Kvinnoideal i fornkyrkan

Kerstin Bjerre Aspegren disputerade 1977 på avhandlingen Bräutigam, Sonne and Mutter, där hon analyserade några gudsmetaforer hos Gregorios av Nyssa. Avhandlingen sammanföll i tiden med den förnyelse av den patristiska forskningen i Sverige, som har blivit ett så hoppfullt tecken de senare åren.

Vid sin bortgång i oktober 1987 efterlämnade hon ett antal manuskript, som har kunnat bearbetas för postum utgivning. Dit hör det nu av Rene Kieffer utgivna under titeln The Male Woman – a Feminine Ideal in the Early Church.

Tidigt kom Kerstin Bjerre Aspegren att intressera sig för kvinnans ställning i fornkyrkan. I den nu utgivna boken var hennes tanke att belysa ett bestämt kvinnoideal i fornkyrkan, nämligen den manliga kvinnan. Arbetet var vid hennes bortgång inte fullbordat. Kapitlen om vissa kyrkofäder – däribland just Gregorios av Nyssa – var inte färdiga, till ett par andra fanns en preliminär version, av vilken Ragnar Holte i ett appendix ger en sammanfattning. Mest beklagansvärt är, att hon inte hann behandla Origenes, som på många sätt var en centralgestalt i hela fornkyrkan, särskilt som förmedlare av exegetiska traditioner till kommande generationer. Tyngdpunkten ligger helt klart på den grekisktalande östkyrkan, vilket har lett till att t.ex. Ambrosius och Hieronymus inte behandlas, vilken också är en brist. Just Hieronymus har mer att säga om – och till – kvinnor än kanske någon annan teolog i fornkyrkan. Det som nu finns är mycket nog, men det märks på flera sätt att författaren inte har kunnat ge en slutlig finish åt sin produkt. Vissa resonemang förefaller att vara närmast preliminära, i andra fall är de onödigt utförliga. Man måste vidare beklaga att författaren lade ner sin penna innan hon fick kännedom om Peter Browns Body and Society – Men, Women and Sexual Renuanciation in Early Christianity (1988, anmäld i Signum nr 5/89).

Det var ändå en riktig bedömning att efter kompletteringar ge ut detta manuskript. Varje sida vittnar om Kerstin Bjerre Aspegrens goda kännedom om den fornkyrkliga litteraturen och hennes förmåga att se samband och föra idéhistoriska kombinationer, även där sådana inte är uppenbara. Även det som måhända inte är övertygande kommer säkert att bidra till den vetenskapliga diskussionen.

I de sex första kapitlen ges en bakgrundsteckning. Här behandlas Platon, Aristoteles, kvinnans faktiska ställning i de klassiska och hellenistiska samhällena, och Filon. När allt detta skall behandlas på hundra sidor, kan grundligheten inte bli överväldigande. Intressant är att notera kvinnans relativt höga värdesättning inom stoicismen och stoikernas ibland höga värdering av äktenskapet.

Kapitlet om Thekla är ett av de mest centrala avsnitten i hela boken. Thekla var en av de mera kända kvinnorna i fornkyrkan och vördades som helgon – den fromma nunnan Egeria är noga med att besöka hennes grav under sin kombinerade turist- och pilgrimsresa till Orienten på 380-talet. I en novell från omkr. år 160 berättas om hur Thekla följer Paulus på hans resor, bär manskläder och döper, i varje fall sig själv – i en bassäng med sälar! Theklalegenden saknar som synes inte bisarra inslag, men exemplifierar ovanligt väl författarens tes om ”den manliga kvinnan” som ett fornkyrkligt kvinnoideal.

Detsamma gäller om en av de mera kända martyrakterna, Passio Perpetuae et Felicitatis. Om kvinnosynen i denna skrift har Kerstin Bjerre Aspegren publicerat ett radioföredrag (se Signum nr 3/88). En mera utarbetad version av detta finns nu i den anmälda boken, där det poängteras att Perpetua framställs som både manlig och kvinnlig. ”Perpetua fights as a man and conquers as a woman.”

En av de mindre kända gestalterna i fornkyrkan var Methodios som enligt traditionen skall ha varit biskop av Olympos. Av honom har bevarats en kristen motsvarighet till Platons dialog Gästabudet (Symposion), som behandlar jungfruligheten. Också här dyker Thekla upp och håller ett tal, som går ut på att det kvinnliga måste upphöjas till en högre dignitet och bli manligt. Så framstå Thekla som den fullkomliga, dvs. manliga kvinnan.

Den grekiska kultursfären var kompakt androcentrisk för att inte säga misogyn. Något bättre var det i Rom. Hur det var i den unga kristna kyrkan kommer säkert att forsatt diskuteras, och då har vi ett värdefullt hjälpmedel i Kerstin Bjerre Aspegrens bok.