Marias blommande glas

Ett levande kyrkorum är inte avslutat en gång för alla, men att foga in något nytt som passar samman med det gamla är en svår sak, både smakmässigt och ibland rent tekniskt. I vissa fall har man inte haft mycket till val. Efter Andra världskriget måste de sönderbombade europeiska kyrkorna sättas i skick snarast möjligt. Vissa lärdomar därifrån kunde dras också i det fredliga Sverige, när domkyrkan i Linköping sent omsider började tänka på att omsätta en generös donation för nya glasfönster i praktisk verklighet.

Det gällde att satsa djärvt och ändå inte stötande. I koret behövdes fönster som på ett behagligt sätt silade ljuset och något dämpade den våldsamma effekten av en stort anlagd altartavla från 1935. Av olika skäl var målat glas uteslutet. Endast lätta gråtoner gick an. Dessutom stod ett rutmönster i gjutjärn från tidigt 1800-tal som en orubblig bakgrund.

Efter diverse turer gick uppdraget till Lisa Bauer, som utgick från sin erfarenhet av graverat glas, där hon i årtionden gjort skira blomster för vaser och liknande. Hur hon valde att utföra de tre fönstren i koret som en bild av jungfru Maria klädd i blommor, med ett diskret färgat screentryck som grund, är ämnet för en vacker och påkostad bok, med den sakliga titeln Mariafönstren i Linköpings domkyrka.

Skilda uppsatser, inte särskilt väl samordnade, skildrar bakgrunden, alltifrån de gamla glasfönstrens historia över en donation från den lärde latinlektorn Bernhard Risberg till de praktiska mödorna, som krävde en helt ny teknik för gravyren, därtill teologiska kommentarer av stiftets nuvarande och föregående biskopar. Den största insatsen gör fotografen, Bernt-Ola Falck, vars många bilder, främst svartvita, av detaljerna i fönstret, även inslag av arbetsgången, gör detta till en bok att verkligen glädjas åt och finna nya skönheter i.

Maria är klädd i en mantel av blommor och blad ur den svenska floran, gärna växter som i äldre namngivning och tradition har särskild anknytning till henne, som Jungfru Marie sänghalm (gulmåra) och Jungfru Marie hand (fläckigt nyckelblomster). Nyponrosen bildar en hög krona, medan hon själv framträder endast med ett skissartat ansikte och antydda händer, den ena med en akleja, den andra med ett äpple.

För vart och ett av de tre fönstren anges också de olika växterna, med svenska och botaniska namn samt ibland folkliga beteckningar.

Lisa Bauer skildrar Maria som helt ung, innan hon ännu har blivit mor. Skirare och närmare ett svenskt hjärta kan det knappast bli. Själva materialet, graverat glas, visar på både sprödheten och styrkan hos den kvinna som alla släkten prisar salig.

I ruta efter ruta träder den svenska floran fram. Vad man saknar är en bild av helheten, så att man skulle kunna se hur de olika blommorna är placerade i förhållande till varandra och den sammanhållande rytmen i konstverket. Det enda fotot från hela koret är alldeles för litet för detta. Den ursprungliga teckningen för fönstren återges visserligen, men i många enskildheter gick Lisa Bauer sedan ifrån den.

Liksom i fråga om traditionellt målat glas är det ljuset som formar upplevelsen av bilden; den skiftar, drar sig undan eller skimrar i all sin känsliga prakt. Ännu en gång har en svensk kyrka berikat den nutida kristna konsten med bilder av stor och egen skönhet.