Har man någonting att se fram emot?

Eva Block är adjunkt i religionskunskap vid gymnasiet i Skellefteå.

– Är det någon mening med att jag finns? Jag är ju bara en liten, liten varelse på en liten kvadratmeter på ett stort, stort klot. När jag tänker efter så känner jag mej oerhört liten, ensam och försvarslös. Vad spelar det för roll om jag finns eller inte? Ingen bryr sej.

Jag vill ha den känslan att någon bryr sej om mej. Att någon bryr sej om mej för min egen skull. Det är inte så att jag vill vara nån centrumfigur, nej – bara lite observerad . . .

Så här rakt och förbehållslöst formulerade en 18-åring en del av sina livsfrågor. Och det var ingen utslagen det var fråga om. Ingen omhändertagen dagdrivare. Ingen arbetslös eller allmänt misslyckad. Ingen från samhällets bottenskikt.

Nej, det var en av de priviligierade, en av de mera lyckade, en av dem som borde ha det mesta på gaffeln. Elev i sista årskursen på gymnasiets naturvetarlinje, den som rekryterar bl a läkare, advokater, massmediafolk, lärare, vetenskapsmän.

Jag är lärare i religionskunskap på gymnasiet. När eleverna börjar studera ämnet ber jag dem enskilt och anonymt på ett papper skriva ner några frågor som för dem själva är så väsentliga att man kan kalla dem livsfrågor. Sen sammanställer jag alla frågorna och varje elev i klassen får en kopia av sammanställningen. Jag får nya klasser varje termin, och jag kan försäkra att de där listorna är spännande, omskakande, högaktuell och mycket tänkvärd läsning:

– Varför har jag inga pengar när schahen av Iran har 17 miljoner?

Man anar pengabörsens skriande tomhet.

Dock, huvudparten av frågorna har andra dimensioner. – Varför spelar vi teater i stället för att vara oss själva, och varför bygger man upp känslomässiga murar mot vissa personer?

– Vem är jag bakom alla mina skal, och vilken är min roll i sammanhanget? Vad kan jag göra för mina medmänniskor?

– Har alla människor lika värde? – Varför är folk maktgalna?

– Hur mycket ont gör jag mot människor utan att upptäcka att det är ont, att det medför ett lidande för dem? – Ska jag anpassa mitt liv efter vad andra väntar av mej eller hur jag själv innerst inne skulle vilja?

– Finns det något aktivt, här på jorden, som jag kan göra med mitt (enda) liv, så att det får ett innehåll, som gör det värt att leva?

– Om människan inte har kommit till av en tillfällighet, varför har hon skapats? Om livet är skapat, vad är då meningen med det? Ville Gud ha leksaker?

– Om världen var skapad med en tanke bakom, var det då meningen att vi här på jorden skulle försättas i en sådan dyster situation som i dag, med så få goda framtidsutsikter?

– Finns Gud?

– Vad är det som händer när liv uppkommer?

– Hur kommer det att kännas att dö? (Jag är livrädd för det.)

– Hur kommer vår ande att vara klädd efter döden? – Kommer vi människor att hinna ta oss i kragen och rädda vår värld innan vi utrotat oss själva och förgiftat omvärlden?

– Vilka krav måste ställas på oss själva så att vi kan göra livet drägligt för kommande generationer?

– Kommer kärnkraften att utvecklas och landet bli en polisstat? Kommer mina barn att få leva i en ren miljö? – Har man någonting att se fram emot?

– Kommer människor i framtiden att kunna äta sej mätta varje dag?

– Kommer vår civilisation att överleva, och hur länge? – Vad kommer att hända med jorden och oss?

– Varför lever man?

Frågeställningarna skiljer sej inte särskilt mycket mellan olika typer av linjer eller klasser. I materialet från ett tiotal olika listor kan man göra en grovindelning i ungefär de här grupperna:

1. Vem är jag? Frågor om identitetsproblem, rollspel, relationer till medmänniskor, idealbildning, personlig moral.

2. Gud och meningen. Om Guds existens, meningen med livet, det ondas problem, religionernas betydelse.

3. Liv och död. Om livet och dess gåta, hur alltsammans började, liv i universum utanför jorden, människans förutbestämmelse, döden och dess innebörd, tillvaro efter döden.

4. Framtiden. Om krig, svält och orättvisor. Om ett riktigare samhälle, och individens möjligheter att göra en insats. Om samhällsmoral. Undran inför den personliga framtiden, världens framtid, jordens undergång.

Tidsdokument

När man reflekterar närmare över alla de här frågorna, framstår det som allt klarare att man har framför sej ett enkelt, avskalat, naket tidsdokument utan en massa bråte i form av teoretiserande eller formell grannlåt. Frågorna är ett tyst bombardemang varje gång de kommer.

De speglar ungdomens trevande vilsenhet i snårskogen av krav och förväntningar, moderiktningar och åsikter. Men den vilsenheten är inte ny. Den har präglat ungdom i alla tider. Det nya, tidsdokumentet för slutet av 1900-talet, är splittringen, de motstridiga kraven, störtfloden av rop och skrik och påverkan från alla håll, bristen på ett mönster som går att tyda. Det som vi ibland så tjusigt kallar för pluralism, men som i själva verket är ett alltmer uppenbart kaos.

Ett par exempel: Skolan ska fostra – faktiskt – till samarbete och lojalitet med andra människor. Alla typer av människor. Samtidigt blir eleverna på ett direkt och brutalt sätt påminda om att de lever i det hårdaste av konkurrenssamhällen, där det är individens prestationer som räknas i relation till andra individers prestationer. Det är alltså min styrka, min duglighet, min framåtanda, min begåvning som ger utslag i form av ett betyg, som trots allt tjafs om motsatsen faktiskt har betydelse för min framtid.

För att uttrycka saken tillspetsat: Vi har i dag en gymnasieskola där ensamheten och isoleringen i arbetet prioriteras framför gemenskapen och solidariteten. Medan målsättningspropagandan säger tvärtom.

Ett annat exempel skulle kunna vara den iskalla våldsideologi som snyggt och elegant smyger sej på TV-ålderns barn och ungdom. Livet är ingalunda okränkbart i de fredagsdeckare och vildavästernserier som är fullt rumsren underhållning i de bästa familjer. Dödar bäst som dödar sist, det är parollen. Sara Lidman såg dessvärre inte ett exempel som var undantag den där gången i maj 1977 i Jörn, när hon läste på affischen om benknäckargängs-idealet:

”Filmen som slår alla rekord i action, våld, svart humor, osmakligheter och olidlig spänning. Publiken jublar.” I Sverige utförs omkring 30 000 aborter i år.

Samtidigt finns det en annan idealbildning som talar om vördnad för livet. För människor, djur och växtlighet. Många ungdomar i dag överväger att bli vegetarianer i äckel över djurfabrikernas plågeri. Ännu fler ansluter sej till protestaktioner för att rädda miljön för livets och framtidens skull.

De motstridiga tendenserna på den här punkten är inte alla medvetna om, men de finns där. Är livet heligt eller inte?

Splittrat ideal

Vi diskuterade i en klass hur den idealiska människan bör vara, och här blev ansiktets två olika halvor fullt tydliga:

Man ska vara stark och effektiv, dvs kunna göra en sak fort, bra och rätt. (Det upplevdes som motsatsen till att vara flitig.) Man ska kunna stå för sina åsikter och våga framföra dem. Man ska kunna ta egna initiativ. Man ska aldrig göra bort sej.

Man ska å andra sidan vara formbar och kunna anpassa sej till olika situationer och människor. Man ska vara omtyckt av alla.

Jag frågade om ensamheten.

– Den ensamma människan, är hon stark eller svag? Svaret kom tämligen snabbt, och det låg säkert en massa erfarenhet bakom:

– Den ensamma är den starkare inåt. Gruppmänniskan är starkare utåt.

Jag är inte säker på att gångna tider och kulturer alltid har haft så entydiga ideal. De traditionella könsrollerna har ju stått för två olika människotyper om inte annat. Men har någonsin en och samma människa varit utsatt för en så motsägelsefull påverkan som dagens unga människa måste klara av?

Och vuxengenerationen har det inte mycket bättre. Ska föräldrar vara traditionella fostrare som lägger sej i eller kompisar som ger frihet? Finns det något som är rätt eller fel? Vågar man lita på någonting?

Framtiden

Tydligast blir tidsdokumentet i frågorna inför framtiden. Undran och spänning inför den privata framtiden lyser igenom. Den undran är inte ny. Den har präglat ungdom i alla tider.

En naturvetare uttryckte det såhär vackert och enkelt: – När ska jag finna den jag älskar, lika mycket som jag älskar min familj? Kommer jag att vara omtyckt i framtiden?

Arbetslösheten är ett mörkt moln vid horisonten som blir allt mörkare.

– Kommer det att finnas något jobb för mej? Eller:

– Vem ska bestämma min framtid eller avgöra den? Hur får jag det arbete jag vill ha?

Frågorna i materialet uppvisar inga större variationer år från år, men om man skönjer några förskjutningar, så är det på den här punkten, ångesten för världens framtid. Aldrig har de frågorna varit så många och så laddade med oro. I artonårsåldern har man inte ännu lärt sej konsten att slå dövörat till eller som strutsen stoppa huvudet i sanden. Man har heller inte hunnit spinna den trygghetskokong av samhällsställning, privat ägande och familjeband som vi vuxna har krupit in i.

Att vi är på väg att förstöra jorden genom överexploatering av naturtillgångarna är ett odiskutabelt faktum för dem som inte förblindats av lönsamhetstankar och vinstintresse. Att krig pågår ständigt, någonstans på jorden, är fullt klart för TV-ålderns barn. Att människor svälter ihjäl är ingen söndagsskolesaga för dem. De har sett benranglen på TV.

De vet att världen har livsmedelskris samtidigt som de ratar fisken på skolbespisningen.

– Hur ska vi kunna hindra lidandet, svälten, kriget, som fyller världen i dag? Den här frågan omfattar också våra svenska problem som drogmissbruk, känslan av livets meningslöshet m.m.

– Kommer vi att kunna leva på jorden i framtiden? Jag tror inte att det här är patetiskt tillspetsade fraser. Snarare iskall verklighet som man måste andas djupt för att våga formulera.

Utlämnade

Hur har det blivit såhär? Somliga har svaret färdigt på sekunden:

– Dom är för bortskämda. Dom har fått för mycket gratis, utan att behöva anstränga sej. Vår generation fick minsann lära sej …

Jo, vi kan resten. Utantill och i sömnen. Det är också möjligt att det är sant.

Men det finns en sak som de här unga människorna inte har fått. Känslan av att vara efterfrågade och behövda. Känslan att betyda något. Att räknas med. De har blivit ett problem som vi får dras med i stället för en resurs att lita till. De har blivit föremål för stödåtgärder i stället för anspråk och förväntan.

Och alldeles för få har på allvar krävt något av dem. Alldeles för många har sagt:

– Du väljer själv. Du gör som du vill. Du har din frihet. I kakofonin av röster som drar åt olika håll, mönstret som inte går att tyda hade de behövt en trygg stämma som förklarade något annat:

– Du behövs. Du har ansvar. Vi räknar med dej. Det blir inget om inte du gör en insats.

Men de vet att de bara är ”mänskliga faktorer” och att det kommer att bli datorerna som gör jobbet. De vet att ett ökande antal av dem kommer att dö i cancer på grund av gifter i miljön. Den ökande bilismen kommer att skörda sina offer. Alkohol och narkotika sina.

Lycka – vad är det?

Ett ord som sällan återfinns i det här materialet är lycka. Så ofta som det ordet förekommer i popkulturens sammanhang, tycker man att det borde återspeglas i livsfrågorna. Men det verkar som om ordet känns sliskigt, man vill inte använda det. Ordet mening och meningsfull tycks ligga närmare till hands.

Konstatera – och beklaga?

Kan man nu som privatperson långt borta från samhällsplaneringens och inflytandets korridorer göra mer än att konstatera och beklaga? Rår man på sådana stora spöken som materialism, kommersialism, arbetslöshet, urbanisering, rotlöshet, byråkratisering eller slapphet?

Man kan forska på människors elände. Men kan man göra någonting åt det? Mekanismerna låter sej ju – åtminstone delvis – kartläggas. Man vet t.ex. mycket väl att snabb urbanisering leder till upplösning av gamla kulturmönster med dess fasta normbildning.

Proteströrelser saknas inte heller. Den gröna vågen har inte förlorat färgen. Nejsägeriet till kärnkraften innehåller en hel del av protest mot materialismen, den som tar sej uttryck i en teknik som alltmer avlägsnar sej från människan och hennes mått. Och vi är många som är rädda. Vi är många som längtar till något annat, utan att det fördenskull behöver handla om flummig verklighetsflykt och blåögd romantik.

Det är rimligt att begära att arbetet ska ha en mening utöver ren överlevnad. Det är rimligt att ett samhälle har regler för samlevnaden och solidariteten människor emellan och att barn uppfostras till lojalitet med de grundläggande normerna. Det är rimligt att livet på jorden rymmer glädje. Det är rimligt att vi inte berövas vår tro och vårt hopp.

Utvägar?

En typ av lösning har för det mesta stått till buds: vakthållningen. Att värna om kvaliteter som var goda i en gången tid ter sej för många som enda möjligheten. Resultatet blir ofta allmän konservatism, restriktioner, förbud, tal om den gamla goda tiden.

Man ser framför sej en helyllemänniska som står ren och rak i solljuset sedan skräpkulturens och hopplöshetens dimmor skingrats. Censur blir något nödvändigt, lag och ordning blir begrepp med positiva förtecken.

Jag föraktar inte den utvägen.

Jag skulle t ex välkomna censur mot pornografi och våld i massmedia. Trots det diskutabla ingreppet i tryckfriheten. Om friheten leder till människoförakt, bör den då ohämmat få breda ut sej? Och så vitt jag förstår kan det inte vara rimligt att lägga ner miljoner på att konstatera och kartlägga människors missbruk av alkohol och narkotika, men inte ha möjlighet att ingripa, även mot missbrukarens vilja.

En utmaning

Men jag drömmer om en annan utväg. Den som inte behöver förbud, och som i grunden inte är tillbakablickande. Låt oss vara hejdlösa och kalla den entusiasmens utväg. Har ni träffat en riktigt fjällbiten man i full rustning någon gång? På väg upp till en sedan länge åtrådd topp? Fråga honom om han för ögonblicket föredrar Expressen eller Aftonbladet! Eller en flicka som är violinist och just har blivit medlem i en stråkkvartett? Fråga henne om det ska vara afro-flätor i år! Alltså: mål och mening, avsikt och strävan går utanpå allting annat. Den som har förlorat ledstjärnan och tron på målet är illa ute. Gymnasisternas skurar av frågor är en allvarlig utmaning till oss alla som har med ungdom att göra. Det duger inte längre att duka upp ett smörgåsbord av attityder och åsikter och sen lite fladdrigt säja varsågod och välj.

Därför tror jag att vår viktigaste uppgift som föräldrar, lärare och fostrare måste bli att – på nytt – formulera mål som verkligen betyder något. Inte detaljmål, utan stora, starka mål, kalla det t o m visioner. Och dela med oss av glädje och entusiasm. Vi svenskar har mycket att lära på den här punkten. Vi är berömda för kverulans och allmän tråkighet. Att vara glad är inte riktigt passande. Att vara entusiastisk är direkt misstänkt, eller hur?

Alla förmår inte formulera målet med de stora och laddade orden Guds rike. Det är ett begrepp med rik innebörd, både fjällentusiasm och stråkkvartett ryms däri. Och vanlig, enkel, stilla glädje. Också kamp.

Mönster och mening

Men det skulle kanske vara till hjälp för någon, någon enda vilsen ung själ, om allt fler vuxna fick mod att möta frågorna med klara och fasta svar: – Jo, det finns en framtid. Och vi är beredda att tillsammans kämpa för att ge den ett mål och en mening.

Kyrkans gamla roll har varit att ge just ett sådant mönster och en sådan mening. Den uppgiften måste uppenbarligen i vår tid erövras på nytt. Då blir det viktigt att verkligen med möda sålla ut vad som ingår i uppgiften, vad som är det väsentliga, det adekvata svaret på frågorna, och hungern efter bröd. Att tillmötesgå skattebetalare med mysaftnar, kammarkonserter eller gammeldans må då bli en sak. Men om den här typen av i och för sej värdefulla aktiviteter kompletteras av allmänt välment men urvattnad tunnvälling på söndagen, då har inte kyrkan visat sitt rätta ansikte. Det är med all säkerhet grovt bröd som behövs för att mätta de hungrande. Gjort på mogen säd av högsta kvalitet, bakat med omsorg och respekt och kunnande. Salt, rent vatten och surdeg, är det inte Jesu bilder av Guds rike? Det mest värdefulla som finns.

Några livsfrågor formulerade av gymnasister på naturvetenskaplig linje

Vem eller vad är grunden till allt?

Om Gud finns, varför gör han då inte så att alla människor blir goda och tar bort all ondska i världen?

Folk som är i minoritet, har dom alltid fel?

Ska man hela livet söka efter dess mening, eller ska man leva och ge det en mening?

Finns det större mening med mitt liv än för en liten myra?

”Om alla länder vore så lugna och tysta som Sverige, inte bryr sig så mycket om andra länder, då skulle det inte finnas krig. ” Kan det vara sant?

Hur ska jag kunna veta vad som är rätt och fel? Vad innebär det att göra det goda?

Om människan ska nå ett ideal, kan man då behålla de olikheter som alla har?