Kyrka och utveckling i Indien

Indien hör utan tvekan till världens fattigaste länder. Av över 600 miljoner innevånare lever 240 miljoner under existensminimum och ytterligare 250 endast något över. Den statistiska gränsen för existensminimum, som den beräknas av centralregeringen, uppnås när en medborgare på landsbygden förmår köpa livsmedel för en summa motsvarande 0,70 kr och 0,93 kr i städerna. Beräkningen följer gängse priser. För att få en uppfattning om denna köpkraft kan man hänvisa till att en måltid på en medelklassrestaurang idag kostar cirka 4,30 kr. Varje månad stiger befolkningstalet med mer än en miljon människor. 1975 ägde 10 % av den indiska befolkningen cirka 60 % av all odlad jord och nästan hela den icke förstatligade industrin. Den sociala klyftan förefaller att vidgas snarare än förminskas.’

Dominerande inflytande från väster

Det faktum att miljoner indier lever under icke människovärdiga omständigheter utlöser växlande reaktioner i olika miljöer. Jag vill uppehålla mig vid följande fråga: hur ställer sig Indiens katolska kyrka till denna utmaning? Därmed uppstår också automatiskt frågan om vilken hållning kyrkan hos oss i det s.k. rika västerlandet intar. Ty Indiens kyrka var och är mycket starkt förbunden med kyrkan i västerlandet. Vad kyrkan i Indien tänker och gör överensstämmer i hög grad med den västerländska kyrkans tänkande och handlande. Den indiska kyrkan är inplanterad utifrån och är ännu till stor del en utifrån andligt och finansiellt buren missionskyrka, vilket också märks i strukturerna. Prästerna är idag visserligen till stor del infödda men de har en utbildning som präglats av inflytande från England och Vatikanen. Omkring 90 av de nästan 100 indiska stiften finansieras i stor omfattning från Rom. Dessa subventioner sägs årligen överskrida 87 miljoner kr. Biskopsutnämningarna sker genom påven. ”Indiseringen” av liturgin övervakas strängt av Rom. Den europeiska och anglosaxiska hjälpverksamheten, som koordineras av den internationella föreningen CIDSE bistår årligen med i runt tal 43 miljoner kr i allmänhet till kyrkans sociala projekt men även till det pastorala arbetet. Andra insamlingar i synnerhet till sammanslutningar som specialiserat sig på mission t.ex. ordnar och kongregationer och även privata välgörares medel kan mycket väl överskrida CIDSE-hjälpen. Ingen vet besked om omfattningen, varken den indiska biskopskonferensens byrå i Delhi eller CIDSE-sekretariatet i Bryssel.

Det ekonomiska beroendet av den västerländska kyrkan kommer också klart till uttryck i sättet att tänka och handla i stort. Kyrkan i Indien grundar sin samhällsanalys endast till en viss del på det indiska folkets egna tänkesätt, känslor och behov. I stor utsträckning låter hon sig influeras av västerlandets kyrka i fråga om tänkesätt, känslor och behov. Även hennes konkreta handlande i det pastorala och sociala arbetet är endast delvis inhemskt. När vi alltså frågar efter den lokala katolska kyrkans position i den ekonomiska, sociala, politiska och kulturella omvälvningsprocessen i Indien måste vi vara medvetna om att hennes position i stor utsträckning bestäms av utomindiska faktorer. Inflytandet utifrån kan ha positiva eller negativa följder. Genom talrika samtal och iakttagelser i olika delar av Indien har jag fått ett intryck av att den åsikten långsamt slår igenom, både inom det indiska prästerskapet och inom det svaga lekmannaståndet, nämligen att nackdelarna är betydande och större än fördelarna. Här följer några argument som jag mött vid samtal med många personer, som uttryckt sina synpunkter och värderingar.

Bristfällig samhällsanalys – brist på utvecklingsstrategi

Kritikerna förebrår kyrkan i första hand för att hon har en bristfällig ”samhällsanalys”. Hon förmår därför inte föreslå en förnuftig, ”utvecklingsstrategi”. I annat fall skulle hennes roll i stat och samhälle uppfattas allvarligare. Vad betyder det? Jag måste tillägga något. Samhällsanalys: det handlar om orsakerna till underutvecklingen. Utvecklingsstrategi: det handlar om de praktiska åtgärderna för att undanröja orsakerna. Analys och strategi ter sig ju olika beroende på vilken syn man har på samhällets uppbyggnad och funktion. Om man bortser från att Indiens sociala strukturer är orsaken till landets underutveckling så uppfattar man misären och efterblivenheten endast som brist på kapital och kunskap, ogynnsamma klimatiska förhållanden, för små marknader, ”indierns lättja” osv. Motsvarande utvecklingsstrategi syftar då endast till en teknisk ekonomisk förbättring av produktionsfaktorerna. Den ställer sig opolitisk, neutral, ekonomiskt liberal öppen för att ta emot utländska privatinvesteringar och utvecklingshjälp utan granskning.

Inbegriper man i analysen egendomsförhållandena i produktionsmedlen och därmed maktförhållandena i ekonomi, politik och kultur ser strategin väsentligt annorlunda ut: den angriper framför allt också de sociala strukturerna i själva utvecklingslandet och dess förbindelser till utlandet. Ett exempel: det ensidigt tekniskt ekonomiska främjandet av jordbruket i den s.k. gröna revolutionen skärper de sociala motsättningarna i stället för att mildra dem. Majoriteten av befolkningen på landsbygden integreras inte utan ställs än mer utanför, vilket betyder ökad fattigdom, mer beroende, flykt Från landsbygden till städerna. Varför denna felutveckling? Den främjar dessa 10 % indier som redan äger 60 % av den odlade jorden. Därigenom blir deras makt över massorna på landsbygden än större. Industriländerna som av ekonomiska och säkerhetspolitiska skäl finansierar den gröna revolutionen bidrar härigenom till att vidga klyftan mellan rika och fattiga.

Denna artikel är resultatet av 120 intervjuer på platsen med representanter för alla samhällsklasser och ideologier, yrken och institutioner som författaren gjort på uppdrag av ledningen för de schweiziska katolikernas fasteinsamling.

En utvecklingsstrategi som har allas välfärd till mål kan inte ignorera lösningen av jordägarproblemet. Men jordreformen är snarare ett politiskt företag än ett tekniskt ekonomiskt. Den betyder en total omdaning av samhället. Man kan inte förvänta sig någon jordreform av dem som för närvarande har makten. Jordägare och makthavare utgör en och samma krets.(2)

Den kan endast ske genom ”ett tryck underifrån”. Vi träffar här på det väsentligaste elementet i utvecklingen överhuvudtaget. Det som gäller här gäller också i allt annat. Grunden för utvecklingen är den aktiva medvetna viljan att förändra och gestalta omvärlden genom folkmassorna själva. En följdriktig strategi måste ha som mål att skapa denna vilja och åstadkomma detta tryck underifrån. Folket måste vinna en minimal insikt i de gemensamma sociala sammanhangen och politiskt formulera en ny ordning och skrida till konkret handling. Det betyder en generationslång inte alltid rationell process.’ Den innebär uppfostran och enande av folkets breda lager, medvetandegörande och politisk mobilisering av massorna. En sådan strategi utesluter inte tillväxt men denna måste komma hela folket till godo och bäras av hela folket. En utsugande elit, utländsk eller nationell har här inget utrymme. Dess förhärskande ställning leder till en extrem brist på jämvikt i utvecklingsländernas samhällen.

Utveckling är inte ett penningproblem

Inbegripandet av sociala realiteter i orsaksanalysen har betydande följder för det praktiska utvecklingsarbetet. I första hand är de ekonomiska investeringarna underordnade folkets utbildning och politiska samling. Bakom detta står insikten att det knappast någonsin saknas materiella resurser. Det som saknas är viljan, insikten och modet hos majoriteten av den lokala befolkningen att verkligen mobilisera dessa resurser och detta även under motstånd från de socialt priviligierade. Isolerad ekonomisk tillväxt och utländsk finansiell hjälp förlorar därmed i värde. Tvärtom kan lätt tillgängliga främmande pengar t.o.m. förhindra uppblomstringen av egna initiativ. Just en sådan förebråelse måste den katolska kyrkan i Indien finna sig i. Främmande hjälp åt folket genom in- eller utländska ”utvecklingsagenter” förhindrar det egna folkets självhjälp. Äkta utvecklingspolitiska åtgärder syftar till en förändring av samhällsstrukturen. Därför förlorar ”miniprojekt” i betydelse. Helhetssynen träder i förgrunden. Erfarenheten tycks allt tydligare visa att p.g.a. den rådande samhällssituationen kortvariga framgångar av ekonomiska små aktioner på lång sikt kan ifrågasättas. Man gör också upp med de idag av kyrkan praktiserade ekonomiskt orienterade mindre arbeten, som knappast är av betydelse och sällan förmår skapa modeller för självständig utveckling i större regioner. Bara en sådan sak som att den geografiska fördelningen av kyrkligt socialarbete inte rättar sig efter socioekonomiska strukturer utan efter kyrkostrukturella realiteter förhindrar en optimal insats. I vart fall har ”miniprojekt” endast ett berättigande om de innehåller en betydande komponent som medvetandegör. Däremot erkänns betydelsen av en stark lekmannakader på alla nivåer, framför allt på den lägsta i de 600 000 indiska byarna. Man såg alltför ofta hur konkreta utvecklingsinitiativ misslyckades inte av brist på pengar utan på dugliga medarbetare. Detta gäller för kyrkan så väl som för staten. Det finns alltför få människor som förfogar över å ena sidan tekniskt kunnande och å andra sidan ”kärlek till folket” d.v.s. ett pionjärartat engagemang för det allmänna bästa. Sådana kan inte åstadkommas med pengar.

Även kyrkan fastnar på ytan

Låt oss återvända till den egentliga kritiken av det kyrkliga pastoral- och socialarbetet i Indien. Jag vill göra en kort sammanfattning, hänvisa till de föreslagna alternativen och tillfoga mitt personliga ställningstagande. Den väsentliga kritiken lyder: kyrkan ignorerar i praktiken det faktum att de orättfärdiga sociala strukturerna hör till de viktigaste orsakerna till underutvecklingen. Därmed blir hennes utvecklingsstrategi om man överhuvudtaget kan tala om strategi suspekt. Hon skiljer sig inte från de föga effektiva modeller som andra utvecklingsagenter har t.ex. statliga eller internationella organisationer eller utländska företagare. Visserligen kan effektiviteten i enstaka fall vara bättre men roten till underutvecklingen berörs knappast. De bestående strukturerna angrips inte utan förstärks snarare än mer. Till exempel låter de katolska sjukhusen en sjukvård fortleva som inte kommer majoriteten av befolkningen till godo. Det samma gäller för skolorna. Sjukhus och skolor ökar de starka sociala motsättningarna i stället för att övervinna dem. Dessa modeller kan inte överflyttas på hela befolkningen av ekonomiska och andra skäl. Ett viktigt utvecklingselement saknas. De katolska skolorna må vara än så hängivet drivna och även ta emot fattiga barn: de förstärker den mäktiga överklassen, respektive de ger ett fåtal från de lägsta skikten möjlighet att rädda sig själva över i den lilla moderniserade sektorn av det indiska samhället; de snarare exploaterar majoriteten av befolkningen än främjar utvecklingen. Trots hundratals års substantiellt arbete av kyrkan

inom hälso- och skolväsendet i staten Kerala har de sociala förhållandena där exempelvis knappast förbättrats. Inte mycket annorlunda förhåller det sig med de flesta ekonomiska projekt. Dessa har i kyrkans samlade sociala verksamhet visserligen mindre betydelse än skolan och hälsovården. Inte heller dessa skiljer sig nämnvärt i målsättningar, värderingar och tillämpande metoder från andra institutioners sätt att ta itu med verksamheten. Kyrkan gör t.ex. i många jordbruksprojekt samma fel som ”den gröna revolutionens företrädare”. Individualism och teknisk ekonomisk utveckling överbetonas. Några få medborgare och inte alltid de fattigaste’ får det bättre med kyrkans hjälp. När de kommit upp sig, bekymrar de sig erfarenhetsmässigt föga om majoriteten, som lever kvar som förut. Investeringar av pengar har tillmätts alltför stor betydelse tillika med den ekonomiska produkten. I stället för att erkänna att den medvetna, ansvariga delaktigheten av befolkningens breda lager är vida viktigare än enbart tillväxt, dukar det bättre utbildade och med mer pengar utrustade prästerskapet ideligen under för faran att själv bli ”entreprenörer” för folket och producera raska ”resultat”. Enbart produktionsökning är inte utveckling. Denna kan överlämnas åt den bestående överklassen varvid de fattiga massorna verkligen inte blir hjälpta. Lekmännens deltagande i uppbyggandet av förvaltningen av kyrklig social verksamhet försummas i förskräckande grad. Ofta ställs utvecklingsprojekt i det pastorala arbetets tjänst något som av olika skäl är farligt.

Alternativ

Kritiken bemödar sig också om att vara konstruktiv. Den påvisar hur kyrkan skulle kunna göra det annorlunda. Därvid utgår man från en viss samhällsanalys som erkänner att en av de viktigaste orsakerna till underutvecklingen är den sociala strukturen. I första hand föreslås att kyrkan konsekvent skall ägna sig åt det informella av evangeliets anda burna medvetandegörandet och kaderskolningen bland de breda understa folkskikten. Detta betyder att man överger det klassiska skol-, sjukhus- och projektarbetet. Socioekonomiska projekt är i fortsättningen endast tillåtna om de verkligen koncipieras, utföres och förvaltas mitt bland folket och verkligen kommer de fattigaste till godo. Utan bevis om ett äkta medvetandegörande skall inga projekt mer understödjas.

I praktiken är dessa förutsättningar svåra att uppfylla. Ett viktigt medel i den nya strategin är kyrkans engagemang för social rättfärdighet. Det får inte förekomma att de indiska biskoparna tiger inför grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna och inför den nuvarande regimens förfelade utvecklingspolitik ja, i majoritet t.o.m. välkomnar Indira Gandhis diktatur. Det får inte förekomma att i Bombay, Delhi och andra storstäder otaliga hjälplösa fattiga människor brutalt forslas bort till ytterområdena till förmån för sanering och turism utan att kyrkan protesterar och visar på de verkliga orsakerna till denna åtgärds. En sådan kyrka arbetar föga trovärdigt och inte särskilt effektivt när hon försöker lindra nöden i samma slum med egna ”miniprojekt”. Så länge kyrkan inte sätter in även sina begränsade personella resurser för att skapa ett sådant ”tryck”, som kan leda till en jordreform har mindre jordbruksprojekt på lång sikt föga mening för de verkligt fattiga.

Kritiken uppfordrar kyrkan ideligen att mobilisera de lokala resurserna till utökad finansiering av sina aktiviteter och mindre se sig om efter de lätt erhållna utländska pengarna. Endast när befolkningen måste göra ett verkligt offer och initiativtagarna anstränga sig för att få detta till stånd finns en chans att ett projekt blir anpassat efter lokala behov och effektivt. Men att vända sig till fromma välgörare är bekvämare än att övertyga ifrågavarande befolkningsskikt.

För att kunna framstå som trovärdig och för att den nya strategin skall bli effektiv måste man övervinna de eklatanta inomkyrkliga orättfärdigheterna. Ett bekant exempel, som upprepade gånger anförs, är prästerskapets höga levnadsstandard i förhållande till vanligt folk. Präster och nunnor identifieras, och det med rätta, med den högre medelklassen. I praktiken uppvisar den indiska kyrkan överallt iögonenfallande symboler för rikedom: god och närande mat för dagen, påkostade intill luxuösa prästgårdar, konvent, skolor, förvaltningsbyggnader och utbildningscentra, motorfordon, talrika gårdar med delvis modern jordbruksutrustning o.s.v. Som exempel på inomkyrklig orättfärdighet nämns kastproblemen inom prästerskapet, diktatorisk ledning i många stift, försummelser mot lekmännen och en utbredd diskriminering av ordenssystrar.

Berättigad oro

Jag skulle avslutningsvis vilja ta ställning till hur vi bör uppfatta denna ganska hårda kritik. Om jag får tillåta mig ett utlåtande: vi kan aldrig ta den tillräckligt allvarligt. Helt visst målas det i svartvitt och det finns verkligen tendenser att lättvindigt bortse från de grå tonerna. Inte heller skall kyrkans humanitära verksamhet glömmas bort. Men den markanta förebråelsen för brist på utvecklingsstrategi tycks mig stämma. I vart fall är den framställda kritiken påfallande starkt utbredd bland gamla och unga, präster och lekmän, bland konservativa och progressiva, bland praktiker och teoretiker. Kritikens viktigaste punkt kan även styrkas av vetenskapliga utvärderingar. Även egna iakttagelser och konfrontationer i samband med projektförslag förmår mig att instämma i kritikens grunddrag. Jag välkomnar den kritiska rörelsen och hoppas att den breder ut sig. Den tyder på en växande självständighet i Indiens kyrka, som inte nog kan understödjas. Ty enligt mitt förmenande är den viktigaste orsaken till dagens missförhållande det stora beroendet av västerlandets kyrka. Vi återvänder till början av vår framställning. Kyrkans beroende är av andlig och ekonomisk natur. Dessa båda element är intimt förknippade med varandra. Till exempel har den relativt goda tillgången på utländsk hjälp dispenserat Indiens kyrka från att ”stiga ner till folket”. Detta leder inte endast till en yttre isolering bakom dyrbara murar. En vida värre effekt är den att kyrkan är isolerad från de fattiga massorna. Det som kyrkan har att säga om den sociala situationen blir därför i praktiken föga relevant, och värdet av den pastorala verksamheten förvanskas och åstadkommer att västliga föreställningar, värden och livsmönster fyller tomrummet och vinner ingång i pastoral och socialarbetet ja, i prästerskapets livsstil. Det är oväsentligt om dessa föreställningar är bra eller dåliga. Väsentligt är den mycket begränsade användbarheten i indiska sammanhang. Jag tänker på förhärligandet av individualismen, den nästan blinda tron på de dugligas uppsving, den ofta rent naiva tilltron till ekonomiska investeringar, till det privata ägandet och beundran för modern teknologi. Den indiska kyrkan tycks inte vilja inse sina möjligheter att skapa en egen modell med egna värderingar.

Som redan antytts ställs idag obehagliga frågor om vårt eget medansvar. Överförs inte våra egna värderingar, förhållningssätt och attityder också på det kyrkliga arbetet i tredje världen då de intellektuella religiösa och ekonomiska ”inputs” fortfarande i hög grad bestäms hos oss i väst. Måste lagen om att den som betalar bestämmer också gälla för kyrkan? Vem finansierar då den omåttligt dyra kyrkliga infrastrukturen i Indien?

Jag tror fortfarande på missions- och utvecklingshjälp. Men den måste vara vida mer subsidiär och modifierad, mer försiktig och professionell. Den får inte bespara mottagaren (oftast den kyrkliga) mödan att uppsöka det egna folket. Den hos oss så vitt utbredda åsikten som en välmenande propaganda underblåser: då så mycket nöd existerar kan inte nog pengar sändas till den tredje världen, den åsikten är falsk. Storleken på vår hjälp måste rätta sig efter den begränsade mänskliga kapacitet, som kan använda hjälpen meningsfullt. Annars korrumperar vi det kostbaraste som utvecklingsländerna äger, nämligen människor besjälade av en vision och med obruten energi som kämpar i spetsen för sina folk för ett rättfärdigt samhälle.

Noter

1.Uppgifterna är hämtade från ”India’s Search for Development and Social Justice”, Part II, av Fr. O. Barreto, som stöder sig på regeringsstatistik och monografier (Indian Social Institute, Bangalore, 1976).

2.Indien har sedan länge en rätt progressiv lagstiftning, betr. jordreformen, vars genomförande saboteras av verkställarna som är just jordägare själva, vilka även kontrollerar förvaltningen och delstaternas parlament.

3.En mer irrationell än rationell fascination, som bland Asiens intellektuella utgår från amerikanernas nederlag i Vietnam och från den ”kinesiska modellen” är historiskt kanske av vida större betydelse än alla rationella planer.

4.Houtart och hans medförf. har i fallet Kerala utomordentligt negativa resultat.

5.Den indiska regeringen har nyligen tvångsmässigt evakuerat 70 000 människor från den ”etablerade” Chandaraslummen i Bombay och bokstavligen kastat ut dem på bara marken i förstadsområdet Janatak för att göra plats för bostäder åt de anställda i atomforskningsverket. En enda präst i stiftet försvarade de fullständigt maktlösa människorna. Han fick inget stöd av sina överordnade. Sådana ”saneringar” av innerstäder hör idag till ordningen i Asien.

Perspektiv på världen