Markusevangeliet i nytt ljus

Det är glädjande att ett tredje evangelium i serien Kommentar till Nya testamentet nu kommenteras på inte mindre än 611 sidor. Författaren är professorn emeritus i Uppsala, Lars Hartman. Om man känner till hans tidigare publikationer, som t.ex. kommentaren till Kolosserbrevet i samma serie, så förväntar man sig också här ett personligt grepp om texten, och det har Hartman i högsta grad i de två nya böckerna.

Inledningen förtydligar uppläggningen av Markuskommentaren. Hartman vill kommentera den text som den person som vi kallar Markus har lämnat efter sig. Han fördjupar sig alltså inte i textens förhistoria och än mindre diskuterar han vad Matteus eller Lukas gör, eftersom dessa evangelier troligen är senare och enligt Hartman även har använt Markusevangeliet. En del läsare kan här bli tveksamma, eftersom de är vana vid att jämföra de tre synoptiska evangelierna och även anföra motsvarigheter i Johannesevan-geliet.

Men Hartmans sätt att kommentera Markusevangeliet är konsekvent, eftersom själva texten inte är beroende av vad senare texter har gjort av den.

Med samma logik vill han inte fråga efter evangelistens personliga intentioner, eftersom detta förutsätter ett ställningstagande till det stoff som Markus hade till sitt förfogande. Det är enbart utifrån den förefintliga texten som Hartman vill precisera vad Markus har velat säga. Detta är ibland inte så lätt, eftersom Markus text kan vara svårgenomtränglig.

Det som Hartman vill belysa är textstycken, inte händelserna, som någon sorts historisk verklighet. Han jämför med Shakespeares Richard III, som man inte skall korrigera utifrån vad historikerna säger om honom. Man skall respektera Shakespeares Richard III, även om dramat historiskt sett är felaktigt. Det är inte omöjligt att använda evan-gelietexterna som källor för Jesu liv. Men detta är svårt på grund av evangeliernas egenart.

Hartman understryker också den dåtida läsarens kultur. Han menar att Markusevangeliet inte adresseras till judiskt-palestinenska åhörare och därför till exempel inte känner till rabbinernas åsikter om sjukdomar. Trots detta ger han i noterna ibland upplysningar om förhållanden i det dåtida Palestina för att tillfredsställa läsarens nyfikenhet. Men Markusevangeliets läsare var enligt Hartman hednakristna, som emellertid hade en viss orientering i Gamla testamentet, troligen utifrån den så kallade Septuagintaöversättningen.

Hartman kommenterar Markus genom att se på textens egenskaper och dess uppbyggnad samt textavsnittets samspel med hela evangeliet.

I slutkapitlet om ”evangeliet som helhet” nämner Hartman Papias som i början av 100-talet säger att Markus varit Petrus tolk. Hartman är tveksam till Papias uppgifter men menar ändå att Markusevangeliets författare och läsare befinner sig i en icke-judisk omgivning. Markus förklarar judisk sed för sina läsare, översätter arameiska och hebreiska uttryck. Han använder ett antal latinska lånord och beskriver nattväkterna enligt den romerska seden.

Allt detta visar enligt Hartman att författaren befinner sig västerut sett från Palestina. Detta rättfärdigar de många romerska och hellenistiska citat som anförs i den föreliggande kommentaren.

Som disposition föreslår Hartman de två traditionella huvuddelarna: 1:16–8:26 (förkunnelse om Guds rike och budskapets mottagande i Galiléen med omnejd) och 8:27–16:8 (vägen mot lidandet och döden, efterföljelsen av Jesus; kulmen på uppdraget).

Första delen omfattar tre avsnitt: a) förkunnelse i ord och gärningar, 1:16–3:12; b) mer ingående undervisning, än mäktigare gärningar, 3:13–6:6a; c) Jesus utövar Guds räddande makt, också hos icke-judar, men hans makt betvivlas, 6:6b–8:26.

Andra huvuddelen omfattar också tre avsnitt: a) tre lidandesförutsägelser förbundna med undervisning om vad efterföljden innebär, 8:27–10:52; b) undervisning i och vid templet, 11:1–13:37; c) slutfasen i hävdandet av Guds rike: lidandeshistorien och budskapet om uppståndelsen, 14:1–16:8.

I själva kommentaren presenteras de olika avsnitten som vad Guds representant gör i samförstånd med Gud. Dessa överskrifter förefaller mig mer tilltalande än den ovan citerade dispositionen.

För att närmare se på Hartmans tillvägagångssätt kan det vara nyttigt att studera hans analys av en viktig berättelse: Jesus på härlighetens berg i Mark 9:2–13. Eftersom texten skall belysas utifrån Markusevangeliet finns det ingen jämförelse mellan de tre synoptiska scenerna. Vi får alltså inte veta i vilka olika sammanhang Matteus, Lukas och Markus sett scenen om Jesu förvandling på berget.

I noterna får vi hänvisningar till grekiska texter, som i de flesta textavsnitten väcker läsarens nyfikenhet. Dessa texter har Hartman i allmänhet inte hittat i andra kommentarer utan genom eget sökande på cd-romskivor om den grekiska litteraturen. Ibland kan man vara tveksam om citaten verkligen belyser Markus text, men själv har jag oftast ansett dem nyttiga. De förankrar Markus text i den romerska och hellenistiska kulturen.

Hartman glömmer emellertid inte att anföra Gamla testamentet när texten kräver det, till exempel anspelningen på molnen, Mose och Elia.

Beskrivningen av textens kontext och uppbyggnad är som i de flesta textavsnitten utförlig. Den hjälper läsaren att veta hur en exeget går tillväga i sin analys, men kanske är beskrivningarna ibland alltför utförliga för vanliga läsare. Däremot blir analysen av de personer som förekommer i texten mer direkt givande.

Reflexionerna kring textens karaktär i 9:2–8 hjälper en nutida läsare att uppmärksamma de kulturella betingelserna av dåtida visioner. Hartman visar hur 1 Mack och 2 Mack berättar samma händelse på olika sätt, och hur 2 Petr 1:16–18 presenterar berättelsen om Jesu härlighet på berget som en verklighet och inte en hopdiktad saga. Scenen förtydligas i utläggningen genom överskriften: ”Efterföljden innebär att lyssna till Jesus som verkligen är Guds representant, 9:2–13”. Det är ett fint sätt att beskriva huvudsyftet med scenen på berget. Det enda jag vill anmärka på är att utläggningen är mycket lång, åtta sidor. Risken är att läsaren tröttnar när han eller hon går igenom denna utläggning. Denna kritik drabbar många utläggningar i Hartmans kommentar. För mig är de inte för långa, men jag tror mig veta att en del läsare är mer otåliga.

Mitt slutomdöme om boken är mycket positivt. Här får en uppmärksam läsare helt nya redskap för att förstå Markusevangeliet. Min kritik gäller mest omfånget av en del utläggningar. Belysningen utifrån romersk och grekisk litteratur förnyar förståelsen av Markusevangeliet. Hartmans hypotes är renodlad och kan eventuellt kritiseras, men den gör att kommentaren upplevs som nyskapande. Tolv väl valda utredningar i första bandet och elva i andra bandet förhöjer böckernas pedagogiska värde.