Andlig bruksanvisning

Varje tid har sitt sätt att fördunkla evangeliet, att devalvera Jesu kallelse till billig nåd, att förblinda kyrkan så att hon inte längre kan ge människor andlig vägledning. Och Gud har en märklig förmåga att i varje ny tid skrapa undan de tjocka kulturlagren så att den ursprungliga källan på nytt kommer i dagen.

Det tycks alltid börja med en enskild människa, som i frustration över sin egen förvirring och kyrkans oförmåga till slut drivs i rätt riktning av sin törst. Andra ansluter sig och finner att Jesus livslevande kallar dem till ett lärjungaskap som i backspegeln visar sig svara på ett märkligt exakt sätt mot just den tidens behov. And the rest is history, som man brukar säga.

En sådan träffsäker slagruta var Ignatius av Loyola och hans Andliga övningar. Mitt i renässanskyrkans berusning, under den ständigt återkommande triangeln pengar-sex-makt, framträdde här en absolut nykter män-niska som med brinnande hjärta och klartänkt urskillning på nytt ritade upp en möjlig väg att följa Kristus. I sak sade han inget nytt, vare sig teologiskt eller pastoralt. Men han fick utifrån sin personliga erfarenhet ge en pedagogisk form åt kyrkans månghundraåriga andliga vägledning, en form som visat sig häpnadsväckande slitstark och användbar ända in i vår tid.

Idag är den ignatianska formen av andlig vägledning den kanske mest spridda inom stora delar av kristenheten. Det är en historiens vänliga paradox att en spiritualitet som under flera århundraden uppfattades som det mest exklusivt katolska som fanns, och som på våra breddgrader fruktades av många, idag gräver ekumeniska tunnlar under staketen. Vi möts i centrum …

Naturligtvis har även de andliga övningarna råkat ut för kulturella pålagringar, som gång på gång hejdat det fria flödet. Den ursprungliga formen, med en person som gör övningarna och en som ger dem, varade bara knappt hundra år. I det hårdnande 1600-talet uppfattades en så personlig erfarenhet av evangeliet som alltför svår att teologiskt kontrollera, och övningarna omtolkades till de predikade reträtter som sedan var norm ända till efter Andra Vatikankonciliet, när bl.a. pionjärer som Paul Kennedy, Michael Ivens och Gerard Hughes åter började ge ut Andliga övningar i full frihet.

Idag har vi kanske den motsatta risken: att övningarna anpassas till vår tids må-bra-kultur och terapeutiseras till att bl.a. bli en metod för andligt självförverkligande. Därmed förskjuts tyngdpunkten från Ignatius ursprungliga fokusering på att ställa männi-skan inför Guds konkreta vilja med hennes liv till att bli en form för att lära känna mig själv och utveckla en större frihet att göra det jag känner för. Det är ju med små nyanser av ganska rimliga och attraktiva betoningar som den ursprungliga riktningen omärkligt ändras, tills vi plötsligt upptäcker att vi är på väg åt ett helt annat håll.

Därför är det mycket glädjande att Andliga övningar av Ignatius av Loyola nu kommit ut i en bra nyöversättning. Den unge jesuiten Fredrik Heiding har översatt det spanska originalet, tillfogat fotnoter och en kommentar samt översatt 10 av Ignatius närmare 7 000 efterlämnade brev. I en tid när allt fler frågar efter och talar om ignatiansk vägledning, är det avgörande att vi har tillgång till ”originalet” och kan kvalitetssäkra det vi håller på med.

Boken är rent litterärt ungefär lika inspirerande som en bruksanvisning. Den är nämligen en bruksanvisning. Den är inte avsedd att läsas, den är avsedd att användas. Eller som Heiding skriver: ”Tanken är att den andlige vägledaren skall använda Andliga övningar som ett slags kokbok och meddela recepten för den som övar sig. Den som tar emot recepten skall sedan lämnas ensam i köket för att själv stå för matlagningen och därefter komma tillbaka och berätta hur maten (den andliga erfarenheten) smakade.”

Och det är verkligen inte vilken kokbok som helst. Varje gång jag återvänder till den slås jag av två saker. För det första är det frapperande vilken teologiskt sund och psykologiskt klarsynt erfarenhet som finns tillgänglig här, och för det andra blir jag aldrig färdig med den här boken, den samspelar hela tiden med min erfarenhet både av egna retreater och av att vägleda andra.

En vanlig föreställning är att boken enbart är till för den långa 30-dagarsretreaten. Men i den formen gavs Andliga övningar ursprungligen till en mycket begränsad grupp. Snarare uppfattade den första generationens jesuiter Andliga övningar som en kreativ och dynamisk verktygslåda för andlig vägledning, med stora variationer i omfattning och form beroende på behov och förutsättningar.

Som en nutida jesuit uttryckte det: ”Ett av de viktigaste orden i de andliga övningarna är ’etc.’.” Ignatius beskriver hur man kan göra, och avslutar gärna med ”etc.” för att uppmuntra till flexibla lösningar. Idag finns många spännande exempel på hur boken kan tillämpas i olika former av andlig vägledning i vardagen, i församlingslivet osv. Alla som arbetar med någon form av vägledning har här ett redskap som med en sliten klyscha faktiskt är oumbärligt.

Ignatius brev är tidlöst levande preciseringar av de andliga övningarna. När man vant sig vid hans bitvis högtravande aristokratprosa finner man en guldgruva av pastoral vishet. Fredrik Heiding har valt ut 10 mycket läsvärda brev, inte minst de båda till syster Teresa Rejadell. Det återstår massor att översätta, brev som handlar om missionsstrategi, ledarskap, bedömning av karismatis-ka rörelser, ekonomi, sorg, beslutsfattande, bön och andlig vägledning för att bara ta några exempel. Ett tips för en kommande bok!

Eftersom Andliga övningar öppnar dörrar åt så många håll – teologiskt, psykologiskt, historiskt och så vidare – kan en kommentar bli odrägligt vidlyftig. Fredrik Heiding har haft den goda smaken att göra en koncis kommentar som bygger på mer respekt för Ignatius än för vår tids idéer. Kommentaren är välgörande fri från den ”avmytologisering” av inte minst avsnitten om andarnas urskiljande som i nutida Ignatiuskommentarer ofta är så tröttsam, och som av någon anledning snabbt känns mer tidspräglad än Ignatius egen text.

Mindre lyckat är försöket att förklara skillnaden mellan meditation och kontemplation. Efter att först ha konstaterat att Ignatius själv faktiskt inte gör någon tydlig distinktion, gör Heiding ett invecklat och motsägelsefullt försök att ändå skilja dem åt. Det blir en akademisk diskussion med liten relevans för den konkreta vägledningen. Min erfarenhet är att fokuseringar på precisa bönemetoder gör människor mer självupptagna när de ska be. Jag uppfattar Ignatius som medvetet vag här, för att inte ställa metoden i vägen utan uppmuntra bedjaren att komma med maximalt öppet och förutsättningslöst själsliv inför Gud

Heiding lutar sig ofta mot den nyss bortgångne engelske jesuiten Michael Ivens utmärkta Understanding the Spiritual Exercises. Tyvärr har inte de många Evensc-itaten översatts, vilket reser spärrar för alla läsare som inte är lika hemma i den bitvis svåra engelskan. Det finns till och med oöversatta latins-ka citat i fotnoterna. Vilka vänder sig en sådan bok till? Detta bör ändras till nästa upplaga.

Till dess kan man också passa på att justera några onödiga ålderdomligheter i översättningen: ”förnuftets akter” (räcker med att säga förnuftet), ”den timlige konungen” (den jordiske kungen), ”jungfrulighet” (celibat), ”träffa ett val” (göra ett val), ”prelatur” (prästtjänst). Dessutom känns Seilers och Rune P. Thuringers gamla översättning bättre när den använder ordet misströstan som motsats till tröst. ”Tröstlöshet” är ett klumpigt ord som inte används i dagligt tal.

Låt mig till sist citera Ignatius brev till de jesuiter som reste till konciliet i Trient. Här möter vi den förening av ett varmt hjärta för andra människor och en klartänkt strategi för kortaste vägen till målet som är så typisk för Ignatius. Och som vi har så mycket att lära av i dagens spänningsfyllda kyrkolandskap: ”När det gäller definitioner av trossatser underlättar det att vara sen att tala och att tala lite, såsom det sades. När del gäller att få själarna att göra andliga framsteg däremot, underlättar det om man talar länge, metodiskt, milt och känslosamt.”