Kvinnligt klosterliv i Sverige och Norden

Våren 2004 utkom Nuns and Sisters in the Nordic Countries after the Reformation: A Female Counter Culture in Modern Society. (Studia Missionalia Svecana XI), en diger lunta på 442 sidor med lundahistorikern Yvonne Maria Werner som redaktör. Verket, som utgivits med stöd av Vetenskapsrådet och Nordiska Samarbetsnämnden för humanistisk forskning, är resultatet av ett internationellt forskningsprojekt, påbörjat 1998, om kvinnligt klosterliv i de nordiska länderna. Men det kan också ses som ett uttryck för nordisk ekumenik, då artikelförfattarna tillhör olika konfessioner.

Den svenska versionen av antologin har nu utkommit med titeln Kvinnligt klosterliv i Sverige och Norden: En motkultur i det moderna samhället. Här har man valt ut fem av de nio ursprungliga bidragen (de resterande fyra anges i en not på s. 20), då dessa i högre grad än de övriga berör svenska förhållanden. Tyvärr måste man säga, att antologins titel på det sättet blir något missvisande, eftersom den nordiska aspekten till stor del har fallit bort. Det är inte mycket om ordenslivet i Norden som behandlas, med undantag för utvecklingen i Danmark.

Den engelska upplagan presenterar artikelförfattarna, en hjälp för den okunnige. Alla är kvinnor med ett undantag och alla har en förvärvad doktorshatt, eller är på väg att förvärva en dylik. Av författarna är två ordenssystrar, dominikaner, den ena är norska, Else-Britt Nilsen, och den andra svenska, Katrin Åmell. Endast syster Katrins bidrag är medtaget i den svenska versionen. De övriga fyra artiklarna i den svenska versionen är författade av Agatha af Jochnick Östborn, Yvonne Maria Werner, Birgitta Laghé och Sven-Erik Brodd.

Antologin är ett imponerande verk och uppenbarar mycken gedigen forskning och lärdom. Noterna är talrika och instruktiva. Käll- och litteraturförteckningen är fyllig.

Yvonne Maria Werner ger oss litet information om antologins bakgrund i sitt inledande kapitel. Hon konstaterar, att man inom internationell forskning under senare delen av 1900-talet finner ett växande intresse för ordenssystrar och deras banbrytande verksamhet i både samhälle och kyrka. De studier, som detta intresse resulterat i, behandlar inte blott tiden före år 1800 utan i ökad grad även 1800- och 1900-talen. Vad de visar är, att kvinnliga ordnar och kongregationer med social-karitativ inriktning gjort betydelsefulla insatser inom skolväsende, fattigvård och sjukvård, och dessutom bidragit till att kvinnor kunnat träda ut utanför hemmet och där finna en accepterad verksamhet.

Redaktören påpekar vidare, att man inom nordisk historieforskning först på senare tid har uppmärksammat sambandet mellan religion och kvinnor och kunnat påvisa den positiva kraft som religionen uppvisar i kvinnors liv och verksamhet. Man har också observerat den roll kristendomen spelat i kvinnors emancipationssträvanden under de senaste århundradena. Betydelsen av det religiösa engagemanget har kommit alltmer i fokus inom nordisk kvinnoforskning. Det är mot denna bakgrund som man får betrakta den antologi som nu utkommit och i vilken man valt att koncentrera sig på framväxten av några systragemenskaper inom såväl den katolska kyrkan som Svenska kyrkan med betoning främst på 1900-talet.

Det var till övervägande del de mer aktiva eller utåtriktade ordnarna eller kongregationerna, som först kom till Norden vid 1800-talets mitt, då den katolska kyrkan kunde börja återvända på allvar efter reformationen. De utgjordes mestadels av systrar och dessa kom att betyda mycket som kyrkans ansikte utåt i sin verksamhet inom församlingar, undervisning och olika vårdområden. I en artikel av Yvonne Maria Werner får vi följa hur Sankt Josefsystrarna började sin mission i Danmark och deras långa strävan att där bygga upp ett imponerande nätverk av sjukhus. Vi möter Moder Elisabeth Hesselblad och får veta något om hennes beundransvärda bemödanden att återinföra birgittinerna till klosterförbudets Sverige. Här är Agneta af Jochnick Östborn bidragsgivaren. Genom Katrin Åmell får vi en inblick i dominikansystrarnas historia i Sverige med början år 1931, en historia, som präglas av olika kulturmöten. Vi får höra om den stora attraktion de utövade på dem som var intresserade av fransk kultur och spiritualitet, om de stora omsvängningarna vid Andra Vatikankonciliet fram till våra dagar, då de framträder med en stark mångkulturell prägel och med klar ekumenisk inriktning. En längre artikel av Birgitta Laghé är ägnad åt framväxten av systragemenskaper inom Svenska kyrkan, då speciellt Mariadöttrarna, och den betydelsefulla roll deras grundarinna Gunvor Norrmans profetiska vision spelade för deras utveckling. (Hennes ordensnamn var Paulina Mariadotter). Och till slut får vi ta del av en värdefull analys av Sven-Erik Brodd om ecklesiologiska aspekter på ordnar och kommuniteter för kvinnor, en analys, utförd med hjälp av fem ecklesiologiska begrepp: ecclesia, universitas, familia, missio och communio.

Vad som främst är frapperande i de olika systrakommuniteternas framväxt, så som de presenteras i antologin, är den roll som utformningen av de olika ländernas religionsfrihetslagar spelade. I Danmark fick man full religionsfrihet redan år 1849, då landet erhöll en ny författning och den enväldiga monarkin omvandlades till en liberal rättsstat med i princip fri religionsutövning. Redan år 1856 anlände de första systrarna, Sankt Josefsystrarna, från Chambérykongregationen i Frankrike. De spred sig sedan till Sverige 1862, till Norge 1865 och till Island 1896, men med en mer blygsam verksamhet. I Danmark utvecklades ett blomstrande ordensliv, vilket även omfattade kontemplativa ordnar. Vid början av 1900-talet fanns där redan fjorton olika systrakongregationer. Omkring 25 år senare räknade man med cirka 700 systrar, medan Norge vid ungefär samma tid hade nästan 500, Sverige endast omkring 100. I Sverige rådde sedan lång tid klosterförbud.

Förbudet att upprätta kloster i Sverige hade bekräftats i dissenterlagarna av år 1860 och 1873. I paragraf 12 i 1873 års lag står det att: ”Munk- eller nunneorden eller kloster må ej i riket inrättas”, en formulering som skulle visa sig mycket svårtolkad. Denna paragraf kom att sammankopplas med paragraf 10 som förbjöd ”främmande trosbekännares församlingar, inrättningar och stiftelser” att utan kungens tillstånd ”förwärfa och besitta fast egendom i riket”. Det var särskilt jesuiterna man var rädd för. I förarbetena till 1873 års dissenterlag står däremot ingenting om de katolska karitativa kongregationernas verksamhet. Deras systraskap betraktades tydligen inte som kloster. Debatten kom att fokusera klausur och förvärvandet av fast egendom.

I den religionsfrihetslag som antogs av riksdagen 1951 fick upprättandet av kloster en egen paragraf. Enligt denna (paragraf 5) krävdes särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t för en klostergrundning. Det anmärkningsvärda är, att frågan egentligen inte sågs ur vare sig teologisk eller religiös synvinkel. Det var en nationell fråga. Klosterlivet betraktades som en odemokratisk livsform, främmande för svenskt kynne. Man kan stilla undra hur mycket riksdagsledamöterna kände till om det liv som levs innanför ett klosters murar och dess teologiska och andliga motivering.

Det var först 1977 som detta sista hinder i Sverige föll och fri etablering av kontemplativa kloster och andra ordensgemenskaper blev möjlig och kunde ersätta de tidigare klosterliknande vilohemmen eller pensionaten. Antalet kloster i Sverige har ökat under de sista årtiondena och i dag är Sverige det enda land i Skandinavien, där det finns någon tillväxt av ordenssystrar. I den engelska versionens appendix kan den intresserade följa utvecklingen i de tabeller om systrakommuniteterna i Norden, som där presenteras.

I antologin drivs teorin om klosterväsendet som en motkultur i det moderna samhället. Det är också bokens undertitel och den går som en röd tråd genom alla artiklarna. Vad som en gång varit inhemskt och vant – ett rikt klosterliv med de andliga värden och den kultur som de olika klostren stod för – framstår några århundraden senare som något främmande för nordiskt kynne, ett verkligt hot mot nordisk identitet, nordiska värderingar och mot arvet från reformationen, och förblir så ända fram till 1960-talet. Ordensgemenskaperna ses som ett uttryck för den katolska faran, som ett medel i katolsk propaganda och då de flesta kommuniteter är kvinnliga som ett farligt lockbete för nordiska flickor, en attityd som de första svenska dominikansystrarna personligen fick lida av på 1930-talet. Det var knappast lättare för Elisabeth Hesselblad, fast Rom medvetet knöt an till det gemensamma arvet efter den heliga Birgitta, när hon på 1920-talet försökte – och med framgång – att införa sin gren av Birgittasystrarna i Sverige. Intressant nog fick hon oväntat stöd från dagspressen. Strax efter det att vilohemmet i Djursholm hade öppnats år 1923, kallades hon i Dagens Nyheter för en svensk märkeskvinna. Hon prisades dessutom för sin starka nationalkänsla då hon grundat ett svenskt birgittinkloster i Rom.

Särskilt störande vid denna tid var emellertid de växande katolska missionsinsatserna i landet med en ny, energisk biskop, Johannes Erik Müller, som tillträtt sin tjänst 1923. Detta skapade oro i de protestantiska leden, från hög till låg. Klosterväsendet, med sitt främmande trossystem, uppfattades som en representant för den katolska motkulturen i dess radikalaste form, ett uttryck för den miljökatolicism, som vuxit fram vid mitten av 1800-talet, och som kom att sätta sin prägel på den katolska världen i hundra år.

Men även de små kommuniteter som börjat växa fram inom Svenska kyrkan under 1900-talet fick känna på detta motstånd och detta främlingskap från omgivningen. Birgitta Laghé har givit sitt bidrag i antologin om kvinnliga kommuniteter i Svenska kyrkan den träffande titeln: ”Nationellt men främmande”.

En av de stora stötestenarna tycks ha varit ordenslivets celibatlöfte. I den lutherska kallelseläran med dess betoning av äktenskap, moderskap och hushåll, som levde kvar på ett mentalt plan, trots att den för länge sedan förlorat sin normativa ställning i samhället, har celibatet ingen plats. Tydligen finns knappt någon plats för den ogifta kvinnan heller i denna lära. Mariadöttrarnas grundarinna, Gunvor Norrman, betraktade sig själv som ett slags Guds redskap genom att erbjuda den ogifta kristna kvinnan i Svenska kyrkan ett uppdrag, en mission. Kallelsen var för himmelrikets skull och en väg att förverkliga det andliga moderskapet, inte som ett alternativ utan snarare som ett komplement till prästämbetet. Att hon lyckats i sin strävan kan man se av att Mariadöttrarna är det enda systraskap i Svenska kyrkan, som har ett större antal medlemmar och som dessutom spridit sig över landets gränser såväl som över konfessionsgränserna.

Av stor betydelse för ordenslivets utveckling och de interkonfessionella relationerna under de senaste fyrtio åren har naturligtvis Andra Vatikankonciliet varit. Den omorientering som har skett har inneburit, att tyngdpunkten har flyttats inom ordenslivet från betoning på den personliga heligheten till framhävandet av kloster och ordensgemenskaper som en speciell ecklesial livsform, ett sätt att vara kyrka, som Sven-Erik Brodd skriver i sitt bidrag om ecklesiologiska aspekter på kvinnligt klosterliv.

Dopets betydelse för kallelsen är också framhävd mer än tidigare. Fornkyrkans syn på professen (löftesavläggelsen) som ett andra dop – det kommer exempelvis till uttryck hos Hieronymus i hans berömda brev till Paula rörande hennes dotter Blesilla – är åter poängterad. Detta var också en senmedeltida uppfattning, som reformatorerna emellertid använde polemiskt. Det är glädjande att det numera tycks råda en samsyn mellan katolska och lutherska teologer om dopets roll i ordenslivet.

De största omsvängningarna efter konciliet har förvisso skett hos de utåtriktade systraskapen, där inte blott yttre bruk och sedvänjor ändrats. Även deras spiritualitet har påverkats. Man kan följa detta i Yvonne Maria Werners artikel om Sankt Josefsystrarna i Danmark och i Sverige. De började sin mission i Norden genom att ta hand om platsens katoliker men ville även genom sina verksamhetsområden inom skola och sjukvård försöka vinna anhängare för den katolska tron. Efter konciliet utvecklade systrarna nya ideal för apostoliskt liv, som ikläddes nya konstitutioner. De fann vidare i den nya lekmannaspiritualiteten en inspirationskälla för förnyelse av sitt ordensliv.

Också hos dominikansystrarna är förändringarna påtagliga. De har anpassat sitt apostolat till kyrkans och stiftets behov och det ekumeniska engagemanget har fått allt större plats genom kontakten med människor av annan konfession. Den religiösa avskildheten har utbytts mot ekumenisk dialog och samverkan över konfessionsgränserna.

I ett avseende har emellertid utvecklingen gått åt annat håll än man förutsett. Det berör konversionerna till katolska kyrkan, då några klostergemenskaper inom Svenska kyrkan känt sig manade att ta detta steg. Även detta känsliga ämne tas upp i antologin.

Men även efter Andra Vatikankonciliet med dess öppna fönster förblir ordenslivet som sådant i dess olika tappningar något främmande i det sekulariserade, moderna samhället. Här verkar dörren stängd för övernaturliga och andliga värden, för den ändlösa horisonten. Begrepp som exempelvis offer, försakelse och botgöring är något som den moderna människan tycks sakna förståelse för. Klosterlivet fortsätter att framstå som en motkultur – en alternativ livsform och en utmaning – i detta samhälle, även om religiösa gemenskaper nu accepteras i de nordiska länderna på ett helt annat sätt än tidigare.

Antologin om kvinnligt ordensliv är historien om ett antal starka och modiga kvinnor, utländska såväl som inhemska, som under ett och ett halvt sekel strävat att återinföra klosterlivet för kvinnor i Norden i olika former. Somliga systrar är redan kända, andra stiger fram ur historiens dunkel och bakom dessa står ett otal icke namngivna, som mer eller mindre i det fördolda har medverkat till att föra verket vidare till kommande generationer.

Antologin visar också på det fruktbärande i att pröva nya infallsvinklar i historisk forskning, som teorier om motkultur, hypotesen om den lutherska kallelselärans normativa funktion i det nordiska samhället och teorier om kvinnlig emancipation i ett religiöst sammanhang. Antologin ger oss också en inblick i de rika möjligheter för ecklesiologisk forskning som studiet av kvinnliga kommuniteter erbjuder och vikten av historiska och sociologiska aspekter i detta sammanhang. För den som är intresserad av ordenslivets framväxt i främst Danmark och Sverige är detta verk mycket givande och tankeväckande. Den som också vill få en inblick i ordenslivet i Norge och Finland hänvisas till den engelska originalupplagan.