Är berättelsen om smörjelsen i Betania bortglömd? Syster Catharina Broomé hävdar i artikeln ovan att den är förbisedd – ett omdöme som kan låta nästan som ett eko av vad som står i början av Elisabeth Schüssler Fiorenzas In Memory of Her. A Feminist Theological Reconstruction of Christian Origins (1983). Sådana intryck är svåra att underbygga, men texter kan hur som helst alltid avvinnas nya aspekter, och enligt texten själv (Mark 14:9) är kvinnan särskilt värd att tänka på. Den har också lyfts fram av Jan och Kerstin Bergman på DN:s debattsida 11/5 som exempel på ”hur fri Jesus var och klar i sitt ställningstagande för kvinnorna han mötte”. I de nämnda inläggen tolkas smörjelsen som en messias- eller kungasmörjelse. En likartad tolkning nämns förresten som en möjlighet (men inte heller mer) i noten till Matt 26:7 i NT 81: ”Orden kan antyda att Jesus hyllades som Messias; kungar och överstepräster smordes med olja på huvudet.”
Text och texttolkning
Den aktualitet texten fått kan motivera ytterligare några rader om den. I de nämnda inläggen blir poängen att scenen får sin särskilda relief genom att handlingen utförs just av en kvinna. Om smörjelsen betyder att Jesus ”invigs” till messiansk kung, är smörjelsen en handling jämförbar med Jesu dop. Men har smörjelsen denna innebörd? Och vilka tillämpningar i nuet är de naturliga, rimliga och mest angelägna?
Det finns många olika sätt att tolka en bibeltext på. En text kan anses ha olika ”betydelser”. En – och helt grundläggande – är den som författaren själv rimligen gav åt sin text och med hjälp av den ville överbringa till sina första läsare, den ursprungligen avsedda betydelsen. När det gäller evangelieberättelser, dvs. texter som är litterära nedslag av en tids muntlig tradition, har vi att räkna med att en och samma berättelse kan ha getts något skiftande betydelser i olika situationer och olika miljöer. När en text finns i flera evangelier, får vi ibland inblick, inte bara i den betydelse som olika författare (Markus, Matteus osv.) gav åt texten, utan också i vilken betydelsepotential texten hade för den dåtida kyrkan. Vi kan för enkelhets skull räkna in dessa betydelser i textens tidiga miljö i begreppet ”ursprunglig mening”. Exegeternas huvuduppgift är att genom ett metodiskt genomtänkt förfarande försöka klarlägga denna ursprungliga mening i texterna.
Från den ursprungliga meningen bör man skilja de betydelser som senare tiders läsare – inklusive den kyrkliga gemenskapen i liturgi osv. – ger samma texter. En texts betydelsepotential är alltid större än vad upphovsmannen eller den ursprungliga tradentkretsen varit medveten om. Därför är det tämligen meningslöst att diskutera om en sådan läsarförståelse är ”sann” eller inte; mera givande är i så fall att resonera om hur fruktbar den är. En text är meningsproduktiv, väcker associationer och inbjuder till icke ursprungligen avsedda kombinationer. Däri ligger en rikedom – samtidigt som det, när det gäller bibeltexter, gett upphov till mängder av trassel och konflikter. Dessa olika meningar som kristna läsare fått ut ur eller läst in i bibeltexterna kan vi – med en term som redan vissa kyrkofäder och medeltida bibelutläggare använde – kalla för ett slags ”överbyggnad” på det fundament som utgörs av den ursprungliga meningen. Jag skall nu gå in på den ursprungliga meningen i berättelsen om smörjelsen i Betania, för att på slutet återvända till de här mera övergripande frågorna.
Textens bakgrund
Det finns två versioner av berättelsen om smörjelsen i Betania: en hos Markus (övertagen med små ändringar av Matteus) och en hos Johannes. Dessutom återger Lukas i kap. 7 hur Jesu fötter smörjs av en kvinna i Galileen. Markus och Johannes texter är mycket lika varandra, men likheten här kan inte gärna bero på litterärt beroende. (Det är en inom bibelvetenskapen öppen fråga om Joh bygger på något av de andra evangelierna.) Det finns också vissa slående likheter mellan Joh:s version och Luk 7, fr.a. detaljen att det är Jesu fötter (Mark, Matt: huvudet) som kvinnan smörjer. I Joh får kvinnan ett namn: Maria, Martas och Lasaros syster.
Textläget får en god förklaring om man antar att det till grund för dessa berättelser ligger två olika händelser: vid ett tillfälle i Galileen kom en kvinna och grät vid Jesu fötter och torkade dem med sitt hår, vid ett annat tillfälle, några dagar före lidandet, hällde en kvinna dyrbar nardusolja över Jesu huvud i Betania. När dessa scener återberättats muntligt i den äldsta kyrkan, har de kommit att låna drag av varandra. Den egendomliga detaljen i Joh att det är Jesu fötter som kvinnan smörjer får då sin förklaring. Smörjandet av en levandes fötter är ett egendomligt beteende, men om man ser det som ett symboliskt förebud om hur Jesu lik skall göras i ordning för begravning får det mening.
Inget i Markus text inbjuder till en direkt sammankoppling av smörj elsescenen med Jesu intåg i Jerusalem och folkmassans Hosianna-rop. Jesu intåg finns i kap. 11, smörjelsescenen först i kap. 14; mycket händer däremellan, och evangelisten knyter inte på något sätt samman de båda händelserna. Det som betonas i texten själv är att smörjelsen är en förberedelse för Jesu begravning. Varken text eller kontext stöder alltså tolkningen av smörjelsen som messiasinvigning eller messiashyllning.
I Joh, där händelsen dateras annorlunda, kommer smörjelsen nästan omedelbart före intåget. Men då måste man observera att Jesu inridande i Jerusalem på en åsna för Johannes har en annan innebörd än för t.ex. Markus: det är här ett sätt för Jesus att markera att han inte utan vidare godtar folkmassans Hosianna-rop. Han vill inte hyllas som en kung av det slag som folket ser honom som (jfr Joh 6:15). Genom att sätta sig på en åsna visar han hur han vill bli betraktad. Bakgrunden är att Stora rådet fattat beslut om att döda honom, och Jesus själv bejakar denna död. Folkmassan begriper ingenting: de ser bara till hans undergörande kraft, och de ropar entusiastiskt att han är Israels kung. Maria framstår i det här sammanhanget som en som i handling pekar på vad som måste ske, enligt Jesu egen avsikt: hans död och begravning.
Smörjelse på huvudet
I grekiskan finns, liksom i hebreiskan och arameiskan, flera verb som betyder ”smörja”. De används i bibeln i olika sammanhang. Verbet chrio används fr.a. i sakrala sammanhang, om smörjelse av kungar och överstepräster etc. Verbet aleifo (liksom lipaino) brukar användas i andra sammanhang, när man talar om att hälla parfymerad olja på sig, smörja ett lik för begravning osv. I våra texter används aldrig chrio, och det ger en fingervisning om innebörden. Det är inte en kungasmörjelse det är frågan om.
Men bär inte talet om smörjelse på huvudet en association till kungasmörjelse, en messiansk association? Inte omedelbart. Redan inom bibelns pärmar talas i flera olika sammanhang om smörjelse eller olja på huvudet utan att det har med kunglighet att göra. Orden i Ps 23:5 om hur överdådigt Gud behandlar sina bordsgäster är välkända: ”Du smörjer mitt huvud med olja, och du fyller min bägare till brädden.” ”Låt aldrig olja fattas på ditt huvud”, heter det hos Predikaren (9:8) – dvs. låt hela livet bli en överdådig fest Seden att hedra en bordsgäst genom att unna honom njutningen att få huvudet övergjutet av olja är väl belagd. I den rabbinska traditionen återges en eller ett par berättelser om hur kvinnor hedrat besökande rabbiner med att göra så. Associationen till kungasmörjelsen i 1 Kung 1 är alltså en fri läsarassociation; inget antyder att en sådan association tillhör den ursprungliga meningen.
I detta sammanhang är det viktigt att lägga märke till att Jesus själv inrangerar kvinnans handlande i kategorin välgärningar, osjälviskt och omtänksamt medmänskligt handlande, när hon slösar olja för ungefär en normal årslön på honom. Att ge allmosor åt de fattiga var en form av välgärning, men det fanns andra och enligt dåtida judiskt synsätt värdefullare. Hit hörde att ta vård om döda och se till att de fick en god begravning.
Profetia i handling
Både sammanhanget och uttryckssätten i texten gör alltså att man måste avvisa tolkningen att det – för evangelisterna eller ursprungsmiljön – rör sig om ett slags invigning till messiasskap eller en messiansk hyllning, när kvinnan smörjer Jesu huvud. Vad hon gör är att hedra honom utan måtta, och Jesus själv anger med sina ord till lärjungarna hur handlingen skall tolkas: som en förberedelse för hans begravning, som ett profetiskt föregripande av det som skall komma. Kvinnan handlar relevant; det är poängen. Till skillnad från folkmassan, Jesu motståndare och lärjungarna handlar hon på ett sätt som, enligt den innebörd Jesus ger handlingen, visar på vad som måste ske. Att en kvinna utför begravningssmörjelse är inget anmärkningsvärt, och att Jesus låter henne hedra honom med olja är precis lika mycket eller lika litet märkvärdigt som att han eljest umgås med kvinnor som han gör. Vad som är mest märkvärdigt med henne är den insikt hon visar i handling, den förmåga att fatta vad stunden inrymmer och kräver som skiljer henne från de omkringstående. Den gör henne till en som handlar profetiskt. Och då blir det fullt begripligt varför Jesus enligt Markus version av texten säger att hon skall bli ihågkommen överallt där evangeliet förkunnas (Mark 14:9).
Tillämpning
Det finns givetvis olika slags lärdomar man i nuet’ s kan dra av en sådan text redan om man vill försöka tillämpa den i trohet mot den ursprungliga meningen. En tillämpning på frågan om hur kyrkans ämbete skall ordnas är långsökt. Men en tillämpning förefaller given: texten fungerar som appell till läsaren att söka efter fördjupad insikt om vem Jesus är, vilken väg här i världen som är den riktigaste och mest fruktbara. Kvinnan visar, enligt Jesu kommentar, med sin handling att det är självuppoffringens och lidandets väg. Vilka slutsatser som skall dras av det borde vara ett ämne för mycken eftertanke, självprövning och samtal. Ett ämne t.o.m. angelägnare än frågan vem som skall få göra vad i kyrkan.
Jag började med att – mycket förenklande – skilja mellan två slags mening i en text och använde då bilden av fundament och överbyggnad. En väsentlig regel i den katolska trostraditionen har varit att kyrkan inte utan vidare kan lägga överbyggnadstolkningar till grund för sin lära eller sitt normsystem. Lika litet som kyrkan kan lägga privatuppenbarelser – vars äkthet kyrkan i och för sig inte betvivlat – till grund för hela gemenskapens tro och liv.
Om mitt sätt att beskriva den ursprungliga meningen i berättelsen om smörjelsen i Betania är träffande, ägnar sig texten inte alls som argument i diskussionen om kvinnliga präster. Mot den nyordningen av kyrkans ämbete har jag i och för sig inte några tungt vägande invändningar. Men att använda den här texten så innebär en bagatellisering av det som är dess viktigaste ärende.