Kyrkan i USA under det nya pontifikatet

Richard Marrano är prästkandidat i New York-seminariet St. Joseph. Han föddes i Argentina, och när han förra året besökte sin familj i Buenos Aires lärde han känna det stora anseende som ärkebiskopen där hade framför allt bland enkla och fattiga människor. När Marrone den 13 mars hörde att ärkebiskop Jorge Mario Bergoglio valts till påve sammanfattade han sina tankar med orden: ”Detta innebär en positionsförskjutning för den katolska kyrkan.”

I en intervju för Catholic New Yorker sade han att det hittills varit européerna som tagit evangeliet till andra delar av världen. Nu är det omvänt: En man från det månghundraåriga missionsområdet Sydamerika förkunnar nu evangeliet från Europa för världen. Och på titelsidan av en 20-sidig bilaga till stiftsbladet i ett av USA:s största stift står det: ”Omgiven av S:t Petersplatsens glans installeras den första påven från den amerikanska kontinenten för att leda den universella kyrkan.”

Till skillnad från i Europa, där tillkännagivandet från S:t Peterskyrkans balkong att kardinal Bergoglio blivit påve, endast utlöste förhållandevis svagt jubel därför att han inte fanns med på någon lista med väntade påvekandidater och knappt någon visste vem den argentinske kardinalen egentligen var, togs valet emot med stor entusiasm i både Syd- och Nordamerika. Omedelbart efter valet var titeln i den vänsterliberala tidningen New York Times: ”Ny påve förflyttar kyrkans centrum från Europa.” I inledningen till en längre artikel betecknas valet av den argentinske kardinalen som ”ett uttryckligt erkännande av latinamerikanernas tilltagande kraft i både Nord- och Sydamerika”. Valets betydelse bekräftas av att en fjärdedel av USA:s befolkning är katoliker, varav en tredjedel är av latinamerikansk härkomst.

Den katolska pressen i USA firade valet av ”den förste icke-europén” på Petri stol på 1 000 år. I stora extrabilagor berättade biskopar, präster och lekmän om intryck från personliga möten med Bergoglio i Rom eller på resor i Sydamerika. Kardinal Timoty M. Dolan, som är känd som karismatisk ärkebiskop i New York och som stod med på listan över tippade påvekandidater, sade när han återvänt till USA att den nye påven omedelbart hade berört kardinalernas hjärtan: ”Han är den rätte!”

Thomas P. Devery, personalansvarig för prästerna i New York, berättar från Rom att hans franciskanska vänner jublade av glädje över att den nye påven valde namnet Franciskus. Det är det perfekta namnet för vår tid som är så försjunken i sekularism, skandaler och finansproblem. Också han antyder vilken positionsförskjutning detta kan leda till i kyrkan: Denne påve kommer genom sitt goda föredöme, sin osjälviska ödmjukhet och sin kristna auktoritet att göra mycket för att stärka engagemanget för de fattiga och låta skandalerna i kyrkan falla i glömska.

Från stil- till kärnfrågor

En månad efter valet varnade den tidigare chefredaktören för Seattles stiftstidning för att många förväntningar inte kommer att uppfyllas när ”mediernas smekmånad med påven Franciskus” är slut. Han syftade inte bara på sekulära medier utan också på progressiva grupper inom kyrkan som förgäves hoppas på ändringar i kyrkans inställning till celibat, kvinnliga präster och samkönade äktenskap. Hur kontroversiella förväntningarna på den nye påven var i USA kan man se på de kommentarer som två katolska skribenter gav.

Enligt författaren och kolumnisten George Weigel från The Institute for Religion and Public Life, en konservativ tankesmedja i Washington, fullföljer valet av Bergoglio ”kyrkans vändning från en Europacentrerad katolicism i motreformationens anda till en evangelisk katolicism”. Weigel ser här teserna i sin kort dessförinnan utgivna bok Evangelical Catholicism: Deep Reform in the 21st-Century Church bekräftas. Enligt honom måste det ske en reform som återför Bibeln till ”de delar av världen som är andligt uttråkade och som skapar nya missionsfält runtom i världen”. Författaren, som ett år tidigare intervjuade Bergoglio i Buenos Aires, ser i honom en ”genuin gudsman”. Han tror att Bergoglio kommer att leda kyrkan med dess komplexa organisationsstruktur ur ett bibelcentrerat perspektiv. Han kommer att göra det genom rikedomen i sin personliga tro och med ansvarsmedvetenheten hos en ledande kyrklig företrädare. Weigels anmärkning till påvens jesuitiska rötter är talande: Han kommer från den klassiska, ignatianska spiritualiteten som har underordnat sig ”den katolska sanningens fullständiga symfoni”. För att förtydliga vad detta är riktat mot säger han omedelbart att dessa kvaliteter inte är så vanligt förekommande bland dagens jesuiter. Han tillfogar också polemiskt att det förmodligen inte var så många jesuiter som öppnade en champagneflaska efter valet av Bergoglio därför att de befarade att han skulle fullfölja den reform av orden som Johannes Paulus II inledde.

Den ledande Vatikanexperten John F. Allen Jr. från den liberala National Catholic Reporter uttrycker sig något annorlunda. När han två veckor efter påvevalet vid en lunch på en restaurang i Trastevere, som är omtyckt av kyrkliga dignitärer, träffade en amerikansk kardinal hade denne inte på sig den vanliga kardinalsdräkten utan kom klädd i vanlig prästklädsel. Han sade ironiskt att han numer får ”klädråd från den nye chefen”. Allen kommenterar detta med att man under det liturgiska firandet under Stilla veckan kommer att återgå från sådana stilfrågor till trons kärna. Han radar upp fem frågor som han betecknar som ett lackmustest för Franciskus pontifikat: Vem han utnämner till statssekreterare, hur han kommer att lösa problemet med Vatikanbanken, hur han kommer att avsluta Vatileaksaffären, hur han går vidare med pedofilskandalerna och hur han ställer sig till kyrkans transparens.

Kapucinkardinal i stället för konferensordförande

Av de åtgärder som Franciskus utförde mellan påsk och pingst blev några särskilt uppmärksammade i USA. Att han lät ledarna för de vatikanska kongregationerna, för de påvliga råden, kommissionerna och kommittéerna liksom för domstolen, statssekretariatet och Vatikanbanken sitta kvar på sina poster var väntat. Däremot fick utnämningen av medlemmarna i den internationella kardinalskommissionen för rådgivning i regeringsfrågor rörande den universella kyrkan samt revisionen av den romerska kurian en del uppmärksamhet. Det förvånade att Franciskus utnämnde en gammal bekant från Mellanamerika, Oscar Rodriguez Maradiaga, till ordförande och att han inte valde någon kongregationsprefekt från Vatikanen utan i stället gav posten som sekreterare till ordföranden för Vatikanstatens förvaltningskommission, kardinal Giuseppe Bertello, en förvaltningsman.

Den amerikanska katolska nyhetsbyrån Catholic News Service (CNS) kom i sin analys av kommissionen fram till att bara en av de åtta medlemmarna kommer från Italien. Visserligen finns samtliga kontinenter företrädda, men med en tydlig betoning: tre från Nord- och Sydamerika, bara två från Europa och en vardera från Afrika, Asien och Australien. Anmärkningsvärt är också att inte påvekandidaten kardinal Dolan, ärkebiskop i New York, kallades till Rom. Han är känd som ”den katolska kyrkans ansikte i USA”. I stället blev det ärkebiskopen i Boston, kardinal Sean P. O. Malley, en kapucin. Slutligen anmärkte också CNS något nedtonat att även Johannes Paulus II och Benedictus XVI hade tillkallat en internationell kardinalskommission för att rådgöra om en kuriereform men att nystruktureringen inte kom till stånd.

Påvens bestämda inställning till problemet med prästers övergrepp mot minderåriga som meddelades i Rom av prefekten för Troskongregationen, ärkebiskop Gerhard Ludwig Müller, mottogs positivt som en uppbackning av de amerikanska biskoparna. I ett eget pressmeddelande hänvisar de uttryckligen till att Franciskus gett prefekterna i uppdrag att behandla alla fall av övergrepp ”med bestämdhet” och lägga stor vikt vid att förstärka åtgärder som syftar till att skydda minderåriga och att stödja offren.

De amerikanska biskoparna hänvisade utförligt till tidigare uttalanden av Bergoglio då han fortfarande var ärkebiskop i Buenos Aires. Då hade han fäst stor vikt vid ett målmedvetet urval av prästkandidater. Han lär ha varit så sträng att bara 40 procent av kandidaterna slutligen fick tillåtelse att vigas. När pedofilskandalerna uppdagades i USA blev det uppenbart att antagningen av prästkandidater där hade haft stora brister.

Biskoparna tog därför i slutet av maj i en anda av botgöring emot den årliga rapporten för 2012 från den av dem grundade nationella tillsynsmyndigheten. Enligt rapporten sjönk förra året antalet anmälda övergrepp i USA till den lägsta nivån sedan början av de offentliga avslöjandena 2004. Av 34 fall var det bara sex som bedömdes vara trovärdiga, 15 fall utreds fortfarande och resten visade sig vara ogrundade eller obevisade. I ett brev till kardinal Dolan betecknade ordföranden i tillsynsmyndigheten det som otillfredsställande att de oberoende sekulära myndigheterna i nästan alla stift måste vända sig till den kyrkliga myndigheten för att få information om vilka åtgärder som vidtagits för att förhindra framtida övergrepp. De kan inte kontrollera åtgärderna i de lokala församlingarna själva. Orsak till detta ska vara att de ansvariga i församlingarna ofta byts ut och att de har bristfällig utbildning.

Helt oväntat dök ett omstritt inomkyrkligt problem upp på grund av ett uttalande från Troskongregationen, vilket ledde till spänningar mellan kyrkan i USA och Vatikanen. Det handlade om de av Rom utfärdade reformerna av Leadership Conference of Women Religious (LCWR) som omfattar 80 procent av USA:s ordenssystrar. Reformen föreskrevs 2012 efter en vatikansk visitation som konstaterade att det i många kvinnliga kongregationer fanns ”allvarliga teologiska brister” i gestaltningen av ordenslivet. Deras arbete utgick inte längre från kyrkans lära utan i många verksamheter hade man överskridit gränser. På amerikanska hemsidor och i andra medier nämndes bland annat avvikelser från läran när det gäller kvinnliga präster, samkönade äktenskap, abort och dödshjälp, liksom att man hade närmat sig New Age och esoteriska rörelser. För att övervaka reformerna tillsatte Rom en kyrklig tillsynsmyndighet som bestod av amerikanska biskopar.

Förnyad dialog på alla plan

Efter påvevalet ägde i mitten av april ett första samtal rum mellan prefekten för Troskongregationen och LCWR:s ledning. Här deltog inte bara LCWR:s nya ordförande, Florence Deacon, och styrelsemedlemmarna Caroll Zinn och Janet Moch, utan också ledaren för tillsynsmyndigheten, ärkebiskop J. Peter Sartain från Seattle. Efter några korta kungörelser från Vatikanen och från LCWR:s president Deacon uttryckte ärkebiskop Müller stor respekt och tacksamhet för de amerikanska kvinnliga ordnarna, framför allt för deras bidrag till kyrkans utveckling när det gäller skola och sjukvård, liksom i arbetet med de fattiga. Samtidigt meddelade han också att påven Franciskus bekräftade de reformer som hans företrädare Benedictus XVI och Müllers företrädare, den amerikanska kardinalen William J. Levada, föreskrivit. Han hänvisade till både konciliedokument om ordnarnas uppdrag och till att ordnarna rättsligt lyder under Vatikanen.

Syster Deacon tillfogade i LCWR:s pressmeddelande endast att samtalet med Vatikanen hade förts på ett öppet och fritt sätt och att de amerikanska ordenssystrarna ber för att det ska bära frukt för kyrkans väl. Nyheten om att påven Franciskus bekräftade reformerna förvånade inte bara LCWR-nunnorna utan också andra i USA. Anledningen var att man å ena sidan vid interna förhandlingar förra året enats om en nyorientering av LCWR med betoning på spiritualitet och trosfördjupning. Å andra sidan hade ett beslut fattats och offentliggjorts i Rom utan föregående samtal med de ansvariga.

Två veckor senare hade den beslutande församlingen för den internationella unionen av kvinnliga generalföreståndare sitt årliga möte i Rom. Här blev händelserna kring det amerikanska LCWR ett prioriterat samtalstema. Man beklagade den bristande kommunikationen inom Vatikanen och mellan Vatikanen och den lokala kyrkan. LCWR:s ordförande Deacon avslöjade i en senare redogörelse inga fler detaljer om mötet med ärkebiskop Müller men talade om missförstånd i Vatikanen och om att flera samtal skulle bli nödvändiga. Sedan inträffade någonting nytt bakom Vatikanens murar – kardinaler motsade varandra.

Prefekten för kongregationen för det vigda livet, det vill säga också för de kvinnliga ordnarna, påstod att reformen 2012 tillkännagavs utan hans kongregations vetskap. Om det är en tillfällighet att prefekten för kongregationen, kardinal João Braz de Aviz, som brasilianare också kommer från Sydamerika som Franciskus kan man spekulera i. I ett videomeddelande till de församlade ordensföreståndarna beklagade Aviz den bristande kommunikationen och menade att dialogen mellan de ansvariga i Vatikanen och alla inblandade i framtiden måste förbättras. I ledningsfrågor handlar det i kyrkan inte om befattningshavares makt utan om att handla i samklang med Herrens budskap.

I anslutning till detta dementerade Vatikanen officiellt att det skulle finnas meningsskiljaktigheter mellan kongregationerna – prefekterna för Tros- och ordenskongregationen hade bekräftat sin gemensamma linje gentemot LCWR dagen efter mötet mellan ordensföreståndarna. I slutet av den beslutsfattande församlingens möte talade påven Franciskus till ordenskvinnorna och berömde deras verksamhet och uppmuntrade dem att fortsätta arbeta i Herrens anda framför allt för de fattiga och nödlidande. LCWR vill fortsätta dialogen med Rom ”lugnt och uthålligt”, men syster Deacon menade efter mötet, när hon i München ställde in ett samtal med pressen, att det är bäst att denna dialog ”inte förs i medierna”.

Flexibel i Ignatius anda

Talande för kyrkans situation i USA är hur jesuiterna reagerade på den förste påven ur Jesuitorden och vilken roll de spelar i den amerikanska kyrkans utveckling. George Weigel kanske hade rätt i att jesuiterna inte direkt smällde av några champagnekorkar efter valet, men hans uppfattning att amerikanska jesuiter inte längre håller sig till kyrkans officiella kurs är knappast riktig.

Redan tidigt under de europeiska bosättarnas invandring till Amerika hade jesuiter från Frankrike, Italien och Tyskland lämnat vidare de första spåren av tron efter sig. Under den andra hälften av 1700-talet minskade deras inflytande på grund av jesuitförbudet men två år efter 1787, då de nya förenta staternas författning garanterade fri religionsutövning, kunde den förste katolske biskopen utnämnas. Det blev den från Irland invandrade tidgare jesuiten John Carroll. Under 1800-talet bidrog jesuiterna framför allt genom utbildning till att stärka kyrkans liv. Ännu i dag räknas deras universitet Georgetown i Washington, Marquette i Milwaukee, Fordham i New York och universitetet i St. Louis till elituniversiteten i USA.

Det var ändå många ordensmedlemmar som blev överraskade när kardinal Jorge M. Bergoglio valdes till påve. Generalsekreteraren för den amerikanska jesuitkonferensen, Gerard Stockhausen, sade till CNS, visserligen halvt ironiskt men inte utan grund, att jesuiter medvetet inte strävar efter några ledningsposter, och även de som blir kardinaler ”tenderar att inte röra sig i kardinalskretsar […] Detta är inte vår värld”. Hur jesuiternas värld ser ut kan man få en bild av genom att läsa deras tidskrift America, flaggskeppet bland katolska tidskrifter i USA.

Under rubriken ”Hans tillvägagångssätt” frågar James Martin hur jesuiternas spiritualitet präglat den nye påven och vad den betyder för hans pontifikat. Enligt Igantius av Loyolas Andliga övningar måste varje ordensmedlem frigöra sig från allt och samtidigt vara ”öppen” och ”disponibel” för det som Gud ger honom som uppdrag. Som centrala element i spiritualiteten nämner han: att finna Gud i alla ting, vilket innebär att Gud inte är inspärrad inom kyrkans murar; att vara kontemplativ när man är aktiv, det vill säga att möta vardagens hektiska tempo med ett lyssnande hjärta; att sträva efter fattigdom både i det egna livet och genom relationen till fattiga; och slutligen att vara flexibel, någonting som ofta missförstås men som egentligen inte innebär någonting annat än att möta den konkreta situationen med kreativitet.

Jesuiten och chefredaktören Matt Malone tillämpar konsekvenserna av denna spiritualitet på kyrkans situation i USA. Under rubriken ”Att söka sanningen med kärlek” citerar han ur historien om hur tidskriften grundades att ”’America’ kommer från ’Guds stad’ till ’människornas stad’ för att tydliggöra meningen med kristendomen för människans historia.” I USA är förhållandet mellan kyrka och stat uppklarat sedan lång tid tillbaka, men den senaste tiden har det utvecklats en dogmatisk och moralistisk sekularism inom det ledande politiska skiktet. Samtidigt har kyrkan genom övergreppsskandalerna och den bristande offentliga hanteringen av dessa förlorat i trovärdighet. Därför måste förhållandet mellan kyrka och politik nu återigen klargöras. En antingen-eller-diskurs leder ingenstans i politiken, och i kyrkan kan den till och med vara livshotande. Det som chefredaktören alltså ser som en central uppgift för sin egen tidskrift och andra katolska medier är lika mycket riktat till kyrkan som till biskoparna. Varje kristen verksamhet måste i Kristi efterföljelse gå ”i försoningens tecken”. Det spända förhållandet mellan kyrka och politik kan bara övervinnas genom att bygga broar mellan generationer, ideologier och ”mellan Bibeln och självvalda världsåskådningar”. Katoliker är stolta amerikaner men deras hem är ”Guds stad”. Och som ett tecken på denna ”utveckling” formulerar Malone tre överraskande följder för jesuittidskriften America: För att övervinna de inomkyrkliga spänningarna kommer man i kyrkliga sammanhang inte att använda begreppen liberal, konservativ eller moderat; för den offentliga diskursen ska man utveckla en modell som är ”intelligent och storsint”; en särskild redaktör kommer, med dessa principer som grund, att ansvara för ett forum i vilket alla katolska röster får komma till tals.

En jesuit som trosväktare

Journalister frågade sig om den jesuitiska spiritualitet som på detta sätt ska införas i de katolska medierna också kan flytta in i biskopskonferensen som i början av juni överraskande utnämnde den ledande jesuiten och teologiprofessorn Peter French Ryan till ledare för sin Troskommission. Han har bland annat studerat vid Gregoriana i Rom, varit verksam som moralteolog vid flera prästseminarier och kollegier och specialiserat sig framför allt på bioetiska frågor. Som ledare för kommissionen för trosfrågor och kanonisk rätt har han också kommittén för sjukvårdsfrågor under sig. Vid utnämningen betonade biskopskonferensens generalsekreterare, Ronny Jenkins, att Ryan har stora kunskaper och mycket erfarenhet när det gäller sådana moraliska frågor som för tillfället diskuteras i det offentliga i samband med sjukvårdsreformen, bioetiska problem och kontroversen kring miljöskydd. Om vi här kommer att få se en förskjutning av biskoparnas inställning till medicinsk-etiska frågor och religionsfrihet återstår att se.

I fråga om sjukvårdsreformen har motsättningarna mellan biskoparna och den amerikanska regeringen drivits till sin spets. Regeringen vill ålägga arbetsgivare att finansiera preventivmedel till sina anställda, ett beslut som trädde i kraft i början av augusti, men sjukvårdsmyndigheten har ännu inte utvidgat undantagsregleringen som krävts av samtliga kristna samfund, och Obamas regering har inte fattat något beslut om den samvetsklausul som tidigare utlovats av presidenten. De flesta klagomål mot bestämmelsen har avvisats eller skjutits upp eftersom de kan bedömas först efter det att lagen trätt i kraft.

Biskopskonferensen genomförde därför för andra gången kampanjveckan Fortnight for Freedom i alla stift från den 21 juni till den 4 juli, minnesdagen av den amerikanska självständighetsdeklarationen. Vid sidan av gudstjänsterna stod seminarier om hotet mot religionsfriheten i centrum. Enligt ärkebiskop William E. Lori (Baltimore), ordförande för kommittén för religionsfrihet, därför att man menade att många troende känner sig tvungna att gå emot sina ”djupaste trosövertygelser”, inte bara på grund av beslutet rörande preventivmedel utan också genom likställandet av samkönade äktenskap med traditionella äktenskap och andra liberala förordningar.

Bland kyrkfolket rådde det emellertid redan förra året delade meningar om de moraliska fördömandena och om biskoparnas invändningar mot de statliga abortlagarna, beslutet om preventivmedel och erkännandet av samkönade äktenskap med adoptionsrätt. Biskoparnas uttalanden ansågs vara för enkla och onyanserade, och hotet mot religionsfriheten verkade överdrivet. Jesuittidskriften America gav plats åt dessa åsikter och betecknade biskoparnas ”obalanserade” inställning som en bidragande orsak till kyrkans dåliga anseende i offentligheten.

PR-arbetet ska förstärkas

Redan vid biskopskonferensens beslutande församling i november efter presidentvalet beklagade biskoparna själva att deras ofta splittrade samhällspolitiska insatser liksom kampen för religionsfrihet inte hade fått någon större resonans bland majoriteten av katoliker. Därför beslutade de att förstärka sin kommunikationsstrategi och sitt PR-arbete. Uttalandet från kardinal Dolan, biskopskonferensens ordförande, att biskoparna borde presentera sitt budskap genom en ”attraktiv, intelligent kvinna” skapade stora rubriker i tidningarna. Det som många trodde var ett skämt blev verklighet i maj. Biskopskonferensen utnämnde den 45-åriga advokaten och sexbarnsmamman Kim Daniels till pressansvarig. Nyheten ledde på många sätt till spekulationer om biskopskonferensens kommunikationsstrategi.

Syster Mary Ann Walsh förblir officiellt chef för biskopskonferensens PR-arbete. Kim Daniels, som hittills har varit verksam i Pro Life-sekretariatet och tidigare arbetat som talesperson för den republikanska guvernören Sarah Palin, är underordnad konferensens generalsekreterare. På biskopskonferensens sammanträde i mitten av juni var mediekommunikationen inte utan orsak säkerligen en av punkterna på dagordningen. Om Franciskus blir en förebild för den nya strategin att i framtiden förkunna evangeliet på grundval av Kristi oreducerade lära, och om man lyckas göra detta på ett flexibelt sätt som kan anknyta till den realitet som dagens människor lever i kommer att visa sig i framtiden.

Översättning: Mikael Schink

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 7/2013.

Ferdinand Oertel är dr.phil., journalist, Leverkusen, Tyskland. Efter studier i St. Louis har han vistats mycket i USA.