En isländsk berättare

En isländsk berättare

GERT-OVE FRIDLUND

Einar Már Gudmundsson, Universums änglar

Till de mer populära isländska författarna hör Einar Már Gudmundsson (född 1954). Med romaner som Riddarna av runda trappan och Regndropparnas epilog har han nått en betydande nordisk läsekrets. Några uppseendeväckande litterära intentio­ner återfinns emel­lertid inte – även om Gudmundssons prosa ibland blixtrar till av poetiska försök och frisk berättarglä­dje.

En mer uttalad politisk ambition avspeglar sig i den något senare tillkomna romanen Röda dagar. Med sin hemstad Reykjavik som kuliss skildrar författaren här hur en ung kvinna trevar sig fram i ett hektiskt 70-tal, präglat av arbetslöshet, drogmissbruk och revolutionär jäsning. Läsaren får följa hur hon bryter upp från föräldrahemmet för att utan avslutad skolgång pröva lyckan i huvudstaden. Lysten på liv och äventyr tar hon in på hotell, ser med skygga blickar på sjömännen och soldaterna, värjer sig en smula och blir därför lättad av att så småningom få hyra en källarvåning.

I sin jakt på arbete dras kvinnan dock in i kretsar som både skrämmer och fascinerar henne. Snart står hon mitt i gatusce­ner dominerade av demonstrationer, agitation och polisslags­mål. Här finns en röd front, som i likhet med olika religiösa och politiska sekter opererar när hyggligt folk sover. Hur som helst får klimatet den självständiga, från nordlandet bördiga hjältinnan att successivt växa. Genom Vietnamrörelsens mani­fes­tationer når hon ett politiskt engagemang, i vars bakvatten följer både det ena och det andra, inte minst uppslitande förälskelser.

Skildringen äger utan tvivel dokumentärt värde. För­fattaren kastar ljus över insomnade kämpar och auk­toriteter. Lika påfallande är bokens brister. Tonfallet är tämligen ansträng­ande och skämten slitna. Därtill saknar texten struktur. Vad värre är: Gudmundsson undviker konsekvent att söka tolka decenniets radikala röster. Genom sina endimensionella bilder av Islands vänster hemfaller han åt skadeglad och skamlös opportunism.

Röda dagar utkom på svenska 1993. Samma år publicerades i hemlandet Universums änglar, sedermera tilldelad Nordiska Rådets litteraturpris. Romanen föreligger nu i svensk över­sättning.

Utifrån sedvanliga realistiska anspråk låter Gudmundsson denna gång en för psykiatrisk vård omhändertagen patient föra talan. Någon anklagelse utslungar denne dock inte – även om han beklagar att han ”inte lyckades få bättre fotfäste på den hala väg som kallas liv”. Den medelålders mannen hemfaller i gengäld åt självömkan.

Citerande Macbeth söker han sålunda med ordets hjälp bringa reda i sitt förflutna. Många smärtfyllda minnen tränger på när han berättar episoder knutna till sina föräldrar, släktingar och grannar och efter hand bereder plats också för jämnåriga kamrater – såväl tragiska figurer som stolta söner och duktiga döttrar.

I textens själva centrum står ändå hans tidiga barndom – och det förhållande att han råkade födas (i Reykjavik) samma dag som nationen anslöts till NATO. Dessa år bildar likväl bitvis ljusa kontraster mot ettdimmigt nu. I nostalgiskt stämnings­läge frammanar berättaren ett knippe vackra bilder från denna avlägsna idyll. Han minns hav, sandkullar, fjärilar och tysta landskap. Dikter och drömmar lägger sig invid dofter från seklets mitt.

I andra stunder pockar puberteten på uppmärksamhet, alltså tidig förälskelse och möte med ungdomskulturer. En tid senare: vilda utsvävningar, konfrontationer med poliser, vistelser i isoleringscell. Dessa mörka scener väcker hans associationer till senare datum.

Och plötsligt fokuseras det slutna rum i vilket berättaren sitter. Han beskriver föreställningar hos medpatienter och rekapitulerar samtal med psykiatriker. Han förtäljer om all­sköns stolligheter, föreställningar som grott mellan institu­tionens väggar. Med träden kring sjukhuset i nära blickfång påminns han om sprutor som hållits upp mot ljuset. Samtidigt väcks bilden av hans egen kropp. Orakad och uppsvälld av psykofarmaka utbrister romanens språkrör: ”Jag antar att jag ser ut som Karl Marx hade gjort om han hade vetat att kommu­nismen skulle duka under.”

Frånsett den typen av lustigheter – liknande formuleringar om Lenin återfinns i Röda dagar – ställer författaren en viss diagnos på republikens tillstånd. Tidsatmosfären är säkert fångad. Till bokens förtjänster hör även nedslagen kring efterkrigstidens isländska samhällsbygge – liksom välintegre­rade populärkulturella referenser. Universums änglar rymmer också inblickar i mentalvården och dess historia.

Emellertid – den mentala krisen gestaltas inte. Romanens jag förmedlar varken glädje eller sorg, tillförsikt eller apati. Här finns varken grönska eller torka, varken känslos­tormar eller upprivande monologer – eller stilistisk variation över­huvud taget. Rekapitulationen är närmast jämntjock. Prosan blöder inte. Berättarens sjukdom, eller sorg, fungerar likt ett epitet, en självhäftande etikett över det jag som läsaren dessvärre aldrig kommer inpå livet.

Det är inte någon dåre som håller i pennan.