Sverige behöver friskolorna

Det blåser snålt kring de konfessionella friskolorna i Sverige. Inför höstens riksdagsval har politiker i både regering och opposition gjort klart att de helst ser att sådana skolor försvinner ur det svenska utbildningsväsendet. Statsministern och hans skolminister Ibrahim Baylan har förklarat att de inte ser med gillande på religiösa friskolor. Och Lars Leijonborg har påmint om folkpartiets gamla krav på ett moratorium för etablering av nya religiösa friskolor.

Trots att somliga debattörer skulle önska sig motsatsen, är Sverige bundet av Europakonventionen som ger föräldrarna rätt att välja vilket slags skola deras barn ska gå i. Något förbud mot konfessionella friskolor kan det alltså inte bli tal om. Vad de religiösa friskolorna riskerar är däremot att bli av med de ekonomiska bidragen från kommunen. I enstaka fall skulle kanske andra finansiärer vara beredda att gå in och stödja verksamheten. Men i de allra flesta fall skulle indragna kommunala bidrag innebära att man tvingas lägga ned verksamheten.

Det är en självklarhet utifrån religionsfrihetstanken att det måste få finnas religiösa friskolor. Staten har inget monopol på vilka moraliska och religiösa värderingar som ska bibringas det uppväxande släktet, och det primära ansvaret för barnens uppfostran är föräldrarnas. Lyfter man blicken ut över världen ser man att exempelvis katolska kyrkan är närvarande i samhällslivet i många länder inte bara genom sina församlingar utan även genom ett stort antal skolor. I många icke-kristna länder är de katolska skolorna eftertraktade även bland icke-katolska familjer.

I en längre intervju som sändes i tysk tv den 13 augusti förklarade påven Benedictus XVI sin syn på de katolska skolorna. Han framhöll att skolans uppgift inte bara består i att lära ut kunskaper och färdigheter, utan att den också ska fostra de unga och främja en sund personlighetsutveckling: ”Jag tror att det verkliga problemet i vår historiska situation består i en obalans mellan vår tekniska förmåga som växer snabbt och vår moraliska förmåga som inte har vuxit lika mycket. Utbildning har två dimensioner. Först måste vi naturligtvis lära oss, förvärva kunskaper, färdigheter och know-how. I denna riktning har Europa och Amerika under de senaste decennierna gjort stora framsteg, och det är värdefullt. Men samtidigt måste man också fostra hjärtat, med vilket människan tar till sig livets grundläggande principer, så att hon lär sig att använda sina tekniska kunskaper på ett korrekt sätt. Det är detta som vi försöker göra i de katolska skolorna. I hela Afrika och också i många länder i Asien har vi ett stort nätverk av skolor på olika nivåer, där man kan bilda sig, tillgodogöra sig kunskaper och yrkesfärdigheter och därigenom uppnå självständighet och frihet. Men i dessa skolor försöker vi inte bara förmedla know-how utan också fostra människor till att leva i försoning med varandra, till att bygga upp och inte förstöra, utifrån principer som hjälper människor att kunna leva tillsammans.”

Från katolska kyrkans sida är det en djupt känd övertygelse att meningen med de katolska skolorna är att främja en fredlig och konstruktiv samlevnad mellan olika människor och grupper i samhället. Katolska friskolor blomstrar och spelar en viktig roll inte bara i Europa och USA utan också i Afrika och Asien, och deras verksamhet garanteras av den religionsfrihet som också Sverige är förpliktat att upprätthålla. Att katolska friskolor har rätt att finnas borde alla kunna vara överens om.

Frågan om hur skolorna ska finansieras är en annan sak. Ett sekulärt samhälle med skilsmässa mellan kyrka och stat har inte någon given förpliktelse att ge bidrag till konfessionella friskolor. I många länder där så inte sker blomstrar de katolska skolorna ändå. De finansieras med elevavgifter eller genom olika privata eller kyrkliga donationer. I Sverige ser dock rättsläget annorlunda ut och skolverksamhet har här traditionellt bekostats med allmänna medel. Sett utifrån dessa förutsättningar finns det starka skäl att hävda att det ligger i Sveriges intresse att de katolska skolorna ska få behålla de kommunala bidragen. Bidrag till dessa skolor är nämligen en god investering för hela samhället på grund av vad de gör för integrationen.

Våren 2006 uppmärksammades de katolska friskolorna i Sverige av Vatikanradion med en rad intervjuer. Mest intressant är kanske den katolska grundskolan i Göteborg, Notre Dame, som är den största katolska skolan i Sverige. På Notre Dame-skolan gick 430 elever under våren 2006. Eleverna kom från ett femtiotal olika länder och ett trettiotal språkområden. Omkring 65 procent av eleverna kom från katolska familjer (de flesta inte särskilt kyrkligt aktiva), men där fanns också ortodoxa barn och till och med barn från muslimska familjer. Skolan har skapat en interkulturell atmosfär som motverkar segregation, så att eleverna normalt inte umgås i de etniska kompisgrupper som annars ofta uppstår. Men också på ett annat plan motverkar skolan social segregation. Eleverna kommer nämligen från alla stadsdelar och från flera kranskommuner.

”När familjerna i ytterområdena skickar sina barn till den katolska skolan är det för att de vill känna trygghet för sina barn och få hjälp med barnens och sin egen integration i samhället”, berättar skolans rektor Paddy Maguire. Det är uppenbart att katolska friskolor lyckas med något som de kommunala skolorna inte sällan misslyckas med; att skapa integration, trygghet, ordning och reda, och detta i en tid då det händer att kommunala skolor läggs ned just eftersom de inte klarar av ordningsproblemen. Eleverna med invandrarbakgrund kommer dessutom ofta från familjer med svag ekonomi. Just för deras skull är det viktigt att bidragen till de katolska skolorna finns kvar.

Det finns många olika slags konfessionella friskolor och det är viktigt att inte dra alla över en kam. Detta visar sig också i att existensen av somliga friskolor med religiös bakgrund nästan aldrig ifrågasätts. Den judiska Hillelskolan i Stockholm och Walldorfskolorna har, liksom de katolska skolorna, på det hela taget inte ifrågasatts i den offentliga debatten. Kritiken har främst gällt muslimska skolor och kristna skolor drivna av evangelikala grupper som Livets ord.

Samhället har tveklöst ett ansvar för att motverka uppkomsten av gettoiserande skolmiljöer som blir till grogrund för religiös inskränkthet och fanatism. Och eleverna har rätt att få en saklig och allsidig utbildning av hög intellektuell kvalitet, på vetenskaplig grund. Där så inte är fallet bör man inte ha tillstånd att bedriva skolverksamhet. Men ett fenomen bör inte bedömas främst efter sina avarter utan efter sina goda exempel. Många konfessionella friskolor verkar fungera alldeles utmärkt, ja i många fall uppvisar de betydligt bättre resultat än de kommunala skolorna. Det är väl också ett avgörande skäl till att många föräldrar önskar skicka sina barn till dessa skolor.

I Sverige finns en utbredd oro för att religiösa friskolor främjar segregation. Som fallet med Notre Dame-skolan i Göteborg visar kan det dock i praktiken fungera precis tvärtom. Men motståndet mot konfessionella friskolor bygger kanske ännu oftare på idealet om en totalt värderingsfri undervisning. Något sådant är varken möjligt eller önskvärt och inte heller den kommunala skolan eftersträvar något sådant. Att god utbildning kan ges även inom ramen för idéburna rörelser är för övrigt väl känt sedan länge även i Sverige, nämligen genom folkhögskolorna.

Varje god mänsklig miljö bygger på acceptansen av grundläggande etiska principer. Sådana principer är inte resultatet av någon vetenskaplig forskning, utan de växer fram ur övertygelser av livsåskådningsmässig karaktär. En skola där barnen möter respekt och acceptans för de grundläggande moraliska och religiösa värderingar som präglar den egna familjebakgrunden bidrar till trygghet och minskar känslan av utanförskap. Att ständigt bli påmind om att man tillhör en udda religiös minoritet som tror på konstiga saker är ett privilegium av tveksamt värde även för judiska, muslimska och kristna barn. Frågan om skolans fostrande roll och om föräldrarnas möjlighet att välja en skola som tillgodoser detta behov förblir därför en grundläggande samhällsangelägenhet.