Human, humaniora, humanism – att utbildas till människa

Nio dagar före sin död fick Immanuel Kant besök av sin läkare. Gammal, sjuk och nästan blind reste sig professor Kant ur stolen och stod där, darrande av matthet, mumlande obegripliga ord. Man förstod så småningom att han inte tänkte sätta sig igen innan besökaren hade tagit plats. När så äntligen hade skett, tillät sig Kant att ta plats. När han hämtat sig någorlunda, rapporteras han ha sagt: ”Känslan för humanitet har ännu inte övergivit mig.” Vid dessa ord brast de båda i gråt.

En av mina bekanta är bosatt på landet. När den lokale bonden börjar vårbruket brukar hon gå ut till traktorn med en kaffekorg. Till min kommentar att detta ”var ju ett humant beteende”, svarar hon: ”Inte alls, jag njuter av det.”

I ett radioprogram om svinslakt meddelades att man hoppas kunna ”övergå till en humanare form av grisslakt, utan att kastrera smågrisar”.

Om en ordboksredaktör på ett fjärran solsystem skulle skriva artikeln ”Human, humanitet” och bara hade tillgång till dessa belägg, hur skulle hon förklara betydelsen? Det som är humant, är det något plågsamt eller något smärtfritt?

Exemplen är prov på ordens underbara öden: språket som bro och barriär. Adjektivet human betydde från början mänsklig. På vilket sätt blir grisslakten mänskligare utan kastrering? Genom att skona slaktarens känslor? Genom att få grisen att känna sig som människa?

Ett ord pekar långt utöver sin etymologiska betydelse. Det ingår i ett motsatsspel. Varje ord vi använder uppkommer sedan någon identifierat en motsats. Det levande språket är ett spel av skillnader, av motstående poler. Språket är ett protokoll över nyupptäckta motsatser. Skapelseprocessen började ju med en distinktion, när ljuset skildes från mörkret. Den första stora upptäckten en liten människa gör är skillnaden mellan den egna kroppen och moderns. Språklig utveckling är erövring av alltfler motsatser, som upptäcks eller skapas och kartläggs och åsätts nya beteckningar, bildar nyord som står i öppen eller outtalad kontrast till något (eller allt) annat.

Orden skapas oftast genom analogi. När ordet värsting dök upp betingades det av en social situation. Socialmyndigheterna hade att göra med en grupp ungdomsbrottslingar som krävde extra personella och ekonomiska resurser. De bildade gruppen ’de värsta’ och avtecknade sig mot bakgrunden av ’de mer hanterliga’. Efter hand som ett antal talsituationer uppkom (förmodligen sammanträden, där beslut skulle fattas om denna grupp) uppstod ett nytt substantiv. Modellen var kanske minsting, sprunget ur behovet att särskilja de minsta barnen från de något äldre.

Varje språk, eller rättare sagt varje människa, håller sig sedan med ett språkbruk som upprätthåller ett minimum nödvändiga skillnader. Färgorden uppstod kanske för att upprätthålla livsviktiga gränser, exempelvis mellan ätligt och giftigt grönt. Man tar till sig så många nyanser man behöver. Jag använder färre färgtermer än modejournalisten. Jag tvingas sällan skilja mellan cerise, cyklamen och chockrosa. Jag kan nöja mig med rött och grönt, vilket är ändamålsenligt, inte minst i trafiken. Men orden, också färgorden, överlever sina ursituationer och kan få nya motpoler. Referenserna börjar glida. Blått var ’svart’ i fornsvenskan, brunt var ’violett’. När våra nordiska grannar önskar oss en rolig natt, då menar de raka motsatsen.

Ord uppkommer genom ny uppdelning av verkligheten. Något som förut varit helt, eller så självklart att man inte såg det, delas upp och en del framhävs mot omgivningen och tillerkänns egen psykologisk status.

Vi och dom

En nödvändig del av livskänslan är att finnas till i grupp. Alla som inte tar livet av sig måste känna att de tillhör ett vi. Detta förutsätter i sin tur ett dom. I normalfallet är vi något bra och dom något dåligt. (Motsatsen kan tänkas i exotiserande reseskildringar.) Om dom inte finns, så måste dom uppfinnas. Sådana gruppmotsatser förser språken med mycket material, oftast värdeladdat. När gamle Kant lyckades resa sig ur stolen för sin läkare, då ville han uttrycka motsatsen mellan ett vi, som han själv tillhörde, och ett dom, som han avskydde. Han etablerade en spänning mellan passiviteten och resignationen inför kroppens förfall, och protesten, den civiliserade gesten, att orka fästa vikt vid något viktigare än sina omedelbara medicinska behov. Humanitet, det humana, var för Kant människans stolta och tragiska medvetande att vara mer än natur. Hon är också kultur, som till det yttersta värjer sig mot det som hotar hennes värdighet: sjukdom, förfall, glömska, död.

Hade Kant levat hundra år senare och haft lyckan att vara svensk, hade han kunnat citera Frödings parafras på den antike historikern Xenofon, som beskriver den grekiska arméns vidriga återtåg från Persien, en situation av ”hungersnöd och frost och efterblivna döda”. Xenofon var glad

att se hellener kunna lida
och ändå kunna glädja sig och höja sig
till mera ädla ting än sorgen över nöden
och icke som barbarer böja sig
i skräck och vanvett under hårda öden.

Grekerna, Kant och Fröding slår vakt om denna proaktiva värdighet, uttryck för en överlägsen livshållning, för kultur och själsadel. Grekerna gjorde saken enkel för sig: de delade in mänskligheten i två halvor, greker och barbarer. Grekerna var vi, de civiliserade, som bevisligen talar och tänker redigt och klart, i motsats till dom, som bara kan utstöta oartikulerade läten (bar-bar-bar-bar) och följaktligen aldrig tänker en klar tanke. Skillnaden mellan Versailles och en småländsk mosse, med en anakronistisk bild.

När romarna tog över den överlägsna grekiska civilisationen kände de samma behov att kalla alla andra för barbarer (utom då grekerna). Man fick lov att uppfinna en ny motsats till barbariet, och det fick bli det mänskliga, humanitas. Dom, barbarerna, klafsade omkring i vildmarken som djur, utstötte läten, kliade sig och tänkte grumligt; vi, de bildade romarna, hade bokstäver, böcker, tankereda, hut och hyfs. Så tänkte man i kretsen kring fältherren Scipio Africanus d.y., Greklands erövrare, själv erövrad av den grekiska bildningen (d. 129 f.Kr.). Scipio var konsternas skyddspatron och den romerske hjälten framför andra, sådan han skildras av Marcus Tullius Cicero, politiker, litteratör och filosof i Rom några generationer senare.

Så föddes humanitet som begrepp. Det humana står i motsats till det djuriska, bestialiska och vildvuxna. Tankefiguren förutsätter att människor och folk kan förbättras, bildas, att mänskligheten och människonaturen är en åker, som kan lämnas för fäfot eller plöjas, harvas, besås, gallras och mejas av. Själen måste kultiveras, precis som åkern. Utan odling ingen gröda. Själens odling kallas av Cicero cultura, och den sker genom filosofin: cultura animi philosophia est. Filosofin utrotar karaktärsfelen och gör den mentala myllan fertil. Ordet kultur var fött; kultur är motsatsen till vanhävd. Kultur, det vaksamma åkerbruket av själen, är oundgänglig förutsättning för att humaniteten, det mänskliga, skall slå rot och trivas. Ogräs måste regelbundet rensas bort med roten, jorden harvas, de civilisatoriska fröna sås. Och vilka blir grödorna? Cicero listar honnörsorden för detta humana (eller, om man så vill, humanitära) ideal: moralisk resning, mod, värdighet, själsadel, ärbarhet, förfining, spiritualitet, humor, kvickhet, smak, grace, elegans, finkänslighet, bildning, uppfostran, civiliserat beteende, inre balans, vänlighet, hänsyn, godhet, medkänsla, gästfrihet, storsinthet, vidsynthet, generositet, rättskänsla, integritet och självbehärskning. Odlingen av dessa goda egenskaper sker genom ett personligt engagemang, som kan kallas ansträngning, eller på latin studium. Studier är med andra ord en strävan efter humanitet, och de kallas studia humanitatis. Motsatserna är tydliga, vare sig de utsägs eller förutsätts, och listan över dem är samtidigt ett program: å ena sidan försummelse, passivitet, förbuskning, ogräs, sterilitet, å andra sidan ansträngning, odling, noggrannhet, sådd, skörd. När senare utbildningsfilosofer anknutit till detta ideal i sina program för humanistiska studier, då har samma motsatser och värden klingat med.

Humanist, humanism, humanistisk

Där kom ordet humanistisk alldeles oanmält. Cicero visste inte om att han var humanist. Till och med renässanshumanisterna var okunniga om att det fanns en humanism. Begreppen myntades (som ett i raden av de -ismer som föddes efter femtonhundratalet och döptes av faddrar eller vedersakare) först 1808 av F.?J. Niethammer, filosof och utbildningsutredare för bayerska regeringen, för att inskärpa en motsats mellan två uppfostringsideal. Med humanism menade Niethammer en läroplan baserad på klassiska språk och det som sedan dess har kallats humanistiska ämnen. Motsatsen var den gången filantropinismen, så kallad efter en praktisk yrkesskola i Dessau. Han trodde att klassisk bildning skulle locka fram alla goda ciceronianska egenskaper, medan yrkesskolan cementerade den vilda naturen i eleverna.

Utan att veta det blev Cicero, i all sin mänskliga storhet och begränsning, urhumanisten: han formulerade idealen, uttryckte sig på utsökt latin, i fint ciselerade, långa rankor som slingrade in sig i varandra och slutade i en rytmisk krumelur. Språket var medium och livsluft för idealet. Att behärska uttrycksmedlen är tyngsta delen i ansträngningen, i strävan efter självkultur. Gemensamt med andra djur har människan drifterna till livets och integritetens skydd. Men djuren bekymrar sig knappast om framtiden och inte alls om det förflutna. Människan däremot har fått förnuft, inser orsak och verkan, kommunicerar och organiserar. Hennes högsta uppgift är att leta efter sanningen, att forska. Hon vill ta ansvar, och ska hon underkasta sig, då gör hon det godvilligt bara under verkliga auktoriteter och de yppersta lärarna.

Studium: strävan efter det goda

Med förnuftet följer ordning och måtta i handling och tal. Inget annat djur förstår sig på skönhet eller harmoni. Till den estetiska omdömesförmågan hör också sinnet för etik, att avsky värderingar och planer utanför ramen för det måttfulla och behärskade. Det högsta värdet kallas av Cicero honestum, det etiskt goda, och sammanfattas i Platons fyra kardinaldygder: klokhet, rättskänsla, mod/uthållighet och måtta. Utan dygden, visad i handling, ingen lycka. Utan dygden ingen humanitas, blott dess motsats, immanitas, omänsklighet.

Samhällets sammanhållande band är förnuftet, ratio, och förnuftets högsta yttring är språket, oratio. Så blir människan samhällsvarelse, i givandet och tagandet av undervisning, kommunikation, utbyte av frågor, råd och åsikter, i debatt och kritik. Här visar sig hur långt vi är från dom, från djuren. Djur kan visserligen visa prov på fortitudo, mod och uthållighet, men inte på någon annan av dygderna.

Men bildning kan vara tveeggad, nämligen om den saknar måtta och omdöme och därför bidrar till ungdomstidens frestelse, rigiditeten. Den unge Marcus Porcius Cato (begick hederssjälvmord 46 f.Kr.), kallad Roms samvete, det arketypiska underbefälet, höjd över beröm och klander, oböjlig, trångsynt, kortsynt, närsynt, lika opåverkad av mutor som av förnuft, kort sagt en oklanderlig idiot, hade blivit villigt rov för skoningslösa stoiska ideal, tidens motsvarighet till Moralisk Upprustning. Catos huvud surrade, fortfarande enligt Cicero, av absoluta krav: den vise får aldrig ta mänskliga hänsyn, aldrig förlåta ett brott, aldrig ändra en åsikt, aldrig visa medkänsla eller förståelse för svaghet. Han måste negligera sitt yttre för att visa att han funnit den verkliga visdomen. Bara riktiga sluskar äger sann skönhet, bara tiggare är rika, bara slavar kungar. Alla moraliska fel står på samma nivå: att utan skäl strypa en tupp är lika allvarligt som att strypa sin far. Hur fjärran, ropar Cicero i ett av sina rättegångstal, hade inte detta varit för Scipio, eller för den delen för Catos namne och farfarsfar: ingen kunde vara mer okonstlad, tillgänglig och snar till förståelse: moderatiorem ad omnem rationem humanitatis. (Denna målning av den rödhårige, folkilskne, kemiskt humorfrie bitvargen Cato Censor, d. 149 f.Kr., måste ha kommit som en överraskning för Ciceros åhörare.)

Böjlighet, flexibilitet, hänsyn till verkligheten, avsky för det fanatiska: detta är inbegreppet av studia humanitatis, sådant det kan läsas i karikatyren av stoikerna. Unge Cato var förhoppningsvis fortfarande leviter inflectendus, någorlunda böjlig och formbar, låtsades Cicero tänka.

Humanitet innefattar också förstånd på de sköna konsterna. Den förfärlige Verres hade skövlat Sicilien under sin ämbetsperiod som propretor där. Han ägde en hästskojares känslighet för etiska och estetiska värden. Han var utan begrepp om konst, utan humanitet, utan begåvning, utan bildning, men han låtsades förstå sig på korintiska vaser, ett område där Scipio (återigen Scipio!) ansåg sig inkompetent. Utan humanitet! Han var på grekiska fullkomligt ámousos, utan kontakt med de nio muserna, utan deras välvilliga bifall. När universitetshuset i Lund invigdes 1882, sattes över ingången till aulan inskriften Medèn ámouson, som inte betyder ”Rökning förbjuden” utan att inget får ske utan musernas goda minne, inget obildat, smaklöst och rått.

Enda effektiva spärr mot fanatism är humor, en icke oväsentlig del av romersk humanitas. Ordet humor uppfanns i nuvarande betydelse 1565, men saken fanns lyckligtvis tidigare. Cicero berättar om senatorn Crassus att han ägde sådan humanitas att hans skämtlynne förjagade allt det intensiva obehag som ruvar i varje politiker; sessionerna i senaten blev behagliga som lantliga middagar. Quintilianus, professor i retorik (d. 95 e.Kr.), har en hel liten avhandling om humorns plats i en talekonst som vill nå sitt syfte. Han kallar den urbanitas och understryker hur svårt det är att teoretisera om den: humor måste alltid rätta sig efter person och situation. Det som är elegant i den enes mun blir bara pinsamt i den andres.

Personlighetsdaningen

De litterära miljöer som i fortsättningen bekände sig till dessa humanistiska ideal argumenterade gärna med hjälp av personporträtt, inte minst i brevform, där karaktären röjs i konkreta situationer. I stora personligheter ser man hur de naturliga förutsättningarna kan utnyttjas. Naturen ger materialet, mer till vissa, mindre till andra. Var och en får ta vara på sina gåvor. Att vara människa är en ständigt pågående och ansträngande uppgift.

Plinius d.y., konsul i Rom och därefter prokonsul i Mindre Asien, beskriver i ett brev omkring 100 e.Kr. en bekantskap från ungdomens militärtjänst, filosofen Eufrates, öppen mot alla och full av humanitet, plenus humanitate. ”Föga förstod jag hur beundransvärd han var, först nu börjar jag ana det, och måtte jag i någon mån ha motsvarat hans förväntningar”, suckar Plinius fromt. ”Att se honom i verksamhet är uppbyggligt: han talar med auktoritet och reder ut subtiliteter på njutbart sätt. Hans språk är rikt och omväxlande, behagligt för örat, övertygande på motståndarna. Dessutom är han reslig, med vackert ansikte, långt hår, väldigt vitt skägg. Sådant kan tyckas ovidkommande, men just på honom bidrog det till en respekt utan rädsla. Han var sträng utan att bli vresig och avskräckande, han var lika vänlig som oförvitlig. Han framförde kritik så att folk blev tacksamma och ändrade sig. Man lyssnade spänt på hans förmaningar och ville inget hellre än att bli övertygad.”

Och Plinius gör ett tillägg, viktigt för senare humanister: ”Jag är en strängt upptagen man, tvungen att syssla med många och tröttande officiella uppdrag. Dagarna är fulla av rättegångar, tjänsteskrivelser och otaliga onjutbara brev (inlitteratissimas litteras). Klagar jag min nöd för Eufrates, tröstar han mig med att detta är en del av filosofin och en vacker del: det offentliga ansvaret, att informera sig om problem och bilda sig en egen uppfattning, att främja rätt och rättvisa. Att göra det som andra pratar om. När du nästa gång kommer till stan”, manar Plinius sin adressat, ”ska du gå till honom och låta honom polera och fila på dig en stund”.

Humanismens ideal är personlighetsdaning, att då och då fila bort en ojämnhet i karaktären, att låta sig påverkas av de största andarna, att ställa sig under de verkliga auktoriteternas inflytande. En människa måste ha ideal. Hon skaffar sig ofelbart auktoriteter men borde bara lyssna till de bästa. Utan humanitet kallas man människa, med humanitet är man det också.

Antikens lockelse

Den klassiska antiken tycks utöva en sorts solid attraktion, den verkar vara en klippa att återvända till när man börjar bli osäker på sin egen tids orienteringsmärken. Varje ny tid skapar sig den bild av antiken som passar bäst. Medeltidens Europa genomlevde många sekler som arvtagare till den romerska antiken och studerade vissa (inte alla) romerska skalder och prosaförfattare mycket grundligt, inte minst Ciceros filosofiska verk. Många blev intagna av humanitas-idealet och kan alltså kallas humanister. De fanns under karolingisk tid (typ Alcuin, Karl den stores utbildningsminister), de fanns på elvahundratalet (typ John av Salisbury). De skrev ett gott ciceronianskt latin och diktade verser som Vergilius inte hade skämts för. De kände i hög grad en lärd vi-känsla gentemot ett omgivande intellektuellt förfall. Dom, det kunde vara den råa obildningen eller den akademiska fackidiotin. Men de kallade sig inte själva för humanister. De visste inte ens att de levde på medeltiden. Epoken var inte identifierad och namngiven.

Först poeten Francesco Petrarca (d. 1374) upptäckte att han vantrivdes i sin samtid: ”Min egen tid har jag alltid känt avsmak för. Om det inte vore för mina nära och kära skulle jag ha föredragit att födas när som helst, utom i vår tid. För att glömma min egen tid har jag försökt att leva mig in i andra tiders anda.” Han vände sig mot sin tids asketiska munkideal, där målet var den egna själens frälsning och då filosofin förstenats till formallogisk exercis och oändliga begreppsklyvningar i en allt subtilare spindelväv; distinktionen dyrkades, tills ingen i verkligheten kunde hitta de skillnader som terminologin skapat. Petrarca själv, och kanslern i republiken Florens, Coluccio Salutati (d. 1406), och andra som gick i Petrarcas spår, pekade på utbildningssystemets försummelser, bristen på realiakunskaper, moralfilosofi, historieskrivning, litteratur, konst, hänsyn till det levande livets krav, politikens spel, en etik för beslutsfattare. ”Tillbaka till källorna” i deras ursprungliga renhet, det kunde ha varit rörelsens slagord. Man sade inte heller ”Individen i fokus”, men man fascinerades av personen som öppenhet, möjlighet, med rätt och plikt att forma sitt öde och ta ansvar för andras.

Dessa humanister före ordet trodde på en ursprunglig guldålder, från vilken historien fortgått som en utförslöpa. De kände att de levde efter en parentes, en mellantid av förfall, media ætas, medeltiden. Konst och litteratur skulle nu födas på nytt. Kulten av den nyupptäckta antiken var främst en kult av de antika språken. Man imiterade standardförfattarna. Man hatade den för sina syften högst ändamålsenliga skolastiska terminologin. De renläriga undvek som blindskär icke-ciceronianska uttryck och (om man vill vara elak) att säga något annat än Cicero redan hade sagt, fast bättre.

Kritiken mot den skolastiska bildningen var lättköpt. Man ersatte logisk och terminologisk stringens med skönt klingande fraser. Det var inga nya filosofiska idéer som skapade renässanshumanisten. En sann humanist röjdes av sitt språk. Nyanserat, smidigt, rytmiskt, rätt ord på precis rätt plats, ambulerande mellan studerkammaren och politikens behov av retorik. Hans (mycket sällan hennes) livsform var samtalet, gärna i en tuktad trädgård med väl valda drycker, njutna med måtta. Han avskydde allt måttlöst och fanatiskt.

Den humanistiska skolan

Renässansen var en tid av psykologisk osäkerhet, av rastlöst sökande efter nya roller. Klosterlivets asketiska värden uppfattades som infantiliserande. I dialog med de antika författarna fann man ett tryggt rollmedvetande, ett livsdugligt program för folk som var hemma i denna världen. Fokus skiftade från tingens väsen till människans väsen. Böcker behandlades som vänner. Studia humanitatis kändes som befrielse, en ny möjlighet att andas.

Begreppet studia humanitatis eller studia humaniora fick i början av 1400-talet ett precist innehåll. Det stod för en läroplan för vad vi kallar gymnasiet, med obligatorisk undervisning i grammatik, retorik, historia, poetik och moralfilosof och stora mängder text av standardförfattarna, med övningar att skriva och tänka som de, med observation av stjärnhimlen och gymnastik. Man trodde att klassiska språk ger nödvändiga gemensamma referensramar, tankedisciplin, moraliska hållpunkter och civiliserat beteende, nödvändiga färdigheter för makthavare och yrkesmän. Genom retoriken, konsten att informera och påverka, skulle man klara sig bra i samhällets spel mellan intressegrupper. Exempel ur litteraturen och historien kommer alltid väl till pass i livets och samhällets utmaningar. Antik moralfilosofi tillhandahöll argument i debatterna. Livet sågs som en hinderbana, där man måste klara kontrollstationerna med hjälp av dygderna och kvalificera sig för den återstående sträckan.

Konsten skulle förfina personlighet och känsloregister. ”Man föds inte till människa”, försäkrar ärkehumanisten Erasmus av Rotterdam (d. 1536), ”man formas. De första människorna var mer vilddjur än människor, där de levde i sina skogar: utan lagar, utan bokvett, i blind lystnad. Förnuftet gör mannen. Där nyckerna går in, där går förnuftet ut. Är det bara konturen som gör människan kan man räkna statyer till människosläktet. Utan filosofi och andra läroämnen blir människan värre än djuren. Djuren följer bara instinkten, men människan rycks med av affekter som är värre än djurens, om hon inte tuktas av bokvett och filosofi. Inget djur är vildare än en människa som blir rov för äregirighet, begär, vrede, avund, lösaktighet och lustar. Om du inte med mycken möda (multo studio) formar och danar [din son], blir du pappa till ett monster, inte till en människa. När naturen ger dig en son, ger den bara råmaterialet. Din sak är det att forma denna mjuka och böjliga massa till ett excellent beteende.” Erasmus tillgrep humor som vapen mot skolastiken i skriften Dårskapens lov. Men betydligt roligare är lärdomshögfärdens svurne fiende François Rabelais (d. 1553, i tur och ordning franciskan, generalvikarie, kirurg, humanist, språkgeni och satiriker), som skoningslöst parodierar både skolastiker och humanister och befordrar samtliga mänskliga kroppsvätskor till högsta litterära nivå.

Renässansen, revolutionär och reaktionär

Men renässanshumanismen löste inte andarna ur dogmernas band, tvärtemot vad Viktor Rydberg ville få oss att tro. Varje tid har sina dogmer, som bara eftervärlden avslöjar. Nu fixerade man nya texttolkningar, med högre prestige än de traditionella: antiken som högsta norm för tro och smak. Här började den religiösa vördnaden för urtexten, vare sig det rörde ord av Sokrates eller Jesus, illusionen att texten talar för sig själv, om man bara har tillräckligt tjocka ordböcker. Luther, med fältropet ”Skriften allena” och med en oöverskådligt brokig och bråkig skara efterföljare, fastslog den sanna doktrinen med hjälp av Erasmus kritiska edition av Nya testamentet. Ipsissima verba, de stavelser som fallit från mästarnas läppar, vreds, vändes och avpressades sin sanna arom. Den daggfriska urtexten framtvingade paradoxalt nog mängder av förtydliganden och tillrättalägganden. Varje kommentar provocerade tio motkommentatorer. Humorn var inte framträdande. Fanns den var den plump och svettig.

Humanismen som gemensam plattform

Men det humanistiska idealet var bevisligen konfessionellt neutralt. Det hämtade metoder och modeller inte ur Bibeln utan från den hedniska antiken. Både Luthers medarbetare Philipp Melanchton (d. 1560) och jesuitordens grundare Ignatius av Loyola (d. 1556) grundade skolor enligt humanismens program. Under och efter trettioåriga kriget möjliggjorde det kommunikation mellan de stridande parterna. Man talade bokstavligen samma (latinska) språk och hyllade samma etiska ideal. Erasmus, de kristna humanisternas hjälte, hade avskytt religiös sekterism och obskurantism och (förgäves) verkat för förnuft och försoning. I Spanien hade under medeltiden tre religioner levt i fred sida vid sida, men vid 1400-talets slut ersattes toleransen av bigotteri, expansionism och enkla lösningar. I denna miljö av aggressiv inskränkthet kämpade de spanska humanisterna (Francisco de Vitoria, Bartolomé de las Casas, Juan Valdes, Juan Luis Vives, Francisco de Suárez) i Erasmus’ anda för förnuft, fred, tolerans, respekt för folkrätten och human behandling av Sydamerikas indianer. Protestanten Hugo Grotius (död 1645 som Sveriges ambassadör vid franska hovet) arbetade på grunden för senare natur-, stats- och folkrätt. Humanismen i denna mening förde en hopplös kamp mot bildningsidealens och metodernas förstening till konfessionella system. Men den humanistiska skolan fortlevde, tvärs igenom religiösa, politiska och sociala revolutioner och ersattes först på 1960-talet av mer pragmatiska och mindre förpliktande ideal.

Något man kallade nyhumanismen lanserades i Tyskland på 1700-talet och nådde sin kulmen med von Humboldt, Goethe, Hölderlin och Schiller. Universums yttersta mål blev formandet av fria, självständiga individer. Kulten av antiken, främst konstens blankmagade, marmorvita statyer (man visste inte att originalen hade varit färgglada), tog sig svärmiska former; från andra religioner svor man sig fri. Människans inneboende själskrafter skulle komma till sin rätt i frihet. Formandet av personligheten, karaktärsdaningen, gav oss ordet bildning: framtagandet av en ren bild, av anlagen, efter en förebild, formandet av dygd och smak, danandet av själen efter mönstergilla exempel. Den unga människan är råmaterial i lärarens hand, ett obearbetat stycke trä som mejslas och poleras.

För den klassiskt bildade Karl Marx hade ordet humanism (i Niethammers mening) en doft av de kammarlärdas sammansvärjning för att legitimera tingens oordning, ett komplement till inhumana förhållanden. Marx ville medvetet skapa en annan och egentligare humanism. Människan var för honom människans enda mått och norm, och människans uppgift är humaniseringen, att bli människa. Vi är för Marx de som slåss för människans emancipation, friköpandet från alienerande (förslavande) religiösa och metafysiska vanföreställningar. Dom är följaktligen alla samhällskrafter som vill hålla henne kvar i förtrycket. Människan är vad hon genom arbetet blir, sin egen skapare. Naturen är objekt för människans behov, och när dessa tillfredsställs, frigörs hon till en fullödig mänsklig tillvaro.

Det som kallas en tredje humanism såg dagens ljus i 1900-talets tyska mellankrigstid genom Werner Jæger. Den pläderade för antikstudier som medel till överblick i en alltmer oöverskådlig verklighet. Först mot det förflutna blir nuet meningsfullt. Detta ideal ville bjuda nybarbariet i Weimarrepubliken spetsen men förblev politiskt impotent.

Senare tids marxistiska humanism (Ernst Bloch, Roger Garaudy) såg politiken som medel att påverka produktionsförhållandena för att bereda marken för denna ”totala människa”. En annan gren representerades av Theodor W. Adorno och Max Horkheimer, som ville åstadkomma en ”andra upplysning” genom att med den moderna sociologins alla metoder påvisa människans främlingskap för sig själv. I denna religionskritiska tradition kunde ordet humanistisk användas synonymt till agnostisk eller ateistisk, vilket förklarar namnvalet Humanisterna, en förening för icke-religiös livsåskådning och etik, bildad 1999 genom namnändring från Human-Etiska Förbundet.

Existentialismen är en humanism, förkunnade Jean Paul Sartre i titeln på en av sina böcker: människan är absolut fri, också gentemot varje som helst inbyggd mening eller av naturen given norm för etiken. Hon uppställer inför tillvarons absurditet själv sina mål och medlen att nå dem. Vad som helst kan därför bli resultatet av denna ”heroisk-tragiska” humanism. Andra moderna existentialister tänkte sig humanism som program för befrielse från det som hotar det mänskliga: från naturens inhumanitet (Maurice Merleau-Ponty), eller från det bestialiska, där hjälten i radikal och antitotalitär trohet mot sitt samvete går sin egen väg (Albert Camus, som dock avböjde etiketten existentialist).

Humaniseringsprocessen är aldrig säkerställd, den är en fortgående uppgift och utmaning. Den är människans sätt att (genom revolt, revolution eller protest) skapa mening med sin tillvaro, som i sig själv inte har någon mening. Arthur Kœstler såg målet för en humanistisk etik att låta varje människa ta ansvar för sin etik, att (med Camus’ ord) utöva yrket människa som privatpraktiker. Människan är dömd till frihet (Sartre) och dömd till mening (Merleau-Ponty).

Det finns också religiösa humanismer. Den franske filosofen Jacques Maritain (d. 1973) gjorde sig till talesman för den kristna humanismen, en ”integral humanism”: därmed menas en livshållning som inom ramen för ett kristet universum vill pröva och dra lärdomar av allt som kulturen frambringat, både det ljusa och det mörka, inklusive ”hjärtats och förnuftets förvillelser”. Detta program fick en sorts officiell prägel genom Andra Vatikankonciliet 1962–65 (pastoralkonstitutionen Gaudium et spes) och påvarna Paulus VI, Johannes Paulus II, som fick sin intellektuella fostran i ett sådant klimat. Vi är i det sammanhanget alla människor av god vilja, som mer eller mindre inspireras av kristendomen i kampen för människans okränkbarhet; dom är barbariet i olika maskering, de genomplanerade röda eller bruna systemen såväl som den moraliska relativismen, med gudsförnekelsen som gemensam nämnare. Benedictus XVI hade en mer desillusionerad, augustinsk historiesyn: den av onda hot trängda gudsstaten är oövervinnerlig, men föga synlig inom tidens gränser. Framstegsoptimismen är något helt annat än det kristna hoppet. Evigt består bara den odödliga själen och de spår av sann humanitet vi sätter i vår nästa. Kärleken förgår aldrig.

Det finns också judiska och andra humanismer. Gemensamt är att de visserligen inte ser gudstron som garant för ett människovärdigt och drägligt samhälle men likväl som nödvändig förutsättning. De kan peka på att de ateistiska humanismerna, så snart de satts i politiskt system, ofelbart har slutat i mänsklig katastrof, immanitas i renaste form. Det sjuttiofemåriga sovjetiska experimentet var då bara en akt i Le drame de l’humanisme athée, titeln på en bok av kardinal Henri de Lubac (d. 1991).

Den gemensamma guldmyntfoten

Ord har ingen naturgiven betydelse, ingen orubblig referens. De är brickor i ett spel av motsatser. De får den innebörd vi ger dem. Att humanism kan betyda vad som helst som en människa finner värt att satsa på i en viss historisk situation skapar onekligen terminologisk förvirring, särskilt om det humana också kan stå för det svinaktiga (som rätteligen borde kallas det suina). Många humanismer har saluförts på livsåskådningarnas stormarknad.

Varje tid är egendomligt blind för vissa sanningar, och först senare generationer ser tydligt denna blotta men tappar i gengäld bort något annat. Inga ismer kan frälsa världen.

Men ett vettigt innehåll i ordet humanism vore den klassiska humanismens ideal, Roms och renässansens: att gentemot provinsialism och slutna system, i umgänge med världslitteraturens, trons och filosofins klassiska texter (helst på originalspråken!) berika sitt språk och bli hemma i verkligheten. Humanism vore då att satsa på personlighetsdaningen, med början i sig själv, och i kardinaldygderna. Humanism vore att inte sluta sig mot någon mänsklig erfarenhet, vem som än gjort den, eller någon sanning, vem som än formulerat den. Det humana är sig likt genom tiderna och över kontinenterna. Den gemensamma guldmyntfoten, möjlig att växla i världens alla valutor. Tolkningsmönstren skiftar, men sanna mänskliga värden är oförstörbara.

En vacker dag är det mest föråldrade det mest talande, givande och intressanta. Humanism är att hålla hela biblioteket tillgängligt, inte blunda för någon aspekt, inte heller den i dag minst efterfrågade, inte försumma någon erfarenhet. Humanism är att veta hur annorlunda man kan se samma sak och hur annorlunda man har inrättat sig i samma verklighet. Humanism är att inte formulera slutomdömet i förtid. En gammal grek talade om epoché, på latin suspensio iudicii: att uppskjuta slutomdömet, slutdomen, i brist på tillräckligt erfarenhetsunderlag och kompetens. Humanism är öppenhet för det främmande, för mångfalden, motsatsen till enfalden, och svuren fiende till förenkling, förkrympning och demonisering av de(t) okända och rädsla för de(t) ännu obekanta – men med osviklig allergi mot barbari och stöveltramp, mot rasismen och dess syster fundamentalismen och alla slutliga lösningar, som slutat tänka på egen hand.

Humanism är att tala så många språk som möjligt, inte bara lingvistiskt. Detta för att göra livet rikare, världen mänskligare, samtalet lättare. Samtalet, inte bara med de närmaste samtida utan också med främlingarna i tiden och i rummet.

Källor och litteratur i urval:

K. Büchner: Humanitas Romana. Studien über Werke und Wesen der Römer, 1957.

Marcus Tullius Cicero: Tusculanae disputationes, De officiis, Pro Archia poëta, Pro Murena, In Verrem II.

Desiderius Erasmus: ”De pueris instituendis”, i (J.-C. Margolin ed.) Opera omnia, I, 1970, 31 ff.

Gustaf Fröding: ”Ur Anabasis”, i Gitarr och dragharmonika, 1891.

Thomas Götselius: Själens medium. Skrift och subjekt i Nordeuropa omkring 1500, 2010.

Paul Kristeller, ”Humanism”, i (Ch.B. Schmitt m.fl. utg.) The Cambridge History of Renaissance Philosophy, 1988, 113 ff.

Bo Lindberg: Humanism och vetenskap. Den klassiska filologin i Sverige, 1987.

J. Mayer: Humanität bei Cicero, diss. Freiburg, 1950.

Francesco Petrarca: ”Brev till eftervärlden”, i (utg. G. Martellotti m.fl.) Prose, 1955.

C. Plinius Cæcilius Secundus: Epistulæ.

R. Rieks: Homo, Humanus, humanitas. Zur Humanität in der lateinischen Literatur des ersten nachchristlichen Jahrhunderts, 1967.

W. Rüegg: Cicero und der Humanismus, diss. Zürich 1946.

W. Rüegg, ”Epilogue: The Rise of Humanism”, i H. de Ridder-Symoens (ed.), A History of the University in Europe, 1, 1992, 443 ff.

Marcus Fabius Quintilianus: De institutione oratoria.

De antika författarna finns med engelsk parallelltext i The Loeb Classical Library på humanistiska forskningsbibliotek.

Anders Piltz är präst i Dominikanorden, biskopsvikarie för gudstjänstlivet i Stockholms katolska stift, professor emeritus i latin vid Lunds universitet.