Iran vid vägskälet

Iran vid vägskälet

ASKH DAHLÉN

Det finns sannolikt inget annat land i världen som väster­länningar har så mycket förutfattade meningar om som Iran. I varierande sammanhang förknippas Iran med krig, förtryck, fanatism och andra farsoter. Bilden av den hotfullt skränande muslimske soldaten som marscherar ut i krig för att i helig­hetens namn döda otrogna sitter djupt rotad i det västerländ­ska medvetandet. Helt visst är Iran ett land med stora socio-ekonomiska problem och förvisso har landet genomlevt ett långvarigt utnötningskrig mot grannlandet Irak, men sanningen är inte så enkel som en del bedömare försöker göra gällande. Den revolutionära glöden och offerviljan har för länge sedan svalnat och det iranska samhället har i många avseenden prag­matiskt an­passat sig till vardagen, även om den revolutionära retoriken fortfarande genljuder med 1979-års nostalgi.

Jag besökte Iran i februari tillsammans med tre andra sven­ska studenter på inbjudan av Teherans universitet. Vi studera­de vid ett internationellt språkinstitut i huvud­staden och fördjupade våra kunskaper i persiska, iransk litte­ratur och islamisk filosofi. Det var naturligt för mig att söka mig till Iran eftersom jag har mina rötter där. Jag adopterades från Iran för 23 år sedan och fick nu tillfälle att erfara den iranska verkligheten på nära håll. Genom att studera inhemska tidskrifter och diskutera med mina många kamrater på universi­tetscampuset kunde jag bilda mig en god uppfattning om situa­tionen i landet och den nuvarande religio-politiska tendensen. Jag blev överraskad av att kontrollen från myndig­heterna inte var så sträng som jag hade förväntat mig. Som gäststudent kunde jag röra mig förhållandevis fritt. Jag bemöttes mycket väl av folk i gemen och upplevde ett fascinerande möte med ett land med tusenåriga traditioner.

En islamisk pluralism?

För närvarande pågår en viktig intellektuell debatt i Iran där krav framförs för utökad pluralism, sekularism och fler­parti­system. Makthavarna är medvetna om att det politiska systemet måste omskapas eftersom deras religiösa och revolu­tionära legitimitet i dag gått förlorad. Den pågående diskussionen är sanktio­nerad, om än motvilligt, dels för att den teoretiskt sett stödjer sig på islamiska argument, dels för att det politiska etablissemanget är försvagat av inre splittring och en ekonomisk kris. Merparten västerländska bedömare betraktar den pågående ­debatten som en inre konflikt mellan makthavarna, motiverade att bevara status quo, men debattens natur och återkomsten av sekulära tendenser talar för att perestrojkan kan stå för dörren i Iran.

Anti-imperialismen är stark i landet och likaså med­veten­heten om den egna kulturella särarten. (Trots detta uppskattar man ”europeisk konsumtionskultur” fastän i iraniserad tapp­ning. Coca-cola är förbjudet men har ersatts av den iranska var­ianten parsi-cola.) Många iranska intellektuella anser att Iran behandlas orättvist av världssamfundet och misstänker att väst inte välkomnar några förändringar förrän landet inordnat sig enligt USA:s normer i världspolitiken. Morad Saqqafi, chefredaktör för den sekulära tidskriften Guft-i Gu (Dialog) är en av dem. Han strävar efter att bryta barriärerna mellan sekulärister och de företrädare för det religiösa etablisse­manget som intresserar sig för demo­krati och sam­hälleliga reformer: ”I Iran kommer islam att förbli en be­tydelsefull faktor i ett samhälle som formar människors normer och värde­ring­ar. […] Även om en sekulär regering får makten skulle den styra över ett religiöst orienterat samhälle, i synnerhet utan­för Teheran. Jag tror följaktligen att en re­formrörelse enbart kan bli framgångsrik om den leds av reform­vänliga muslimska demokrater.”

Fastän somliga intellektuella avfärdar denna ståndpunkt och hävdar att prästerskapet inte bör få möjlighet att åter stå i ledningen för en nationell reformrörelse, råder enighet om att en progressiv tolkning av den islamiska lagen är nödvändig för att stegvis bryta de radikala teologernas maktmonopol. Detta förhållningssätt har på senare tid fått ökad popularitet bland iranska intellektuella.

Koranen i praktiken

Det finns ingenting inbyggt i den islamiska politiska tradi­tionen som nödvändigtvis förhindrar en demokratisk utveckling i Iran men givetvis heller ingenting som talar för att denna process måste ske inom den västerländska samhällsutveck­lingens ramar. I den islamiska rättsteorin finns en grund­läggande gränsdragning mel­lan ’ibadat (”gudstjänstlivet”) och mu’amalat (”de sociala transaktionerna”). Muslimska modernis­ter är eniga om att den förra är evig och oföränderlig medan den senare kan förändras i takt med samhällsutvecklingen under förutsättning att dessa omprövningar inte strider mot koranens föreskrifter och andemening. Man anser att ömsesidigt rådslag, rättvisa, jämlikhet och frihet är nyckelbegrepp som skall styra uttolk­ningen, vilket medför att den islamiska lagen inte betraktas som en detaljerad reglering av livets alla aspek­ter. Det ankommer följaktligen på det mänskliga förnuftet att bestämma till exempel vilken politisk styresform som är den för reli­gionen mest passande vid en viss tidpunkt och plats. Dock är man mån att betona att det inte finns någon egentlig ski­lje­linje mellan det religiösa och det världsliga eftersom de båda samverkar och berör mänskligt liv. Förhållandet mellan dem är likaså ensidigt. Religionen influerar och vägleder politiken, fastställer dess mål och riktlinjer i den mån det finns aukto­ritativa föreskrifter tillgängliga, medan poli­ti­kerna utarbe­tar praktiska tillvägagångssätt.

Den förmodligen mest uttalade företrädaren för den växande skaran muslimska intellektuella är dr Abdal Karim Sorush, verksam vid Institutet för forskning om människan i Teheran. Han förespråkar en islamisk ”relativitetsteori” enligt vilken det inte finns någon absolut tolkning av religionen. I detta koncept är Islam heller inte oföränderlig i alla tider. Kärnan i Sorushs tes är att tolkningsrätten av den auktoritativa kanon inte enbart skall ligga hos en specifik individ eller grupp. Den iranska revolu­tionen 1979 framdrev en saklig de­batt kring frågor om islam och politisk legitimitet, såsom islams förenlighet med teokra­ti, demokrati och sekulärism. Sorush framhåller behovet att revidera den klassiska islamiska lagen och anpassa den till vårt århundrades villkor och behov. Han pekar på det faktum att vår mänskliga fattningsförmåga av den gudomliga lagen är icke-gudomlig och att fiqh (den islamiska rätten), i likhet med filosofi och naturvetenskap, till sin natur är oenhetlig, bristfällig och spekulativ. Kritikerna hävdar å andra sidan att man inte kan dra sådana paralleller eftersom fiqh och filosofi är två skilda kunskapsgrenar med separat metodik och att det skulle leda till en urholkning av Ayatol­lah Ruhollah Khomeinis teokratiska koncept Velayat-i faqih (Den rättlärdes styre).

En islamisk demokrati?

Sorush efterfrågar en tolerant och mångfaldig islam: ”Jag tänker mig två grundsatser: den första är att för att vara en sannt troende måste man vara fri. Tro under tvång är inte sann tro. Och friheten är demokratins grundval. Den andra trossat­sen i en islamisk demokrati är att tolkningen av religiösa texter befinner sig i ständig förändring. Tolkningen påverkas av tid och rum, vilket gör det omöjligt att fastslå en defini­tiv tolkning.” Han menar därtill att människan är tvungen att utnyttja vetenskapen för att bättre förstå religionen eftersom hennes religionsuppfattning omöjligen kan vara skild från hennes syn på naturen.

Många sakkunniga anser att Sorush teser teoretiskt sett be­reder väg för ett pluralistiskt samhälle där en avvikande åsikt inte enbart tolereras utan även är representerad. Han framställer inte sig själv som politiker men hans krönikor i tidskriften Kiyan (Källan) står i brännpunkten för den in­tellektuella debatten i Iran och hans torsdagsföreläsningar i en lokal moské är fullsatta. På Teherans teologiska fakultet där han undervisar i filosofi och historia står studenterna i kö bara för att få en glimt av honom. Men samtidigt har tryck­et mot honom från myndigheternas sida tilltagit och hans mot­ståndare har inte varit särskilt sympatiska. En månad innan jag var i Teheran misshandlades han svårt av en mobb ”gudspar­tister” mitt under en föreläsning som han höll om islamisk mystik på inbjudan av en islamisk studentorganisation.

Kvinnan i det offentliga livet

En fråga som väckt stor uppmärksamhet i Sverige och övriga västvärlden är kvinnans ställning i Iran. Könssegregationen är tydlig i det iranska samhället och likaså det obligatoriska påbudet för alla kvinnor att bära islamisk klädedräkt. Stora delar av det offentliga livet, såsom skolor, innerstadsbussar och biografer är uppdelade i en manlig och en kvinn­liga sfär. (I biograferna släcker de inte ens ljuset under filmvisning­en!) Frågan om kvinnans rättigheter i Iran skall enligt min mening inte uppfattas som ett fall för kulturrelativism efter­som mus­limska feminister tillhör de främsta kritikerna av de könsdis­kriminerande lagarna i landet. De förespråkar en mer progres­siv religionstolkning och framför i huvudsak sina idéer i veckotidningen Zanan (Kvinnor) och i den akademiska tids­krif­ten Farzaneh (Den Upplyste). Genom att nytolka de auktori­tati­va kanonerna och hänvisa till koranen, försöker de ifråga­sätta och urholka den konservativa islamtolkning som enligt deras mening använts i flera århundraden för att rättfärdiga patri­arkalism och manschauvinism. Med syfte att genomföra verkliga förän­dringar kritiserar de specifika lagparagrafer som miss­gynnar kvinnor, såsom skilsmässolagen, och framlägger änd­ringsförslag grundade på islamisk basis.

Modernister och makthavare

För närvarande pågår en dragkamp mellan muslimska modernister och makthavarna om religionens framtida roll i landet. Politi­seringen av shiismen och sammansmältningen av den religiösa och politiska auktoriteten har tills nyligen inte lämnat mycket utrymme för avvikande åsikter, knappt ens för en libe­ral islamisk tendens. Det finns starka faktorer som antyder att det iranska samhället inte längre godtar att staten ovan­ifrån utfärdar religiösa dekret för att rättfärdiga sin kon­troll över deras liv. Även om det inte tagit sig ut­tryck i högljudda protester tänker jag i synnerhet på den utbredda dubbelmoralen i samhället som har sin rot i rädsla, misstänk­samhet och de påtagliga begränsningarna av individens frihet. Exempelvis har restriktionerna för västerländsk musik och förbudet att inneha parabolmottagare bara resulterat i att en del grupper i samhället blivit mer mottag­liga för ytlig ”ame­rikansk skräpkultur”. Ibrahim Yazdi, parti­ledare för den iranska Frihetsrörelsen som är aktiv i Iran, menar att det radikala prästerskapet missbrukat sin traditio­nella roll som ortodoxins försvarare genom sin religiösa populism och sitt maktmissbruk: ”Det är en ny klass som kor­rumperar sig.”

Med den svåra ekonomiska krisen i åtanke kan måhända gårda­gens revolutionärer i sinom tid råka i ett liknande trångmål som det som shahen förbisåg och som beredde väg för hans fall. Iran är förvisso revolutionernas förlovade land, men att döma av den rådande atmosfären verkar det som folk i gemen är villiga att ge eventuella reformer en chans. Dessa kommer emellertid enbart att vinna gehör om den Islamiska Republikens företrädare bemödar sig om att vidta åtgärder för utökat poli­tiskt deltagande och inleder samtal med oppositionen. Jag ser personligen fram emot att återvända till Iran om ett par år och är optimistisk inför framtiden. Iran av i dag står vid ett vägskäl.