Familjens situation i en förändrad värld

Sedan ett drygt decennium tilldrar sig den snabbaste förändring i mönstret för familjebildning som någonsin registrerats. Fram till 1967/68 hade allt fler ingått äktenskap vid allt lägre genomsnittsålder. Likaså hade mödrarna blivit allt yngre. Dessa tendenser hade rått sedan mitten på 30-talet och depressionens befolkningskris.

Andelen utomäktenskapliga barn hade varierat mellan gränserna 10 och 15%. Födelsetalet hade en topp under de sista krigsåren för att sjunka och nå en ny, inte lika hög, topp i början av 60-talet. I stort var utvecklingen likartad i hela västvärlden; 40-talets nativitetskulmen kom i de flesta länder under de första efterkrigsåren, den senaste baby-boomen kom kring 1960 i Nordamerika.

Skilsmässorna hade ökat under andra världskriget, men sjönk under 50-talet och höll sig fram till tendensvändningen kring 10 000 om året. Samtidigt gick 1966 för första gången på tjugo år antalet äktenskap över 60 000. Äktenskapens antal sjönk till under 40 000 åren före den nya familjelagstiftningen 1974. Den förväntade ökningen var tydlig under 1974 och 1975, men därefter har antalet ingångna äktenskap åter gått ned till under 40 000 om året. Skilsmässorna är nu minst hälften så många som äktenskapen.

Av dem som gifter sig har allt fler varit gifta tidigare. I mitten på 60-talet hade en sjättedel av kontrahenterna tidigare äktenskap bakom sig; de senaste åren en tredjedel. Även bilden av dem som skiljer sig förändrar sig, varaktigheten för de upplösta äktenskapen ökar något, och det är främst de korta och de långa äktenskapen som oftare går till skilsmässa. Medan antalet barn per bestående äktenskap minskar, ökar antalet barn per skilsmässa.

Mycket kraftig är ökningen av antalet samboende. Endast en liten del av dem som gifter sig har inte sambott längre eller kortare tid, och allt fler som ingår äktenskap har redan barn, tillsammans med varandra eller med någon annan.

Av förstfödda barn har numera de flesta en ogift mor. Av samtliga barn drygt en tredjedel.

Samtidigt har antalet aborter ökat starkt sedan senare delen av 60-talet. Vissa förändringar i födelsetalen är nära sammanhängande med utvecklingen av aborterna. Tonårsmödrarna har blivit betydligt färre liksom de mycket unga äktenskapen, men denna minskning uppvägs helt av aborter. Av nio tonårsgraviditeter går fem till abort.

Likaså har nedgången i födelsetal bland kvinnor över 35 år uppenbarligen berott på aborterna. I åldrar över 35 är abort ett vanligare slut på en graviditet än förlossning.

Den givna beskrivningen av den omvälvande förändringen i familj och äktenskap de senaste 12-15 åren, gäller i detaljer Sverige, men tendenserna har varit desamma i så gott som alla västerländska länder inkl. Nordamerika och Australien. En sådan försvagning av äktenskapets ställning som i Sverige återfinns endast i Danmark, men tendensen är allmän.

En viktig faktor för det minskade barnantalet är också de nya preventivmetoderna, ovulationshämmare eller livmoderinlägg. Det revolutionerande är inte främst att de är ”säkrare”, utan att de förutsätter ett beslut från kvinnan om befruktning skall ske, inte som tidigare en åtgärd från mannen för att den skulle undvikas.

En social trend under denna tid som också hör hit, är den ökade kvinnliga förvärvsintensiteten. Det är en självklarhet att behovet av hemarbetande minskar när familjerna blir mindre, och när dessutom de äldre i allt högre utsträckning tas om hand av offentliga institutioner. Däremot är det oklart om beslutet att ha ingen eller en liten familj eller önskan att yrkesarbeta är den primära orsaken till nedgången i födelsetalen. Tydligt är att yrkesarbete (liksom utbildning) numera är ett viktigt skäl för abort.

Ungdomskulturen

Utom de beskrivna demografiska förändringarna, har uppenbarligen andra mer svåråtkomliga omvälvningar skett. En är framväxten av en särskild ungdomskultur som utbreder sig i det allt längre tidsavståndet mellan puberteten och familjebildningen. Att stora attitydförändringar skett vet vi av undersökningar från andra västliga industriländer. Under 50-talet var de unga otåliga att komma in i vuxenvärlden, sedan mitten av 60-talet har önskemålet varit att slippa bli vuxen, att behålla ungdomsvärlden.

Det är också lätt att konstatera hur såväl familj som skola förlorat i inflytande över de uppväxande. De har alltmer och allt tidigare ersatts av gänget, ”the peer group” och massmedierna, inkl. ljud- och modeindustrin. Sedan de nya preventivmedlen och aborterna gjorts tillgängliga också för de mycket unga, har i ungdomskulturen utvecklats ett sexuellt beteende, som inte kan uppfattas som en förberedelse till äktenskap och familjebildning utan följer helt andra lager. Detta är något helt nytt i vår civilisation, och erinrar mest om institutionen med promiskuösa ungdomshus hos vissa folk i Söderhavet. Där förutsätts dock i allmänhet trohet, när man väl funnit sin partner.

Den moderna ungdomskulturen har också haft sin utveckling. Ungdomsrevolten i slutet av 60-talet hade delvis sin bakgrund i att högskolorna höll på att sprängas av de stora årskullarna från de första efterkrigsåren, vilka getts större studiechanser än tidigare.

Sedan dess har ju högskolorna i bl a Sverige dramatiskt ändrat karaktär och klientel och spelar ingen roll för ungdomskulturen. Nu dominerar andra sociala skikt och det råder framför allt en betydligt mer destruktiv och nihilistisk ton, samtidigt som splittringen ökar.

60-talets ideologiska arv

Det är givetvis vanskligt att återföra genomgripande sociala förändringar direkt på förhärskande ideer. Men nog finns det ett påtagligt samband mellan den skisserade utvecklingen och 60-talets populära emancipationsteorier, frigörelsen ur samhälleliga bindningar som vägen till välgång och lycka. Vi behöver inte repetera de mest löjliga uttrycken för frihetstron i fråga om narkomani, pornografi, prostitution etc. Visst har insikten om 60talsideernas fiasko småningom spritt sig och medfört en kraftig opinionskantring, t ex vad gäller skola och undervisning, men någon riktig tendenssvängning och några samlande ideer utöver en allt större skepsis mot ”samhällets” förmåga att lösa problemen kring utstötning och ensamhet kan väl knappast inregistreras.

Den nya individualismen är en följdriktig reaktion på insikten om gränserna för politiken, men erbjuder ingenting av vad som saknas, gemenskap och delade ideal.

Olusten inför den närmast föregående utvecklingen är en förutsättning för en ny utvecklingsriktning. En viktig faktor som möjliggjort den beskrivna revolten mot familjeinstitutionen är helt säkert den djupa institutionella kris, som hemsökte de stora ”civilisationsbärande” kyrkorna från mitten av 60-talet och som framåt mitten av 70-talet föreföll att något mildras. Man kan antingen beskriva förloppet så, att också kyrkorna drabbades av det anti-auktoritära upproret eller konstatera att de stora kyrkorna var mycket snara att fånga in de nya vindar som svepte över samhällsscenen.

Också kyrkorna kom att rikta sitt intresse mot samhällets brister och avhjälpandet av orättvisor hemma och borta. Samtidigt tonades den etiska förkunnelsen på det ”privatmoraliska” planet ned. Den kristna förkunnelsen ansågs av många alltför mycket ha betonat den enskildes ansvar för sitt eget liv och eviga väl, nu skulle världen skriva kyrkans dagordning. Det sagda är lika sant för delar av den katolska kyrkan som för de krisdrabbade amerikanska main-line-kyrkorna.

Utmaningar till kyrkan

Den katolska kyrkan avhöll Andra Vatikankonciliet under vad vi kallar för rekordåren, och en del av dess framstegstro och optimistiska reformiver färgade också andan vid konciliet. Men den värld mot vilken nu kyrkan öppnade sig, bytte snart gestalt och kritik och revolt sköljde in genom kyrkportarna. De drag i kyrkans förkunnelse och liv som mest bröt av mot den moderna tidsandan, blev särskilt utsatta, celibatet, ordenslivet, den katolska familjeetiken.

Humanae vitae 1968, encyklikan där vid sidan av en personalistisk nyorientering av den katolska äktenskapssynen också den traditionella hållningen till befruktningskontroll vidhölls, visade att i det läget och i den frågan de opponerande inom kyrkan knappast kunde återkallas till ordningen.

I några viktiga hänseenden vad gäller konsekvenserna av det kontraceptiva samhället var emellertid encyklikan långt mera klarsynt än dess katolska kritiker. Ingen kan ju längre betvivla att de nya preventionsmetoderna bidrar till att allvarligt undergräva äktenskapets ställning och familjens stabilitet.

Dilemmat som kyrkan står inför, och det gäller biskopssynoden lika väl som en liten diasporakyrka som den svenska katolska, är att samtidigt komma till rätta med den inre kris för katolsk familjeetik, som öppningen mot och delaktigheten i den moderna världen fört med sig, med åtföljande svårighet att påverka samhällsklimatet och att förmedla sina egna normer. Det är möjligt att motsättningarna inte är så skarpa som för tio år sedan, men både teologiska och pastorala frågor är fortfarande föremål för debatt.

Kyrkan har alltid på olika sätt sökt att ta ett samhällsansvar genom att påverka lagar och institutioner. Men vi är åter i en situation, där den katolska och den kristna uppfattningen överhuvud är en minoritetsopinion, i stark motsättning till ”tidsandan”. Hur kan den officiella kyrkan då göra ett inflytande gällande utan att åter hamna i en problematisk identifikation med de politiska grupperingar som är beredda att stödja dess värderingar på familjelagstiftningens och utbildningens område?

Men viktigare än kyrkans ställningstagande i enskilda frågor inom det familjeetiska komplexet och strategin för att påverka opinion och lagstiftning, är givetvis det grundläggande kommunikationsproblemet: hur förmedlas den katolska synen på äktenskap och familj till de unga? Församlingen som kommunikativ kanal räcker inte långt i massmediernas värld. Finns här någon ingång i ungdomskulturen? Hur gestaltar man det goda exemplet, som sannerligen inte förlorat sin makt?