Kulturknäck

År 1963 gav Umberto Eco ut ett urval av de artiklar som han hade publicerat i tidskriften Il Verri under rubriken ”Diario minimo”. Då varde parodiska texterna aktuella anspelningar på omstridda böcker och omdiskuterade idéer. Eco är en raffinerad satiriker vars skämt börjar redan på första sidan med uppgifter om bokens många kommande upplagor, nya varje år till 1997! Detta har översättaren missat och även uteslutit ett antal essäer och kastat om ordningsföljden på de kvarstående. I stället för den neutrala titeln Mini-dagbok, som skulle visat att det rör sig om intryck och stämningar som är författarens reaktion på de avhandlade kulturföreteelserna, heter den svenska översättningen Kulturknäck.

Många har, alltsedan Rosens namn blev en världssuccé, undrat vad den mångbottnade romanen egentligen handlade om. Den handlar om skrattet, om ironin, om driften med etablerade föreställningar. Det är att le åt det förment heliga som skall hindras till varje pris, det är detta som ligger bakom flera av de finurligt uträknade morden.

I Mini-dagboken skämtas det med allt, och mycket visar sig få en annan mening om det sätts i ett oväntat sammanhang. ”Upptäckten av Amerika” skojar friskt med journalistiken, ”Nomta” (det betyder farmor) med tonårsdyrkan, ”Refuserad med vänlig hälsning” med förlagens urvalskriterier när de antar respektive refuserar erbjudna manuskript. Som vanligt vänder sig Eco till en trång krets av humanistiskt bildade läsare. Han är ingen populist och finner ett nöje i att anspela på fakta som måste vara okända för den genomsnittslige läsaren. Detta känner vi igen från förordet till Rosens namn, där han berättar om hur han gallrar bland sina läsare.

De flesta anspelningarna går dock att förstå, och kulturklimatet på 60-talet skiljer sig föga från dagens. Dock är 90-talets seder råare, videovåldet låter en essä som ”Berättelsen om O” framstå som tämligen tam.

Fastän översättaren har uteslutit flera intressanta stycken ur Diario minimo har hon tillfogat en synnerligen läsvärd essä, ”Tre ugglor på byrån”, som torde vara obegriplig för flertalet, men som kastar ett humoristiskt ljus på Ecos eget yrkesområde, semiotiken. Där visar han hur man kan behandla en text och tolka in praktiskt taget vad som helst som man vill få den att utsäga.

Ett mindre antal välbehövliga fotnoter uppskattas också.