Islams förnyelse

”I Guds, den barmhärtige Förbarmarens namn!” – med denna inledningsrad i Koranen, islams heliga bok, inleder den troende muslimen varje viktig handling. I den barmhärtige Förbarmarens namn förkunnades Koranen av Muhammed, islams profet (död år 632 e. Kr.) som ett budskap om religiös förnyelse. Till skillnad från islams båda monoteistiska systerreligioner, judendomen och kristendomen, som också räknar sitt ursprung från profetiska gestalter, Mose och Jesus, uppfattade islam sig redan från början som en religiös förnyelse. Muhammed uppfattade att han med sin profetgärning skulle återuppväcka det gudomliga urbudskapet om tron på en enda gud, som hade delgivits Adam och under tidernas lopp uppenbarats av de stora profeterna (däribland Noa, Abraham, Mose, David, Jesus och hjältar från de arabiska legenderna). Det som Gud hade givit Mose och Jesus som gudomligt budskap och uppenbarat i deras heliga skrifter (toran och evangeliet), innan dessa böcker förfalskades av judarna och de kristna, presenterades nu på klar arabiska för Arabiens människor, som ännu inte hade utvecklat något skriftspråk.

Muhammed förkunnade under sina tio första år budskapet om den barmhärtige Guden som predikant i Mekka. Efter hans utvandring till Medina år 622 införlivades detta budskap med uppropet ”Gud är större” (Allahu akbar). Vid denna vändpunkt i Muhammeds liv förvandlades hans budskap. Den man som tidigare uppmanat till förnyelse blev nu en ledare för den totala kampen (jihad) ”på Guds väg” som ledde en gemenskap där fullständig underkastelse (islam) under den ende Guden rådde. Redan från första början finns inom islam en spänning mellan kampen för Gud och kampen för makten.

Rik och livlig historia

I dag uppskattas antalet muslimer i världen till nästan en miljard, en femtedel av mänskligheten. För muslimen står islam i världens centrum. Islam sträcker sig som ett brett band runt jorden, från Atlanten till Stilla havet och omfattar den rika världen med konsumentens vinningslystnad i norr liksom även de förtrycktas öde i söder. Islam befinner sig i skärningspunkten mellan Amerika, Europa och Sovjetunionen å ena sidan och Afrika, Indien och Östasien å den andra. Historiskt sett står islam idag också vid skiljevägen med en huvudroll i världspolitiken och vid sekelskiftet som den numerärt starkaste världsreligionen.

Islam kan se tillbaka på en rik och livlig historia, från Muhammed till Ayatollah Khomeini (död 1989). Drivna av militära framgångar och fast övertygade om bekännelsen ”Inga gudar utom Gud, Muhammed är Guds sändebud” erövrade araberna bara några år efter profetens död Palestina, Syrien, Egypten, Irak och Iran. Under ett århundrade fördes islams fana västerut, genom Nordafrika till Spanien, och österut, långt in i Centralasien och ända till Indien.

Koranen uppfattades som Guds ord som riktas till alla människor, inte i största allmänhet utan ordagrant som Guds egna ord. Islams lagar grundades på Koranen, stöddes på de minnen som gemenskapen bevarade av profetens och hans tidiga anhängares seder och befästes av den konsensus som de rättslärda smidde genom sina meningsutbyten och bevisföringar. Dessa lagar framställdes som ett rättesnöre för allt handlande enligt Guds uttryckliga vilja. Lagarna avgjorde normerna för ett fullkomligt liv i lydnad mot Guds vilja och i gemenskap med alla muslimer.

Efter en tid av erövringskrig följde en tid då det gällde att inte släppa de områden som hade tillfallit ”islams hus”, och att uppfylla det gudomliga uppdraget att steg för steg utbreda den islamiska ordningen i icke-muslimska länder, tills hela världen till slut skulle förenas under islams herravälde. Under medeltiden gick den islamska kulturen om Västerlandets kristna, bärgade hellenismens skördar, tog Persiens vishet i besittning, tillträdde det bysantinska arvet och öste ur Indiens vetande. Islam upptog ett stort antal bofasta kristna i sin krets och absorberade infallande nomader från Centralasien – turkar och mongoler. Religionen överlevde blodiga brödrakrig och stod över splittringen i partier och sekter. Islam höll stånd när dess centrum försköts från Medina över Damaskus till Bagdad och betvingade uppdelningen i öst och väst med rivaliserande huvudstäder i Bagdad och Kairo och bemästrade kalifatets faktiska sammanbrott 1258. Efter Konstantinopels erövring reste sig islam med ny makt i de turkiska osmanernas, de iranska safavidernas och de indiska timuridernas riken. Invånare på Balkan, Indiens underklass, stammar i det svarta Afrika och bebyggare på Indonesiens öar fyllde leden, medan islam utvecklade sig till en världskultur och en världsreligion.

Under hela sin historia har islam hållit fast vid en allomfattande, ofelbar och av kalifen ledd muslimsk gemenskap (umma) som ideal, även om makten i praktiken ofta delades mellan politiska härskare och en klass av religiöst lärda (ulama). Detta ideal började vackla först på 1800- och 1900-talen. Från Napoleons intrång i Egypten 1798 till strax efter andra världskrigets slut måste den islamiska världen bära den västerländska kolonialismens och imperialismens ok. I efterhand framstod medeltiden i muslimska ögon som en maktens guldålder, då Västerlandet studerade vid islams fötter. Det var en glansfull epok full av kulturell utveckling, där islamisk religion och kultur var lika som enäggstvillingar och knappt kunde skiljas åt. Detta utbredda synsätt skapade en bild av islam som såg ut som en dyrbar matta, vars världsliga väv hade ett inslag av evig ära.

Hotad kulturell enhet

Islams tidlösa ideal berodde dock mer på trosvisshet än på empiriska fakta. Väven slets sönder när islams kulturella enhet hotades av det teknologiskt högre utvecklade Europa. Under inflytande av kolonialismen blev det allt svårare att hävda att islam skulle behålla sin betydelse även om dess kultur kom på efterkälken i förhållande till den västerländska. Försöket att skylla den islamiska kulturens sönderfall på fördärvliga inflytanden utifrån öppnade också snart dörren till självkritik. Denna framfördes av den egyptiske läraren al Tahtawi (död 1873), som ansåg att muslimernas största fel var att de hade givit upp väsentliga kunskapsgrenar och kreativa tankemetoder. Det gick långsamt upp för muslimerna att det kulturgods som man hade slussat in i det medeltida Västerlandet inte utan vidare kunde ordnas in på nytt i den islamiska kulturens kärna. De moderna vetenskaperna påverkade den islamiska världsbildens kulturformer, och användningen av västerländska språk satte sina spår i sättet att tänka och leva. De islamiska värdena kunde inte isoleras från de europeiska idéerna. När man tog till sig de teknologiska framstegen tycktes detta föra med sig en förlust av religionen, det historiska arvet och den kulturella identiteten.

Medan de intellektuella kanske kunde komma till rätta med dessa svårigheter, så fruktade massorna alla nyheter och var reserverade mot de västerländska idéerna. De lösningar som den i Iran födde muslimske aktivisten al-Afghani (död 1897) och den islamiska modernismens egyptiske arkitekt Muhammad ’Abduh (död 1905) föredrog menade sig ha upptäckt rötterna till den islamiska underutvecklingen i den islamiska rättens förstelning sedan 800-talet. Ytterligare ett steg bakåt gick salafiyya-rörelsen, som såg islams ideal fullt förverkligat bara i Muhammeds och de fyra rätt ledda kalifernas tidiga muslimska gemenskap (det vill säga till år 658), och som förkastade varje avvikelse från detta ideal. 1924 hävde Kemal Ataturk (död 1938) islams gudomligt garanterade lagar och avskaffade det osmanska kalifatet. De omedelbara effekterna av detta ingrepp begränsades till Turkiet, men de omfattande konsekvenserna träffade det muslimska självmedvetandet i hjärtat i hela världen. Med kalifen försvann den sista symbolen för den islamiska världens enhet, och en klyfta öppnades i det gemensamma identitetsmedvetandet. I reaktionen på denna förlust började två tendenser: en reformativ, som tog fasta på nationsbegreppet, och en fundamentalistisk, som helt byggde på islam.

Nationens ide

Några ledande muslimska 1900-talstänkare med reformatorisk inriktning insåg att en rent islamisk kultur är en fiktion. Den islamiska kulturen är oåterkalleligen sammanknuten med Västerlandet. Den har blivit mångskiktad och synkretistisk. Islam måste i fortsättningen lära av Västerlandet, om den skall kunna överleva. Sådana försök som Taha Husains (död 1973), som arbetade för en gemensam kulturkrets i Medelhavsområdet, dit Egypten och Europa ursprungligen hörde, kunde dock inte tillämpas på hela den muslimska världen. De präglades av önsketänkande och stod inte med fötterna på jorden. Men å andra sidan var det inte heller möjligt att förneka en kulturell gemenskap mellan islam och Västerlandet. För att undvika ett brott med den islamiska traditionen var man tvungen att finna en formel för en mångskiktig kultur, som möjliggjorde både ett samband med den islamiska historien och en kreativ tillgång till den moderna världen.

En lösning såg nationens ide ut att kunna vara. Nationen, som skulle kunna bygga på etnisk samhörighet, ett gemensamt språk eller ett gemensamt område, rymde ett väsentligt element i det gemensamma arvet utöver tiden. Panislamismen såg nationen i de trognas hela gemenskap, medan den territoriella nationalismen uppfattade det gemensamma området som det historiska bandet. Tonvikten på den kulturella kontinuiteten försökte bevara alla traditioner i ett visst område, men ofta var det inte islam som bar upp den tradition som skilde en viss nation från alla andra. Efter andra världskriget och i och med USA:s starka närvaro i det kulturella virrvarret i Mellanöstern blev det panarabismen (idealet om en stor arabisk nation med islam som väsentlig beståndsdel) som sysselsatte sinnena. Islam uppfattades som en manifestation av en världsomfattande arabisk humanism, och profeten som förkroppsligandet av den arabiska andan.

Motsättningen mellan panarabismen och de territoriella arabiska staterna, den problematiska nationsiden (en ide av europeiskt ursprung, uppfattad som en stel men historiskt betingad verklighet) och de stora olikheterna mellan de muslimska etniska grupperna fick några att söka lösningen i iden om en muslimernas kollektivapersonlighet. Muslimska författare i vår tid som nordafrikanerna Hichem Djait och Abdallah Laroui ser i begreppet om den kollektiva personligheten ett program för att bevara identiteten i skiftande tider och under växlande omständigheter. De förbinder detta korporativa ideal med en dynamisk kultursyn och försöker bestämma islam som en livskraftig tradition som kan hålla stånd också under moderna omständigheter. Trots dessa ansatser till inriktning mot nationen eller den kollektiva personligheten är det inte sekularismen utan fundamentalismen, som i våra dagar ser ut att göra sig gällande inom islam.

Fundamentalismen

Fundamentalismen försöker hävda iden om en rent islamisk stat, där religion och politik är ett. Denna stat tror man skulle återuppliva förhållanden som rådde på profetens och den äldsta muslimska gemenskapens tid. Längtan efter en islamisk idealstat och ett sant islamiskt samhälle öppnade vägen för många fundamentalistiska rörelser på islams nuvarande karta, från Marocko till Mindanao. Den fundamentalisriska väckelsen var långt ifrån enhetlig eller enstämmig. Den hade sina föregångare i Egypten och Syrien i det muslimska brödraskapet och i dess ideologer Hasan al-Banna (död 1949) och Sayyid Qutb (död 1966), i Indien och Pakistan i den av Mawdudi (död 1979) grundade Djama’at-i Islami, och i Iran i ‘Ali Schari’ati (död 1977) med hans vädjan till den tidiga islams revolutionära anda.

Till skillnad från nationalisterna, vilkas antikolonialistiska hållning väsentligen riktade in sig på Västerlandets politiska dominans, motsatte dessa rörelser sig kategoriskt varje form av västerländskt inflytande. De var missnöjda med den egna sociala och ekonomiska utvecklingen och vädjade till fientliga känslor mot Västerlandet och de västerländskt orienterade elitgrupperna i det egna landet. De hävdade att en återgång till en ordning, som byggde på den tidiga muslimska gemenskapens exempel, skulle vara ett konkret och realistiskt program för att lösa vår tids problem.

Med sina djupa rötter i ett idealiserat förflutet och i fientliga känslor mot Västerlandet ser dessa fundamentalistiska rörelser i islam den enda princip som kan återge det islamiska samhället dess kraft. De förkastar liberalismen och socialismen som importerade ideologier, och de motsätter sig nationalismen och demokratin därför att dessa leder till individualism och socialt kaos. Den islamiska idealstaten är varken demokratisk eller totalitär utan går en medelväg mellan dessa båda system och rymmer det bästa från båda. På samma sätt förespråkar de en islamisk ekonomisk ordning halvvägs mellan kapitalism och socialism. Sedan kolonialmakterna drog bort från deras länder ligger fundamentalisterna mer och mer i konflikt med sina egna regeringar, i synnerhet i länder med militärregimer. De betraktar sina egna politiska ledare som otrogna, som har berövat islam dess ställning i politiken och som är äkta fiender, mot vilka ”jihad” måste sättas in.

Fundamentalismen vill ligga på samma nivå som Västerlandet teknologiskt, men vara oberoende av Västerlandet kulturellt. Därför motsätter den sig bestämt alla västerländska ideologier och försöker skapa en ideologi som kan konkurrera med dessa, och som skall smida det islamiska rättssystemet till en politisk doktrin. Denna ideologi växer sig stark i länder med övervägande muslimsk majoritet som Iran, Saudiarabien, Pakistan, Algeriet och Egypten. I länder med starka muslimska minoriteter gynnar fundamentalismen tendenser mot autonomi, som stör den politiska jämvikten, och i länder med bara små muslimska minoriteter stödjer den känslor av muslimsk solidaritet. De yttre tecknen på denna allt starkare fundamentalism är ett demonstrativt självförtroende och ivriga moskébesök, slöjor på kvinnorna, kaftaner och turbaner på männen med mera. I en tid, då Västerlandet i muslimska ögon är på glid moraliskt, ger fundamentalismen ett praktiskt politiskt alternativ och en säker andlig nisch. Islam som ideologi tycks vara den enda identitet som man kunde bärga från kolonialtiden, och som kommer att äga bestånd också i framtiden.

Fundamentalismens ökade styrka i vår tid vanns under loppet av ett enda årtionde. Det började omedelbart med sjuttiotalets oförutsedda oljekris, som styrdes av bilden av superrika muslimska oljeschejker. Stämningen steg i de muslimska länderna: oljan var en Guds gåva, ett tecken på Guds nåd, den låg gömd under islams heliga orter i Koranens land. Islam framträdde som en tredje storhet i världen, jämte den västerländska ideologin och den kommunistiska läran. Khomeinis makttillträde, endast med hjälp av muslimsk beslutsamhet och utan vapen, oljepengar eller maktpositioner, övade en oanad dragningskraft på muslimer långt utanför Irans gränser. Entusiasmen över hans oväntade framträdande på världsscenen och hans program för en revolution, som fortlöpande skulle spridas i det egna landet och över hela den muslimska världen, ingöt stora förhoppningar i muslimernas hjärtan.

Trots den entusiastiska enhetssyn på staten och samhället, som den islamiska fundamentalismen erbjuder, måste man räkna med två faror. För det första: i den mån den islamiska väckelsen grundar sig på oljan är den byggd på lösan sand. De snabbt förvärvade pengarna leder till social upplösning och slår människorna med habegärets och själviskhetens blindhet. Oljeboomen var resultatet av vissa historiska omständigheter. Den var snarare en lycklig slump än en välförtjänt framgång. Den byggde mer på västerländska investeringar än på egna initiativ, och den upprätthålls av utländsk arbetskraft. På det hela taget satsades oljepengarna inte på att förnya det islamiska skolväsendets metoder för undervisning och forskning, och det är där den islamiska kulturen i dag visar sina största svagheter.

Avsaknaden av vetenskapliga insatser i den islamiska världen på nästan alla områden och inom de flesta discipliner är en av de svagaste punkterna i vår tids islamiska kultur.

För det andra: det fundamentalistiska programmet definierar kulturen som någonting statiskt. Det vill bevara den ursprungliga identiteten eller driva igenom klassiska normer och söker en väg tillbaka till den tidiga islam. Därvid skingras den historiska värdeprocessen som luften när man klappar i händerna, och nuet görs med våld till en kopia av en önskebild av det förflutna. Nu visar dock den islamiska historiens faktiska förlopp att islams verkliga förnyelser ägde rum när islam eftersträvade en dynamisk kultur, som utvecklade sig i olika former och ändå höll fast vid en obruten tradition. Även om den största tonvikten i dag läggs vid islamisering, fundamentalism och en statisk kultur, så är det den dynamiska tolkningen som rymmer nyckeln till islams verkliga uppvaknande. För att denna dynamik skall kunna frigöras måste det dock komma stora tänkare och förnyare, som tillvaratar kraften från den ursprungliga religiösa väckelsen och rör vid den religiösa nerv som den islamiska medeltidens ledande lärda har blottlagt.

Modeller för islamisk förnyelse

På många sätt har islam hämtat kraft ur sitt tänkandes teologiska och mystiska djup och funnit genuina lösningar på de historiska utmaningarna i sin dynamiska världsåskådning. När islam utan någon systematiserad teologi, och utan något kodifierat rättssystem, spreds utanför Arabien och började spela rollen av ett världsrike och en världskultur, utvecklades de intellektuella dimensionerna från ett nolläge. Med exempellös iver tog de stora muslimska tänkarna itu med att lösa sin tids filosofiska och teologiska problem, som till exempel förhållandet mellan Gud och världen, mellan den fria viljan och predestinationen, mellan förnuftet och uppenbarelsen.

Den månggestaltade intellektuella syntesen, som utvecklades av islams stora medeltida tänkare, är en förebild för dagens islamiska förnyelse. Tiden är mogen för ett islamiskt tänkande, för teologins vertikala dimension som betonar förtroende för Gud, beroende av skaparen och lydnad mot Guds vilja, kompletterad med antropologins sedan länge försummade horisontella dimension som ger utrymme åt människans autonomi och viljans frihet. På vägen mot detta mål måste islam brottas med sina spänningar, bryta sin idealiserade islamiska ordnings isolering, radikalt förnya sitt uppfostrings- och utbildningssystem och möta utmaningen från vår världs övriga omfattande tankesystem. Den islamiska kulturen är inte bara olösligt sammanknuten med den västerländska teknologin, den existerar också i ett virrvarr av världsreligioner och tankesystem som påverkar varandra, och vilkas idéer hastigt sprids åt alla håll med de moderna kommunikationernas hjälp.

Symboliskt sett visar den internationella reaktionen på Salman Rushdies ”Satansverserna” att det islamiska religionsmedvetandet är vaket. Den religiösa förnyelsens anda, som ser ut att spridas från den kristna världen, vilken står vid slutet av ett ärorikt sekel av mission och ”aggiornamento”, bryter igenom till ett nytt medvetande i islams värld. Men islams förnyelse kommer inte att ske genom karikatyrer som mullor med gevär på axeln, spellystna oljeschejker eller brinnande fanatiker, utan kommer i stället genom bedjande muslimska män och kvinnor, genom osjälviska lärda, toleranta intellektuella, modiga förnyare och stora tänkare.

Måste den kristna världen då nöja sig med att spela åskådarrollen vid denna förnyelse av islam? Den skulle ha betydligt mer att vinna, om den kunde bestämma sig för att själv ta del i den islamiska förnyelseprocessen. Före ett sådant steg in i islam måste man dock besvara tre för det kristna tänkandet radikala frågor:

1. Är det möjligt med en ny förståelse av den kristna missionen, som – utöver den gängse dialogmentaliteten – finner en sann tro inte bara hos den muslimska samtalspartnern utan i själva islam, och som är beredd att låta sig korrigeras av denna?

2. Finns det en väg att integrera islamisk bön och tanke i det kristna studiet, och att samtidigt ge upp de västerländska föreställningarnas föråldrade kulturschabloner?

3. Är man fullt beredd att erkänna att alla kristna och muslimer söker efter den enda sanningen?

I dag, när den kommunistiska ideologin ser ut att vittra samman och den islamiska religionen att bli starkare, är tiden mogen för ett sådant steg in i Guds allomfattande sanning, ett steg som inte kan tas utan att Västerlandet vänder sig mot ljuset från en ny framtid.

Gerhard Böwering är professor vid Yaleuniversitetet i USA

Övers: Gunnar Gällmo