Kvinnliga självmordsbombare

”Vilka var de, Tjetjeniens första kvinnliga självmordsterrorister? För vems skull eller för vad gick de i döden?”

Frågan ställs av den unga ryska journalisten Julia Juzik, som efter ockupationen av Nord-Ost hösten 2002 lämnade sin redaktion i Moskva för att själv undersöka terrorismen i Tjetjenien. Resultatet redovisas i Allahs svarta änkor, där egna analyser blandas med en serie avslöjande samtal.

Terrorismen i Ryssland är specifik på flera vis. Här finns till exempel flest antal kvinnliga självmordsbombare i hela världen. Många av dem är vilseledda flickor som successivt lurats in i väpnad kamp. Männen däremot håller sig i skymundan. Juzik skriver:

”I Tjetjenien är det inga män som spränger sig i luften. De håller livet alltför kärt. Och där finner vi den första skillnaden mellan de palestinska och de tjetjenska självmordsattentaten.”

En annan skillnad, menar hon, ligger i landsmännens reaktioner på attentaten: ”Att vara en kvinnlig självmordsbombare i Palestina är en ära, här är det en skam.” Författaren betonar att knappast någon av de tjetjens-ka kvinnorna dör för ett ideal eller för sin tro. Bakom deras agerande ligger personliga tragedier, olycklig kärlek snarare än religiös fanatism.

Stora delar av detta mönster framträder i bokens reportage. Juzik har rest runt i Tjetjenien på egen hand för att få en bild av vad som skett. Hon har gjort upprepade besök i städer och byar, vid ruiner, nära förstörelsen. Texten är därför en naken diagnos på vad som legat fördolt. Den rymmer många vittnesmål från anhöriga till kvinnor som drivits att offra sina liv, även från terrorister som överlevt attentat. Endast ett fåtal av kvinnorna visar sig ha kunnat fly från sina påtvingade uppdrag – flertalet har kedjats fast som slavinnor hos rebellerna.

Juzik spårar alltså bakomliggande faktorer. Hon finner en värld med narkotika, prostitution, psykisk ohälsa, utpressning, indoktrinering, kidnappning, rädsla. Till detta kommer fattigdom och cynism. Det förekommer att mödrar och fäder medvetet lurar in sina döttrar i rörelser med terror som slutgiltigt mål. När döttrarna skjutits eller sprängt sig till döds belönas familjerna med tjänster och stora dollarsummor av olika finansiärer. Den här typen av rekrytering görs även av äkta män och förslagna kvinnor som själva undviker fronten. Ibland utförs värvningen av kvinnliga banditer och andra i kretsen runt landets krigsherrar.

Allt detta speglas tydligt i de samtal som Juzik får till stånd, ofta trots hårt motstånd från de inblandade. Detta är ju inte ämnen som kvinnornas familjer gärna tar upp med en journalist från huvudstaden. Många av dem har också saker att förtiga. Samtidigt finns skammen, liksom minnet av berusade ryska soldater. Författaren i sin tur beskriver sina möten sakligt och koncist, i osminkade porträtt. Hon fångar kvinnornas sociala villkor och religion på ett sätt som bryter mot den massmediala bilden, både i väst och i Ryssland. Belysningen förstärks av anteckningar och avskedsbrev från avlidna terrorister. Det händer att Juzik använder drastiska uttryck som ger en bitvis motsägelsefull bild av skeendet. Dessa formuleringar kan säkert ha uppstått i stridens hetta, i ett tumult som ännu inte lagt sig. Där ligger nog även en förklaring till hennes många upprepningar. Kanske borde delar av texten ha vilat en tid före publicering. Å andra sidan fokuseras nu ögonblicksbilder som kunnat bli oskarpa under väntan. Juziks journalistik beskriver en klassisk balansgång mellan saklighet och känsloladdad observation.

Och frågorna hopar sig: Vilka vinner på att unga kvinnor spränger sig i luften? Hur kan mödrar skicka sina döttrar i döden? Vilka val har en vilseledd flicka i händerna på attentatens organisatörer? Hur mycket vet hon om omvärlden, om ondska och svek – och hur kan hon med livet i behåll fly från militanta grupper? Juzik skriver: ”De här människorna, värvarna, kastar ut nya nät, de drar fram genom hela Tjetjenien i jakt på olyckliga flickor, som just börjat leva och redan vet vad det innebär att lida. […] Man har hängt på flickan ett bälte och snart skickar man in henne i folkmassan.” Ingenting återstår av de religiösa motiven. Jihads ideal och muslimernas heliga krig har ”ställts på huvudet” och ersatts av utpressning, droger och sexuellt våld. Vägen ur denna tragedi är att erbjuda kvinnorna arbete och hopp – annars förvandlas alltfler till ”levande bomber”.

Julia Juzik har skrivit en väsentlig bok, fylld av skrämmande dokumentation. Att den i hemlandet belagts med försäljningsförbud antyder att hon kommit nära källorna. Kanske har hon också kommit säkerhetstjänst och regeringskretsar på spåret. Ryssarna tar fortfarande ordet på allvar.