Ett familjeplaneringsprojekt bland Indiens fattiga

Den indiska massfattigdomen har två orsaker: för det första underutveckling inom samhällsekonomin och för det andra, den stora folkmängden och dess snabba ökning. Ekonomin klarar inte att hålla jämna steg med det växande antal som skall leva av den. All utvecklingshjälp är mer eller mindre meningslös om man inte kan få bukt med befolkningsökningen. Under lång tid var kyrkan i Indien omedveten om sambandet mellan utvecklingen av ekonomin och minskningen av befolkningstillväxten. I många kyrkliga utvecklingsprogram argumenterade man på följande sätt: när hälsovården förbättrats och barnadödligheten sjunkit, när folkbildningen verkligen nått de breda massorna, när kvinnorna fått möjlighet att bli yrkesverksamma, och familjeinkomsten vuxit, när vi har uppnått ett minimum av social trygghet, kort sagt när utvecklingen har avancerat något, då kommer födelsetalen automatiskt att sjunka. Detta gäller inte för Indien, ty den s k utvecklingen är en långsam process, och under tiden växer befolkningen och förhindrar därigenom den så förståndigt planerade utvecklingen.

Orsakerna till befolkningstillväxten

Vi måste alltså ta itu direkt med befolkningstillväxten. 1971 hade Indien 540 milj invånare. Med ett tillväxttal på 24,8 procent växte samma befolkning till slutet av 1979 till ca 657 milj. 1981 blir det 672 milj. Enligt 1971 års statistik var 49 procent i fertil ålder, 15-44 år. 81 procent bodde i ca 600 000 byar, där födelseantalet är högre än i städerna. Huvudorsaken till befolkningsökningens snabba takt är alltså att nästan hälften är i fertil ålder. 4/5 av dessa bor dessutom på landet. Förhållandena kommer inte att ändras inom överskådlig framtid, för 42 procent av befolkningen är under 14 år och endast 9 procent över 45.

Till dessa biologiska orsaker måste man lägga en hel rad psykologiska och sociala skäl till varför familjerna är så stora, t ex att man älskar barn, den indirekta sociala trygghet som största möjliga antal söner ger. I Indien finns ingen socialförsäkring. De gamla är helt beroende av sina söner. Varje barn betyder visserligen ytterligare en mun att mätta men även två händer till, som kan arbeta. Det uppväxande släktet är värdefull arbetskraft hemma eller på fälten eller som pekunjär inkomstkälla.

Ett annat motiv är den höga barnadödligheten, som drabbar 131 på 1000 levande födda. Man önskar så många barn som möjligt för att vara säker på att åtminstone några få når vuxen ålder. Med ett dataprogram har man räknat ut att en indisk familj statistiskt sett måste ha minst sex barn för att en son skall uppnå vuxen ålder.

Andra orsaker ligger på det personliga planet. Den kvinna som på kort tid förmår föda många barn till världen gäller för ung och fruktsam. Och för männen är många barn en bekräftelse på manlighet. För en stor del av befolkningen är varje barn en Guds välsignelse. Dessutom förutsätter man att stora familjer har mer sammanhållning, att barn från sådana familjer blir mer harmoniska och bättre i stånd att anpassa sig i sina egna äktenskap.

Utbildning kan främja utvecklingen något och göra folk medvetna om den lilla familjens värde, framför allt hos de enkla människorna som håller sig med föreställningar och myter som t ex: ”Vi kan inget ändra, eftersom Gud har skickat oss så många barn.” Undersökningar har visat att utbildning indirekt hämmar fruktbarheten och höjer kvinnans status, men i synnerhet på landsbygden saknas möjlighet till utbildning. I hela Indien kunde år 1971 endast 29,45 procent av befolkningen läsa och skriva och bland kvinnorna 18,7 procent. Det tar lång tid att förbättra detta. Och vad gör man under tiden?

Det statliga programmet föga framgångsrikt

Indien var det första land i världen som gjorde ett program för familjeplanering med avsikt att sänka det höga födelsetalet. Sedan 1951 har familjeplanering hört till inrikespolitiken, underställd hälsovårdsministern och genomförd med avsevärda kostnader. 1976 proklamerade regeringen Gandhi en forcerad befolkningspolitik med 16 olika åtgärder för att inskränka tillväxten. En tids undantagstillstånd följde. För att en gång för alla kunna påvisa att trenden brutits lade man stor vikt vid att drastiskt sänka födelsetalet. Olyckligtvis koncentrerade man sig nästan bara på steriliseringsprogrammet. Familjeplaneringsprogrammet blev ett steriliseringsprogram. Regeringen Gandhis fall blev slutet på denna villoväg. Och familjeplaneringen var helt misskrediterad.

För den ringa framgången för den statliga familjeplaneringen finns det väsentligen tre orsaker: makarna var inte motiverade för mindre familjer, metoder lämpade för alla och framför allt reversibla sådana stod inte till förfogande, dessutom saknades institutioner och personal. Därtill kommer att minoritetsgrupper som t ex katoliker och muslimer är mot familjeplanering av religiösa skäl. Det fanns visserligen en liten procent indiska katoliker som hade utbildning och var motiverade för små familjer och dessutom ägde en viss kännedom om födelsekontroll men dessa ställde sig ambivalenta både till ”konstgjorda” preventivmedel och naturliga metoder, eftersom de inte var säkra. Kyrkan hade Humanae vitae till trots, inga rådgivningsinrättningar, inte ens för kalendermetoden, den naturliga födelsekontrollen. Så tvingades dessa katoliker mot sin önskan om mindre familjer, att få många barn, eftersom de höll sig till kyrkans lära och inte kände till de naturliga metoderna.

Det stora flertalet familjer var, oberoende av religion och kast, av nämnda skäl inte motiverade och beredda att planera för antalet barn.

Naturlig familjeplanering som alternativ

Pionjär för en naturlig familjeplanering i avsikt att minska befolkningstillväxten och därmed höja livskvaliteten var moder Teresa. Hon arbetade i Calcuttas slum bland de fattigaste bland de fattiga och försökte hjälpa dem att kontrollera sin fertilitet. Sedan 1966 fanns det på ett par ställen i landet upplysningsbyråer för de naturliga metoderna. 1973 inrättade den katolska sjukhusföreningen ”en avdelning för ansvarigt föräldraskap”. 1975 grundades ”föreningen för naturlig familjeplanering i Indien”. Först 1976 började kyrkan en samlad aktion till förmån för naturlig familjeplanering. Den statliga tvångssteriliseringen hade ruskat om sinnena. Men även då var det endast ett fåtal stift som organiserade konkreta program. En orsak härtill var bristen på pengar. Först när Misereor och den katolska centralen för utvecklingshjälp i Aachen ställde medel till förfogande kunde man planera i större skala. Vart och ett av Indiens 110 stift anmodades att göra upp ett eget program för naturlig familjeplanering. De fattiga, oavsett kast och religion skulle kunna dra nytta därav. För närvarande löper 65 sådana program. I de övriga 55 stiften är arbetet ännu på förberedelsestadiet.

Kyrkliga rådgivningsbyråer

De enskilda programmen avser både familjeplaneringscentra och verksamhet utanför dessa. Rådgivningen kan vara kopplad till församlingar eller katolska sjukhus eller dispensärer. Väl utbildade medarbetare går från hem till hem och undervisar de äkta makarna i deras egen miljö. Detta har visat sig effektivt. Människorna är mycket blyga och inte vana att tala om födelsereglering och att gå till offentliga inrättningar för att skaffa råd. Många minns ännu mardrömmen från tvångssteriliseringens dagar. För dem betyder familjeplanering sterilisering och ständig ofruktsamhet.

Rådgivningscentralerna besöks av dem som redan är motiverade, som vill planera sin familjs storlek men inte känner till metoderna eller har förbehåll gentemot vissa metoder p g a deras otillförlitlighet eller av religiösa eller estetiska föreställningar.

Inrättningarna på sjukhusen besöks visserligen endast av ett fåtal men trots detta har de stort inflytande, för dessa får kontakt med de kvinnor som just fött barn. Även de äkta männen instrueras innan hustru och barn återvänder hem. Här sker ingen uppföljning så man vet inte säkert om den naturliga familjeplanering som lärts ut faktiskt också används.

I Delhidistriktet betraktar man den externa rådgivningen som viktigast. Rådgivarna är män och kvinnor, själva fattiga och utan bildning men som är mogna personligheter och lätt accepteras av människorna. De är handplockade och utbildade för systematiska hembesök där den mest eftersatta befolkningen bor, i slummen, i skjulstäderna, i byarna i Delhis utkanter. Vid hembesöken informerar de man och hustru om fördelarna med en liten familj, försöker rasera fördomar och motivera dem för familjeplanering och förklarar den naturliga metoden. Detta följs upp systematiskt vetenskapligt för att undersöka om metoden också används och för att ge ytterligare hjälp. För närvarande deltar 2700 par som aldrig använt någon form av preventivmetod tidigare. Man lär ut slidsekretsmetoden, en variant av Billings ovulationsmetod.

De naturliga metoderna för familjeplanering

Majoriteten av Indiens fattiga och obildade befolkning kommer aldrig att acceptera en preventivmetod som inte uppfyller vissa bestämda krav. Den måste sålunda kunna upphävas, sterilisering medför livslång ofruktbarhet. Den måste vara enkel att använda, de flesta metoder kräver ett visst mått av intellektuell ansträngning. Den får inte ha oönskade biologiska biverkningar, livmoderinlägg och kontraceptiva hormonpiller har ofta sådana följder. Den får inte kosta någonting. P-piller åt Indiens gifta kvinnor skulle kosta över två miljarder sv.kr. Den måste vara säker och etiskt oantastlig. Det förefaller som om de naturliga metoderna för familjeplanering uppfyller dessa krav bäst och därför snabbast skulle kunna accepteras av den indiska befolkningen.

De naturliga metoderna bygger alla på insikten om att kvinnan är fruktbar några få dagar varje månad och ofruktsam övriga tider. Om man känner till de få fruktbara dagarna och endast har samlag på de andra är befruktning inte möjlig. Familjeplaneringen använder sig alltså av kvinnans biologiska rytm. Hur framgångsrikt man kan praktisera denna metod beror på hur säkert man kan inringa den fruktbara perioden. I stort finns för närvarande tre sätt: kalendermetoden, temperaturmätningsmetoden och slidsekretmetoden. Enligt kalendermetoden räknas fruktbara dagar efter en bestämd nyckel och markeras på en almanacka. För flertalet indiska kvinnor är denna metod inte användbar eftersom de inte kan läsa, skriva eller räkna. Dessutom fordras en månads sexuell avhållsamhet för att lära sig den. Med temperaturmätningsmetoden fastställs de fruktbara dagarna medelst mätning av kroppstemperaturen. Denna metod är visserligen mycket säker, men den kräver läskunnighet. Dessutom kostar febertermometern pengar. Med hjälp av slidsekretmetoden bestäms fruktbara respektive ofruktbara perioder p g a förekomsten respektive avsaknaden av en speciell typ av sekret i kvinnans slida. Därtill behövs inga tekniska hjälpmedel eller någon viss bildningsnivå. Varje kvinna kan på ett enkelt sätt själv fastställa skillnaden. Denna metod är lika säker som p-piller och sterilisering. Den har vidareutvecklats av katolska indiska socialinstitutet i New Delhi och är väl lämpad för genomsnittsindierns sociala, ekonomiska, psykologiska och kulturella situation och kan därför också accepteras snabbt.

Skolning och utvärdering

I många indiska stift håller man ännu på med att utbilda personal för familjeplaneringsprogrammet. Det finns tre regionala utbildningscentra, i Patna, Bangalore och Tamil Nadu och ett för hela Indien vid socialinstitutet i New Delhi där utbildningsledare får sin skolning. I denna utbildning handlar det naturligtvis inte bara om att lära ut metoder utan även om hur man kan förändra attityder.

Av en fallstudie och utvärdering av fem program, som Indiska socialinstitutet gjort, framgår att programmet faktiskt nått ut till just de fattiga och obildade människorna. Av 3758 personer som undersökningen omfattar hade 18 procent alls ingen inkomst, 61 procent tjänade mindre än 300 rupier i månaden (ca 100 sv.kr) och 32 procent låg i inkomstläget 300-600 rupier. 63 procent var analfabeter.

Detta faktum måste poängteras. I ett land med lite sjukvårdspersonal har de naturliga metoderna den fördelen att de inte belastar sjukvården. Även kvinnor som är analfabeter kan lära ut metoden om de använder den själva och själva har fått lära sig den. I de undersökta fallen är det just de fattiga som accepterat metoden. De säger att de nu slipper att ängslas för en graviditet varje månad, vilket förbättrat det äktenskapliga samlivet. De korta perioderna av avhållsamhet menar de gå bra. Och effektiviteten? Till för en kort tid sedan byggde tillförlitlighetsstatistiken för de naturliga preventivmetoderna på mindre fallstudier i i-länderna. I studien ”Fruktbarhet i Indien” har metodens tillförlitlighet under ett år visat sig vara 99,2 procentig. Totalt framgår att programmet för naturlig familjeplanering i de undersökta områdena avsevärt bidragit till födelsekontrollen. Några indiska delstatsregeringar har uttalat intresse för programmet om det visar sig effektivt i större skala. I så fall har kyrkan verkligen utfört ett pionjärarbete genom att införa en praktisk möjlig metod för familjeplanering och på så sätt avsevärt bidragit till att övervinna massfattigdomen i Indien.

Övers. Anna Maria Hodacs