Kyrkan, familjen och de ensamstående

Under de senaste åren har det skrivits åtskilligt om den synodala process om äktenskapet och familjen som inleddes 2014 och som i fjol resulterade i skrivelsen Amoris laetitia. Detta är endast toppen på ett isberg. Kyrkliga uttalanden om äktenskapet och familjen tilldrar sig uppmärksamhet, alltid – och inte minst – bland dem som annars är föga intresserade av kyrkans lära och verksamhet.

När läroämbetet uttalar sig om dem som inte lever i äktenskap brukar adressaten i regel vara antingen ämbetsbärare eller de som inträtt i det gudsvigda livet. Endast sällan uppmärksammas den stora grupp av vuxna människor som lever ett ensamstående liv, antingen frivilligt eller ofrivilligt. Med tanke på det stora och ökande antalet ensamhushåll, inte minst i västvärlden, kunde kyrkan kanske ha något att säga till dem också. Det är även tänkvärt, att dessa människor ofta utgör en stor del av dem som bär upp arbetet i våra församlingar. Inte alltid får de någon erkänsla för detta.

Den som lever i en universitetsstad påminns ständigt om mängden av ensamhushåll. Låt vara att singeltillvaron för de flesta av dessa är en övergående fas, så är det likväl under en period i livet som i hög grad är formativ. Det är att begära mycket av kyrkan att den alltid skall ha något att säga till alla grupper av människor, men kanske det kan ske någon gång.

Med tanke på vad som möjligen kunde kallas kyrkans ”familjefixering” kan det vara värt att erinra sig, att svenskan faktiskt inte har ett inhemskt ord för ”familj” utan har fått låna in det från latinet. Där betyder det ursprungligen inte heller familj i betydelsen av kärnfamilj utan ”hushåll” med särskilt avseende på tjänarna (famuli). I det äldsta belägget för ”familj” i nysvenskan används ordet om kung Sigismunds hovstat.

Nu är kärnfamiljen viktig vare sig ordet för den har lånats in eller inte, men det tyder ändå på att den inte alltid har varit en så grundläggande samlevnadsform. Inte heller bibelhebreiskan har för övrigt något ord för ”familj”. Det särskilt i patriarktexterna vanliga uttrycket bet ab ”fadershuset” avser närmast en extended family med kanske fem sammanboende generationer inklusive tjänare.

För de flesta framstår väl den katolska kyrkan som en hängiven försvarare av den traditionella kärnfamiljen med allt vad det innebär: ett oupplösligt och monogamt äktenskap och en sammanhållen familj. Kyrkans lära på denna punkt anses vara utpräglat konservativ, den slår vakt om det bestående. Åtminstone uppfattas det så. Men så har det inte alltid varit. I denna artikel skall belysas en sida av kyrkohistorien som lätt glöms bort och en tid då kyrkan anklagades för att vilja upplösa familjen och dess värden, kort sagt: att revolutionera familjen som institution.

Från en synpunkt sett ligger början till detta redan i Nya testamentet. ”Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge” (Luk 9:26), ”Följ mig och låt de döda begrava sina döda” (Matt 8:2 – Jesu ord till den som först ville begrava sin far). Men det skall erkännas att ord som dessa balanseras av andra som har starka uttryck för äktenskapets höga värde. Poängen tycks snarast vara att äktenskapet relativiseras gentemot insikten om att det finns högre värden.

I den efterapostoliska tiden och i fornkyrkan förstärks denna bild. Här är det av vikt att erinra sig den sociala ramen för kyrkans verksamhet. Om vi koncentrerar oss på senantiken, som var den tid då kristendomen först framträdde i full synlighet, så var det – för att låna en expressiv bild från en kyrkofader – ”ett släkte som betats tunt av döden”. Krig och farsoter tog ut en tung tribut av människorna. Det har beräknats att varje kvinna i det romerska imperiet måste föda minst fem barn endast för att befolkningen skulle kunna hållas på en någorlunda konstant nivå.

Under sådana förhållanden är det förståeligt att myndigheterna gjorde allt för att slå vakt om äktenskapet. Det var kanske inte främst av religiösa skäl, utan det var reproduktionen som måste säkras. Familjen slog man vakt om kanske inte främst utifrån etiska principer, utan därför att det var den miljö där nya släkten kunde fostras. Imperiet behövde soldater, och det behövde människor som kunde ordna försörjningen för de andra.

Det är mot detta samhälleliga krav som flera av kyrkofäderna vände sig. Särskilt under den tid då den monastiska rörelsen växte fram blev detta uppenbart. Om unga män och kvinnor till följd av sin kristna tro drog sig undan familjebildningen och övriga sociala förpliktelser, då hade staten svårt att uppfylla sina förpliktelser. Trots det upphörde inte Johannes Chrysostomos att i sina predikningar inskärpa för sina åhörare, att deras kroppar tillhörde dem själva och ingen annan, inte heller staten. Ville de gifta sig, skulle de göra det, men om de avstod från det, så var det i sin fulla ordning och kunde vara i lydnad för Guds kallelse. Man måste lyda Gud mera än människor.

Det är lätt insett, att en sådan förkunnelse inte föll i god jord hos myndigheterna. Imperiet måste mobilisera alla sina resurser, inte låta unga människor ägna sig åt bön och meditation – i varje fall inte många och inte alltför mycket. Den monastiska rörelsen var en stor rörelse, särskilt i den östra delen av riket. Och även om nog inte alla kyrkoledare med glädje såg detta, så kunde det inte hejdas.

Statens bemödanden på denna punkt gick långt tillbaka i tiden. Redan Augustus hade infört en straffskatt på romare som inte gifte sig, och att avskaffa denna skatt var en av de första åtgärder som Konstantin vidtog efter det att han blivit ensam härskare. Att det låg kyrkliga påtryckningar bakom, är ingen ogrundad förmodan. Det är dock omdiskuterat i vad mån detta Augustus påbud hade efterlevts.

Men trots allt blev inte de flesta kristna munkar eller nunnor. Kyrkan kunde i sin förkunnelse och teologi fortsätta att slå vakt om äktenskapet och att förklara det som den normala livsformen. Den kristna synen på äktenskapets oupplöslighet och en strikt sexualetik är också tydlig. Det är likväl påfallande, att det inte sägs mycket om detta i de bevarade skrifterna. Där är det kontroversiella frågor inom teologin, främst treenighetsläran och kristologin, som står i centrum. Om man som Irenaeus såg gnostikerna som huvudfienden eller som de kappadokiska kyrkofäderna vände sig mot arianerna, då fanns det ingen större anledning att skriva utförligt om familj och äktenskap.

Även när de någon gång kommer in på detta, blir resultatet ganska magert. Tertullianus skrift Ad uxorem (Till min hustru) kunde förväntas handla om just detta, men vad författaren där inskärper för sin hustru är, att hon inte skall gifta om sig i det fall hon blir änka. Det var inte äktenskapsskillnad och de omgiftas rätt att ta emot kommunionen som frågan gällde, utan om ett nytt äktenskap fick ingås av den som förlorat sin make eller maka. Där intog Tertullianus en strikt ståndpunkt, som inte delades av alla.

I allmänhet är det en individualetik som möter i de fornkyrkliga texterna. Att påverka staten och dess lagar hade de kristna ingen möjlighet till, men det lilla samhället eller familjen kunde man påverka. Inte heller där verkar man ha haft några större ambitioner. Johannes Chrysostomos väldiga författarskap är ett av de största under hela denna tid, men allt han har att säga om äktenskapet och familjen har kunnat samlas ihop på några sidor.

Detta återspeglar sannolikt förhållandena i en vanlig församling under fornkyrklig tid. Majoriteten och i varje fall de mest engagerade bestod av ensamstående. Detta kan säkert också ha att göra med risken för förföljelser, då en familj var mera utsatt än vad en ensamstående person var.

Vänder vi blickarna öster om Antiokia, är bilden oförändrad. I den syrisktalande kyrkan tycks församlingskärnan långt fram i tiden ha bestått av celibatära män och kvinnor, ”förbundets söner och döttrar”. De levde inte ett gudsvigt liv i den moderna betydelsen av ordet – möjligen kan man med Sebastian Brock beskriva dem som tillhörande en protomonastisk rörelse. De levde inte heller ett gemensamt liv, men ett frivilligt celibat förenade dem. Många av de etiska förmaningarna hos Efraim Syriern tycks vara riktade till denna grupp av kristna. De skulle knappast ha upplevt sig som adressater för Amoris laetitia.

Men inte heller efter Konstantins seger och när kristendomen blivit en gynnad religion gjorde man från kyrkligt håll några större försök att påverka lagstiftningen kring äktenskapet. Den liberala romerska inställningen till att upplösa äktenskap fortsatte att tillämpas, även om man inom kyrkan hade en helt annan inställning. Att upplösa äktenskap utifrån parternas samtycke eller ex mutuo consensu förblev tillåtet fram till 542, då Justinianus upphävde den möjligheten. Hans efterträdare som kejsare, Justinus, gjorde det åter tillåtet 566. Införandet av en sådan skilsmässoanledning i Sverige i början av 1900-talet ansåg svenske biskopen John Personne vara skäl nog för att införa obligatoriskt civiläktenskap! (Se Signum nr 1/2016 s. 14).

Att kyrkan numera uttalar sig mycket mera om äktenskapet och familjen beror till en del på att dessa nu upplevs som hotade institutioner. Man vill slå vakt om det som kyrkan anser vara ett sakrament, vilket är fullt naturligt och helt rätt. Äktenskapet och familjen var inte på samma sätt ifrågasatt i äldre tider, och det är delvis förklaringen till att det inte talades så mycket om det. Men det hindrar inte att det kan finnas anledning att någon gång erinra sig att det har funnits en tid, då kyrkan anklagades av staten för att äventyra familjens existens till förmån för de ensamstående.

Litteratur

Brock, Sebastian: Det upplysta ögat. Världen sedd genom den helige Efraim Syriern. Översättning från engelskan av Daniel Braw, från syriskan av Sten Hidal, Stockholm 2007.

Brown, Peter: The Body and Society. Men, Women and Sexual Renunciation in Early Christianity, London 1989.

Evans Grubbs, Judith: Law and Family in Late Antiquity. The Emperor Constantine’s Marriage Legislation, Oxford 1995.

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.