Kulturkriser är helgonkriser

Kulturkriser är helgonkriser

EDDIE TISTELGREN

George William Rutler, A Crisis of Saints. Ignatius Press 1995

Starka män av tvivelaktig vandel har ofta uträttat mer gott för kyrkan än de goda veka. Johannes XII må ha förvandlat Lateranen till ett harem, men lämnade på det hela taget kris­tenheten bättre än han fann den. Celes­tinus V:s fromhet gav honom tillnamnet den heli­ge. Hans inkompetens pantsatte kardinalskollegiet till världsliga monarker och slungade honom själv ur påve­stolen.

De svaga har gjort mer skada än de lastbara. Exemplen och tesen är George William Rutlers, präst på Man­hattan, författa­re till många böcker och stridbar programledare i moder An­gelicas katolska TV-imperium. Boken, A Crisis of Saints, är en samling uppsatser vars långa underrubrik påstår, att den verkliga faran för samhället är en ”brist på heroism”. Det hjälper föga en ledare att tänka rätt eller bedja rätt om han vägrar att leda; ”stora helgon måste ha lika starka intellekt som hjärtan, och en ryggrad stark som bägge.”

Overklighetens tyranni

Svagt ledarskap kan härledas ur en ovilja att se verkligheten sådan den är. Bristande styrka ur bristande verklighetssinne. Det är temat som Rutler i ett antal till sina ämnesområden mycket varierande essäer hamrar ut till en sammanhängade analys av världens och kyrkans nu­varande tillstånd.

Men mot förträngningen existerar en bot, och det är den bot som antyds redan i bokens titel. Helgonens heroiska realism kan befria oss från overkligheten. Rutler refererar de tre ingredienserna i detta motgift, sådant det summeras av S:t François de Sales och Louis av Granada: regelbunden bön, förakt för överdriven egenkärlek, och koncentration på od­landet av just de dygder som hör till vars och ens särskilda ställning och uppgift.

Om bristen på verklighetssinne alltså anfräter också kyrkli­ga dignitärer, är den bara i så mycket större utsträckning en bestämmande faktor i det världsliga skeendet. ”Denna psykolo­giska förnekelse av Guds verk­lighet”, påstår Rutler, ”är bara en gåta; den är inte ett mysterium, för ett mysterium är en djup sanning, medan en gåta är en djup förvirring. Gåtan om människans förnekelse av sin egen Gud är en uppfinning av det skapande intellekt, en ytlig biologism som definierar jaget blott erfarenhetsmässigt i materiella kategorier och stammar ur en brist på generositet i vår attityd till skapelsen.”

Som substitut för en akut nödvändig konfrontation av våra dagars – och alla dagars – genuina problematik, frambesvärjs i den offentliga debatten en serie neuroser. De tar sig gestalt i skilda ideologiserade ”eufemismer, högtravande uttryck för panik över olika slags gränser. Auktoriteter som saknar klar­synthet nog att begrunda den möjliga förlusten av sina själar, talar apo­kalyptiskt om överbefolkning och ekologiska katastro­fer… Mänskligt liv är en börda och inte den grundläggande formen av välstånd.”

Oviljan att leda

A Crisis of Saints kretsar i långa stycken kring författarens brottning med det Andra vatikankonciliet och ut­vecklingen i dess spår.

Kritik riktas delvis mot konciliets mer rigida vedersakare. Anklagelsen mot dessa är inte så mycket att de är reaktionärer – som redan Bernanos konstaterade kan bara ett lik undgå att reagera – som att de alltför ofta är selektivt romantiserande pedanter; väljande och vrakande favoritstycken ur den kyrkliga traditionen, men utan tålamod för helheten och oförmögna eller ovilliga till konstruktiv strid.

Men Rutlers flesta och hårdaste utfall drabbar det modernis­tiska lägret, ”banala optimister som skulle ha förväxlat Den Helige Ande med UNICEF eller Eleanor Roosevelt”. De hemsökte konciliet, trivialiserade dokumenten, vanställde deras upp­följning och uttolkning.

Med udden mot bägge sidor framhåller författaren det lönlösa i att invänta Den Heliga Andes återkomst till kyrkan. Han lämnade den aldrig. ”Legitim förnyelse består i att erkänna hans närvaro och lyda den.”

En särskild sorts blindhet ligger i den desperation som föds ur kortsiktighet. Otron och vantron lever och regerar och dagstidningarnas vämjeliga avdelningar för religions- och livsåskådningsfrågor ger oss utsökta prov­kartor på nutida exponenter för fornkyrkans alla kristologiska heresier, unika bara i sin historielöshet. Men självupplösningen ligger i de heretiska rörelsernas natur. De uppstår och grasserar – och försvinner.

Fiendens svaghet blir dock lätt ett hot. Frånvaron av starka alternativ till den katolska kyrkan blir ett problem i den stund konkurrens ersätts av usurpation. De protestantiska statskyrkornas nedsjunkande i en terapeutisk-gnostisk letargi och de evangelikala gruppernas fragmentisering inbjuder till en sådan utveckling: ”[…] dagens heretiker har små möjlig­heter att fabricera alternativa kyrkor. De som har övergivit sin katol­ska tro är benägna att stanna kvar inom strukturen eftersom det är den enda strukturen. Eller, som en avfällig teolog formulerade det, kyrkan sitter på kopieringsmaskinerna. De spikar inte upp sina invändningar på kyrk­porten; de skulle hellre sätta upp sina namnskyltar på den, och sedan använda sig av kontorsutrustningen.”

Skyggande inför auktoriteten riskerar då att bli fatal. Om en aktivt vägledande roll ersätt av en välvilligt presideran­de, om faderskapet försmås till förmån för mor­faderskapet, lämnas kyrkporten öppen för dem kyr­kan redan besegrat och vars nederlag besjungs i trosbekännelsen.

Så exerceras den bitvis undersköna rutlerska prosan i en hårdför och blixtrande intelligent exposé av kyrkligt ledar­skap förr och nu; i förfall och i storhet; i vacklan och i visshet; i kapitulation och i heligt krig.

Det är uppbyggligt och, förmodligen viktigare, upphetsande.