Häxskojarna igen

I Signum nr 3 fann vi anledning att påtala de märkliga nya rön om häxförföljelserna som några ”forskare” i Bremen fått spridda genom Sveriges Riksradio och tidningen Vi. Sedan dess har vi dels med förfäran kunnat notera vilken genomslagskraft i press och även i vår närmaste akademiska omgivning dessa idéer haft. Detta kunde i och för sig vara värt en betraktelse. Behovet av enkla och ideologiskt tillrättalagda förklaringar på komplicerade historiska förlopp måste vara överväldigande.

Men vi har också fått åtskilliga läsarreaktioner, som uppskattat att vi sökt efter förmåga bekämpa fuskare och stympare. Därtill har givetvis vetenskapligt skolade kulturjournalister bidragit till att hålla efter pseudovetenskaplig vidskepelse. Sedan sist har också Otto Steiger och Gunnar Heinsohn publicerat sina teorier i utförligare form i Ord och Bild 1979:7/8 (sic!). Där anförs också vad som skulle vara beläggen för den revolutionerande synen på häxorna som kombinerade barnmorskor och abortkuratorer.

Den stora teorin

Författarnas grundide är uppenbarligen att det under överskådlig tid inte har funnits någon naturlig fruktsamhet, utan att det alltid existerat en åtminstone implicit ”befolkningspolitik”. Kristendomens seger i det romerska imperiet skulle tydligen berott på att den var den enda tillgängliga ideologi, som förkunnade livets helgd, och därför kunde brukas att understödja nativitetsbefrämjande åtgärder.

Viktigt för denna tanke är att Konstantin den store redan förade avgörande stegen att förvandla kristendomen till statsreligion, utfärdade stränga förbud mot barnamord. Iakttagelsen att det år 318 ”inte fanns någon inpräglad vördnad för livet att falla tillbaka på”, är säkert riktig. Men just förbudet att sätta ut barn var en så avgörande skiljepunkt mellan kristendomen och hedniska bruk, att den alltid kom bland de första stegen i samhällslivets kristianisering. När det isländska alltinget år 1000 antog kristendomen, hörde förbud mot barnadråp till de första bestämm-elserna. Endast en minoritet var kristen, och behovet av en aktiv isländsk befolkningspolitik vid denna tid har ingen upptäckt. Folkökningen drev tvärtom till en betydande emigration till Grönland.

Under medeltiden behövdes emellertid inte teorin om livets helgd, eftersom folkökningen på grund av feodalstrukturen ändå var tillräcklig. Och enligt våra forskare skulle därför kyrkan tyst ha tolererat en vida utbredd sed att dräpa barn, liksom abort och skilda preventiva metoder. Några som helst belägg för denna häpnadsväckande nya syn på den tidigare så sexualfientliga medeltiden, produceras inte. Den som läst utgåvor av medeltida penitentialen, botböcker, vet vilken roll som i dessa överträdelser av budet att inte dräpa, spelade.

Vad som däremot är riktigt är att reformationens och den katolska reformens tid, från slutet av 1500-talet, innebar en effektivisering av kyrkans kamp mot sexuella överträdelser liksom mot abort och barnadråp.

Den konstiga kronologin

Enligt de nya häxforskarna är alltså befolkningspolitiken överordnad andra förändringar i de kollektiva mentaliteterna. Från mitten av 1300-talet inträffar en befolkningskris, beroende på digerdöden och på en allvarlig klimatförsämring. Steiger och Heinsohn söker nu göra sannolikt att behovet att öka navititeten dels påverkar kyrkan att mer eller mindre uppfinna eller återupptäcka det spirande livets helgd och otillåtligheten att på konstlat sätt förhindra befruktning. Dels därtill utrota de kvinnor som skött preventivmedelrådgivning och aborter: häxorna.

Det första man borde märka, är att kronologin inte alls stämmer. Befolkningskrisen uppges av S & H vara övervunnen i början av 1500-talet. Den stora häxjakten började inte förrän under 1500-talet sista tredjedel och varade drygt hundra år. Men detta döljer författarna genom att söka fuska med historien. Man talar om 1400-talet som om häxjakten då vore i full gång, medan offren före mitten på 1500talet kan räknas i hundratal.

Dessa tidigare fall av anklagelser är väl undersökta av bl a Jeffrey Russel, Witchcraft in the Middle Ages, 1972. De fall av barnamord som där omnämns, är de traditionella anklagelserna att mörda barn för att äta upp dem eller tillverka magiska salvor av deras kroppar. Det är de vandringssägner som mobiliseras mot allehanda fruktade och förföljda grupper, de kristna under de första århundradena, kättare och judar under medeltiden och framåt. Detta tema har främst klarlagts av Norman Cohn i Europes Inner Demons, 1975. Men ingen har hittills satt dessa fantasier i samband med befolkningspolitiska åtgärder.

S & H söker också framställa Innocentius VIII:s bulla Summis desiderantes 1484, som ”startsignalen till en häxjakt över hela Europa”. Denna bulla var ett slags introduktionsbrev för inkvisitorerna Institorius och Sprenger. Dessa, författarna av den groteska Malleus maleficarum, ”Häxhammaren”, bifogade den påvliga bullan som ett slags förord till sin några år senare tillkomna skrift.

Men det är nyligen övertygande klarlagt att ”det inte finns en antydan till bevis för att Innocentius VIII någonsin såg Malleus maleficarum eller hade den minsta aning om de idéer den innehöll.” Innehållet i bullan är på inget sätt nytt, och får sin sinistra mening först i samband med Malleus maleficarum. ”Sammanställningen av de två texterna i tryckta utgåvor kan rimligt förstås att ha förlett 1500-talets demonologer, men det är förbluffande att det skulle ha lurat så många historiker sedan dess.” (Edward Peters, The Magican, the Witch and the Law, 1978, s 172-3.)

Vilka var häxorna?

För författarnas huvudtes att häxorna var jordegummor finns inte skymten av belägg. Om nu Summis desiderantes skulle vara programskift och startsignal kan vi ju citera Innocentius VIII:s beskrivning av häxornas aktiviteter. ”Många personer av båda könen överlämnar sig till djävlar, manliga och kvinnliga. Genom deras besvärjelser och trollformler och genom andra avskyvärda vidskepelser och magiska bruk, brott och missgärningar, förstör och fördärvar de kvinnornas avkomma, husdjurens föl och kalvar, markens frukt, vinbergens druvor . . .” etc.

Anklagelser om sexuell magi spelar alltid en större eller mindre roll, män blir impotenta, kvinnor ofruktsamma, eller otrogna och lystna. Aldrig uppträder just anklagelsen för barnadråp, abort eller prevention isolerat eller i första rummet. I själva verket förefaller diabolisk förstörelse av husdjurens fortplantning och åkerns frukt vara vanligare anklagelser än dem som gäller den mänskliga fortplantningen.

Därtill kommer, som vi också kunde läsa i utdraget ur Summis desiderantes, att häxorna också var män. (Tyvärr har ordet ”häxa” gjort denna insikt svår att tillägna sig.) Procentandelen män varierar vid olika tillfällen från ca 5% till hälften av de anklagade, och de betydligt färre avrättade. Men en vanlig skattning är ca 20% av samtliga. Fanns det också ”jordegubbar”? Hela det luftiga teoribygget faller om det inte var endast kvinnor som förföljdes.

Nollornas magi

Som tidigare påpekats är det galnaste i den nya häxforskningen uppgifterna om sex eller nio miljoner offer. Jag skall närmare referera Jean Delumeau i La peur en Occident. Han anknyter till tidigare försök av de ledande häxexperterna Monter och Muchembled att uppskatta totalantalet dödade. Över den tabell han publicerar, skriver han: ”En sådan tabell är intet annat än en summering av partiella data. Men den preciserar kronologin, anger storleksordningarna och framhäver epidemins brännpunkter”. En addition av tabellen slutar på strax över 12 000. De största talen av ca 4 400 för Skottland 1560-1680, Baden-Wurttemberg 3 229 och Lorraine minst 2 000. Som fantastiska eller överdrivna uppgifter anger han bl a Trevor-Roper som uppger att 150 häxor brändes i Genève under Calvins tid.

E W Monter har i Genève funnit sammanlagt 132 offer under 125 år. På grundval av Delumeaus uppställning av alla de större förföljelserna förefaller det rimligt att totalantalet knappast kan ha varit över 20 000. Häxforskarna i Bremen anför inga som helst källor för sin uppskattning, som alltså är ca 500 ggr högre än vad specialisterna funnit i mödosamma arkivstudier.

Häxjaktens följder

S & H har givetvis också en klar uppfattning om häxförföljelsernas konsekvenser. Tortyren och morden ”skapade” en kvinna, som var totalt okunnig om fortplantningens hemligheter, vars sexualdrift framställdes som en sällsynt sjukdom, tämd till man, hem och barn.

Alla är givetvis överens om att det finns ett samband mellan häxförföljelsernas upphörande och den helt nya kvinnosyn, som börjar uppträda i engelsk och fransk övre medelklass i mitten av 1700-talet, och vilken blev den dominerande under viktorianismen.

Men hur skulle tortyr och mord ha skapat denna engelska medelklasskvinna? I England avrättades totalt 109 häxor, och tortyr förekom inte. Den vettigare tolkningen är givetvis att det sker en långsam förändring av uppfattningen av sex och samlevnad, som i sin tur undanrycker grunden för häxförföljelserna. Dessa hade dock i realiteten upphört långt innan de artikulerade uttrycken för den förviktorianska kvinnouppfattningen gör sig gällande. Se t ex Lawrence Stone, Family, Marriage and Sex in England 1500-1800.

Forskning och ”forskning”

Det mest pinsamma med häxskojarna från Bremen är att de väcker intrycket att beträda jungfrulig mark, då det tvärtom förhåller sig så att historiker, demografer och antropologer just vad det gäller familjens historia och könsrollernas förvandlingar under det senaste decenniet gjort enorma framsteg. Det enda arbete av de säg tjugofem viktigaste som S & H förefaller att känna till är Noonan, Contraception, 1965. Den del av historien, där våra ”forskare” härjar mest obesvärat, den tidiga medeltiden, är långt ifrån outforskad. De två bästa bidragen i den av Lloyd de Mause utgivna, History of Childhood, 1974, är Richard B Lyman jr, Barbarism and Religion: Late Roman and Early Medieval Childhood och Mary Martin McLaughlin, Survivors and Surrogates. Children and Parents from the Ninth to the Thirteenth Century.

Vi minns inte hur många hundratusen kronor Ord och Bild emottar från Statens kulturråd. Med det innehåll som alltmer kommit att överväga, kan man inte vara odelat bekymrad över den forna kulturtidskriftens oförmåga att komma ut med förespeglat antal nummer under angivet år. Huruvida förhållandet att nr 7/8 föregående år utkommer i maj året därpå, uppfattas som ett tecken på att subventionerna ytterligare behöver ökas, vet vi inte. Vi i Signum har alltid uppfattad angiven utgivningsplan som ett oeftergivligt löfte både till läsekrets och understödjare. (Låt vara att detta nummer är någon vecka försinkat av konflikten.)