Kardinal Willebrands in memoriam

Kardinal Johannes Willebrands, en av de stora gestalterna i katolska kyrkan under perioden efter Andra Vatikankonciliet, avled tisdagen den 1 augusti. Han föddes i en katolsk familj i Holland 1909 och bestämde sig tidigt i tonåren för prästbanan. Några år efter prästvigningen 1934 doktorerade han i filosofi på en avhandling om den brittiske teologen och kardinalen John Henry Newman. Redan under nazisternas ockupation av Holland under andra världskriget väcktes hans intresse för ekumeniska frågor, när han samarbetade med icke-katolska kristna i motståndet mot nazismen. Efter kriget engagerade han sig i olika ekumeniska grupper, något som på den tiden betraktades med skepsis av många katoliker.

När den ekumeniska rörelsen började vinna gehör också inom katolska kyrkan hörde Willebrands till dess ivrigaste påskyndare, och när påven Johannes XXIII år 1960 inrättade Sekretariatet för främjandet av de kristnas enhet utnämndes Willebrands till dess sekreterare. Arbetet på Enhetssekretariatet blev hans livsverk och under 20 år; mellan 1969 och 1989, var han dess chef. Otaliga resor (däribland också till Sverige) och kontakter med teologer och kyrkoledare från kristna samfund världen över präglade dessa år av hans liv. Hans vänliga, diplomatiska sinnelag i kombination med en obändig energi och beslutsamhet utgjorde viktiga förutsättningar för hans idoga ekumeniska verksamhet.

Få har som Willebrands medverkat till att relationerna mellan de kristna samfunden förbättrades så påtagligt på det globala planet under 1900-talet. En milstolpe på vägen blev det möte som han 1964 arrangerade mellan påven Paulus VI och patriarken Athenagoras I av Konstantinopel, vilket ledde till upphävandet av de historiskt ödesdigra exkommunikationerna mellan öst- och västkyrkorna år 1054. Fast långt ifrån alltid uppnådde han vad han hoppats på. Under 1980-talet började det ekumeniska klimatet långsamt svalna och några år före sin pensionering från Enhetssekretariatet fick han lov att förklara för ärkebiskopen av Canterbury att införandet av kvinnliga präster i den anglikanska kyrkan skulle skapa blockeringar i det framtida ekumeniska arbetet.

Vid sidan om de kristnas enhet var relationerna mellan kristna och judar en av Willebrands hjärteangelägenheter. Han hörde till den grupp av teologer som utarbetade Andra Vatikankonciliets texter om kyrkans förhållande till judendomen. När kyrkan år 1974 inrättade en särskild kommission för relationerna till judarna var det återigen Willebrands som valdes att leda den nya kommissionen. Att också hans arbete på religionsdialogens område bar viktiga frukter visade sig in i det sista. Vid hans begravning i katedralen i Utrecht den 8 augusti var företrädare för många olika religioner närvarande. Israels ambassadör i Holland, Harry Kney-Tal, framhöll i sitt anförande Willebrands stora förtjänster i arbetet för att förbättra relationerna mellan katolska kyrkan och judarna. Begravningen leddes av Enhetssekretariatets nuvarande chef, kardinal Walter Kasper, som i sitt tal påminde om Willebrands tålmodiga lyssnande och hans ständiga bemödanden om att bryta ner de murar av misstro som skiljer människor åt.