Augustana jubileet – en återblick

Utan tvekan kan vi fastställa att Augustana-jubileet i somras hade en påtaglig genklang i Mellaneuropa. Kulturtidskriften Stimmen der Zeit skrev nyligen i en ledare, att ekumeniken genom CA-jubileet på nytt uppmärksammats i offentligheten efter att den under senare år inte längre väckt något lidelsefullt intresse.

En överraskande mångfald av symposier, teologiska publikationer och studier hade tagit fasta på händelsen och på dess olika frågeställningar. Själva jubileumsfirandet i Augsburg gav anledning till ett internationellt deltagande av framstående representanter från katolskt och lutherskt håll och till officiella uttalanden från båda sidor.

Genklang i Sverige?

Vi kan inte dölja vår besvikelse över den i stort sett blygsamma reaktion som detta evenemang haft i Sverige. Visst firades en högtidlig gudstjänst med anledning av jubileet i landets alla domkyrkor – med undantag av Storkyrkan i Stockholm – delvis med deltagande av katolska predikanter. Att massmedia knappast visade intresse var inte att förundra sig över. Men varken kyrkligt eller teologiskt tycks denna händelse ha efterlämnat nämnvärda spår på bredare bas, vare sig ekumeniskt i en nybesinning på CA:s katolska grundintentioner, om vilken senare forskning i det hela har kommit överens, eller överhuvudtaget beträffande CA:s relevans som trosbekännelse. Betecknande nog för en ganska spridd uppfattning tycks ett debattinlägg i SKT nr 38 vara: ”Istället för att ägna tid åt fler jubileer bör vi fira en fest i Svenska kyrkan den dag då teologin kommer underfund med att man bör ägna mer tid åt nuet och framtiden än åt historiska dokument.”

I marginalen kan som kuriosum anmärkas, att Vår kyrka med anledning av högtidligheten i Augsburg skrev: ”Påven var inte med . . . Men han hade sänt en hälsning i vilken han lät förstå att han räknade med förekomsten av verkligt kristna bröder även utanför den enda och sanna kyrkans ram, vilka ännu inte hade funnit vägen tillbaka. Det är så man uttrycker sig i Rom. Tillhör man inte den romerska kyrkogemenskapen, är man utanför. Men det finns en öppen dörr. Och alla är välkomna tillbaka” (nr 34/35). Allvarligare är när Christian Braw nyligen i annat sammanhang hävdade i SPT (nr 34), att den katolska kyrkan kallar sig själv den ”all(!) sanning ägande(!) kyrkan”. Man undrar hur man än idag i kyrkliga tidskrifter – uppenbart utan all kännedom om Vaticanum II:s dekret om ekumeniken – kan sälja sådan gammal skåpmat som förvanskar den katolska kyrkans uppfattning.

Stoppsignaler från katolska kyrkan?

Under strecket i SvD 7/7 1980 skrev biskop Brattgård kanske den mest vägande kommentaren till CA-jubileet under titeln ”Augustana då, nu och här”. Men på grund av det förkortade påvebudskapet till Augsburg, vars utkast genom en indiskretion från en journalist hade läckt ut, ställer han sig undrande: ”Frågan kvarstår obesvarad om vi också i detta har att se ytterligare tecken på att den nuvarande påven slår till bromsarna. Hans spektakulära resor ute i världen kan inte dämpa den oro som inte minst många katoliker känner inför vissa tecken i kurian just nu.”

Vi anser att Brattgårds tvivel angående påvens ekumeniska vilja och inriktning är omotiverat. Visst är det riktigt att Johannes Paulus II i sitt budskap utelämnade bl a följande passus: ”Guds ande har på nytt låtit oss förstå att kyrkan inte har förverkligat fullheten i sin katolicitet vilken Gud åsyftat, så länge som autentiska katolska element existerar utanför hennes synliga gränser. Samtidigt erkänner vi ödmjukt att evangeliets rikedomar och i synnerhet Kristi kors ständigt utmanar vår tro och vår kyrka på ett kritiskt sätt.”

När man jämför dessa meningar med Vaticanum II:s dekret om ekumeniken upptäcker man, att konciliet redan då – 1964 – formulerade samma grundläggande tanke, nämligen att kyrkans sanna katolicitet och apostolicitet allt fullkomligare (in dies plenius) borde komma till uttryck (nr 4). Samma aktstycke talar om ”de äkta kristna värden som finns hos de från oss skilda bröderna och som tillhör vårt gemensamma arv” (ibid.). I ett samband där man förhastat hade talat om ett ”erkännande” av CA – det medger idag även lutheraner – var det påkallat, att påven yttrade sig återhållsamt. Detta hindrar på intet sätt att han bejakar såväl konciliets som dessa meningars grundläggande tankar.

Dessutom borde man inte glömma allt det som under senaste tiden faktiskt har uppnåtts. För en full gemenskap med den ortodoxa kyrkan står egentligen bara påvens primatanspråk i vägen som hinder. Den trettionde november 1979 formulerade Johannes Paulus II i Istanbul t o m att ”missuppfattningarna och disharmonin” mellan de båda kyrkorna ”inte längre låg på trons plan” utan snarare på ”de teologiska formuleringarnas” nivå. Vaticanum II hade förklarat att eukaristigemenskapen med östkyrkorna ”inte bara var möjlig utan även tillrådlig” under vissa givna och lämpliga omständigheter. Faktiskt var därmed exkommunikationen upphävd.

I den luthersk-katolska dialogen tycks man i Sverige helt enkelt inte ha tagit det arbete på allvar som den officiella kommissionen, tillsatt av Lutherska världsförbundet och Enhetssekretariatet, sedan 1967 har presterat. Eller var har man överhuvudtaget diskuterat kommissionens uppseendeväckande ställningstagande till jubileet i år? Där sägs: ”I viktiga kontroversiella frågor har påtagliga närmanden uppnåtts och överensstämmelse erkänts.” Eller att det råder ”en i långa stycken gemensam förståelse av eukaristin”, ”en långtgående samsyn” i rättfärdiggörelseläran, och att det finns enighet om ”att ett särskilt – genom ordination traderat – ämbete är konstitutivt för kyrkan.” Och slutligen, att – trots alla problem som kvarstår – de ”många förblivande olikheter(na) blir i allt högre grad erkända och erfarna som en källa till ömsesidigt berikande och beriktigande” (jfr Signum 1980:5).

Till den officiella anglikansk-katolska kommissionen sade Johannes Paulus II ännu den fjärde september i år vid en audiens i Castel Gandolfo: ”Det teologiska samtalet mellan katoliker och anglikaner har gjort stora framsteg även om ännu mycket återstår att göra.” Han berömde uttryckligen kommissionens arbetssätt för att den söker övervinna tanke- och uttrycksmönster från tider av fiendskap och kontroverser och framställa den gemensamma stora skatten. Som olösta problem nämner han prästämbetet i dess olika rangordning, blandäktenskapen, det gemensamma sakramentala livet och moralfrågor. Onekligen kommer den ekumeniska dialogen att spela en stor roll vid påvens besök 1982 i Storbritannien, Wales och Skottland.

Det finns alltså anledning att tala om odiskutabla om än begränsade framsteg även om en ekumenisk provinsialism kanske har svårt att upptäcka dem.

Enhets – ”modeller” för framtiden

Under senare år har man utvecklat olika ”modeller” för kyrkornas enande. Detta begrepp vore dock felaktigt i ekumeniken, om man därmed skulle syfta på experiment som man fritt kan utveckla och pröva för att sedan egenmäktigt anta eller förkasta dem. Vad som behövs är utan tvivel en gemensam syn på kyrkans enhet på alla nivåer i trons lydnad. Alla hittills framförda förslag till sådana ”modeller” – ”ömsesidigt erkännande”, ”organisk union”, ”konciliär gemenskap”, ”korporativt enande” och dylikt – synes ännu så länge lida av sakliga oklarheter och av en brist på en otvetydig tolkning.

Alla kyrkor har ännu en lång väg framför sig innan frågan om formen för en kyrkoenhet överhuvudtaget konkret kan ställas. Strukturer och traditioner som utvecklats under århundraden har något seglivat i sig inte minst i kristna kyrkor, fastän evangeliets krav att tänka om borde väcka större beredskap och villighet till besinning än exempelvis i världsliga företag.

Att bara här och i de kyrkliga myndigheternas återhållsamhet se den kristna enhetens svårighet vore alltför lättvindigt. Likgiltigheten hos kyrkfolket och vägran att bygga enheten på en klar och entydig profilering i trosövertygelsen är det långt större och avgörande hindret.

Kyrkohistorien visar klart, att förnyelserörelser alltid har kommit ”nedifrån”. Detta gäller också för all strävan efter kristen enhet. Vi medger öppet, att vi än så länge har svårt att upptäcka sådant i större utsträckning inom svensk kristenhet. Dess mera kan man glädja sig åt sådana initiativ, som exempelvis Förbundet för kristen enhet med sitt tålmodiga arbete står för.