Vad är ”rätt” kyrkomusik?

Officiella fingervisningar från högsta kyrkliga ort saknas inte i kyrkomusikens historia. Tidigt är det delsynpunkter som anläggs. Det som nagelfars i Johannes XXII:s i den musikologiska litteraturen ofta andragna dekretal Docta sanctorum från 1320-talet är t ex vissa utväxter inom den prepolyfona mässmusiken. Orgelns roll är något som – för att nämna ett annat exempel – förs på tal i Clemens VIII:s Caeremoniale (14/6 1600). Allmännare omfattning har de krav på ”rätt” kyrkomusik som ställs i Benedictus XIV:s rundskrivelse av den 19/2 1749, Annus qui. En särdeles berömd och långlivad formulering av kriterier på musica sacra möter i Pius X:s motu proprio Inter pastoralis officii (22/11 1903): graden av ”äkthet” är avhängig av graden av närhet till den heliga liturgin, sägs det här. Av kyrkomusiken krävs det att den skall vara ”helig”, ”konstnärligt fullödig” och ”universell”, tre krav varav de bägge förstnämnda ännu är levande i dagens kyrkomusikaliska debatt.

I kyrkomusikfrågan innebär Vaticanum II en fräsch ny syn. Reformprogrammet är formulerat i Konstitutionen om den heliga liturgin (1963). Nu slås dörren upp för folkspråkig liturgi. Nu sätts actuosa participatio i högsätet – actuosa partici patio i betydelsen församlingens uttryckliga aktiva deltagande. Nuläget medför idel nya uppgifter på musiksidan.

För att omsätta reformtänkande i gudstjänstlig handling bildades år 1965 ett Consilium ad exsequendam Constitutionem de sacra Liturgia. Bland de upplysningsskrifter som detta ”genomföringsråd” producerat märks en som direkt är inställd på musikens roll: instruktionen Musicam sacram (5/3 1967).

Kärndokumenten i Anders Ekenbergs nya bok är dels nämnda instruktion Musicam sacram (s. 21-43), dels – i vissa väsentliga utdrag – Allmän presentation av den nya mässordningen, Institutio Generalis Missalis Romani (s. 45-59). Dessutom meddelas i ett appendix ett avsnitt som rör musiken ur Johannes Paulus II:s rundskrivelse av den 24/1 i år om den heliga eukaristin (s. 87). Dokumenten ges i en förebildligt redig och modern svensk översättning. Instruktionen är försedd med en löpande parallellapparat till fr a liturgikonstitutionen. Vad angår satserna ur Allmän presentation – redan tidigare utgiven i Katolsk dokumentation 1-2 (1972) men i föreliggande arbete i lätt reviderad språkform – har till gagn för överskådligheten ett antal underrubriker supplerats.

I ett brett, sak- och synpunktsrikt inledningskapitel grundlägger och belyser Anders Ekenberg på ett betryggande kompetent sätt de i dokumenten relevanta liturgisk-musikaliska huvudfrågorna. Bland aktuella ting som här berörs kan – med underrubrikernas formulering – nämnas: ”Det kyrkomusikaliska läget”, ”Musikaliskt nyskapande”, ”Musiken och liturgin” och ”Gudstjänstmusikens karaktär”. Om representativ hithörande litteratur ger en generös fotnotsapparat besked.

De förmedlade dokumenten sysslar främst med de grundläggande principerna, de övergripande riktlinjerna. Så gör också Anders Ekenbergs inledning. Den konkreta, gudstjänstnära detaljen och situationen tas i stället upp i kapitlet ”Förslag till tillämpning”. Ett citat (s. 61) kan ge en vink om målsättningen: ”En viss utveckling av våra gudstjänsters musikaliska utformning förefaller mig i huvudsak betyda tre ting: Det gäller att utforma vissa (utvecklingsbara), modeller. Vad kan man göra med de möjligheter man har och hur kan man komma vidare? För att församlingssången skall vitaliseras och för att de uppgifter som en levande liturgi fordrar skall kunna fullgöras krävs vissa utbildningsinitiativ på olika nivåer. Utvecklingen måste också betyda utveckling av repertoaren. En hel del samlande och nyskapande arbete är nödvändigt, utöver vad som redan har gjorts.”

Anders Ekenberg har i första hand situationen i det svenska katolska stiftet för ögonen. Detta hindrar ingalunda att mycket av hans resonemang kring de meddelade texterna liksom dessa själva är högeligen angeläget och värdefullt stoff för kyrkomusikaliskt och liturgiskt sinnat folk inom t ex Svenska kyrkan.

Såsom både teolog och kyrkomusiker förfogar Anders Ekenberg över en vittomfattande lärdom och erfarenhet. Han äger också den lyckliga förmågan att på ett sant pedagogiskt sätt föra ut sina kunskaper och göra dem fruktbara. Hans framställningssätt i föreliggande bok är sobert och nyanserat. Fasthet och klarhet präglar tankeföring och ställningstaganden.