 bör vara sexualitetens år!”, ”Det gamla feodala dammet ut och nytt levnadssätt!” ”Erkänn sexualdriften!” eller ”Nakenhet är ingen skam!” är slagord som har förekommit. Pornografiska bilder säljs öppet. Unga män med kvinnligt uppträdande och blonderat hår åmar sig skamlöst på jakt efter kunder. Lättsinnig musik ljuder i gränder och man övar västerländsk dans i utlänningars sällskap. Fala flickor väljer att sälja sina kroppar hellre än att arbeta.

Man frågar sig om de kinesiska ledarna räds att förlora kontrollen över ett land, vars inrättningar utsätts för allsköns nidingsdåd, ökat antal oroligheter och som dessutom får röna angrepp från en allt bättre strukturerad och organiserad opposition. Himmelens alla vindar syns ha blivit lösa. Den officiella pressen hävdar att bankrån, stölder, misshandel och hot samt varjehanda överdrifter i livsföringen är saker och ting som kan skyllas på rörelsen för demokratiska rättigheter och människovärde.

Deng Xiaoping är innehavare av den verkliga regeringsmakten. Han vill ha ordning, effektivitet och nydaning. Hans ingrepp har gällt ett bromsande av den kritiska rörelsen, brottsligheten och att stävja den allmänna tygellösheten. Från mitten av mars 1979 vidtogs av honom anbefallda åtgärder. Den måttfulla oppositionstidningen ”Pekingvåren” – språkrör för en grupp med detta namn – angrep i sitt nummer för den 25 mars 1979 Deng Xiaoping med sällspord våldsamhet och anklagade denne för att vilja tjudra och hägna den demokratiska rörelsen. Man kunde slå fast att oliktänkare hade gripits av polisen ute i landet – som skedde exempelvis i Shanghaj – och att litterära arbeten som syntes ge uttryck för ”bakåtsträveri” hade belagts med kvarstad. Vidare hade begränsningar i rätten att sätta upp väggtidningar införts.

Den officiella revolutionskommitten i Peking sammanträdde till fullsutten överläggning den 29 mars 1979. Kommitten beslöt att kungöra de sträva bestämmelser som hädanefter skulle gälla. Man meddelade i en ”Allmän kungörelse”, avfattad i sex punkter och daterad samma dag, i en ovanligt kärv ton bl.a. följande:

”Möten och manifestationer skall lyda polisens tillsägelser. Det är förbjudet att störa förvaltningen och att väcka oro. Det är vidare förbjudet att sätta upp slagord, plakat eller väggtidningar på andra ställen än sådana som är avsedda för detta ändamål. Likaså är slagord, tidningar och böcker samt fotografier, som är fientliga mot socialismen och mot proletariatets diktatur, mot Partiets ledning, mot marxismens och leninismens principer eller mot Mao Zedongs tänkande förbjudna. Det är förbjudet att röja statshemligheter och att handla mot författningens och lagarnas bokstav. Folkrepubliken Kinas medborgare måste noga iaktta de inom samhället gällande regler, som tarvas för att en socialistisk stat skall kunna bestå.”

Huvudstadens ”enhetsfront”, som tjänar som utväxling mellan stadsstyret och folket, gav eko åt partiets dekret. Så här lät det den 31 mars 1979: ”Vi gillar vad stadsstyrelsen i Peking har bestämt. Vi stöder med kraft den socialistiska demokratin samt ogillar anarkism och individualistisk ytterlighetsdemokrati.” Den 1 april publicerade ”Pekingtidningen” en serie frågor och svar. I dessa uttalade sig fackliga ledare, ungdomsledare och ledare för kvinnoorganisationer. De manade i denna serie organisationernas medlemmar att lyda vad stadens styrelse hade bestämt den 29 mars. I ”Pekingtidningen” infördes en artikel med rubriken ”Demokrati och laglydnad”. I denna hette det bl.a..

”Under förevändning att man strävar efter demokrati störs arbete och samhällslugn. Några framställer sig själva som folkets talesmän. Men vet de vad folket vill? Vi vill i ökad takt nydana vårt samhälle i fyra avseenden och vi har behov av att envar gör sin insats för att kunna nå målet.”

Med tillämpning av direktivet av den 29 mars genomfördes två dagar senare en allmän politisk uppröjning. Nästan alla väggtidningar i Peking togs bort. Väggtidningarna vid Xidanplatsen fick sitta kvar. De alternativa tidningarna fortsatte att komma ut men redaktören för tidskriften ”Undersökning” greps redan den 29 mars av polisen. Han heter Wei Jingsheng, är 29 år gammal samt har tidigare varit rödgardist. Tidigare hade han varit soldat och försörjde sig som elektriker vid djurparken i Peking. Han är känd som författare till väggtidningar om en ”femte modernisering”. Hans vänner skrev: ”Wei Jingsheng har med sin kraft kritiserat sådant som enligt hans mening utgjorde hinder för de fyra moderniseringarna. Till dessa hinder räknar han den roll som spelas av marxismen och Mao Zedongs tänkande.”

Stadsstyrelsens dekret gällde kritik av detta slag. Partiets lust att åter fatta tömmarna med stadig hand gällde även landsortsstäderna. Så skedde exempelvis i Kanton – där järnvägstrafiken hade störts – och i Shanghaj. Fyra unga människor, som tillhörde ”Rörelsen för mänskliga rättigheter i Kina” greps av pekingpolisen. De hade satt upp en väggtidning med rubriken: ”Demokratins fiender har börjat sitt angrepp”. ”Folkets Dagblad” rättfärdigade gripandena på följande sätt: ”Oss höves socialistisk och folklig demokrati, inte individualistisk och borgerlig”. Andra oppositionella greps i Hangzhou i provinsen Zhejiang. Väggarna i denna stad rensades från de oppositionellas tidningar.

Händelserna under hösten 1979

Under hösten 1979 märktes allt tydligare tecken på hårdare tömföring. Den 29 september försökte en skara demonstranter av studenter, arbetare, tjänstemän och militärer i upphetsad stämning tränga sig in i ”Zhongnanhai” – det avskärmade området där Partiets ledande personer håller till. Polisen ingrep brutalt för att skingra massan. Partiledningen blandar gärna hårdhet och mildhet. Den 7 oktober omtalade Hua Guofeng för de utländska korrespondenterna att rättegången mot Maos änka, Zhang Qungiao, Wang Hongwen och Yao Wenyuan nu ej längre skulle töva. ”Deras straff kommer ej att bli döden. Jag kan nämna att de är vid god hälsa” – fortsatte Hua. De fyra f.d. ledarna greps den 6 oktober 1976 och meningen var att de skulle ha dömts vid offentlig rättegång innan år 1979 hade löpt ut. Eftersom de varit strängt självkritiska skulle de slippa dödsstraff. De utländska korrespondenterna skulle få vara med vid rättegången.

En annan händelse värd att notera var `den uppskjutna rättegången mot fru Fu Yuehua som greps den 18 januari 1979. Anklagad för att ha uppviglat bönder och anfört en demonstration. Genom beslut av domstolen den 17 oktober uppsköts rättegången mot henne ”på grund av brist på bevis” och för ”ytterligare undersökning”. För att komma fram till detta beslut använde domstolen en dags överläggningar. En annan rättsaffär vid samma tid gällde fallet Wei Jingsheng. Denne hade gripits den 29 mars 1979. Wei framlade själv sitt försvar. Han använde i detta begrepp som ”mänskliga rättigheter” och ”yttrandefrihet”. Han bestred att han vore kontrarevolutionär och anförde:

”Det är de som anklagar mig som är kontrarevolutionärer. Det är dessa som går emot rörelsen för demokratisering. Vår kinesiska ungdom är sund och ej sjuk. Den har det mod som behövs för att kunna dryfta illa tålda ämnen. Självklart kan man avskaffa ”demokratiska väggar” och ta det i beslag, som tjänar yttrande- och tankefrihet. De unga kan likväl ej berövas sina förhoppningar.”

Åklagaren påstod att Wei hade brutit mot författningens fyra huvudbestämmelser. Dessa stadgade Kommunistpartiets ledning, socialistisk samhällsordning, marxism-leninism och Mao Zedongs tanke, som grundläggande principer för samhällsskicket. Wei Jingsheng hade skrivit följande:

”Marxism-leninismen och Mao Zedongs tanke duger som recept inte bättre än en skojardoktors medicin. Proletariatets diktur är intet annat än feodal monarki, dold under socialismens skimrande kappa. Det är en sak av största betydelse att de furstar, som nu styr våra öden, berövas spira och värja. Hua Guofeng och Deng Xiaoping vill i eget intresse behålla den nuvarande ordningen samtidigt som de är beredda att tåla några mindre förändringar. ”

Wei Jingsheng anklagades därjämte för att ha förrått statshemligheter rörande det ”kinesiska motanfallet på Vietnam” i februari 1979. Han skulle ha talat med Ian Mackenzie från Reuters byrå och givit denne upplysningar om truppstyrkor, namn på chefer och lidna förluster i samband med detta krigsföretag. Det låg 37 dagar emellan det påstådda brottet rörande statshemligheterna och Weis gripande den 29 mars 1979. Gripandet skedde mer i anslutning till en annan händelse. Endast fyra dagar hann förflyta efter det att Wei öppet hade angripit Kinas två högsta makthavare i en ledande artikel med rubriken ”Vill ni demokrati eller vill ni införa ny diktatur?” och dagen för gripandet. Man kanske vågar gissa att det egentliga skälet var den i retsam ton hållna artikeln. Det må noteras att Reuters korrespondent har sluppit såväl att kallas till uppläxande samtal som att utvisas.

Denna rättegång visar att parti och stat gäller lika. Den som motarbetar partiet förråder här sitt land. Envar oppositionell kan lätt hållas som förrädare. Den västerländska syn på begrepp som demokrati, frihet, rättvisa och mänskliga rättigheter, som delades av Wei Jingsheng, strävar klart emot vad som är vedertaget i Kina. Hans den 16 oktober ådömda fängelsestraff på 15 år och tre års förlust av medborgerliga rättigheter stadfästes av en domstol den 6 november. Att överrätten avslog Weis vädjan mot den fällande domen väckte upprörda känslor i Kina, Hongkong och bland diplomater både i Peking och i andra länder. Domen sammanföll med tidpunkten då Hua Guofeng började en resa till Europa.

Som en följd av den fällande domen mot Wei Jingsheng försvann oppositionstidskriften ”Undersökningen” och redaktionen skingrades eller gick under jorden. Framgången hade ständigt växt för denna tidskrift. En enda dag – i detta fall den 9 september – kunde inte mindre än 600 exemplar säljas vid ”Demokratiska väggen”. Det sägs att Wang Jundao – som är redaktör för ”Pekingvåren” – den 25 oktober skulle ha manats att sluta med tidskriften och vägrat detta. Lu Honglai och Song Jingrong – som medarbetar i den alternativa tidskriften ”Folden Bohai” greps av polisen i Tianjin den 26 oktober just som de var i färd med att sätta upp en väggtidning rörande ”polisiära övergrepp”. Ett anslag på väggen vid Xidan-platsen som kom upp den 28 oktober berättade att tre som var inblandade i rättsaffärer hade mördats och att fyra andra hade valt att dö för egen hand.

Slutet för den oppositionella rörelsen?

Till skillnad mot vad fallet är i Sovjetunionen så finns det inte några verkligt ledande intellektuella personligheter i spetsen för medborgarrättsrörelsen i Kina. Man finner varken professorer, forskare eller författare men väl intellektuella med blygsammare göromål, studenter och unga arbetare. Officiellt räknar man med att det i Kina finns 25 miljoner intellektuella. Av dessa är 4 miljoner naturvetare och ingenjörer. Tvekan syns ej kunna råda om att flertalet av landets intellektuella tigande stöder arbetet med att jäsa oppositionens politiska brygd. Man kommer ihåg lite till mans alla förödmjukade författare och intellektuella. Man minns tortyr och straffarbeten, dödsstraff och framtvingade självmord från kulturrevolutionens dagar. De som väljer att offentligt och fritt brännmärka missförhållandena får inte endast själva ett besvärligt liv. Även deras närmaste drabbas av svårigheter.

I Kina är den oppositionelle i ett annat läge än sin meningsfrände i Sovjetunionen. Det senare landet är på sitt speciella sätt ett rättssamhälle. Den kände nobelpristagaren och atomfysikern Andrej Sacharov hävdar alltid ”att jag har aldrig brutit mot gällande lag”. När han argumenterar på detta vis kan han hänvisa till det sovjetiska författningen, den ryska strafflagen och andra nationella lagar samt internationella traktater som har undertecknats och bekräftats av Sovjetunionen. Han kan hänvisa till Helsingforsavtalen och med stöd av dessa vända sig till främmande regeringar och vädja om bistånd. Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna och andra liknande konventioner, som har tillkommit i världsorganisationens hägn, kan också åberopas av medborgare i Sovjetunionen.

Kina har ännu inte någon nobelpristagare. Den framstående romanförfattaren Ba Jin har föreslagits – av utländska ainologer. Kina syns än så länge stå utanför det internationella politiska och intellektuella livet. Men likheterna med andra länder ökar. Man har nu stadsfäst lagar om straff och rättegång i brottmål. Men att vädja till främmande regeringar om stöd åt medborgarrättsrörelsen betraktas utan vidare som förräderi mot fosterlandet. Om främmande makt skulle ge sitt stöd skulle detta ej tålas. Det skulle anses som obefogad inblandning i folkrepublikens inre angelägenheter.

Men det kan ifrågasättas om utländskt intresse för de mänskliga rättigheternas ställning verkligen skulle vara intrång. Försvaret av de mänskliga rättigheterna är en internationell fråga. Den allmänna Deklarationen om de mänskliga rättigheterna kan åberopas. Amnesty International hävdar att ”respekten för människans rättigheter bör tolkas som en plikt och som ett ansvar av internationell karaktär”.

Den 5 januari 1979 grundades en ”Förening för mänskliga rättigheter” i Peking. Föreningen har en målsättning i nitton punkter och håller sig med en aktionskommitte. Utan att ge sig hän åt önsketänkande kan man våga hoppas att den politiska våren från år 1978 i Peking kommer att spela ungefär samma roll som ledstjärna som ”Pragvåren av år 1968” gör för medborgarrättsrörelsen i Sovjetunionen. Kontakterna mellan Kinas invånare och andra folk ökar. Både inom västvärlden och mellan västvärlden och Kina växer det ömsesidiga utbytet inom vetenskap och teknik liksom inom kultur, ekonomi och socialpolitik. Samtidigt växer intresset för de mänskliga rättigheterna i viljan till handling för att främja dessa både i Kina och i västländerna. Medborgarrättskämparna i Kina har tillgång till kvalificerat referensmaterial av samma art som annars brukar förbehållas landets ledande statstjänstemän och partifunktionärer. De skaffar sig informationer utifrån om politik, historisk forskning, sociala förhållanden, ekonomi, religion och kultur genom att lyssna på radiosändningar från främmande länder och genom att skaffa fram dokumentation såsom ”FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna”, ”Helsingforsöverenskommelsernas slutprotokoll” och andra mellanfolkliga traktater vari de mänskliga rättigheterna berörs. Man känner väl till Amnesty International och andra organisationer, som internationellt arbetar med de mänskliga rättigheterna.

Respekten för de mänskliga rättigheterna är en internationell fråga, som ej kan skiljas från fred och framsteg. De kinesiska ledarna kan därför inte helt och hållet stävja medborgarrättsrörelsen eller förinta minnet av den korta politiska våren med dess mångfald av blommor. Demokrati ter sig som något mer än en femte princip för landets nydanande. Folkstyre är ett grundläggande villkor för framsteg. Utan demokrati ges vare sig sociala eller tekniska framsteg.

Leon Triviere – Etudes 1980:2

Översättare: Bengt Rur