Frihetens gränser

Psykiatrikerns och psykoterapeutens dagliga arbete skulle man kunna beskriva som en hjälp till att återvinna frihet. Psykisk såväl som kroppslig sjukdom kan vara allt möjligt, men alltid innebär sjukdomen en inskränkning i människans förmåga på ett eller annat sätt, en inskränkning i friheten. Ofta kan denna frihetsinskränkning på ett genomgripande sätt inkräkta på hennes förmåga att välja mellan olika möjligheter. Vad är det då för frihet som psykoterapeuten försöker återställa? Det är för det första en frihet i varseblivningen, att kunna orientera sig i omvärlden och stå i en verklighetsförankrad relation till den, utan att duka under för projektioner, villfarelser, sinnesvillor, vanföreställningar eller ideologier. Det är för det andra friheten att kunna välja mellan olika handlingsalternativ och välja det som förefaller mig möjligt och önskvärt. När det gäller människans valfrihet kan man i psykologin liksom i andra vetenskaper peka på vissa vulgäruppfattningar: En utbredd föreställning om valprocessen är att människans val styrs av en slags motivvåg. När hon skall träffa ett val läggs i vågskålarna olika motivvikter. Viljan är härvid bara tungan på vågen, det som bestämmer valet är vågens ställning sedan alla motivvikterna lagts i vågskålarna. Viljan är enligt detta synsätt helt bunden, den visar bara åt vilket håll vågen pekar. Denna vulgäruppfattning om människans frihet, eller snarare skenbara frihet, är lättbegriplig och därför mycket utbredd. Det lättbegripliga kan emellertid vara källan till många villfarelser, och det är ingen lätt uppgift att utreda vad som inte stämmer med denna lättbegripliga deterministiska teori. Vad är det då som inte stämmer? Utan tvivel finns det motivvikter av olika slag som väger lättare eller tyngre eller en psykisk verklighet som man kan antyda med en liknande beskrivning. Men individen är inte slaviskt bunden av detta. Inom vissa gränser kan han påverka och förändra motivvikterna. Jag har alltid själv handen på vågen, jag kan slänga bort några vikter, tillfoga nya eller tillmäta den ena eller andra vikten mer eller mindre värde.

En saks objektiva värde kommer inte an på mig, men jag kan tillmäta den ett visst bestämt värde, däri ligger grunden till min frihet. Annorlunda skulle man kunna uttrycka det så här: Motiven är verklighetstolkningar, tolkningar av min existens i världen och dess mening. Motiven har sin grund i uttydningar av värden och mening i det jag observerar, och därigenom är de andliga, bedömande och värderande till sin natur. Allt vad som har med bedömningar och värderingar att göra kan emellertid bli föremål för människans tvivel. Tvivlet är ofta en mänsklig odygd, men det är också frihetens hörnsten; eftersom vi kan tvivla på alla värden, så kan vi också få varje värdeuttydning, varje värdering att mista en stor del av sin kraft.

Valfriheten och dess begränsning

Detta förefaller mig vara ett viktigt fundament för friheten. Nu skall vi emellertid gå över till dess hinder och begränsningar:

Det psykologiska begreppet valfrihet är meningsfullt och nödvändigt. Det finns ögonblick i vårt liv då vi utan det tvingande diktatet från biologiska lagar eller sociala påtryckningar har möjlighet att välja mellan oförenliga värden, mellan två olika motiv, t ex mellan plikt och begär, mellan arbete och nöje eller mellan att bli smal eller att äta gräddtårta. Dock måste jag fråga mig om denna valfrihet alltid är för handen, om det kan finnas olika grader av valfrihet eller om det fungerar enligt allt-eller-intet-principen. Man kan inte meningsfullt säga att någon t ex är delvis gravid eller delvis död, men däremot kan man tänka sig en mening i att säga att någon är delvis fri, men inte helt och hållet och inte särskilt mycket. Det kan då också vara meningsfullt att fråga sig hur långt friheten sträcker sig och vilka inskränkningar den kan tänkas möta.

Människan är i början ofri. Ett nyfött barn har ingen förnuftsfrihet. Dess reaktioner är hela tiden förutbestämda. Innan människan blir fri är hon ofri. Detta gäller varje valsituation. I strävan att komma fram till ett avgörande verkar många motstridiga krafter i oss, vi befinner oss i ett tillstånd där vi lutar än åt det ena än åt det andra hållet innan vi överhuvud taget blivit medvetna om problemet och försöker oss på ett moget övervägande.

De första stegen mot ett avgörande i ett val är spontanrörelser som föregår varje ställningstagande och varje medveten styrning. Dessa rörelser är ofria både till sitt väsen och till sin kvalitet. Om en medmänniska förefaller mig sympatisk eller osympatisk, om hennes utseende behagar mig eller inte, däröver styr inte min fria vilja. Det handlar här om förpersonala rörelser hos viljan vilka genom friheten inte kan upphävas eller till sin kvalitet förändras. Dessa rörelser hos känslan och viljan som föregår friheten är emellertid, liksom varje naturligt skeende hos människan, något som kan vara sjukt eller friskt, i ordning eller stört. Störningar ligger här före den punkt där man kan tala om ansvar och personlig moral och de hindrar på ett genomgripande sätt personens frihet. Det kan t ex handla om en tvångsneurotiker som hundratals gånger dagligen får den tvingande impulsen att tvätta händerna. Det är ingen mening att tala om för honom att hans beteende är oförnuftigt. Han vet det men han kan ändå inte låta bli att följa sin impuls.

Grundbehov och drifter inskränker friheten

Jag vill inte försöka mig på en systematisk genomgång av frihetens gränser utan nöjer mig med att ge några belysande exempel. En äregirig yngling har slagit vad om att han kan hoppa från trampolinen på 10 meters höjd. Då han står i begrepp att hoppa finner han att varken utsikten att förlora vadet eller kamraternas hån kan få honom att övervinna den paniska förskräckelse han erfar då han blickar ner mot vattnet. Han kan helt enkelt inte förmå sig att hoppa. Det är omöjligt för honom att övervinna ångesten inför hoppet. Exemplet visar att det finns paniska ångesttillstånd som i hög grad upphäver vår frihet. Det finns också några grundbehov och drifter som likaså upphäver friheten. Vi kan ha en stark åstundan att dö, men trots det förmår vi inte upphöra att andas. Lufthungern är ett uttryck för ett vitalt grundbehov som är obetvingligt. Sömn är också ett sådant grundbehov. Vi kan inte hålla oss vakna hur länge som helst. Det finns alltså ett litet antal grundbehov som inte lämnar oss något val. De måste tillfredsställas. De flesta behov, lidelser och drifter upphäver emellertid inte friheten radikalt, men de inskränker den mer eller mindre. Det kan t ex röra sig om kraftigt uppflammande affekter, vredesutbrott o dyl. Motiv av olika vikt kan i sådana fall påverka och styra affektutlevelsen och förmå personen att avstå från den omedelbara behovstillfredsställelsen. Historien uppvisar många exempel på hur människor kunnat kontrollera och behärska sina driftsimpulser. Dessa exempel visar ytterligare något: att frihetens gränser kan förändras och utvidgas under inflytande av den vikt man tillmäter olika motiv. Vår ångestfyllde trampolinhoppare hade kanske kunnat övervinna sin rädsla om pappan hade lovat honom en moped om han hoppade eller om han plötsligt gripits av vrede över sin feghet. Att beakta i detta exempel är emellertid att det saknas etiska motiv. Att hoppa från trampolin är varken gott eller ont ur etisk synpunkt. Exemplet säger oss en del, men det för oss inte fram till det centrala problemet. Avgörande blir problemställningen först då det inte handlar om småsaker som mopeder eller att vinna vad utan om det som för människan är centralt och viktigt. Jag tänker på sådana fall där valet är av betydelse ur social, politisk eller etisk synpunkt och där samvetet är engagerat. Är vi säkra på att ett för samvetet förpliktigande motiv är frihetsskapande, t ex plikten att hjälpa någon i nöd? Jag måste hoppa i vattnet för att rädda en alkoholpåverkad man som håller på att drunkna och från högre höjd med större rädsla. Om ett sådant etiskt motiv kan öka friheten och även övervinna en panisk rädsla, det vet vi inte.

Kristendomen har alltid lärt att etiska motiv har en sådan särställning, att de i samverkan med nåden kan göra oss fria. Jag lämnar i denna framställning det teologiska problemet angående övernaturlig hjälp därhän. Det är tänkbart att etiska motiv kan göra oss friare gentemot ångest, smärta och driftsimpulser än vad andra motiv förmår. Men vi vet inte säkert om denna utvidgning av friheten inställer sig automatiskt hos varje människa som förklarar sig i princip vara beredd att handla efter pliktens och samvetets bud då ångest, smärta och driftsimpulser starkt tränger sig på. Detta problem har inte bara engagerat forskningen utan även skönlitteraturen. Graham Greene har i sin roman ”Makten och härligheten” skildrat frihet och ofrihet hos en troende alkoholist. Han visar hur frihet och ofrihet i denna människa slingrar sig om varandra, hur han varken är helt fri eller helt ofri och hur han trots nedbrytelsen av sina själsförmögenheter slutligen kommer fram till ett heroiskt handlande.

Förnuft och urskillning all frihets grund

I vardagen finner vi att friheten ofta begränsas eller upphävs av starka affekter, driftsimpulser och begär. Samma sak gäller under inflytande av stark ångest, och för det tredje gäller det också då omdömesförmågan är nedsatt. Detta är självklart eftersom friheten har sin grund i förnuftet och förmågan att bedöma och urskilja. I sista hand är ju förnuftets urskiljande förmåga källan till all frihet. Utan möjligheten att betvivla ett motivs riktighet finns ingen frihet. Sedan länge vet vi att det utöver tillfälliga inskränkningar i friheten också finns sådana som sträcker sig över lång tid, s k strukturella och habituella hinder för friheten. Vi känner till frihetshindrande karaktärsegenskaper som vi inte enkelt kan ändra på även om vi ville. Alla känner vi till hur svårt det är att övervinna djupt rotade karaktärsfel eller att ens hålla dem inom vissa gränser; hur svårt det är för människan att ändra på sig.

Det finns människor som i årtionden med stor möda kämpar med att övervinna fel som äregirighet, lynnighet, att tala illa om folk bakom ryggen på dem och liknande. Benjamin Franklin förde dagbok över sina huvudfel, och Ignatius av Loyola rekommenderar samma sak i sina Andliga övningar. Otaliga människor har blivit hjälpta av denna metod till att åtminstone bättre kontrollera sina karaktärsfel eller rent av till att bli befriade från dem. En liknande metod användes av den moderna beteendeterapin. Trots alla ansträngningar lyckas det dock inte alltid för personen i fråga att ändra på sina invanda beteendemönster, men han kan kanske i alla fall hindra att vanan inrotas ännu mer. Också det kan vara en viktig vinst trots att inga tecken på framgång har visat sig efter terapin.

Dagens psykologi skulle säga: Det finns medfödda fel och förvärvade felpräglingar som vi själva kan komma till rätta med, på egen hand eller med hjälp av psykoterapi. Det finns också medfödda och förvärvade fel som tills vidare måste betraktas som oövervinnliga hinder för friheten. Sådana hinder benämns olika i olika psykologiska skolor. Vi finner dem i de tunga psykiatriska sjukdomsgrupperna såsom schizofreni, manodepressiv psykos och i andra psykoser liksom neurosstrukturer med inslag av tvångshandligar och tvångstankar, ångest och hysteri samt sexuella avvikelser.

Vissa speciella grundförhållanden ligger sannolikt till grund för dessa sjukdomar. Dessa grundförhållanden har fått olika namn i olika psykologiska och psykiatriska skolor. Freud talade om ”fixering”, ”upprepningstvång” etc. ”Libidon är klibbig”, sade han; den får människan att hänga sig fast vid bestämda objekt eller mönster för behovstillfredsställelse och upplevelse av omgivningen som hon har svårt att lösgöra sig från. Just fasthållandet är ett urfenomen för allt liv, både omedvetet och medvetet.

Psykoanalysen är en systematik av grundformerna för och orsakerna till människans ofrihet. Dess viktigaste begrepp härvid är ”fixering”, vilket i motsats till ”oordnad tillgivenhet” betecknar ett förpersonalt stadium.

Den experimentella psykologin talar i stället om prägling då det gäller djur, och de talar om inlärningsprocesser i form av konditionering, utbildandet av betingade reaktionsmönster som dess bärare inte kan frigöra sig ifrån. Har man en gång tillägnat sig ett sådant reaktionsmönster, t ex att gripas av ångest varje gång man ser en mus, så kan detta reaktionsmönster inte upphävas utan insats av vissa terapeutiska åtgärder. Människan är inte fri att kontrollera sin ångest. Utifrån sådana iakttagelser som ligger bakom begreppen fixering och konditionering ligger det nära till hands att antaga att det rör sig om frihetsbegränsande processer som ligger på ett stadium innan vilja och förnuft ännu kommit in i bilden, alltså på ett förpersonalt stadium. Det finns emellertid utöver detta två givna grundförutsättningar för frihet:

Värderingsgrund och verklighet

Jag kan besluta mig för något som inte bara berör mig abstrakt intellektuellt utan också som något jag för det första tillmäter ett alldeles bestämt värde och som för det andra förefaller mig verkligen genomförbart. Jag kan t ex inte på allvar besluta mig för att ta livet av mig genom att hålla andan eftersom jag vet att det är praktiskt omöjligt. Jag kan heller inte försöka klara mig utan sömn så länge jag är av den åsikten att det inte går. Om jag däremot tror att det kan gå bara jag anstränger mig tillräckligt, då finns förutsättningen för att jag skall kunna besluta mig för ett allvarligt menat försök. Föremål för fritt val kan bara ett värde vara som jag tror är möjligt att uppnå. En tredje gräns är inte naturgiven, utan den har sitt ursprung i personen själv; det finns en begränsning av friheten som jag själv bestämmer: Jag bestämmer mig för att så och så mycket är jag beredd att offra för att uppnå ett visst mål, men inte mera. Jag fastställer det pris jag är villig at betala för ett visst värde, också för ett etiskt förpliktigande värde. Jag kan säga: Jag vill alltid följa mitt samvete, så länge det går lätt, så länge det inte är alltför mödosamt, inte kostar för mycket, men jag sätter en gräns; när en prestigeförlust hotar eller då min karriär är i fara, då vill jag inte vara med längre. Där går gränsen, detta pris vill jag inte betala, inte ens för etiska värden. Jag vill inte bli förödmjukad, många andra offer kan jag gärna göra, men inte det. Detta är en gräns för friheten som jag själv sätter.

I sin bok ”Wege zum philosophischen Denken” skriver vetenskapsteoretikern och logikern Igor Bochenski:

”Jag vill nämna en sanning från den praktiska filosofin som förefaller vara av central betydelse för människolivet: Ljuset i vilket man kan se och förstå vad som är rätt och värdefullt, och kraften att förverkliga dessa värden, det är vad människan i första hand borde sträva efter.” Denna centrala sanning är också den centrala sanningen för vårt psykologiska tema om frihetens gränser. Frihetens gränser regleras av i vad mån vi fått ljuset till att se och förstå vad som är värdefullt och kraften till att förverkliga vad detta värde bjuder oss. Vi är bara fria så länge vi har värden till vårt förfogande som befriar oss, som utövar sin dragningskraft på oss och som vi förstår. De värden vi kommer i kontakt med är i första hand sådana som är förhärskande i vår kultur, sådana vi får genom uppfostran och sådana som andra människor konfronterar oss med, men också sådana som vi själva upptäcker och för fram. I allmänhet är det nog så att vi inte är ”självständiga upptäckare”, utan vi tar emot de värden som vi blir presenterade för. Alla kulturer innehåller någon form av gemensam värdegrund, vissa givna normer och värderingar. Goda och förnuftiga lagar, sedvänjor och t o m tabun kan tjäna som syfte att vidmakthålla och skydda denna värdegrund. Detta utesluter tyvärr inte möjligheten att satsen ”den härskande moralen är de härskandes moral” kan vara delvis riktig. Men om så är fallet är den härskande moralen i grunden en omoral. Två saker är viktiga för tillägnandet och förståelsen av värden: Ordet och exemplet. Värden upptäcks genom att de påvisas, begrundas och förklaras, men framförallt därigenom att de visas i exempel och handling.

Ty människan lär sig bäst genom identifiering, genom att orientera sig efter ett exempel. En minskad frihet blir alltid följden av att avgörande livsvärden höljs i dunkel eller förnekas så att deras glans och dragningskraft inte kan upptäckas; eller då värden förvanskas till sin motsats. Ingen människa kan t ex välja, öva och förverkliga självbehärskning, disciplin och självövervinnelse, alla nödvändiga betingelser för mänsklig frihet, om ständigt dessa värden anges som hämningar, instängdhet, förträngning, masochism o s v.

Att välja det ouppnåeliga

En annan gräns för friheten är tvivlet på att det valda målet kan uppnås. I många fall kan det handla om att en bestämd föresats, t ex att uppge rökandet, drickandet eller ett sexuellt utsvävande liv, hindras av tron att detta skulle föra med sig så stora kval och umbäranden och inre tomhet att personen helt enkelt inte skulle kunna stå ut med det. I förlängningen av detta ser han faran att han skall återfalla i lasten och allt annat lidande han kan råka ut för. I detta perspektiv förefaller honom de kval och lidanden han lever under nu såsom mindre och mera fördragbara. Avvänjningen, friheten från lasten förlorar sitt värde och dragningskraft. Vore det inte på grund av erfarenheten att många människor trots detta kan hålla fast vid sina föresatser och överge lasterna, så kunde man vara benägen att tvivla på att några rester av frihet över huvud taget finns kvar. Många ”lastbara” kan inte uppge sin last därför att de inte är förmögna att allvarligt besluta sig och vilja göra det, och detta i sin tur beror på att de inte tror att det är möjligt för dem att lyckas i en sådan föresats.

Ett ouppnåeligt värde är som vi konstaterat inte möjligt att välja. Utan hopp finns ingen frihet. Därför kan, då det gäller att uppge en last, gruppterapi vara till stor hjälp, ty man ställs då inför erfarenheten att andra har lyckats med det man själv vill försöka. I många fall då man resignerar och tvivlar på att man någonsin kan lyckas att uppnå det aktuella värdet handlar det om villfarelse. Det finns emellertid två typer av villfarelse. Den ena är oskyldig och inte sällan oövervinnelig. Den andra typen är de invanda och omhuldade, med näbbar och klor försvarade villfarelserna. Den villfarne håller fast vid ett underskattande av sin frihet på grund av att det sparar honom ansträngning och smärta. Jag har nu en gång min last och det går inte att ändra på. Fasthållandet vid en sådan omhuldad villfarelse är ett av de största självuppsatta hindren för friheten.

Förnuftet är frihetens hörnsten har vi sagt, men hur fritt är förnuftet i sig självt? Hur stort medbestämmande och inflytande har förnuftet över de meningar och övertygelser som människan kommer fram till? Vi vet ju att ett stort inflytande utövas av suggesionstrycket från omgivningen, individens önskningar och intressen, förutfattade meningar, ideologier, tankefel och liknande. Hur mycket kan ett sakligt förnuft härvid göra sig gällande? Står vi på fast mark då vi håller oss till förnuftet, eller drunknar det vi försöker rädda upp på förnuftets strand i bländverkens och lidelsernas flod? Lärare i etik känner till begreppet den oövervinnliga villfarelsen. Hur kan man hålla sig till något som på alla sidor hotas av möjligheten till sådana villfarelser?

Jag ser två svar på frågan: Vårt fasthållande vid förnuftet är endast relativt. Förnuftet har inte absolut sista ordet, det är inte ofelbart. Många rökare skulle kunna sluta röka på grund av det vetenskapligt grundade antagandet att det är ett hälsohot att röka. Först om detta välgrundande antagande en dag visar sig vara falskt kan rökaren bli befriad från att inrätta sitt förhållningssätt efter detta som det visade sig visserligen felaktiga men på sin tid dock förnuftiga antagande. Det hållningsgivande förnuftet nöjer sig oftast, på goda grunder, med det sannolika, och det sätts inte ur spel genom vetskapen om möjligheten till misstag. Fria och förnuftiga är vi när vi handlar efter bästa förstånd och efter samvetet.

Förnuftets möjlighet att befria är också beroende av i vilken grad personen är inställd på att söka sanningen. En av politiska påtryckningar hotad domare finner det självklart att motstå detta tryck i det han ser det som sin plikt att döma opartiskt. Detta är inte bara en yrkeskonvention utan också ett odiskutabelt värde som tar honom helt i anspråk. Det är självklart att om man tvivlar på en förpliktelses riktighet, så minskar personens frihet att följa denna förpliktelse. Å andra sidan är tvivlet ett instrument för friheten. Enkla frågor såsom Varför?, Varför inte?, Hur är det egentligen? är mäktiga vapen varmed människan kan frigöra sig från villfarelsernas bojor. Befrielsen från förutfattade meningar och fördomar börjar alltid med en tvivlande inställning till det skenbart sanna.

Tvivel och förtroende

Ingen fixering eller oordnad fasthållning vid något, inget lidelsefullt fasthållande vid skenvärden kan leda till frihet så länge det ängsligt fasthållna värdet inte utsätts för tvivel.

Men också tvivlet för in i en labyrint av svårigheter. Det blir tydligast i vissa psykopatologiska tillstånd. I misstänksamhet, i trots och i tvångsneuroser är inte tvivlet längre en väg till frihet. Tvångsneurotikern eller den misstänksamme eller den trotsige är tvingad att tvivla på saker trots att han själv inser det överdrivna i sitt tvivel.

Det är i detta sammanhang viktigt att det också kan finnas en plikt till förtroende. Mänsklig samlevnad utan tro och tillit är omöjlig att tänka sig. Men i sökandet efter frihet och sanning finns det också en plikt att tvivla. Ty genom tvivlet kan människan hitta vägen till nya sanningar vilka kan befria henne.

Det hittills sagda låter sig lätt inordnas i ett schema. I varje avgörande som gäller samvetsfrågor har man att välja mellan två ganska enkla alternativ: Det goda som är min plikt att göra, och det onda som är min plikt att undvika.

Denna handling, att välja det goda, är det för mig här och nu förpliktigande. Det är också möjligt för mig att här och nu göra detta val.

Friheten framträder tydligast då själva handlingen inte är svår. Att i skydd av valhemligheten lägga en valsedel i urnan vid ett politiskt val är inte svårt. Också när det gäller svåra handlingar kan friheten bibehållas och ovan nämnda insikter förbli intakta.

Friheten minskas, upphävs även ibland, om den aktuella handlingen känns svår att genomföra och en eller flera av ovan nämnda insikter är grumlade av villfarelse eller tvivel.

Den ovanstående schematiseringen är något för rationalistisk, den vikt omdömesförmågan tillmäts i valprocessen förefaller vara överskattad. Realistisk blir vår överläggning först då vi betänker att våra värdeomdömen aldrig tillkommer genom rent intellektuella processer, utan det hela inhägnas av emotionellt tänkande och färgas av känslor.

Den övertrötte, den depressivt apatiske, den viljesvage eller den hållningslöse upplever uppstigandet på morgonen och dagens plikter inte som en visserligen av obehag omgiven men dock positiv och meningsfull uppgift, utan som en tung nästan obärbar börda som han kanske försöker gripa om men knappast lyfter och i varje fall inte kan bära någon längre bit.

Viljeströmningar är ofta störningar i känslolivet. I känslolivets patologi koncentreras nästan allt vad vi vet om felutveckling, neuroser, perversioner, personlighets- och beteendestörningar, det omedvetnas roll och dess inflytande på vår valfrihet.

Vi har här bara antytt den sociopsykologiska och sociologiska dimensionen. Denna måste också noga betraktas. Våra omdömen, känslor och viljor färgas genom de otaliga relationer vi står i till våra medmänniskor, familjen, gruppen, samhället, kulturen och historien: kognitiv konkuspisens.

Finns det botemedel som kan utvidga frihetsrummet och bryta den fängslande makten av nedlagda karaktärsstrukturer? Finns det en medicin för den sjuka och försvagade friheten? Framför allt är det en uppgift för en god uppfostran att föra människan fram till frihet och myndighet, där hon med förnuftets hjälp kan förfoga över sig själv. Den vetenskapliga pedagogiken är till stor del en, tyvärr ytterst felbar, lära om befrielse. Det behöver väl knappast påpekas att en antiauktoritär fostran inte har någon befriande, utan snarare en förslavande verkan. Hur en auktoritet skall se ut som fostrar till frihet och myndighet, därom vet vi fortfarande väldigt lite.

Också psykoterapin gör anspråk på att kunna övervinna hinder för friheten. Vi vet att en del människor blir hjälpta av psykoterapi, karaktärsfel övervinns, beteendesätt ändras och fixeringar upphävs vilket leder till ökad frihet. En påfallande iakttagelse är t ex att i Arthur Janovs nya terapi, den s k primalterapin, erhåller man redan efter en ganska kort tids terapi en sänkning av det sexuella driftstrycket vilket många patienter upplevt såsom befriande.

De svåraste formerna av frihetsinskränkning såsom drogmissbruk, psykopati, ångest- och tvångsneuroser och också många psykogena psykoser är nu liksom tidigare mycket svårtillgängliga för terapi. Men man kan inte betvivla att en stor framgång skett de sista åren då det gäller behandlingen av alkoholism och tvångsneuroser, liksom vid de mindre dramatiska personlighets- och beteendestörningarna.

Framförallt ger oss psykoterapin djupare insikt i de faktorer som är av betydelse för utvecklingen av människans frihet och de som hotar den. Vi hoppas att sådana insikter, vilka idag bara leder till ökad förvirring hos uppfostrare, själasörjare och föräldrar, en dag kan ge oss hjälp som också kan tillämpas utanför den egentliga terapeutiska situationen.