Kriterier för bestämning av människan

Vid bestämmandet av människan som sådan förefaller idag de anatomiska och morfologiska kriterierna vara ohjälpligt bristfälliga. Utan tvivel kännetecknas den moderna människan av särområden som är utmärkande för henne; Schultz har samvetsgrant satt upp en förteckning över dem och värderat koefficienterna. Men just dessa särområden motsvarar benägenheter; de är utfallet av en ihållande evolutiv tillväxt. Det må gälla tillslutandet av kilbensvinkeln, turordningen för kindtändernas framsprickning, framträdandet av det utskott som bildas av korsbenet med ländryggkotorna; man må studera lägesförändringarna framåt eller bakåt av stora nackbenshålet (foramen magnum) och ledgångsknölarna i bakhuvudet, minskningen av ansiktets framkäkighet, vinkeln mellan extremiteterna eller förhållandet mellan vidd och höjd i bäckenhålan; man må utröna hjärnskålrymden och sätta hjärnans storlek i samband med kroppsvikten: man stannar likafullt kvar på härledningens plan; de talvärden som gäller den moderna människan och hennes stamfäder ger vid handen en onekligen riktigt ordentlig tillväxt, men förändringarna hos dem tycks ha fortsatt och vid diagrammets andra ände slutligen sammanfalla med de värden som kännetecknar icke-mänskliga primater, recenta eller fossila. Sålunda tycks den anatomiska evolutionen ha försiggått steg för steg. Det är alltså svårt att på basen av det sagda sluta sig till de morfologiska kriterier efter vilka man skulle dra gränsen mellan ett före och ett efter. Man måste tydligen avstå från att på slika grunder bestämma stunden för människans framträdande. Det berömda ”cerebrala Rubicon”, långa tider i ropet, alltifrån Keith till Vallois, åberopas inte längre – man är nog så illa tvungen att erkänna det – så snart man påträffat fossil av australopitheciner eller habilis vilkas talvärden förmenas intyga dess riktighet.

Vid andra ändan av det spektrum av vetenskapsgrenar som sysslar med människan har också filosoferna på spaning efter en definition andragit kriterier: medvetande, fri vilja, reflexionsförmåga, begreppsligt språk, symbolanvändning och jag vet inte allt. Det har inte saknats framstående andar som prisat den genomgripande särprägeln i dessa egentligt mänskliga verksamheter och som på ett lysande sätt talat om människans egenart. Men jag upprepar: hur väsentliga och vägande dessa betraktelser än må vara, bidrar de knappast till att urskilja människan i de fossil som hamnar i paleontologernas laboratorium. Och detta av två skäl. Man kan nämligen för det första fråga sig om det är berättigat med ett allt eller intet när det gäller företeelser som medvetande, fri vilja eller symbolanvändning: en avgörande tröskel eller ett stegvis ordnat övergångsfält? Ständigt samma besvärliga problem, som är felaktigt uppställt när det gäller artegna verksamheter. Och om tillväxten har avseende också på dessa värden, kan man då inte anta att de i sin historias gryning varit så pass dämpade och famlande att de närmast förblivit obemärkta? Vidare ett annat skäl: de spår i form av benlämningar som bibehållits ända till våra dagar ger vanligtvis bara en vrångbild av vad som en gång varit en levande organism. Hur skulle de bära spår av ett medvetande som de en gång besuttit?

Det är snarare med avseende på beteendet som vår tids antropologer söker frilägga de avgörande kännetecknen på människan: beteendet sådant det möjligtvis skulle kunna bli förnimbart för oss med utgångspunkt i de bibehållna fossila beståndsdelarna. Utgående från den alldagliga iakttagelsen av den moderna människan, alltid mer eller mindre medveten, reflekterande, social, pratsam, händig, politisk, religiös – i mycket skiftande utsträckning men med en viss beständighet tvärs igenom hela den mänskliga familjen – är det alltså från sådana utgångspunkter möjligt att i det paleontologiska materialet och i de förhistoriska vittnesbörden igenkänna tecknet på en forntida verksamhet, som låt vara antydningsvis skulle bära stämpeln av denna särprägel som är människans?

Vad beteendet gör troligt

Bland de beskrivningar av människans särprägel som nyligen framlagts, finns det en ganska kortfattad och noggrann som lämpar sig för vår framställning. Sju betecknande uttryck sammanfattar M. Adlers beskrivning: människan är ett djur, det säger sig självt; men ett djur som är resonerande, teknologiskt, politiskt, historiskt, religiöst, etiskt och estetiskt. (M. Adler: The difference of man and the difference it makes, New York 1967.)

Det estetiska och det religiösa har efterlämnat spår i förhistorien. Där finns de konstnärliga yttringarna som är väl kända alltifrån upptäckarna i Chauffaud 1834 och framför allt i Altamira 1879. Pair-non-Pair, La Mouthe, Combarelles, Font-de-Gaume, Lascaux, Rouffignac, från Rhone till Atlanten, i östra Spanien och i Nordafrika, på Krim och ända bort till södra Sibirien – överallt röjer sig den konstnärliga verksamheten hos Homo estheticus. Men man nödgas konstatera att de första vittnesbörden om denna förunderliga alstring icke just överstiger en ålder av 20 000 år. Målaren eller bildhuggaren är obestridligen redan en Homo sapiens, och till yttermera visso en sapiens av helt färskt datum. Om det estetiska kriteriet skall vara ett oundgängligt villkor, så når vi inte långt tillbaka i tiden.

En samling som nyligen ägde rum i Valcamonica (Capo di Ponte, Italien) under sommaren 1979 ägnades den förhistoriska människans intellektuella yttringar (konst och religion). Men de yttringar som alls kan påvisas är samtliga begränsade till tidevarven med långsam utveckling under yngre paleolithicum och neolithicum.

Homo religiosus. – Mycket bläck har slösats på denne gynnare, ofta i stridbar stämning och utan nödtorftig oväld, enständig som man varit att antingen a priori förkasta eller i tid och otid genomtrumfa ett gudaktigt sinnelag och en andlig synkrets för de urtida varelsernas vidkommande. Man erinrar sig ännu den tid då grottmänniskan upptäcktes, regelmässigt inbäddad under det nedvittrade taket i sin håla! Tolkningar, framförda i syfte att ur förekomsten av en mängd skelett utläsa en rituell begravning, är över lag illa underbyggda. Idag, sedan kännare av förhistorien sådana som Leroi-Gourhan, Solecki, Vandermeersch och fler därtill sagt sista ordet, kan man utan att fara vill påstå att enstaka bisättningar uppträder bland neandertalarna. Vilken mening man än må kunna hysa om utbredningen av detta bruk och om en ”sedvana” bland dessa befolkningar – här och var mera antydd än framträdande – så grundar sig det förallmänneligade påståendet om en Moustier-bisättning på ett sakunderlag som inte tillåter någon annan tolkning. Man förfogar idag över sex till ungefär tjugu gravsättningar, beroende på om man endera ställer ytterst höga krav på tolkningen av begravningsuppsåtet eller bara nöjer sig med att den skall vara mycket sannolik. De tillgängliga vittnesbörden är alltså förhållandevis fåtaliga: saken är på intet sätt förvånande om man antar den troliga hypotesen att bisättningen endast undantagsvis förrättades i grotta. Större delen av begravningarna torde därmed icke efterlämna något spår. Men det räcker med att en enda avsiktlig bisättning med visshet ägt rum i Moustierkulturen för att man på fasta grunder skall kunna ställa frågan om hur neandertalarna hade det beställt med döden och det hinsides.

Det ser alltså ut som om det för 50 000 och 60 000 år sedan sånär hade yppats en avsikt som går utöver sakernas gång med avseende endast på det tekniska lämpliga. Alltifrån den stunden förefaller den enskilda varelsen klart igenkänd av sina likar. Jämsides därmed framträder det objektiva dödsmedvetandet och öppnar en bräsch (men till vilken sträckning vågar man inte säga) i antropologisk bemärkelse, upptakten till allt vad ångest heter. För att de dödas personliga egenart sålunda skulle tränga in i de levande, ville det dessutom till att känslomässiga och starka intersubjektiva band knöts ömsesidigt, vilket erfordrar en avsevärd förkovran i varseblivningen av tidsflödet. Och Homo historicus fann kanske här sitt första uttryck. Att uttryckligen tala om ett metafysiskt bimotiv, och a fortiori om filosofisk-religiösa, trosövertygelser, förefaller oss alltför långtgående.

Än vanskligare i fråga om tolkning efter denna ”religiösa” linje är de iakttagelser som gjorts på Homo erectus vid Choukoutien. Huvudskålar och underkäkar är statistiskt övertaliga i det ifrågavarande lagret. Flertalet skallar bär spår av slag som mättats mot huvudskålarna, på vilka basen är skadad och nackhålet ytterligare utvidgat, kanske i syfte att ta ut hjärnan. Lårbenen tycktes på likartat sätt ha krossats i avsikt att uppsamla märgen. Måste man, i det alltid vanskliga ljuset av den jämförande etnologin, häri se ett bruk som är på samma gång kannibalistiskt och rituellt, med gravläggning som en bisak? Kanske det. Det är ju svårt att lista ut efter så där en 400 000 år!

I vad gäller den fossila människans politiska och a fortiori etiska sinnesart, har man skam till sägandes tills vidare ingenting egentligt att komma med som är sakligt grundat. Man har obestridligen kännedom om de berömda lagren i Terra Amata invid nuv. Nice och i TorralbaAmbrona nordöst om Madrid intill Medinaceli, daterade till 380 000 och 430 000 år respektive. Man har där konstaterat en livlig jaktverksamhet hos den utvecklade Homo erectus. Likaså har man t ex i Olduvaiklyftan (Tanzania) på ett djup daterat ända till 1,7 miljoner år, frilagt boplatser och rentav lämningar efter en gåtfull men sannolikt planmässig rundel, vars upphov får tillskrivas östafrikanska australopitheciner. Vid tolkningen av jaktverksamheten och anläggningarna hos förhistoriska flockar kan man givetvis anta förekomsten av vissa sociala organisationsformer och en däremot svarande arbetsdelning. Man kan tills vidare icke uppdaga någon tämligen fast politisk struktur värd namnet.

Än konstfärdigheten då? Människovarelsens bägge händer och hjärnan som anför dem har påtagligen öppnat ett nytt och storslaget verksamhetsfält för honom: kort sagt, händerna har svarat för att det stegvis tilltagande herraväldet över en himlakropp säkrats åt människan, som har förvandlat denna med allt mäktigare medel. Sedan långt tillbaka är det redskapet – åtskilt från den kropp det förlänger – som verkat bestämmande vid utrönandet av den obestridliga människan. Dialogen mellan handen och hjärnan har redan Anaxagoras fört på tal. I Frankrike har den framställts av Le Roy, tagits upp av Teilhard de Chardin och utvecklats av Piveteau. Under

ett tidevarv då den fossila människan sanningen att säga bara hade några futtiga tiotusental år på nacken och gjorde sig förnummen genom stenåldershantverk, talade Bergson om redskapet som om detta utmärkte människans och förståndets bestående grunddrag.

Redskapstillverkaren

År 1951 föredrog Oakley definitionen Man, the toolmaker: redskapstillverkaren. (Han skrev senare under denna titel en liten bok som blivit klassiker – K.P. Oakley: Man the toolmaker, London 19615.) Leakey tar upp tråden: ”detta däggdjur som formar verktyg och tillhör ordningen primater”. Redskapstillverkaren: uttrycket är valt med omsorg. Det räcker inte med att hantera verktyget; många djur i skilda zoologiska klasser använder något föremål utanför organismen för att borra i saker, flytta eller krossa dem; allt kan härvid komma till pass: trädgrenar, småsten, vass, gräsknippen, barr och mossa. Rön gjorda av Jane Lawick Goodalls har öppnat våra ögon för schimpansernas beteende och deras händighet, präglad av knepighet och uppfinningsrikedom. För människans vidkommande fordras finare bevismedel än blotta hanteringen av verktyg, nämligen tillverkning. Närmare bestämt rör det sig inte om något enstaka tillyxande av ett verktyg, utan om skickligheten att planmässigt tillverka redskap enligt ett givet mönster. En genomgående förekomst av ett verktyg hos en flock bör i synnerlig mån ha ökat dennas slagkraft. Då verktyget är ett förbindelseled mellan herredjuret och tingen, medger man idag allmänt att redskapet avsevärt jämkat på det selektiva tryck som är verksamt i flocken, med resultat att en ny evolutiv struktur inträtt till flockens förmån.

Något som länge stötts och blötts är förhållandet orsak – verkan mellan anläggandet av den upprätta gången – läs frigörandet av händerna – och tillverkningen av redskap. De flesta av dagens antropologer anser att det rått ett ömsesidigt förhållande så att de bägge delarna sinsemellan spelat den dubbla rollen av drivfjäder och slutföljd. Sällsamt att säga förefaller de uppträda nära nog synkront i lagren. Ett bäcken av en australopithecin påträffat i Etiopien talar för detta; den tvåfotade gången går 3 miljoner år tillbaka i tiden, och bearbetade kvartsstycken uppträder under samma tidevarv. Föga märkligt i och för sig påvisas härmed ändå obestridligen en tillstymmelse till händighet vid bearbetning av sten enligt ett genomgående mönster, och vi står här inför stenhantverkets gryning.

Vi har ännu inte talat om bruket av eld, trots att detta ofta påstås vara utmärkande för människan i motsats till djur. Även om människan tycks vara ensam om att göra upp eld och hålla den brinnande (för de tre ändamålen att skrämma bort farliga djur, att värma sig och att tillreda födan) har hon sannolikt kunnat leva under mycket långa tidsskeden utan att känna till eller använda elden. Ett av de äldsta fynden av boplatser där man brukat eld påträffades 1965 i Vertesszöllös strax norr om Budapest; här har Homo sapiens levat under ett varmt skede av Mindel-istiden, troligen för ung. 400 000 år sedan.

Homo communicans. – John Frisch-Kitahara, en antropolog som är säker i sina stycken, beklagar emellertid att den tekniska färdigheten, dvs ytterst redskapet, får gälla som avgörande kännetecken på människan. Detta kriterium förefaller honom rimma illa med det vedertagna bruket inom paleontologin att ogärna stödja sig på beteendemässiga – icke-morfologiska – faktorer för att skilja mellan arter och släkten. Frisch menar att man vid bestämmandet av människan hellre skulle stödja sig på den omkastning av evolutionens inriktning som inträffar under loppet av hominidernas utveckling som familj mellan förekomsten av Australopithecus och tillkomsten av Homo sapiens. Det rör sig om följande.

Anpassningsförgrening

Biologerna arbetar med begreppet anpassningsförgrening (eller adaptiv radiation), dvs förhållandet att arter och släkten specialiserar sig och ökar i antal sinsemellan så att en ursprunglig form under utvecklingens gång ger upphov till skilda anpassningsformer – ett viktigt moment i den moderna evolutionsteorin. Bland primaterna t ex är företeelsen fullkomligt påvisbar hos den under miocen förekommande Dryopithecus, stamfader till vad som kom att bli familjen hominider. Just inom familjen hominider ger den samtidiga förekomsten av två eller flera arter av släktet Australopithecus (A. afarensis, africanus och robustus) med morfologiska särdrag och säkerligen fysiologiska egenskaper som hänvisade var och en art till sitt kosthåll och till sitt särskilda beteende, utan tvivel en belysande förklaring till anpassningsförgreningen som evolutiv företeelse.

Med hänsyn till det obetydliga antalet påträffade fragment är det knappast möjligt att förvissa sig om att fallet är detsamma hos Homo habilis. Men vid trappstegens övre ända, hos Homo erectus, tycks utvecklingens riktning ha kastats om. Trots den väldiga geografiska spridningen över Gamla världens tre kontinenter och trots en avsevärd utsträckning i tiden över mer än en miljon år, har de ålderdomliga människotyperna icke ytterligare upplöst sig i skiljaktiga arter. Allt eftersom fynden hopar sig och man utifrån ett växande material bättre kan mäta vidden av skiljaktigheter mellan enskilda varelser, mellan könen och inom arterna, anser sig paleontologerna ha skäl att placera representanterna för hominidernas evolutiva stadium inom ett och samma släkte och t o m inom samma art; man talar helt enkelt om Homo erectus och betecknar därmed evolutionens nya konvergenta typ som hädanefter utmärker hominidernas utveckling som art. (Man har därför övergivit generiska beteckningar som Pithecanthropus, Sinanthropus m fl och specifika benämningar som heidelbergensis, pekinensis m.fl.) Konvergensen tycks tillta ytterligare vid stadiet sapiens, där dagens människa helt visst är mycket enhetligare än sin neandertaliske stamfader för 60 000 år sedan.

Teilhard har framhävt denna icke längre divergenta riktning i den mänskliga evolutionen. För övrigt finns det uppenbara skäl som motiverar den nya strukturen: den uppkomna hantverksskickligheten (återigen redskapet!) ersätter mer och mer den organiska specialiseringen vid säkrandet av primaternas anpassning till sin miljö. Den kulturella anpassningens smidighet och snabbhet ger sålunda upphov till ett selektionstryck, som är oändligt mycket verkningskraftigare än de biologiska mutationernas långsamma och riskabla fortgång, och förebygger på det sättet en överdriven differentiering av den organiska typen. Men ytterligare en annan faktor verkar till förmån för en direkt positiv konvergens: det är det ökade umgänget mellan flockarna som stegvis möjliggjorts genom den tvåfotade gången, handens frigörelse och den därav resulterande bärförmågan, vilket allt gynnar förflyttningar; lägg därtill utvecklandet av ett artikulerat språk och av begreppsbildning, varigenom de enskilda varelserna närmas till varandra och förbindelser mellan vanligtvis åtskilda flockar gynnas. Övergången från ett förmänskligt till ett mänskligt har sålunda kommit att biologiskt sett motsvara ett steg från den divergerande evolutionen till en konvergerande evolution; själv knuten ligger i umgänget (fra le rapprochement): Homo communicans för att ta fasta på Frischs uttryck.

Språket har nyss nämnts. Det är obestridligen utmärkande för den nuvarande människan. Har det alltid varit så och hur långt bakåt i tiden kan det spåras? Talrika studier som nyligen utförts, utmynnar snarast i nedslående besked. Givet att talet fordrar fullgoda ljudframbringande organ (varvid den upprätta kroppsställningen är av vikt, liksom en viss utdaning av käkben, gom och tunga) och en lämplig utveckling av nervsystemet, är det en rimlig förmodan att en viss form av elementärt tal kanske icke varit omöjligt från habilis-stadiet och framåt, ja rentav hos australopitheciner. Men man måste kunna fastställa det i svart på vitt, och det finns ingenting att ta på. De djärvaste menar att de delar av hjärnan, som motsvarar talet och den tekniska färdigheten, är så nära förknippade att man kan utgå ifrån åtminstone en viss meddelelseförmåga med det talade ordets hjälp alltsedan det förekommit tillverkning av redskap. De menar att de bägge funktionerna tal och teknisk färdighet bör ha utvecklats och fullkomnats jämsides. Men resonemanget tycks inte övertyga alla paleontologer. Det förefaller uteslutet att låta talet i människans förflutna tjäna som avgörande kriterium på hennes mänsklighet. Så långt bakåt i tiden kan Homo loquens på sin höjd tänkas men inte igenkännas enligt konstens regler. (Intresserade hänvisas till förf:s uppsats ”Paleontological indications of the appearance of speech”, Journal of human evolution, 1977 nr 6.)

Fråga utan svar?

De tänkare som – före de paleontologiska upptäckterna – sett närmare på människans plats i naturen, har ömsom framhållit den medvetna verksamheten, ömsom den fria erfarenheten: Schopenhauer, Kant och Hegel har talat klarspråk i denna sak. Herder betraktar i Thomas av Aquinos efterföljd människan som en förbindelselänk mellan två universa, det materiella och det andliga. Scheler griper tillbaka på dessa perspektiv och tecknar människan utifrån hennes öppenhet mot världen: varelsen som har fjärmat sig från resten av naturen och söker förstå den och behärska den. Gehlen å sin sida understryker bräckligheten hos detta icke-specialiserade däggdjur som är i grunden oanpassat, men ytterst anpassbart, till en låt vara mycket nedbringad instinkt, men som genom den tekniska färdigheten och kommunikationen kan uppväga bristfälligheten i sin organiska utrustning.

Det ankommer på paleontologer och förhistoriker att återfinna dessa särdrag i människosläktets tillkomsthistoria och att fastställa de ursprungliga framkomstvägarna hos den Homo duplex som Buffon talat om, i vad gäller dess biologiska framträdande och egentliga särart. (Ortega y Gasset talar om människan som en ”ontologisk kentaur, vars ena hälft sänker sig ned i naturen och vars andra hälft sträcker sig upp i transcendensen”.) – Människans framträdande anses idag enhälligt av antropologerna utgöra en märklig händelse. T o m de sovjetiska vetenskapsmännen betraktar det alltifrån Pavlov som ”en avgörande vändning” i planeten jordens historia: A.M. Gizmunsky betecknar sålunda människans tidsålder med den suggestiva benämningen ”antropozoicum” (efter mönster av paleozoicum, mesozoicum och cenozoicum) och LV. Vernadsky talar på liknande sätt om ”psykozoicum”.

De morfologiska, och då i synnerhet osteologiska, kriterierna är erfarenhetsmässigt otjänliga för att igenkänna människan. Alla de kännetecknande grundbegrepp som spelat roll bland förhistorikerna går tillbaka på beteenden som antas vara mänskliga därför att de förutsätter medvetande, frihet och begreppsbildning: m a o att de är mentala till sin beskaffenhet; alla framhäver de den ifrågavarande primatens tillgång till en horisont av psykisk utveckling som svarar för att begrepp, ideer eller bilder sammanknytes på ett sådant sätt att upphovsmannen sedan kan träda i förbindelse såväl med sig själv (eftertanke) som med sina anförvanter (sam-varo och meddelande). Han sätts i stånd att ”lägga ihop två och två”, att hjälpa upp organismens otillräcklighet genom att förse den med utomkroppsliga instrument – redskapen, begreppen och orden – vilket allt mångfaldigar verkningskraften.

Måste man i redskapet – medlet för verksamhet med tingen och sedermera instrumentet för biosfärens omvandling – se ett kliv mot upptäckten av begreppen orsak och ändamål, såsom Jean Piveteau föreslår? Hypotesen är bestickande. Den förfelar icke att befästa det tilltagande intrycket att vår utvecklingsgång är framstegsinriktad, och att ansträngningarna att påträffa ursprunget och senare de första stegen av en resonerande och reflekterande tanke, är fåfänga: som om de instinktiva åtbörderna, som ju rymmer en struktur av kausalsammanhang och effektivitet, skulle ha föregått och möjliggjort det förståndsmässiga igenkännandet av det som de uttrycker i tillämpning innan man blivit medveten därom och uttryckt det i begrepp. Homo technicus, Homo faber. mellan den australopithecin som är handhavare av redskap som hämtats från antilopskelett (Raymond Darts omtalade ”ben-, tand- och hornkultur”) och hans anförvant som är tillhuggare av knivseggar i etiopiska Afar eller av de oldowayiska flisade stenarna i Sterkfontein och Olduvai, är då ett svalg befäst inom samma savann – ty de bebodde samma biotop: den värld där det mänskliga utstod de framstegsinriktade händelsernas tryck. År det till denna tidpunkt man måste förlägga människoblivandets tändande gnista – eller är det först till en senare, mycket senare tidpunkt, t o m bortom Homo habilis, i och med det samtidiga uppträdandet av ”storhjärnor” och den acheuleiska handyxtraditionen vid tiden för Homo erectus för någon miljon år sedan?

Hjärnutvidgningen visar sig faktiskt liksom människoblivandets ytterligare landvinningar i full utveckling såsom resultat av det selektionstryck som utövas av handlandet i förening med den upprätta kroppsställningen och den hantverksgärning som både möjliggjorts av och gynnar denna. Kanske är det inte utan intresse att – i avsikt att påvisa det nära sambandet mellan dessa skilda faktorer – anmärka att den första hantverkskulturen för två och en halv miljon år sedan – med flisade stenar och senare grova handyxor – avstannar under hundratusentals år. Den mest utarbetade acheuleiska handyxan – ett kilformat redskap med fint tillflisade kanter – uppträder inte förrän minst en miljon år senare med Homo erectus, kännetecknad av sin hjärnskålrymd om 1 000 cm’. Långsamheten i denna evolution förblir ett ansenligt problem, men parallellismen mellan den industriella utvecklingen och hjärnutvidgningen bör icke underskattas.

Man kunde frestas anse att frågan om den exakta tidpunkten för människans tillkomst helt enkelt saknar svar och kanske också är utan betydelse. Om man måste avstå från att fastställa en tröskel – en avgörande tidpunkt, övergången av ett Rubicon, överskridandet av en gränslinje – så är denna tidpunkt, hur väsentlig den än må vara, icke punktuell och kan inte ha varit det.

Tanken går till vad man på tyska kallar das Tier-Mensch-Ubergangsfeld, alltså ett övergångsfält mellan djur och människa. (Jfr G. Heberer: Der Ursprung des Menschen, Stuttgart 19692.) Den svårbestämbara och omstridda ställning som Homo habilis intar mellan Australopithecus och Homo erectus erhåller därmed sin kunskapsteoretiska motivering.

Det säger oändligt mycket om människans villkor att hon är så nära knuten till den biologiska fortkomsten att den fullkomliga nyhet som människan innebär får komma till synes i den organiska tillblivelsen, dvs utsträckt i tiden, längs efter ett bälte av mutationer. Oavbrutet sammanhang på fenomenplanet och tvär övergång på det metafysiska planet, såsom Sertillanges uttryckt det (continuite phenomenale et discontinuite metaphysique). Det innebure en olidlig reduktionism att förflacka mänsklighetens livsöden till en slumpens lek bland primaterna; men det vore lika otillbörligt att högmodigt vilja frilägga den metafysiska brytpunkten i det organiska underlaget eller det arkeologiska materialet. Det befruktade agget är inte en människa, hur löftesrikt det än månde vara. Men detta löfte värnas objektivt av en dubbel garanti: genom den mänsklighet som framföder varelsen i världen och genom den genetiska arvslott som danar den och bara har till uppgift att föra den fram till vuxen ålder. För primaten som ju utsättes för människovarandets selektionstryck har löftet ännu ingen grund i den objektiva verkligheten (om inte i Skaparens avsikt). Hur skall man då fastställa vad som är människa, om inte post factum, när stadgan i det genomgångna levnadsödet låter detta framträda, mer eller mindre i närheten av vad vi laborerar med i det moderna skedet av människans historia?

Översättning: Jarl Ekman och Berth Lundberg