Kyrkan och politiken

Den 30 mars 2006 talade påven inför en grupp europaparlamentariker som befann sig på besök i Rom. Han framhöll att kyrkans engagemang i samhällsdebatten fokuserar sådant som rör den mänskliga personens värdighet och valde sedan att ge dessa europeiska politiker en ganska handfast vägledning. Påven framhöll tre konkreta frågeställningar som särskilt aktuella:

För det första: skydd för livet i alla dess stadier. För det andra: erkännande och främjande av familjen och äktenskapet. För det tredje: skydd för föräldrarnas rätt att ge barnen utbildning.

Benedictus hade lika gärna kunnat tala inför en svensk publik. De tre frågeområden som han nämnde är utan tvivel relevanta även i vårt sammanhang. När det gäller de båda första punkterna förs det knappt någon debatt att tala om i Sverige, i alla fall inte i de stora partipolitiska sammanhangen. De är viktiga att framhålla just därför att de ägnas så lite uppmärksamhet. Att respektera livet i alla dess stadier betraktas i Sverige som en ytterlighetsposition, bortom den politiska anständighetens gränser. När det gäller främjandet av familjen och äktenskapet kan man notera att bara ett av de svenska riksdagspartierna tydligt motsätter sig att staten ska omdefiniera äktenskapet lagstiftningsvägen genom att äktenskapsbalken görs könsneutral.

I skolfrågan, påvens tredje punkt, finns det åtminstone en spänstig debatt. Föräldrarnas möjligheter att ha inflytande över barnens utbildning har blivit en av de partiskiljande frågorna, något som inte minst har märkts under detta valår. Tyvärr finns det starka krafter som verkar för att minska mångfalden.

Begreppet ”religiösa friskolor” har fått en stark laddning. I valrörelsen 2002 kritiserades folkpartiet för förslaget om språktest för invandrare, eftersom det kunde uppfattas som en flirt med främlingsfientliga krafter. Jag tror dessvärre att det finns anledning att varna för att kritiken mot religiösa friskolor kan ha liknande övertoner. Nog framgår det i vissa sammanhang att det mer specifikt är ”muslimska skolor” som avses? Självfallet är det inte så att all kritik mot konfessionella friskolor grundas i en vilja att misstänkliggöra invandrargrupper. Förhoppningsvis, och sannolikt, hör detta till undantagen. Men begreppet ”religiösa friskolor” är märkligt också av andra skäl. Bland annat därför att det är så godtyckligt.

Vad är egentligen en religiös skola? Ett uttryck som tycks kunna innefatta allt från renodlade bibelskolor till utbildningar där en del av lärarna råkar vara troende är trubbigt i överkant. Nyligen hade jag tillfälle att moderera en paneldebatt med företrädare för fyra riksdagspartier. Jag frågade, bland annat, om någon kunde tala om vad en konfessionell eller religiös friskola är. Det vore missvisande att påstå att jag fick något klargörande svar.

Än så länge är inte själva friskoletanken hotad. Det tycks råda bred politisk enighet om att skolor som exempelvis har en särskild pedagogisk inriktning kan utgöra ett välkommet komplement till de kommunala skolorna. Jag hoppas att det dröjer innan människorna i maktens korridorer kommer på att Maria Montessoris människosyn och pedagogik kan ha påverkats av det faktum att hon var katolik.

Den problematiska staten

Påvens tre punkter i talet inför europaparlamentarikerna var en påminnelse om hur långt politiken i många europeiska stater har fjärmat sig från kontinentens kristna arv. Benedictus XVI har gjort det till en av sina uppgifter att påminna oss om värdet i det som många vill vända ryggen. Hans första encyklika, Deus caritas est, innehåller avsnitt som har direkt bäring på brännande frågor i samhällsdebatten. Han framhåller de aspekter av tillvaron som inte låter sig inordnas i någon myndighetsutövning. Hans analys tydliggör att staten kan vara ett problem också när den används för goda syften: ”Den totala försörjningsstaten”, skriver han, ”som drar allt till sig, blir till slut en byråkratisk instans, som inte kan ge det väsentliga, som den lidande människan – varje människa – behöver: den kärleksfulla personliga omtanken.”

Sverige är en socialstat där civila gemenskaper ofta har misstänkliggjorts och ringaktats. Alternativt har de helt enkelt trängts undan, i takt med att den offentliga sektorn har expanderat. Den moderna socialstatens talesmän, och de finns i alla politiska partier, verkar ibland nästan vilja sätta likhetstecken mellan solidaritet och myndighetsutövning. Det personliga engagemanget blir en restpost. Därför är det knappast förvånande att välgörenhet har blivit ett ord med klart nedsättande övertoner.

”Det finns ingen rättvis statlig ordning, som skulle kunna göra kärlekens tjänst överflödig”, skriver Benedictus. ”Den som vill avskaffa kärleken, förbereder sig att avskaffa människan som människa.” Detta är, som jag ser det, en nyttig påminnelse om folkhemsutopins begränsningar.

Religionen ett hot mot demokratin?

Det har framgått att Benedictus har kapacitet att tillföra ett och annat i det offentliga samtalet. Det finns opinionsbildare som ifrågasätter värdet av att han gör det. Vissa går så långt att de betraktar det som illegitimt att en människa tar avstamp i sin tro när hon yttrar sig.

Tidigt på våren 2005 skrev Sveriges folkhälsominister en debattartikel där han varnade för att demokratin befann sig i fara. Vari bestod då hotet? Var det kanske den internationella terrorismen som statsrådet hade i tankarna? Nej. Varningsorden handlade om religionens roll i samhällsdebatten och folkhälsoministern tog avstamp i en människas död samt i världens reaktioner på detta hembud. ”Det senaste och kanske starkaste tecknet på hur viktig religionen blivit i politiken igen”, skrev ministern, ”är efterspelet av påve Johannes Paulus II:s död.” Ett är säkert, fortsatte statsrådet, nämligen att ”under Johannes Paulus II:s tid har katolska kyrkan stärkt sin ställning politiskt, och vi kan konstatera att religionens ökande politiska betydelse snarare är en trend än ett isolerat fenomen.” Det är svårt att undgå intrycket att folkhälsoministern fick en smärre chock när han upptäckte hur många människor som brydde sig om att en påve hade gått ur tiden, och att tidningar, radio och teve dessutom rapporterade om detta.

Jag tror att statsrådet hade rätt i den del av analysen som handlade om religionens återkomst. Det finns en ökad aptit på den andliga kosthållning som Ingemar Hedenius ville förpassa till giftskåpet. Här och där kan vi också se spår av detta i samhällsdebatten. Det har resulterat i en ökad mångfald, men också i en hårdnande konfrontation. Religionens återkomst väcker starka motreaktioner. Religionskritiken rör sig ofta med grova karikatyrer. Visst finns det trosyttringar som inte är önskvärda i politiken, men av detta kan man inte dra slutsatsen att religionen måste bannlysas från det offentliga samtalet. Kardinal Ratzinger, vår nuvarande påve, har givit uttryck för en klar uppfattning om var gränserna går. ”Evangeliet ger politiken sanningar och värden”, har han noterat, ”men det ger inga svar på de konkreta detaljfrågorna inom politik och ekonomi. Denna ’de jordiska tingens autonomi’, som Andra Vatikankonciliet talar om, måste respekteras.”

Egentligen är det absurt vilken vändning debatten har tagit. Vettlösa ideologier och politisk kriminalitet har legat bakom några av den moderna tidens riktigt stora katastrofer: totalitärt tyranni, världskrig och folkmord. Men debatten här och nu handlar ofta om det föregivna hotet från religionen, sällan om faran med ideologierna. Så här skrev folkhälsoministern, när han lade ut texten om varför religionen är ett hot mot demokratin:

”När religionen breder ut sig i politiken omöjliggörs all logisk diskussion. Religiösa grundsatser kan aldrig analyseras rationellt, de bara finns där som axiom och låser all diskussion.”

Statsrådet angrep en måltavla som han själv hade konstruerat. Det finns inget som säger att en tro måste stå i opposition till förnuftet och logiken. Den katolska kyrkan sätter stort värde på förnuftet. Men det katolska alternativet har, av historiska skäl, hamnat i skymundan i det svenska sammanhanget. Det katolska tänkandet i filosofi och samhällsfrågor har inte haft någon direkt motsvarighet i Svenska kyrkan.

Naturrättsetiken

Naturrätten, i alla dess yttringar och inte bara den katolska, har haft en svag ställning i Sverige. Rättspositivismen, läran att stiftad lag gäller och skam den som tänker illa därom, har haft en desto starkare position, i synnerhet bland beslutsfattarna och deras paragrafsmidare i juristskrået. Svenska politiker och opinionsbildare skulle må väl av en närmare bekantskap med den naturrättsliga traditionen. Samhället är större än staten, och rätten är större än lagen. Kyrkan har länge förvaltat dessa distinktioner. För att än en gång citera kardinal Ratzinger:

”Augustinus har i anslutning till erfarenheterna från den romerska kejsartiden framhållit att gränserna mellan stat och rövarband blir flytande när ett bestämt etiskt minimum inte respekteras. Rätten skapas inte av staten; det som i sig är orätt, som exempelvis dödandet av oskyldiga människor, kan inte göras till rätt genom lagstiftning.”

Om allt detta kan man föra ett rationellt samtal. Naturrättsetiken kan försvaras och förstås med förnuftets hjälp. När folkhälsoministern skriver om grundsatser som inte kan analyseras rationellt, som bara finns där som axiom och låser all diskussion, låter det nästan som om han projicerar politikens problem på religionen.

Ideologierna

Jag är inte politiker, men jag har personlig erfarenhet av hur politiken fungerar. Under några år hade jag anställning i partisekreterarens stab i ett av de större riksdagspartierna. Detta var visserligen mot slutet av förra århundradet, men min gissning är att vare sig människans natur eller partiernas struktur har förändrats i något nämnvärt avseende under åren som har gått. Jag har sett politiker i aktion och partiapparater i arbete. Jag har också sett vad som händer i det politiska maskineriets möte med medborgare och medier. Det finns mycket gott jag skulle kunna säga om partiväsendet, inte minst om de förtjänstfulla och självuppoffrande insatser som ett stort antal enskilda politiker gör. Men partipolitiken har också sina dåliga sidor. En av dessa är ideologiproduktionen.

Går man till uppslagsboken kan man få läsa att ideologi är beteckningen på en uppsättning av idéer som gör anspråk på att vara sammanhängande. Mot denna svala ordboksdefinition kan man ställa marxisternas heta ideologikritik, där idéerna ses som redskap i den härskande klassens tjänst eller som instrument för inympande av falskt medvetande. Men socialismen är också en ideologi och det finns ingen anledning att förlita sig på Marx eller Engels om man söker en kritisk analys.

Själva begreppet ideologi myntades under upplysningstiden, som beteckning på ett enhetligt system av föregivet säkra kunskaper. Ideologierna har ofta, i upplysningens anda, formulerats i medveten opposition mot kyrkan. Ideologerna ersätter religiösa mål och läror med sekulära; de saluför politiska frälsningsläror. Ideologierna gör anspråk på att vara fullödiga världsåskådningar, men de tar avstamp i förklaringsmodeller som reducerar, stympar och förvanskar verkligheten. I bakgrunden finns föreställningen att världen, och människan, kan läggas till rätta med avstamp i en finurlig plan, förutsatt att ingenjörerna vid ritbordet besitter de rätta kunskaperna och de rätta insikterna. (En del ideologikritiker, som Eric Voegelin, anser att ideologiproduktionen, inte minst den marxistiska, rent av kan beskrivas som en modern form av gnosticism.)

Ideologer staplar abstraktioner på varandra. Men varje abstrakt bild av världen är, som Tomas Tranströmer med poetisk precision har noterat, ”lika omöjlig som ritningen till en storm”.

Ideologierna förvränger verkligheten. Till ideologernas fördel ska ändå sägas att de har ambitionen att presentera sammanhängande tankesystem. När ideologierna i nästa led blir redskap i partipolitiken inträffar ytterligare en förvrängning. Det ideologiska godset blandas med partiernas kulturella och historiska bagage. Här uppstår märkliga åsiktspaket, som formar våra uppfattningar om vad som är vänster respektive höger. Det finns förbluffande många människor som avvisar allt som uppfattas komma från fel sida av barriären mellan höger och vänster, oavsett vilka argument eller fakta som åberopas. Många av de tunga aktörerna i samhällsdebatten är tydligt begränsade av sina ideologiska låsningar. Men kyrkan har ett annat centrum än politiken. Politikens positionsangivelser blir missvisande om de tillämpas i ett kyrkligt sammanhang. Om någon rör sig i riktning ut mot periferin spelar det mindre roll i vilken riktning (åt vänster eller höger) som förflyttningen sker. Det är i vilket fall en rörelse bort från centrum.

”Den kristna kärleksverksamheten måste stå oberoende i förhållande till partier och ideologier”, skriver Benedictus XVI i sin första encyklika. ”Den är inte ett medel hos en ideologiskt styrd världsförändring, och står inte i tjänst hos världsliga strategier, utan den är här och nu ett sätt att göra den kärlek närvarande som människan alltid behöver.”

De bisarra effekterna av ideologiska låsningar är i vår tid inte minst märkbara i frågor som handlar om krig och fred. Jag talar av egen erfarenhet. Några dagar före USA:s invasion av Irak i mars 2003 publicerade Svenska Dagbladets ledarsida en signerad artikel av mig. Den trycktes under rubriken ”Avvikande mening”, eftersom jag inte gav uttryck för ledarsidans ståndpunkt i frågan. Jag skrev att en invasion av Irak, såvitt jag kunde se, skulle stå i strid med de krav som måste vara uppfyllda för att ett krig ska kunna kallas rättfärdigt. Artikeln väckte förhållandevis många reaktioner, och dessutom starka sådana – både positiva och negativa. Jag fick plötsligt nya vänner, ibland med radikalt andra bevekelsegrunder än mina egna, och dessutom nya ovänner bland dem som tidigare hade varit mina vänner. En del läsare hade svårt att förstå hur en person som inte delar den extrema vänsterns världsåskådning kunde kritisera den amerikanska statens hållning och motsätta sig kriget. Även om jag vid den tidpunkten inte var katolik betydde det mycket för mig att Vatikanen tog avstånd från tanken på krig i förebyggande syfte. Det var en indikation på att jag befann mig i gott sällskap. Det betydde också mycket att en av de personer som hörde av sig med uppmuntrande ord var en katolsk präst. Jag tror inte att min erfarenhet är unik. Vi kan bara ana oss till hur mycket kyrkan betyder i det tysta.

Höger och vänster – vad betyder de begreppen?

Höger och vänster, vad är det egentligen? I samband med den franska revolutionen drogs en skiljelinje, rent fysiskt, mellan den vänstra och den högra delen av nationalförsamlingen. Till vänster satt, grovt räknat, de som ville förfölja kyrkan och halshugga kungen. Till höger satt de som inte ville göra detta. Placeringen berättade något väsentligt om var politikerna stod i viktiga frågor. Men de begrepp som där och då, i en given historisk situation, hade sina poänger har sedan levt vidare och gör idag anspråk på universell tillämpning i politiken.

Vem föreställer sig att man på något meningsfullt sätt skulle kunna klassificera exempelvis symfonier eller romaner genom att placera in dem någonstans på en endimensionell horisontell skala? Likväl är det så vi tenderar att tänka på politiken, trots att den anknyter till hela den komplexitet som kan rymmas i ett samhälle. Gamla föreställningar lever vidare. Vi har alla en ganska klar uppfattning om vilka ståndpunkter som förknippas med vänstern respektive högern. Till exempel:

Ja till respekten för liv och nej till abort – höger.

Ja till respekten för liv och nej till krig – vänster.

Det finns ingen logik i detta, och det har i alla tider funnits människor som helt fräckt har vägrat ställa sig i de anvisade spiltorna. Författaren Evelyn Waugh, katolik och sannerligen ingen vänsterman, gav sin syn på krig i den brittiska tidskriften Encounter. ”Krig, som det utkämpas av flygare och fysiker mot civilbefolkningar”, skrev han, ”är absolut fel i moraliskt hänseende och ödesdigert som praktisk politik.” Det var dessvärre en udda ståndpunkt bland konservativa debattörer redan då, och den har inte blivit mindre avvikande sedan dess. Många som befinner sig i politikens högra fält har, trots att de gärna betygar kyrkan sin trohet, visat sig vara benägna att göra altartjänst hos Ares, krigets gud. Det finns undantag, som den konservative Claes Ryn, professor vid Catholic University of America. Hans envetna kritik mot ”de nya jakobinernas” krigspolitik i Irak har varit, och förblir, en röst ur minoriteten på högerkanten.

Under sommaren har tankarna gått till striderna, lidandet och förödelsen i Libanon. Kyrkans röst har varit en av de tydligaste i fredens och humanitetens tjänst. Man drar sig till minnes att den nuvarande påven delar namn inte bara med den helige Benedictus av Nursia, utan också med Benedictus XV, som outtröttligt verkade för fredens sak under det första världskriget.

Renato Martino, ordförande i Påvliga rådet för rättvisa och fred, fäste under sommaren uppmärksamheten på den sorts förblindelse som står i vägen för fred i Mellanöstern. ”Staterna”, påpekade han, ”får inte falla för frestelsen att tolka den pågående konflikten utifrån sin egen politik eller ideologi. Det skulle bara försena och försämra både diplomatiska initiativ och humanitär hjälp till civilbefolkningen.”

Det är min övertygelse att vi måste försöka sätta oss över ideologernas förenklingar, och avhålla oss från partiska ställningstaganden, för att i stället försöka se till rättvisan och det gemensamma bästa. Det är inte lätt. Vi har alla våra brister. Gilbert Chesterton skrev att människor inte har så olika uppfattningar om vad de ska kalla ondska; de har däremot högst skiftande uppfattningar om vilken ondska som man kan ha överseende med. Kyrkan kan hjälpa oss i vår strävan att inte ha överseende med fel saker.