Den tid man behöver

Den tid man behöver

ELISABETH STENBORG

Fil. dr i litt. vet.

Torgny Lindgren, Hummelhonung. Norstedts 1995, 167 s.

”Man har alltid den tid man behöver, i varje stund har man just den tid man behöver.” Det citatet skulle kunna stå som ett motto för denna märkliga fjolårsroman av Torgny Lindgren. På ytan är boken en ganska fantastisk skröna. En medelålders kvinna håller ett föredrag i ett församlingshem långt uppe i Norrland. Man får varken veta ortens namn eller ens kvinnans namn. Ändå är historien berättad i tredje person. En av åhör­arna sitter som en stor säck nere vid dörren och sover under hela föredraget, men det visar sig sedan, att det är hos honom hon skall övernatta. Han säger till henne, att det är hon som skall köra bilen. De kommer fram, sätter sig och äter kvälls­mat och hon går till sängs på andra våningen i det rum, som Hadar (så heter mannen) ställt i ordning åt sin far en gång. Under natten blir det snöstorm. Det är omöjligt att ta sig därifrån. När snöplogen kommer är ovisst. Alltså blir hon sittande i huset. Det finns emellertid en granne i ödemarken, Hadars bror Olof. De två bröderna visar sig vara dödsfiender (bokstavligen) och ligger där och väntar livet ur varandra. Hadar har kräftan, som äter upp honom inifrån, Olof har hjär­tat, är oformligt fet och livnär sig endast på sötsaker. Kvinnan delar sin tid mellan de bägge bröderna, blir en sorts budbärare mellan dem. På kvällarna sitter hon uppe på sitt rum och skriver den bok hon skall färdigställa om den helige Kristofer.

Vintern framskrider. Plogbilen kommer, men kvinnan blir kvar. Steg för steg rullas brödernas historia upp, en historia om ömsesidigt beroende, ömsesidig rivalitet, ömsesidigt hat. Ordet hummelhonung får också sin förklaring. Mer om handlingen skall inte avslöjas här.

Det är en roman som inger starkt äckel i vissa sekvenser. Vissa scener är makabert groteska. Man kan som läsare också ställa sig åtskilliga frågor, t.ex. varför kvinnan stannar, trots att plogbilen till sist ändå kommer. Är det av barmhär­tighet? Anser hon att de två bröderna var och en på sitt sätt behöver hennes hjälp? Samtidigt poängterar hon själv gång på gång att hon verkligen bara är där tillfälligt, och att de inte kan räkna med henne. En annan och mer brännande fråga ställs på sin spets mot slutet av romanen. Vad är sanning? Och varför måste kvinnan ljuga på väsentliga punkter för båda bröderna? Är det för att befria dem från deras sterila bunden­het och detta hat vid varandra, eller är det för att befria sig själv? Något svar gives inte. Hon har emellertid skrivit färdigt sin bok om den helige Kristofer, även om hon inte är nöjd med den. På bokens sista sida funderar hon på sin bok och på Kristofer och hans liv. ”Även om Kristofers liv kan före­falla storslaget och gripande, hade hon skrivit, kanske till och med skönt och ädelt, fanns där ett stråk av befängd konst­löshet och menings­löshet, den egenartade men alls inte säll­synta fåfänglighet som är det slutliga utfallet av de sjukligt stegrade ansprå­ken, de intill besatthet överdrivna kraven på just konstfull­het och mening; […] Hon borde dela upp den meningen. En mening om meningslösheten och en mening om lik­giltigheten vore bättre. Sedan kunde hon komma vidare.” På ett plan blir roma­nen med dessa slutord en metaroman, en roman om skrivandet. På ett djupare plan blir det en roman om Kristo­fers liv men därmed också om de två brödernas liv och kanske i slutändan en roman om människoblivandets villkor för oss alla?

Att berätta skrönor finner Torgny Lindgren en stor glädje i och det hänger samman med den muntliga berättartraditionen i hans barndoms Västerbotten. Det handlar om ett friskt fabule­rande, fjärran från realism i vanlig mening, samtidigt som detaljer är exakt fångade och lukter påtagliga. Som alltid är stilen suveränt varierad, och man kan i brödernas repliker höra författarens egen västerbottniska dialekt. Det som kan verka äcklande och frånstötande blir i skrönans gestalt för författaren ett sätt att komma under ytan på den vanliga verkligheten. Samtidigt finns som alltid den ironiska dis­tansen där. Enligt en intervju med författaren, från 1982, vore det inte möjligt att fortsätta att leva utan ett ironiskt förhållningssätt till livet. Ironi ”växer och gror ur den djupaste medkänsla och ömhet och broderlighet. Den innebär insikt och inlevelse och förståelse. Utan ironi kan människan aldrig inse var hon befinner sig och förstå sin medkänsla. Alla verkligt djupa och betydelsefulla tankar är ironiska.” I denna intervju hänvisar författaren också till Första Korin­thierbrevet kap. 13 men ersätter konsekvent ordet ”kärlek” med ordet ”ironi”. Är kanske anledningen till att den kvinnliga föredragshållaren ljuger för bröderna just att hon har denna ironiska (kärleks­fulla) inställning till världen?

Determinismen är en annan stötesten för Torgny Lindgren. I en intervju i Expressen 28 okt. 1984 säger han bl.a.: ”Deter­minismen är en stor frestelse för mig, och när jag skriver söker jag förtvivlat efter den frihet som ska kunna bryta cirkeln. […] determinismen kontra den fria viljan är ett fruktansvärt problem som aldrig kommer att kunna lösas, en bakgrund mot vilken människan tecknar sig.”

Ur den synpunkten är det intressant att notera Hadars re­plik, när han får veta att brodern Olof dött: ”Denna tillvaro var icke för evigt given, livet var icke ett slutet rum eller en kätte utan utgång, nej, det var fyllt av utvägar och oför­utsedda möjligheter, det fanns inga gränser eller regler för det som nu kunde komma att ske.”

Det verkligt ironiska är ju bara att när han säger detta, har brodern ännu inte dött, fastän Hadar tror det. (Bägge de dödssjuka bröderna har hållit sig vid liv enbart för att överleva den andre.) Hans uttalanden vilar på en lögn, eller är det kanske på kärlek och nåd? Har kvinnan genom sin lögn frälst Hadar och Olof från deras sterila hat och det statiska väntande, som är motsatsen mot liv och växande? Når bröderna i döden den frihet de inte kunnat uppnå i livet och därmed para­doxalt nog det verkliga livet? Eller är lögnen bara ett sätt för kvinnan att befria sig själv och kunna komma vidare, bokstavligen och bildligt? Att läsaren lägger boken ifrån sig med alla dessa frågor obesvarade i sitt sinne är nog i enlig­het med författarens intentioner. Livet är inte enkelt och entydigt utan har många bottnar. Det har också hans romaner.