En ny abortdebatt?

Sedan någon tid tillbaka har abortdebatten i Sverige och i en rad av västvärldens välfärdsländer tagit ny fart. Den liberala abortlagstiftningen som 1975 avsevärt utvidgade möjligheten till legal abort har genomgående resulterat i höga abortsiffror som för allt fler framstår som ett ganska besvärande faktum.

Det är i första hand kyrkorna och en rad fria på humanistisk grund stående grupper, som i en mera sensibel men samtidigt också osäker offentlighet, ånyo försöker att rikta uppmärksamheten på det allvarliga problemet: Nuvarande abortpraxis har helt enkelt lämnat det stadium där man kunde tala om en (eventuellt förståelig) konfliktsituation. Nya etiska värderingar och själva de höga abortsiffrornas faktum har brutit ned viktiga skyddsmurar kring det mänskliga livet, tidigare betraktat som ett okränkbart värde. Livets okränkbarhet utgjorde grundval för vår västerländska humanistiska kultur. – Därutöver växer insikten om att abortdebatten måste återföras till sitt rätta plan: den handlar om fosterlivets okränkbara värde – och inte i första hand om kvinnans oberoende, kvinnoemancipation, familjeplanering eller fortplantningens tekniska aspekter.

Att förhandla om människovärdet

Människans okränkbara värde är förankrat i vår kultur på två sätt:

1. Människan är varken ett ting eller ett djur. Hon är ”mer”, hon överstiger, hon ”transcenderar” sin värld. Hennes outsläckliga längtan efter och hennes drömmar om ”något” bortom livets påtagliga och smärtsamma gränssituationer är ett faktum också där man cyniskt eller ”oskyldigt” förnekar det. På filosofernas språk är hon en relation till ett outsägligt mysterium som ger mening åt hennes individuella liv och hela tillvaro. Hon är capax infiniti, hon rymmer möjligheten till det oändliga, som en gammal formulering lyder. Det är detta förhållande som utgör grundvalen till att människan är ett värde i sig.

2. I våra medmänskliga relationer kommer denna värdighet till uttryck genom att människan är det högsta värdet, överlägset alla andra tänkbara värden, dvs hon får aldrig användas som ett medel för ett ändamål.

Det är ett obestridligt faktum att vår tid utmärks av en påtaglig sensibilitet för alla former av människoförakt och förnedrande behandling som människan har utsatts för nu och tidigare. Det finns i vårt samhälle en klar och brett förankrad vilja att värna om de svaga och de eftersatta, de hjälplösa både hemma och i den tredje världen. Men man kan i längden inte kämpa för mänsklig värdighet och rättvisa utan att också klart ange på vilka grundvalar ett sådant engagemang står och att verkligen dra ut konsekvenserna på alla områden. En selektiv (dvs en godtycklig) behandling, där människovärdet försvaras på vissa områden men där det blir eftersatt på andra områden leder till en kris i själva det etiska medvetandet i vår kultur.

Dessutom måste här nämnas våra ökade biologiska och medicinska kunskaper vid livets gränser. Denna utveckling medför ökade möjligheter och risker att ingripa i och att manipulera det mänskliga livet. Under den senaste tiden har dessa frågor aktualiserats genom den s k prenatala fosterdiagnostiken.

1975 års lag om abort utgår ifrån att fostret fram till ”livsduglighet” – och därmed avsågs självständigt liv utanför livmodern – inte är att betrakta som en individ med anspråk på rättsskydd. Lagstiftaren har frångått principen att liv alltid måste skyddas; detta under hänvisning till ”förskjutningar i det allmänna betraktelsesättet i riktning mot en friare abortlagstiftning” (cit.: J Hemberg, Etik och lagstiftning, sid. 133). Denna formulering stod att läsa i justitieministerns direktiv till 1965 års abortkommitté. Att fostret inte var att betrakta som individ som skulle tillerkännas rättsskydd formulerades under 1971 års riksdagsdebatt med häpnadsväckande tydlighet: Under debatten utgick man inte längre från en etisk värdering utan – som ett statsråd uttryckte saken – ”den allmänt vedertagna uppfattningen att det här inte är fråga om det som vi med våra begrepp och definitioner kallar för något levande” (cit.: SKT 38/1980, sid. 530). Därmed har en övergripande värdegemenskap kring fosterlivets mänskliga värdighet brustit genom att man helt enkelt har åsidosatt etiska värderingar. Lagstiftaren hävdade att han i sitt lagstiftningsarbete bör ta hänsyn till det faktum att det inte längre finns någon övergripande värdegemenskap som försvarar fosterlivets mänskliga värde.

Värdegemenskap – lagstiftning

Sambandet mellan den brustna värdegemenskapen och lagstiftningen ägnas en mycket tänkvärd analys av Anne-Marie Thunberg: Etik och lagstiftning i den viktiga boken Foster Familj Samhälle, red. av Holsten Fagerberg (jfr. anmälan på annan plats i detta nummer).

AMTh analyserar den djupa konflikt som har uppstått i samhället. Å ena sidan finns det grupper ”som hävdar att respekten för det mänskliga liv som fostret representerar måste gälla som överordnad princip. Från denna utgångspunkt är varje abortsituation också en konfliktsituation . . . Eftersom det är en konflikt mellan två mänskliga liv måste samhället medverka i avvägningen . . . Å andra sidan finns det representativa grupper som inte kan tillmäta fostret samma värde och som därför hävdar att det är kvinnan som måste ha bestämmanderätten. Den övergripande frågan gäller kvinnans integritet och hur denna skall skyddas” (FFS 108).

AMTh:s analys visar att det här föreligger en värdekonflikt i vilken ”enskilda grupper har kommit att stå på den ena eller andra sidan i en värdekonflikt . . . De värderingar dessa uppfattningar uttrycker är i sin tur förenliga med olika sätt att se på fostret som biologisk mänsklig varelse” (FFS 109).

Till bilden hör nu att vi lever i ett pluraliskt samhälle i vilket människor utifrån olika värderingar kan omfatta de demokratiska värderingarna. Staten måste därför vad gäller livssynen och värderingarna stå fri. Men samtidigt blir det klart att pluralismen medför en splittring vad gäller de gemensamma värdegrundvalarna i samhället. Staten måste nu ta ställning.

Lagstiftaren blir i ett sådant läge med nödvändighet partisk.

I samband med abortlagstiftningen tog staten ställning för den ena sidan i en värdekonflikt i samhället, nämligen mot fostrets rättsskydd. ”Detta skedde utan diskussion om eller redovisning av hur detta ställningstagande förhöll sig till de i samhället gällande värderingarna om livets skydd. Dessa värderingar räknar vi till det mest grundläggande i det rättsmedvetande som bär upp vår lagstiftning. Denna brist är desto allvarligare som stora grupper i samhället såg ett samband mellan fostrets rättsskydd och den princip om livets skydd som ingår i det gemensamma värdeunderlaget” (FFS 113).

Det sätt på vilket det demokratiska samhället kan avvärja en värdekonflikt i denna eller liknande frågor är att man öppet redovisar och diskuterar förutsättningar och värderesonemang. Därigenom kan samhället befästa och bygga ut det gemensamma värderingsunderlaget i samhället i stället för att urholka det, anser AMTh.

Vi har citerat AMTh utförligt därför att hennes analys beträffande värderingskonflikt – lagstiftarens partiskhet – och det pluralistiska samhället helt enkelt ställer frågan hur kristna och andra grupper som inte kan acceptera den nuvarande abortlagstiftningen och dess underliggande etiska förutsättningar skall agera. Deras invändning gäller både motiveringen (”det allmänna betraktelsesättet”) och principlösningen (abort före 18:e veckan, kvinnan bestämmer ensam) i nuvarande abortlagstiftningen. Förutsättningarna för en allvarlig diskussion förefaller för ögonblicket inte vara så gynnsamma bl a av den anledningen att man diskuterar abortfrågan inte i första hand som en etisk fråga utan därför att man föredrar att behandla denna politiskt och socialt känsliga fråga utifrån ideologiskt laddade politiska och sociala värderingar som emancipation, självbestämmande, socialekonomiskt framsteg . . . m m.

Demokrati och fostrets värde

Å andra sidan är det tänkbart att de grupper som kämpar för respekt och skydd för det spirande livet utifrån sin samvetsövertygelse kan komma att känna ett visst främlingsskap inför och distans till ett samhälle som man uppfattar som ensidigt präglat av nyttotänkande i en fråga som berör livets helgd. I en rad länder i Västeuropa och i USA känner abortmotståndarna en frestelse att drömma om ett annat samhälle och/eller att ta sin tillflykt till extremistiska och radikala politiska rörelser i vilka motståndet mot abort ingår i en övergripande vänster- eller högerextremistisk ideologi.

En ändring av nuvarande abortpraxis kan bara åstadkommas inom ramen för det pluralistiska och demokratiska samhället som utgör den grundläggande ramen för mänsklig samlevnad i den västerländska världen. I motsats till den auktoritära och intoleranta staten är i den livsåskådningsmässigt fria och pluralistiska staten toleransen det avgörande särmärket. Den moderna staten är demokratisk p g a att toleransen hör till dess grundelement. Demokrati betyder av den anledningen inte ett totalitärt styre av 101 över 100 medborgare. Tolerans innebär respekt för en människa med annan åsikt, den måste sträcka sig så långt att den även omfattar den som har en i mina ögon felaktig åsikt. Genom toleransen garanteras var och en att följa sitt samvete.

Denna tolerans ställer emellertid inte ringa krav på det pluralistiska samhället i vilka majoritetsbeslut om grundläggande värden kan bli ett problem, ty ett skydd för de grundläggande mänskliga värdena – till vilka fosterlivets okränkbara värde måste räknas – utgör ett villkor för det pluralistiska samhällets existens. Dessa värden kan av den anledningen inte göras till föremål för en omröstning i en demokrati. Dessa värden ligger ”före” demokratin, ty de bär upp den, de utgör demokratins grundval. Det allvarliga problemet i abortlagstiftningen ligger i att lagstiftaren med hänsyn till ‘det allmänna betraktelsesättet’ och värdeförskjutningar i samhället ”skjutit åt sidan fakta om fostret som biologiskt liv. Frågan om fostret har i stället blivit ideologiskt och handlar främst om moralbildningen kring fortplantningen (!). När man rycker undan huvudförpliktelsens grundval i biologiska fakta och för in abortfrågan under en diskussion om värderingarna kring fortplantningen blir det mera oproblematiskt att låta lagstiftningen vila på ‘det allmänna betraktelsesättet’.” (FFS 107).

Hur skall då kristna och andra grupper handla som i sina samveten anser sig förpliktade att verka för en ändring av sakernas tillstånd när en majoritet inte tycks dela deras övertygelse att principen om livets okränkbarhet också gäller det spirande livet?

1. Det gäller att se klart och nyktert på situationen: ”Lagens etiska aspirationer är minimala. Lagen söker att upprätta och vidmakthålla endast det minimum av praktisk etik som är en förutsättning för ett sunt samhällsliv . . . Den uppställer endast ett minimikrav, vad som i denna mening är en social nödvändighet … Därför är lagen, i enlighet med sin natur, tvungen att tolerera många onda ting som etiken fördömer.” (Jan Courtney Murray, cit. i: L. Ejerfeldt – H. Seiler: Lag och etik i abortfrågan. Katolska synpunkter, sid. 32).

2. Kyrkorna och andra engagerade grupper kan inte tiga. Det är inte kyrkornas utan politikernas uppgift – oberoende om de är kristna eller ej – att lösa de sociala och politiska problem, som uppstår i samband med att människor väljer abort,

genom andra åtgärder än fri abort. Kyrkorna borde emellertid vara mera medvetna om den ”profetiska” roll som alltmer blir kyrkans specifika bidrag i det världsåskådningsmässigt pluralistiska samhälle vi lever i: De borde vända sig till alla människor och ”höja sin röst för livets helgd i moderlivet för att försvara de som saknar en röst och som aldrig kommer att få en röst” (Johannes Paulus II).