Kulturår – och sedan?

Kanske är det just bristerna i arrangemangen kring det jippoartade kulturhuvudstadsåret som kan få oss att reflektera tydligare kring vad en levande kultur verkligen innehåller.

Två slutsatser kan dras. Kultur är krävande. Kultur är viktigt.

Det fanns långt över tusen arrangemang som ordnades under året som gick. De bästa skedde i samarbete med etablerade institutioner, men lockade de en ny publik, som tanken tycks ha varit? Och vad fick den publik ut som faktiskt infann sig?

Inte så överraskande kanske att publiken tyckte bäst om den stora satsningen på trädgårdar, där det snävt konstnärliga, stundom förvånande, var infogat i ett sammanhang där betraktarna kände sig hemma, den levande odlingen. Rosendals trädgårdar på Djurgården var platsen för mängder av delvis udda men stimulerande idéträdgårdar i miniformat. Så praktfulla rabatter har man aldrig sett där förr, men grunden fanns sedan länge, publiken var förtrogen med platsen och förväntade sig utbudet.

I den diskussion som följt efter den stora satsningen på kulturhuvudstadsåret och som präglats av en viss syrlighet, tycktes man utgå från att kultur är vad så kallade kulturarbetare åstadkommer just nu. Det är en besynnerligt snäv och exkluderande – fastän inte exklusiv – uppfattning. Inte utan betydelse för oss alla, eftersom vi får betala kalaset skattevägen. Det finns en ovilja att formulera vad som är poängen med den erbjudna kulturen. Det vanliga svaret är att det får åskådaren själv bestämma, men i själva verket talar inte ens till synes lättillgänglig underhållning helt för sig själv. Kultur är krävande Det må vara allt ifrån ispaviljonger till en uppstoppad mås med diamant i ena ögat placerad på ett staket vid Strömmen som bild för ett andligt men icke religiöst rum. (Att hålla ett paraply över denna mås som skydd mot oförutsedda våldsamma regnskurar var för mig den absurda höjdpunkten på året.)

Att förmedla något av innehållet i det som mer historiskt inriktade människor uppfattar som det stora kulturarvet har knappast förekommit. Gäller inte alls finkulturen? Kulturen är inte någon fossil, men den är inte självförklarande, och den uppstår inte heller ur tomma intet, ur ett gnissel på tunnelbanan kanske. Allt oftare tycker sig betraktaren se hjulet bli uppfunnet på nytt.

Det är inte ofta som nya kulturyttringar är de bästa och vad de aldrig kan vara är i radikal bemärkelse nya. De bygger alltid på det gamla, på konventioner som har utbildat sig i attityden till underhållning och budskap, eller vad man nu ser som det väsentliga i begreppet kultur.

Kulturhuvudstadsåret har varit fullt av sång och musik, teater och bild, av seminarier och utställningar, och logotypen med orange färgfläckar har fått markera en mängd arrangemang, från gästspel av utländska teatrar på för oss udda språk som rumänska och nygrekiska till storfoton på tunnelbanan. Ett dignade rikt smörgåsbord? Eller en ensidig kost bestående av försök till nydanande konstnärlighet? Bortsett från att det antagligen var roligt för tillverkarna; men kultur kan inte bara vara egenterapi för de medverkande.

När man summerar kan man tycka att det var själva grunden som saknades, nämligen viljan att förklara för publiken vad det hela går ut på, vilken tanke som ligger bakom. Vill man locka en publik måste man betänka att också den skall få behållning eller som det ofta uttrycks: det skall ske en kommunikation.

Det finns regler för de konstnärliga genrerna, också de enklaste. En serieteckning till exempel bygger på en rad tysta överenskommelser. Då måste man få lära sig dem. Hur skall man annars förstå poängen med vad som bjuds, särskilt när det till sin natur är ganska krävande för att kunna bli givande för betraktaren eller åhöraren, som en opera, en symfoni, en målning med ett berättande motiv? För att skapa en intresserad publik måste man ge den kunskap, och denna kunskap måste förmedlas till ständigt nya människor. Somliga får det redan i familjen, andra har turen att i skolan finna lärare med fallenhet för detta, de flesta får finna en annan och mer mödosam väg dit, men undervisning är grunden.

Vem har då ansvar för kulturen? Var finns den allmänt tillgängliga resursstarka organisation som kan förmedla tankar och begrepp och göra dem omedelbart påtagliga? Skolan? TV? Det finns exempel på genomslagskraften hos korta program om bildkonst. Fortsätt med detta. Låt bildade pedagoger visa på vad konstverket innehåller, till glädje för envar. Många museer och andra institutioner har en ambitiös verksamhet för barn. Rikta den vidare, öppna den också för vuxna. Alla kan minsann behöva lite hjälp att komma igång med att måla och skulptera, spela flöjt eller uppträda i ett enkelt teaterstycke, utan några krav på att det skall bli så märkligt, kanske krävs en termin eller flera i studiecirkel?

Och kyrkan? Kyrkan har ett stort kulturarv att förvalta. Större delen av den äldre europeiska konsten i dess äldre, vidare betydelse, alla dess genrer, från litteratur till musik, bygger på kunskap om kristen tro och tradition. Dagens människor är påtagligt okunniga om bibliska berättelser och kristen världsuppfattning. Ge folk möjlighet att lära sig något, genom utställningar, kurser, föredrag, alla de gamla beprövade hjälpmedlen. Sådant saknar glansen kring ett kulturhuvudstadsår och inte kan sådant räkna med hundratals skattemiljoner till sin verksamhet, men de fungerar. Någon form av kultur är livsnödvändig för människan och samhället, för att göra oss till civiliserade varelser, men den är sannerligen inte utan krav. Kultur förutsätter en egen insats. Den måste förmedlas.