Har vetenskapen bortförklarat skaparen?

Ord är symboler, uppfunna av människan. De kan peka i många riktningar. Ordet religion kan syfta på utomordentliga höjder till vilka människan kan höja sig i ord och handling, lika väl som avgrundsdjup i vilka hon kan sjunka. Tankar och handlingar i två motsatta riktningar är också förbundna med ordet kosmologi. Det står klart, så snart man betänker att kosmologiska idéer faller inom två mycket olika klasser.

Ordet kosmologi blev en del av den intellektuella historien i och med att det uppträdde på titelsidan till ett större arbete av Christian Wolff. Att det var Wolffs filosofi som gav upphov till Kants filosofi och dennes angrepp på det kosmologiska gudsbeviset är en antydan om dess ödesdigra följder. Den vetenskapliga användningen av ordet kosmologi är av ganska sent datum. Intill det tidiga nittonhundratalet föredrog vetenskapsmännen ordet kosmogoni (läran om världens uppkomst).

Det rådande bruket av ordet kosmologi behöver rensas något från diverse diffusa betydelser. Alltför ofta används det för utredningar om galaxer eller mystiska entiteter som t ex svarta hål, kvasarer, osynlig materia och liknande. Bara sällan säger vetenskapliga kosmologer att deras verkliga objekt är kosmos, själva universum. Men också när de medger att universum inkluderar Alltet, redovisar de aldrig närmare för hur tingen eller Alltet, i den mån de faller inom den vetenskapliga kosmologin, också måste bilda en strikt totalitet av alla regelbundet växelverkande ting. Varje gren av vetenskapen är verkligt vetenskaplig i den mån den har något att säga om hela kosmos. En vetenskaplig lag måste alltid gälla hela den materiella verkligheten. Man kan tryggt göra den generaliseringen att det inte kan vara tal om vetenskap om det inte existerar ett universum, det vill säga en totalitet av regelbundet växelverkande ting.

Ett verkligt universum

Denna grundläggande sanning om vetenskapen är lika giltig också om religionen, åtminstone i dess intellektuellt respektabla form. Sådan religion är grundad på människans förmåga att utforska universum, med andra ord totaliteten av växelverkande ting. Så snart religionen ses i detta klart intellektuella perspektiv, befrias den från sådana mystifierande begrepp som elan vital, nisus (strävan) eller kosmiskt självförverkligande. Sådana begrepp är lika värdelösa inom vetenskapen; denna sysslar ju aldrig med önskningar och längtan utan med opersonliga kvantitativa aspekter på opersonliga materiella ting. Om sådana begrepp inte kan upprätta några pålitliga band ens med universum, kan de än mindre tjäna som det band genom vilket människan som tänkande varelse inser sin religiösa status, att hon existerar i en bindning (re-ligio) till Någon vars existens är grunden för alla andra tings existens.

En sådan definition av religionen knyter starka band till universum som påtaglig verklighet. Den kan därför göra rättvisa åt några grundläggande aspekter på uppenbarelsen. Uppenbarad religion är, enligt Paulus, en förnuftsenlig gudstjänst (logike latreia). Han antyder den yttersta grunden för dess förnuftsenlighet, när han förklarar att alla människor står med skuld, eftersom de inte har lytt Gud, trots att de, när de betraktade de synliga tingen, alltså universum, har insett att han är dess Skapare och Lagstiftare. Trosbekännelserna förutsätter de förnuftiga bevis som universum tillhandahåller. Dessa ger anledning till att tro på den allsmäktige Fadern. Detta kan tyckas förvånande i en tid när den teologiska reflexionen nästan uteslutande sysslar med frälsningshistorien, eller för att vara mer precis, med idéer om frälsningshistorien. Men det måste klart sägas att ingen kan vara del i en frälsninghistoria som inte redan är del av den skapelse som är produkten av en enda skapelseakt, syftande till tingens totalitet.

Universums fundamentala roll är uppenbar i ett stort antal dogmatiska formuleringar. Ett exempel är Fjärde laterankonciliets definition av den samtidiga skapelsen av allting ur intet i och med tidens början. Ett annat exempel är Första vatikankonciliets definition av människans förmåga att med visshet nå fram till Guds existens om hon reflekterar över skapelsen.

Universums närvaro i båda dessa definitioner förutsätts som självklar. Men eftersom detta inte längre är fallet, kan universum i framtiden bli den uttalade referenspunkten i auktoritativa yttranden om den katolska trons själva grundval. I denna riktning pekar en flera hundra år gammal historia av hur dålig filosofi har inympats på god vetenskap. Den newtonska vetenskapen var onekligen god vetenskap, men samma sak kan inte sägas om den mekanistiska filosofi som inympades på den. Här skall vi behandla en ännu bättre vetenskap, den moderna kosmologin. Den är i verkligheten så bra att man kan säga att den är den största vetenskapliga upptäckten någonsin. Detta kan tyckas vara ett förvånande påstående i en tid som har bevittnat sådana upptäckter som den av kärnenergin och sådana framsteg som rymdresor, fiberoptik, datorer, för att inte tala om de fantastiska möjligheter som öppnar sig genom supraledande material. Men alla sådana upptäckter och erövringar krymper inför Einsteins främsta insats. Denna är inte fotoelektriska effekten, för vilken han vann Nobelpriset. Det är inte den speciella relativitetsteorin som bland annat innehåller formeln E = mc2. Det är inte Einsteins bevis för att ljuset böjer av genom gravitationen eller att punkten på Mercurius omloppsbana som är närmast solen rör sig framåt. Det är inte universums expansion, som på sätt och vis är en direkt följd av den allmänna relativitetsteorin. Påståendet att universum utvidgar sig är en generalisering av ett ganska litet antal observationer av rödförskjutning i galaxernas spektrum. Dessa observationer, ett hundratal, gjorda i slutet av tjugotalet, var förvisso få jämfört med antalet galaxer, några miljoner, som man då antog. Vilket var då det antagande som fick astronomerna att göra den djärva extrapoleringen att alla galaxer är underkastade samma samband mellan hastighet, avstånd och rödförskjutning? Grunden till detta är den största upptäckten, redovisad i Einsteins femte essä i arbetet om den allmänna relativitetsteorin 1917. Där visade Einstein att om man behandlade hela den gravitationella interaktionen eller accelerationen av alla massor i en fyrdimensionell rum-tid-modell kan man göra reda för hela universum på ett sätt som är fritt från motsägelser eller besvärande paradoxer.

Sådana motsägelser eller paradoxer uppstår om man tänker sig universum som en oändligt utsträckt homogen fördelning av massor, alltså av stjärnor och galaxer. Då får man en optisk och gravitationell konsekvens som uppmärksammades redan cirka år 1700. Paradoxerna blev senare kända under namnet ”det oändliga newtonska universums optiska och gravitationella paradoxer”. De ignorerades helt av 1700-talsfilosoferna, som påstod att deras filosofiska system var sanna, därför att de överenstämde exakt med Newtons vetenskap.

Kant, en naturvetenskaplig amatör

Den främste av dessa filosofer var Immanuel Kant, som, tvärt emot vad man brukar föreställa sig, visste mycket litet om Newtons vetenskap. Kant kände inte till de två paradoxerna i Newtons universum, när han i sin första och andra antinomi hävdade att frågan om universum är ändligt eller oändligt, atomistiskt eller kontinuerligt, inte kan avgöras. Han kände inte ens till Lamberts bok i kosmologi, där det tvingande bevisades att universum inte kan vara oändligt i euklidisk mening.

Fastän han var mycket opålitlig som källa till vetenskaplig information, visste Kant utomordentligt väl vad han ville. Han visste att ord som ändlig och oändlig, atomistisk och kontinuerlig lätt skapar intryck av vetenskaplighet om de används ofta. Han visste att de som inte var förtrogna med sådana begrepp lätt bringades ur fattningen av deras blotta förekomst i en framställning. Kants angrepp på det kosmologiska gudsbeviset måste ses i detta ljus. Han lyckades skapa intrycket att vetenskapen var på hans sida när han hävdade att man inte med visshet kunde veta om universum var ändligt eller oändligt, atomistiskt eller kontinuerligt. På denna vetenskapliga grund drog han slutsatsen att själva begreppet universum var något högst opålitligt, eller för att bruka hans egna ord, en bastard sprungen ur förnuftets metafysiska längtan. Om saken förhöll sig så, kunde det kosmologiska argumentet knappast användas, eftersom det bygger på förutsättningen att universum är en verklighet, tillgänglig för förnuftet.

Kant visade sig vara en durkdriven strateg när han koncentrerade sin attack på själva universum. I Tyskland var han den främste företrädaren för den franska upplysningen, som framför allt hävdade att förnuftet icke har någon möjlighet att nå visshet om det övernaturliga. Kant beslöt sig för att börja med att underminera den rationella kunskapen om Gud i syfte att misstänkliggöra varje möjlighet till rationella utsagor om det övernaturliga. Hans ”Kritik av det rena förnuftet” förberedde det slutliga budskapet i ”Religionen inom gränserna för förnuftet”. Många av hans samtida svalde hans gudstro, grundad blott på känsla och praktiska skäl, detta som var ämnet för ”Kritik av det rena förnuftet”. Följden blev en renodlad relativism, det främsta kulturella fenomenet under förra delen av vårt sekel. Egendomligt nog intog samtidigt ett antal katolska filosofer ståndpunkten att 1900-talsmänniskan skulle acceptera Thomas av Aquino bara om Kant ympades in på honom. De såg inte hur utomordentligt olika roll universums realitet spelade för Kant och Aquinas. Kant hade bara intellektuellt förakt till övers för universum, under det att Thomas talar om det mer än tre tusen gånger och dessutom hävdade att universum var den största tänkbara verklighet som Gud själv skulle kunna frambringa.

En framtida historiker av den katolska tanken under 1900-talet kunde gott ägna ett kapitel åt aquikantianerna. Inte minst på grund av Kants inflytande på den transcendentala thomismen har den katolska teologin och filosofin ännu inte fått upp ögonen för de enorma möjligheter som öppnar sig genom den moderna vetenskapliga kosmologin.

Den första möjligheten ligger i det faktum att inte bara individuella galaxer eller grupper av galaxer utan totaliteten av galaxer eller med andra ord universum är objektet för 1900-talets vetenskapliga kosmologi. Därför skulle Kant idag inte kunna hävda att förtrogenhet med den vetenskapliga apparaten omöjliggör begreppet universum och därför giltigheten i det kosmologiska gudsbeviset. De som i dag håller med honom är i allmänhet djupt okunniga om den moderna vetenskapliga kosmologin. Inte så få framstående vetenskapliga kosmologer, som t.ex. Hawking och Guth, talar som om universum vore en ren tankebyggnad, men också här är en anmärkning av Einstein på sin plats: ”Den som vill lära sig någonting av teoretiska fysiker om deras metoder ger jag rådet att hålla sig till deras principer. Hör inte på vad de säger utan koncentrera dig på vad de gör.” I fallet vetenskapliga kosmologer är deras handlingar lika många bevis för deras strävan att vetenskapligt redogöra för en totalitet av likformigt och ömsesidigt varandra påverkande ting, det vill säga: universum. Den andra möjligheten kan bäst uppskattas mot en historisk bakgrund. Också här är Kant lämplig som utgångspunkt. Hans namn är på mycket lösa grunder förknippat med den s.k. nebulära KantLaplace-hypotesen om solsystemet. Den förvandlades av Herbert Spencer till en mycket nebulös hypotes om universums utveckling. Han skapade illusionen att en i verkligheten icke-homogen värld kan bli resultatet av en homogen utgångspunkt. Medan agnosticismen och materialismen bredde ut sig under 1800-talets andra hälft fann Spencers hypotes allmänt gehör, och det av en mycket enkel anledning. Ingenting kan vara mer frestande än antagandet att en verkligt homogen entitet förklarar sig själv. Men en sådan frestelse kan bara uppstå i okunnighet, vetenskaplig och filosofisk.

När han talade om vetenskap var Herbert Spencer okunnig om att vetenskapen alltid sysslar med specifika ting. Som filosof var han okunnig om att vi alltid söker efter förklaringar till ting eller processer därför att de är mycket specifika: varför ett ämne är lösbart i vatten, varför eld slocknar utan syre, varför föremål utvidgas av värme, och så vidare. Kunskap är möjlig endast i den mån som ting är specifika, det vill säga begränsade. Det specifika väcker frågor, medan det homogena söver tanken, ungefär som tjock dimma. Intellektet, däremot, måste vakna upp inför alla de specifika fakta som den moderna vetenskapliga kosmologin har upptäckt både i tiden och rummet. Sådana överraskande specifika data dominerar debatten om universums tidigaste fas.

Men om universum är så specifikt, då måste man fråga varför det är just så beskaffat som det är och inte på något annat sätt. Man kan inte finna svaret i något annat universum. Ett sådant andra universum måste i så fall växelverka med det första, och de två bildar då en helhet; om så icke vore fallet vore det vetenskapligt omöjligt att veta något därom. Iden om att det finns flera universa är en inre motsägelse. Eftersom universum är Alltet kan bakom det endast finnas dess upphovsman. Eller som John Henry Newman säger i sin bok ”The Idea of the University”:”Det finns bara en tanke som är större än tanken på universum, och det är tanken på dess Skapare.”

Newman var filosofisk realist. Han var redan över de sextio när han började studera de tyska idealisterna. Hans omdöme om dem står att läsa i hans ”Philosophical Notebooks”: ”Jag behöver inte studera dem mer därför att de inte kommer fram till någonting”. Tingen är märkligt frånvarande i de tyska idealisternas slutsatser, liksom hos deras katolska beundrare i dag. Därför har också det kosmologiska argumentet blivit misstänkt på många teologiska och filosofiska fakulteter (där man brukar tala om Newman som antiintellektuell).

Numera säger man mycket litet i katolska teologiska kretsar om det som Newman sade mycket om, nämligen arvsyndens inverkan på intellektet. En subtil följd av arvsynden är att det mänskliga intellektet kan nå falska slutsatser och samtidigt inte inse verkligt tvingande slutsatser. Alltså gör man mycket av att universums tidsliga karaktär uppenbarar sig genom dess utvidgning, som om det vore bevisat att universum hade en begynnelse i tiden. Men inom den vetenskapliga kosmologin kan man bara dra en slutsats av ett observerbart faktum till ett annat observerbart faktum.

De filosofiska amatörerna

På vetenskapliga grunder kan man inte hävda att universum skapades ur intet för 18 miljarder år sedan. Vetenskapen kan inte fastslå exakt när universum skapades. Som Thomas så riktigt påpekade kan vi endast genom uppenbarelsen veta att universum har haft en början i tiden.

Att universum är underkastat en utveckling i tiden var ett spöke som tycktes hota det kosmologiska gudsbeviset. Men det första steget i riktning mot att på allvar stjäla universum ur Skaparens händer togs 1927. Det skedde när Heisenberg formulerade sin obestämbarhetsrelation, som säger att par av storheter (t.ex. en partikels läge och rörelsemängd) är oförenliga och inte samtidigt kan ha precisa värden. (Fysikern kan välja att mäta endera storheten och få ett godtyckligt noggrant resultat, men ju mer exakt den ena storheten mäts, desto mindre exakt blir den andra. Övers. anm.). Det är därför enligt honom principiellt omöjligt att samtidigt mäta både läge och hastighet av partiklar som står i växelverkan med varandra. Härav drog Heisenberg slutsatsen att kausalitet måste utmönstras från det vetenskapliga resonemanget. Heisenberg, Bohr, Born och andra ledande fysiker hade redan sedan flera år lämnat kausaliteten bakom sig. Heisenberg var en stor fysiker, men som filosof begick han här ett misstag. Det är nämligen ett filosofiskt misstag att tro att en växelverkan som inte kan mätas exakt icke heller kan äga rum exakt. Filosofiskt är denna slutsats en otillbörlig ”övergång till ett annat genus”, ett hopp från en nivå till en annan. Heisenberg hoppade från iakttagelse till ontologi. Den enda ursäkten för detta är vetenskapsmannens lidelse för exakt mätning. Men en sådan enkelspårighet, som är så viktig för vetenskapen, kan lätt döva känsligheten för elementär filosofisk sanning.

Låt oss nu se vilka konsekvenser detta fick för universum. Första steget togs 1947 av Bondi, Gold och Hoyle, som oroades av universums tillfällighetskaraktär, som kommer till uttryck i dess expansion. För att rädda universum från åldrande postulerade de att väteatomer produceras överallt i rymden. De hävdade emfatiskt att dessa uppstod ur rena intet och utan en skapare. Sådana påståenden har inget att göra med vetenskap, men detta bekymrade knappast vetenskapsmännen. Ingen opponerade sig av filosofiska skäl, de enda skäl där teorin verkligen var sårbar. Ingen drog öronen åt sig av det faktum att den sammanlagda massa som enligt denna teori frambringades varje sekund motsvarade flera stjärnor.

Efter ytterligare några decennier försökte några andra kosmologer rädda universum från åldrande genom att påstå att universums expansion skulle komma att följas av dess kontraktion, och att denna puls sedan skulle pågå i all oändlighet. De kunde naturligtvis inte ignorera lagen om entropin. Successiva cykliska processer av det slaget kommer småningom att tömmas på sin energi. De antog därför att universum i slutet av varje cykel skulle samla nya krafter från det tomma intet som liggerutanföruniversum. Inte heller nu angreps teorin för sina i sanning högst anmärkningsvärda filosofiska brister. Det finns inget så filosofiskt som iden att universum skapas ur intet.

En sådan okänslighet för stora delar av den materiella verkligheten, ja den totala materiella verkligheten, universum, närmar sig rena cynismen. Den attityd som förhärskar idag bland vetenskapliga kosmologer om den s.k. inflationsteorin är faktiskt cynisk. Den hävdar inget mindre än att kvantmekaniken rättfärdigar åsikten att hela universum kan uppstå av en slump ur rena intet, och naturligtvis utan någon skapare. Att vara eller icke vara – en viktig skillnad!

Påståendet görs med stöd av Heisenbergs obestämbarhetsrelation. Det anti-ontologiska inslaget framträder i all sin tydlighet i följande citat ur en nyutkommen bok om vetenskaplig kosmologi. På tal om pionerna, alltså de nukleära krafternas utbytespartiklar, medger professor Trefil först att i strikt mening pioner inte kan uppstå ur intet. Så tillägger han:

”Vi har sagt att en pion inte kan uppstå ur intet – ett påstående som onekligen är riktigt. Låt oss emellertid ställa frågan på ett något annorlunda sätt. Hur lång tid skulle osäkerheten i vår kunskap om protonens energi vara så stor att vi inte, enligt osäkerhetsprincipen, kan fastställa om en pion har skapats? Med andra ord, vad händer om protonen plötsligt skapar en pion ur rena intet men åter absorberar den så snabbt att vi inte upptäcker dess närvaro? En sådan process strider inte mot energins oförstörbarhet, eftersom det inte kan göras något experiment, ens principiellt, som kan visa att protonens energi ändras spontant.”

Vad professor Trefil och otaliga andra fysiker gör här är att halka över den oändliga skillnaden mellan vara och icke vara med orden ”något annorlunda”.

Denna anti-ontologiska teori om virtuella partiklar hade varit med i leken flera decennier, när Edward P Tyron 1973 noterade ett underligt faktum i universum: den resterande massaenergin i den totala massan är nästan lika stor som dess totala gravitationella potential. Eftersom det ena är positivt och det andra negativt, blir resultatet så gott som noll. Om denna nolla kombineras med Heisenbergs obestämbarhetsrelation, kan man påstå att tiden för universums existens blir praktiskt taget oändlig. Med andra ord blir universum en kropp som har existerat så gott som evigt, utan att vetenskapen har möjlighet att upptäcka bedrägeriet.

Hela absurditeten i Trefils resonemang ligger i öppen dag om vi i det föregående citatet ersätter pionen med universum och protonen med det kvantmekaniska vacuum.

Inför absurditeter av detta slag borde man fatta sig kort. Trefils ord, som är typiska för tongångarna hos så många fysiker och kosmologer, uppvisar med all önskvärd tydlighet hans och deras oförmåga att se skillnaden mellan virtuellt existerande partiklar och verkliga partiklar – eller ens skillnaden mellan ett virtuellt existerande universum (vilket är en ren matematisk fiktion) och det verkligen existerande universum. På detta tankefel vilar hela huvudtesen i Hawkins bok A Brief History of Time (sv. övers.: Stephen W Hawkins, Kosmos. En kort historik. Prisma 1989), nämligen att kosmologerna skulle ha gjort Skaparen till en onödig hypotes.

Hotet mot filosofiskt sunt förnuft är uppenbart. Hotet mot kristen tro är långt större än hotet från den klassiska eller den marxistiska materialismen. Fastän universum i båda fallen tas som den yttersta verkligheten, påstår man där aldrig att verkligheten, för att inte tala om hela unversum, kan uppstå ur intet och utan någon orsak. Den klassiska och den marxistiska materialismen kan liknas vid påståendet att man inte förnekar att bron existerar, bara att den leder över till andra stranden. Det är därför som det är nödvändigt, fastän kanske inte fruktbart, att samtala med materialister och marxister, därför att marxismen är en seriös filosofi eftersom den, med Gilsons ord, är en realistisk filosofi. Materialismen är ett litet hot jämfört med den moderna vetenskapliga kosmologin som hävdar inflationsteorinom universum i alla dess förgreningar. Hotet är den hegelska idealismens hot (den av dialektiken framdrivna utvecklingen, övers. anm.). MeTaggart, den ledande engelske hegelianen omkring 1900, utslungade en varning mot de kristna som i dag låter märkligt aktuell. Hegelianismen är det allvarligaste hotet, därför att det uppträder i förklädnad. Hotet blir desto större när det uppträder i modern vetenskaplig skrud, eftersom moderna kosmologer ofta är filosofiskt okunniga.

Stora problem uppstår när man berövar universum dess verklighet. Bara om ett verkligt universum kan man påstå att det är kontingent (ickenödvändigt) och därför kräver en Skapare för sin existens. Trenden kan inte vändas förrän medvetna ansträngningar görs att återställa respekten för verkligheten. Den existerar oberoende av om någon tänker på det.

”Existerar månen när ingen ser på den? ”, det var Einsteins fråga till förespråkarna för den köpenhamnska tolkningen av kvantmekaniken. Han klagade över att de så tanklöst lekte med verkligheten.

Så snart människan nått kunskap, då vet hon något. Vet man något, då vet man också alltid det allmängiltiga i det partikulära.

Översättning i förkortning: Anders Piltz. Av typografiska skäl har vi måst utelämna de matematiska formlerna i avsnittet som kritiserar den ontologiska tillämpningen av Heisenbergs obestämbarhetsrelation. Den intresserade läsaren hänvisas till originaltexten, som kan fås efter hänvändelse till redaktionen.

Noter

1 Kosmologiskt gudsbevis är 1. Kants beteckning på ett gudsbevis som härleder från det faktum att världen existerar till att det även måste finnas en gud som har skapat denna värld. Det kosmologiska gudsbeviset förutsätter att det om något existerar även måste finnas en grund till det: Intet kommer ur intet. Kant kritiserade det kosm. gudsbeviset: det använder begreppen ”rörelse”, ”orsak”,”möjlighet” och ”grund” utanför det erfarenhetsområde där de har en väl definierad mening. (Övers. anm.)

2 ”Om man tror på inflationsteorin eller något liknande, tycks universum ha utgått från mer eller mindre ingenting och genom en serie symmetribrott steg för steg ha utvecklat sig till dagens komplexa värld … Skapelsen ses inte längre som en engångsföreteelse, utan som en fortgående och alltjämt oavslutad process.” Paul Davies, Den kosmiska planen. Stockholm 1989, s. 165–166. (Övers. anm.)