Katarina av Siena 1380 – 1980

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Få kvinnor i kyrkohistorien har tilldragit sig ett så livligt intresse som färgardottern Caterina Benincasa, mer känd som Katarina av Siena. Hon föddes 1357 som det tjugofjärde barnet i en syskonskara på 25, och hantverkarparet kunde förvisso inte bibringa sina barn någon högre bildning. Katarina lärde sig att läsa vid fyllda 20 år. Hon anslöt sig till dominikanordens lekmannagren.

Man kan inte förutsätta att Katarina senare i livet skaffade sig några djupare kunskaper i den tidens filosofi eller teologi. Trots detta är hennes skrifter uttryck för en synnerligen originell och djupborrande andlig teologi, och hennes biktfäder var övertygade om att denna märkliga kvinnas kunskaper och insikter inte hade förvärvats genom studier utan meddelats direkt genom den helige Ande. När Katarina avled, 29 april 1380, jämfördes hon med de stora kvinnogestalterna i Gamla testamentet, Judit och Debora, och med jungfrun från Orleans, och hennes viktigaste skrift, ”Samtal om den gudomliga försynen” (Dialogo della divina Provvidenza), ett samtal fört mellan själen och den Treenige, är en klassiker i den italienska litteraturen. 1970 utropades Katarina till kyrkolärare, en ära som hon delar med Teresa av Avila.

Hennes historiska insatser, som slående påminner om hennes samtida Birgitta, hennes kampanj för att få påven att återvända från Avignon till Rom, hennes djärva uppträdande med uppmuntran, maningar och förmaningar till påvar, kungar, generaler, kardinaler och biskopar, hennes bidrag till freden mellan de italienska stadsstaterna, hennes självuppoffrande arbete för de pestsjuka och andra uppseendeväckande ting av den art som brukar ingå i biografiska bestsellers förklarar egentligen inte Katarinas särprägel. Vad denna eldsjäl djupast syftade till, det kan man endast förstå utifrån hennes bevarade skrifter. Hon vill vara ett eko av Kristus. Hennes uppdrag, som hon förstod det, var Kristi uppdrag, att visa på den korsfästa kärleken för en värld långt ifrån Kristus och en kyrka som glömt hans bud och löften.

Gud är kärleken, och den som förblir i kärleken, han förblir i Gud. Denna kärlek är inte en filosofisk princip utan en person som ingriper i historien, visar sin kärlek och väntar sig kärlek tillbaka. Människan, skapad till den Treeniges avbild, är sprungen ur Guds överdådiga kärlek, ja hela världen har kommit till liksom genom ett Guds inre tvång att få visa sin kärlek. Ingen synd och ondska kan grumla denna visshet. Gud beter sig i skapandets ögonblick som en förälskad dåre, un pazzo d’amore.

Människans tillkortakommanden, hennes bristande gensvar, beror i grunden på bristande insikt, bristande kännedom om Gud, brist på den kunskap som Johannesevangeliet identifierar med evigt liv (17:3). Kännedom om Gud leder till självkännedom: skapelsen, människan är ingenting utom en delaktighet i honom som ar. Denna tanke löper genom allt vad Katarina skriver. Genom att dra sig tillbaka till den inre cellen, genom att med förståndets öga blicka in i Treenighetens oändliga djup får människan rätt perspektiv på sin existens. Hon skulle förvandlas till intet i samma ögonblick som Gud droge tillbaka sin allmakts hand. Frukten av denna visshet blir en avgrundsdjup ödmjukhet. I fortsättningen kan människan inte annat än skänka Gud sin genkärlek i häpnad över Guds dåraktiga kärlek, som ständigt vill ge människan ingenting mindre än sig själv, Kristus Gud och människa, i det eukaristiska brödet. I vissheten om detta ligger också botemedlet mot självupptagenheten, självbespeglingen och habegäret. Den som älskar Gud är sedan fri att göra vad han vill.

Katarinas böner har formulerats i extas och nedtecknats av personer i hennes omgivning. Hon försöker ständigt på nytt att klä sina visioner i ord som inte vill räcka till. Hon ser vem Gud är och vem hon själv är. ”Jag är den som inte är och du är den som är.” ”Det verkar som om du blivit förryckt av längtan efter din skapelse, som om du inte kunde leva utan den.”

Människan äger sin värdighet i Gud. Hon har blivit uppdragen som en blomma ur hans inre. Gud har sin lust i hennes skönhet, därför att den Treeniges egen bild är präglad i henne. Det augustinska tretalet (som spelar en så stor roll också hos Ignatius), minne, förstånd och vilja, avspeglar Fadern, Sonen och Anden. ”Minnet fylls av en ständig erinran om dina välgärningar. Förståndet blickar in i dig som i en spegel, för att till fullo lära känna din sanning och din vilja. Viljan vill älska och eftersträva det som förståndet skådat och insett.” Människan har del i Guds inre liv: hon har del av Faderns makt, Sonens vishet och Andens kärlek, efter måttet av sin kreaturlighet.

En av de tre själsförmögenheterna är av särskild betydelse för människans väl eller ve: viljan. Mot människans vilja förmår ingen makt att kämpa. Mot sin vilja kan ingen tvingas att göra det minsta gott eller ont. Viljan förblir god och oförsvagad så länge den står i samklang med Guds vilja. Men eftersom den är försvagad genom synden behöver den förutom förnuftets ljus också trons ljus. ”Man kan inte älska det man inte känner, och ingenting blir känt utan ljus.” ”Du har givit oss varat ur intet. Upplys nu detta vara, som är ditt!” Det högsta uttrycket för Guds kärlek till sin skapelse finns koncentrerat i eukaristin: ”Du människa med din krämarsjäl, vad har inte din Gud anförtrott dig? Han har utlämnat sig, helt och hållet Gud och helt och hållet människa, dold under det vita brödets gestalt. O Kärlekseld, var det inte nog att skapa oss till din avbild och likhet och att i din Sons blod nyskapa oss till nåden? Måste du dessutom ge oss dig själv hel och hållen till näring, gudomliga Väsen?”

Det adekvata svaret på denna kärlek är kärlek till medmänniskan. Själen har insett, att ”denna kärlek, som inte kan återgäldas dig, måste visas mot nästan”.

Och platsen för denna verksamma delaktighet i Guds treeniga liv är här på jorden Kristi mystiska kropp, kyrkan. Ingenting ville Katarina hellre se som resultatet av sin hängivenhet än att påven återvände till Rom, att prästerna och ordensfolket återvände till sina ursprungliga ideal och att de kristna folkens brodermord upphörde. Alla brister och tillkortakommanden hade, enligt Katarina, denna enda orsak: att kyrkans medlemmar och tjänare inte insett sin höga värdighet. Man måste nämligen våga leva det man djupast är.

Gudom, Gudom, outsägliga Gudom! Du det högsta goda, du har skapat människan till din avbild och likhet endast för din kärleks skull. När du skapade människan sade du inte ”Varde!”; som när du gjorde de andra skapade tingen. Du sade mera än så: ‘Låt oss göra människan till vår avbild och likhet-, för att hela Treenigheten skulle ge sitt samtycke, du outsägliga Kärlek. Eviga Gudom, du har präglat Treenighetens märke i hennes själskrafter: Du gav henne minnet och formade så din gestalt i henne, evige Fader. Ty som fader uppehåller och bevarar du allting i dig. Du gav henne minnet för att hon skulle hålla fast och bevara det som förståndet har skådat, känt och insett, du gränslösa godhet. Så deltar människan i din enfödde Sons vishet. Du gav henne viljan, den helige Andes ljuva mildhet. Fylld av din kärlek öppnar sig viljan och griper som en hand allt det som förståndet inser om din outsägliga godhet. Genom viljan och kärlekens starka hand blir minne och känsla helt fyllda av dig.

Jag tackar dig, jag tackar dig, höga och eviga Gudom, för denna stora kärlek. Genom din gåva har du visat oss den, genom denna ljuva prägel, genom själens krafter. Du gav oss förståndet för att vi skulle lära känna dig, minnet för att vi skulle komma ihåg dig och hålla dig kvar, viljan och kärleken för att vi skulle älska dig över allt annat. Det är förnuftigt att den som lärt känna dig också älskar dig, du gränslösa goda. Och denna kärlek har en sådan makt, att varken djävulen eller någon annan förnuftsbegåvad varelse kan ta ifrån oss den mot vår vilja.

Avignon, 14 augusti 1376

Du är elden som ständigt brinner. Du förbränner inte det som behagar dig, även om du oupphörligt förtär allt som själen håller fast vid utom dig. Förbränn och förtär med din Andes eld varje kärlek eller böjelse till köttet och utrota den i grund ur de friska grenar, som du nådigt har låtit inympa i din mystiska kropp, den heliga moder kyrkan. Hämta dem från beroendet av världsliga ting över till din trädgård där de beror av dig! Ge dem nya hjärtan och sann insikt i din vilja. Lär dem förakta världen, sig själva och sin egenvilja. Genomglödga dem med din sanna kärlek och gör dem till förkämpar för tron och det rätta! De skall för din skull uppge denna murkna världs bedrägliga begär och falska fåfänga och med ogrumlad renhet och glödande kärlek följa dig uteslutande för din egen skull!

Eviga kärlek! Luttra särskilt din ställföreträdare. Må han bli en fläckfri förebild i renhet och oskuld för de andra och tjäna dig inför ditt ansikte så att det behagar dig. Han skall fostra det folk som anförtrotts åt honom till ett himmelskt liv i tukt och så locka till sig dem som ännu inte tror. Må han frambära den eviga frälsningens frukter inför ditt outgrundliga majestät. Jag eländiga tackar dig för att du nådigt hör min bön för denna angelägenhet, du högsta goda, du sanne Gud.

Rom 21 december 1378

Vad var anledningen till att du upphöjde människan till denna stora värdighet? Den omätliga kärlek, med vilken du ser din skapelse i dig själv och i din skapelse grips av kärlek till dig själv. Därför skapade du den av kärlek och gav den existens för att den skulle smaka dig, det högsta och eviga goda. Jag ser det: genom sin synd förlorade den sin värdighet. Genom upproret mot dig råkade den i krig med din mildhet. Vi blev dina fiender.

Upptänd av samma eld med vilken du skapat oss ville du ge oss ett medel till försoning av människosläktet som råkat i krig med dig. Av kriget skulle bli den stora freden. Du gav oss ditt Ord, din ende Son, som uppträdde som medlare mellan oss och dig. Han blev vår rättfärdighet… 0 avgrund av kärlek! Kan hjärtat låta bli att brista när det ser hur högheten stigit ned till en sådan låghet som vår mänskliga tillvaro är! Genom den förening som du fullbordat i människan är vi nu din avbild och du är vår. Den eviga gudomen har svept in sig i Adams eländiga töcken och fördärvade stoft. Vad var anledningen härtill? Kärleken. Du, Gud, blev människa, och människan blev gud. För denna outsägliga kärleks skull bönfaller och ber jag dig: förbarma dig över din skapelse!

Dialogo della divina Provvidenza

Av förbarmande ville du stanna hos din skapelse. Du kärlekens dåre! Var inte ditt människoblivande nog? Måste du dessutom dö? Var döden inte nog? Måste du dessutom stiga ned i helvetet för att hämta hem de heliga fäderna och fullända din sanning och ditt förbarmande? Eftersom din godhet utlovar det goda åt dem som tjänar dig i sanning stiger du ned i dödsriket för att rycka alla dina tjänare ur plågan och ge dem deras mödors frukt. Jag ser: ditt förbarmande tvang dig att ge människan än mer. Du har givit dig själv som näring för att styrka vår svaghet och påminna oss tanklösa och glömska om dina underbara gärningar. Därför räcker du dina under åt människorna varje dag och blir i altarets sakrament närvarande i den heliga kyrkans mystiska kropp.

Dialogo della divina Provvidenza

lnl. och övers. Anders Piltz

Not: jfr Caterina von Siena, Meditative Gebete, Johannes Verlag, Einsiedeln 1980.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Få kvinnor i kyrkohistorien har tilldragit sig ett så livligt intresse som färgardottern Caterina Benincasa, mer känd som Katarina av Siena. Hon föddes 1357 som det tjugofjärde barnet i en syskonskara på 25, och hantverkarparet kunde förvisso inte bibringa sina barn någon högre bildning. Katarina lärde sig att läsa vid fyllda 20 år. Hon anslöt sig till dominikanordens lekmannagren.

Man kan inte förutsätta att Katarina senare i livet skaffade sig några djupare kunskaper i den tidens filosofi eller teologi. Trots detta är hennes skrifter uttryck för en synnerligen originell och djupborrande andlig teologi, och hennes biktfäder var övertygade om att denna märkliga kvinnas kunskaper och insikter inte hade förvärvats genom studier utan meddelats direkt genom den helige Ande. När Katarina avled, 29 april 1380, jämfördes hon med de stora kvinnogestalterna i Gamla testamentet, Judit och Debora, och med jungfrun från Orleans, och hennes viktigaste skrift, ”Samtal om den gudomliga försynen” (Dialogo della divina Provvidenza), ett samtal fört mellan själen och den Treenige, är en klassiker i den italienska litteraturen. 1970 utropades Katarina till kyrkolärare, en ära som hon delar med Teresa av Avila.

Hennes historiska insatser, som slående påminner om hennes samtida Birgitta, hennes kampanj för att få påven att återvända från Avignon till Rom, hennes djärva uppträdande med uppmuntran, maningar och förmaningar till påvar, kungar, generaler, kardinaler och biskopar, hennes bidrag till freden mellan de italienska stadsstaterna, hennes självuppoffrande arbete för de pestsjuka och andra uppseendeväckande ting av den art som brukar ingå i biografiska bestsellers förklarar egentligen inte Katarinas särprägel. Vad denna eldsjäl djupast syftade till, det kan man endast förstå utifrån hennes bevarade skrifter. Hon vill vara ett eko av Kristus. Hennes uppdrag, som hon förstod det, var Kristi uppdrag, att visa på den korsfästa kärleken för en värld långt ifrån Kristus och en kyrka som glömt hans bud och löften.

Gud är kärleken, och den som förblir i kärleken, han förblir i Gud. Denna kärlek är inte en filosofisk princip utan en person som ingriper i historien, visar sin kärlek och väntar sig kärlek tillbaka. Människan, skapad till den Treeniges avbild, är sprungen ur Guds överdådiga kärlek, ja hela världen har kommit till liksom genom ett Guds inre tvång att få visa sin kärlek. Ingen synd och ondska kan grumla denna visshet. Gud beter sig i skapandets ögonblick som en förälskad dåre, un pazzo d’amore.

Människans tillkortakommanden, hennes bristande gensvar, beror i grunden på bristande insikt, bristande kännedom om Gud, brist på den kunskap som Johannesevangeliet identifierar med evigt liv (17:3). Kännedom om Gud leder till självkännedom: skapelsen, människan är ingenting utom en delaktighet i honom som ar. Denna tanke löper genom allt vad Katarina skriver. Genom att dra sig tillbaka till den inre cellen, genom att med förståndets öga blicka in i Treenighetens oändliga djup får människan rätt perspektiv på sin existens. Hon skulle förvandlas till intet i samma ögonblick som Gud droge tillbaka sin allmakts hand. Frukten av denna visshet blir en avgrundsdjup ödmjukhet. I fortsättningen kan människan inte annat än skänka Gud sin genkärlek i häpnad över Guds dåraktiga kärlek, som ständigt vill ge människan ingenting mindre än sig själv, Kristus Gud och människa, i det eukaristiska brödet. I vissheten om detta ligger också botemedlet mot självupptagenheten, självbespeglingen och habegäret. Den som älskar Gud är sedan fri att göra vad han vill.

Katarinas böner har formulerats i extas och nedtecknats av personer i hennes omgivning. Hon försöker ständigt på nytt att klä sina visioner i ord som inte vill räcka till. Hon ser vem Gud är och vem hon själv är. ”Jag är den som inte är och du är den som är.” ”Det verkar som om du blivit förryckt av längtan efter din skapelse, som om du inte kunde leva utan den.”

Människan äger sin värdighet i Gud. Hon har blivit uppdragen som en blomma ur hans inre. Gud har sin lust i hennes skönhet, därför att den Treeniges egen bild är präglad i henne. Det augustinska tretalet (som spelar en så stor roll också hos Ignatius), minne, förstånd och vilja, avspeglar Fadern, Sonen och Anden. ”Minnet fylls av en ständig erinran om dina välgärningar. Förståndet blickar in i dig som i en spegel, för att till fullo lära känna din sanning och din vilja. Viljan vill älska och eftersträva det som förståndet skådat och insett.” Människan har del i Guds inre liv: hon har del av Faderns makt, Sonens vishet och Andens kärlek, efter måttet av sin kreaturlighet.

En av de tre själsförmögenheterna är av särskild betydelse för människans väl eller ve: viljan. Mot människans vilja förmår ingen makt att kämpa. Mot sin vilja kan ingen tvingas att göra det minsta gott eller ont. Viljan förblir god och oförsvagad så länge den står i samklang med Guds vilja. Men eftersom den är försvagad genom synden behöver den förutom förnuftets ljus också trons ljus. ”Man kan inte älska det man inte känner, och ingenting blir känt utan ljus.” ”Du har givit oss varat ur intet. Upplys nu detta vara, som är ditt!” Det högsta uttrycket för Guds kärlek till sin skapelse finns koncentrerat i eukaristin: ”Du människa med din krämarsjäl, vad har inte din Gud anförtrott dig? Han har utlämnat sig, helt och hållet Gud och helt och hållet människa, dold under det vita brödets gestalt. O Kärlekseld, var det inte nog att skapa oss till din avbild och likhet och att i din Sons blod nyskapa oss till nåden? Måste du dessutom ge oss dig själv hel och hållen till näring, gudomliga Väsen?”

Det adekvata svaret på denna kärlek är kärlek till medmänniskan. Själen har insett, att ”denna kärlek, som inte kan återgäldas dig, måste visas mot nästan”.

Och platsen för denna verksamma delaktighet i Guds treeniga liv är här på jorden Kristi mystiska kropp, kyrkan. Ingenting ville Katarina hellre se som resultatet av sin hängivenhet än att påven återvände till Rom, att prästerna och ordensfolket återvände till sina ursprungliga ideal och att de kristna folkens brodermord upphörde. Alla brister och tillkortakommanden hade, enligt Katarina, denna enda orsak: att kyrkans medlemmar och tjänare inte insett sin höga värdighet. Man måste nämligen våga leva det man djupast är.

Gudom, Gudom, outsägliga Gudom! Du det högsta goda, du har skapat människan till din avbild och likhet endast för din kärleks skull. När du skapade människan sade du inte ”Varde!”; som när du gjorde de andra skapade tingen. Du sade mera än så: ‘Låt oss göra människan till vår avbild och likhet-, för att hela Treenigheten skulle ge sitt samtycke, du outsägliga Kärlek. Eviga Gudom, du har präglat Treenighetens märke i hennes själskrafter: Du gav henne minnet och formade så din gestalt i henne, evige Fader. Ty som fader uppehåller och bevarar du allting i dig. Du gav henne minnet för att hon skulle hålla fast och bevara det som förståndet har skådat, känt och insett, du gränslösa godhet. Så deltar människan i din enfödde Sons vishet. Du gav henne viljan, den helige Andes ljuva mildhet. Fylld av din kärlek öppnar sig viljan och griper som en hand allt det som förståndet inser om din outsägliga godhet. Genom viljan och kärlekens starka hand blir minne och känsla helt fyllda av dig.

Jag tackar dig, jag tackar dig, höga och eviga Gudom, för denna stora kärlek. Genom din gåva har du visat oss den, genom denna ljuva prägel, genom själens krafter. Du gav oss förståndet för att vi skulle lära känna dig, minnet för att vi skulle komma ihåg dig och hålla dig kvar, viljan och kärleken för att vi skulle älska dig över allt annat. Det är förnuftigt att den som lärt känna dig också älskar dig, du gränslösa goda. Och denna kärlek har en sådan makt, att varken djävulen eller någon annan förnuftsbegåvad varelse kan ta ifrån oss den mot vår vilja.

Avignon, 14 augusti 1376

Du är elden som ständigt brinner. Du förbränner inte det som behagar dig, även om du oupphörligt förtär allt som själen håller fast vid utom dig. Förbränn och förtär med din Andes eld varje kärlek eller böjelse till köttet och utrota den i grund ur de friska grenar, som du nådigt har låtit inympa i din mystiska kropp, den heliga moder kyrkan. Hämta dem från beroendet av världsliga ting över till din trädgård där de beror av dig! Ge dem nya hjärtan och sann insikt i din vilja. Lär dem förakta världen, sig själva och sin egenvilja. Genomglödga dem med din sanna kärlek och gör dem till förkämpar för tron och det rätta! De skall för din skull uppge denna murkna världs bedrägliga begär och falska fåfänga och med ogrumlad renhet och glödande kärlek följa dig uteslutande för din egen skull!

Eviga kärlek! Luttra särskilt din ställföreträdare. Må han bli en fläckfri förebild i renhet och oskuld för de andra och tjäna dig inför ditt ansikte så att det behagar dig. Han skall fostra det folk som anförtrotts åt honom till ett himmelskt liv i tukt och så locka till sig dem som ännu inte tror. Må han frambära den eviga frälsningens frukter inför ditt outgrundliga majestät. Jag eländiga tackar dig för att du nådigt hör min bön för denna angelägenhet, du högsta goda, du sanne Gud.

Rom 21 december 1378

Vad var anledningen till att du upphöjde människan till denna stora värdighet? Den omätliga kärlek, med vilken du ser din skapelse i dig själv och i din skapelse grips av kärlek till dig själv. Därför skapade du den av kärlek och gav den existens för att den skulle smaka dig, det högsta och eviga goda. Jag ser det: genom sin synd förlorade den sin värdighet. Genom upproret mot dig råkade den i krig med din mildhet. Vi blev dina fiender.

Upptänd av samma eld med vilken du skapat oss ville du ge oss ett medel till försoning av människosläktet som råkat i krig med dig. Av kriget skulle bli den stora freden. Du gav oss ditt Ord, din ende Son, som uppträdde som medlare mellan oss och dig. Han blev vår rättfärdighet… 0 avgrund av kärlek! Kan hjärtat låta bli att brista när det ser hur högheten stigit ned till en sådan låghet som vår mänskliga tillvaro är! Genom den förening som du fullbordat i människan är vi nu din avbild och du är vår. Den eviga gudomen har svept in sig i Adams eländiga töcken och fördärvade stoft. Vad var anledningen härtill? Kärleken. Du, Gud, blev människa, och människan blev gud. För denna outsägliga kärleks skull bönfaller och ber jag dig: förbarma dig över din skapelse!

Dialogo della divina Provvidenza

Av förbarmande ville du stanna hos din skapelse. Du kärlekens dåre! Var inte ditt människoblivande nog? Måste du dessutom dö? Var döden inte nog? Måste du dessutom stiga ned i helvetet för att hämta hem de heliga fäderna och fullända din sanning och ditt förbarmande? Eftersom din godhet utlovar det goda åt dem som tjänar dig i sanning stiger du ned i dödsriket för att rycka alla dina tjänare ur plågan och ge dem deras mödors frukt. Jag ser: ditt förbarmande tvang dig att ge människan än mer. Du har givit dig själv som näring för att styrka vår svaghet och påminna oss tanklösa och glömska om dina underbara gärningar. Därför räcker du dina under åt människorna varje dag och blir i altarets sakrament närvarande i den heliga kyrkans mystiska kropp.

Dialogo della divina Provvidenza

lnl. och övers. Anders Piltz

Not: jfr Caterina von Siena, Meditative Gebete, Johannes Verlag, Einsiedeln 1980.