Kyrkan och värdevalet

Katolska kyrkan i USA slipper efter presidentvalet att konfronteras med en president som är praktiserande katolik men öppet motsätter sig kyrkans uppfattning i abortfrågan. Fastän John Kerry trots rykten om saken inte uteslutits från kommunionen och under valkampanjen varit en flitig kyrkobesökare försvårade hans politiska agerande klart röstvärvningen bland katoliker. I TV-debatterna med president Bush bekräftade Kerry att han som president skulle fortsätta att försvara den fria aborträtten och inte nominera en domare som kunde tänkas vilja ändra på Högsta domstolens beslut från 1973 (jfr vidare Signum 7/2004). Kerry gjorde sig också till en varm förespråkare för forskning på embryonala stamceller, med argument som gav uttryck åt en naiv vetenskapstro och fullständigt ignorerade fakta kring denna forsknings nuvarande status. Intressant nog visade sig båda kandidaterna lika okunniga i detta avseende. En frågeställare i publiken hade ställt frågan till Kerry om han som president kunde tänka sig att satsa federala medel på forskning kring adulta stamceller. Denna etiskt oproblematiska forskning har nämligen på senare tid gjort lovande framsteg, medan utnyttjandet av embryonala stamceller i terapeutiska syften visat sig mer problematisk än väntat. Medan Kerry lovordade forskningen på embryonala stamceller försvarade Bush ur principiell synpunkt sitt beslut att inte satsa federala medel på detta. Ingendera kandidaten besvarade frågan.

Kanske kan detta ses som en indikation på den polarisering kring värdefrågor, cultural values, som enligt många bedömare fällde utslaget i presidentvalet. Abortfrågan, stamcellsforskningen och äktenskap för homosexuella var frågor som engagerade väljarna mer än ekonomin, terrorismen eller kriget i Irak. Vallokalsundersökningar visade att 22 procent av väljarna betraktade värdefrågorna som avgörande, medan de andra nämnda frågorna fick 20, 19 respektive 15 procent. Det är känt att republikanernas seger, både i president- och kongressvalet, i stor utsträckning berodde på en mobilisering av kristna väljare. Konservativa evangelikaler som av tradition håller avstånd till politiken gick i stor utsträckning ut för att rösta på Bush. 78 procent av vita evangelikaler lade sin röst för presidenten, och gruppen anses utgöra ca 20 procent av det republikanska väljarunderlaget i årets val. Generellt röstade 61 procent av de amerikaner som går i kyrkan varje vecka på den sittande presidenten. Den katolska befolkningen som utgör 27 procent av väljarkåren röstade i stort sett som landet i övrigt, 52 procent för Bush och 47 procent för Kerry. Bland katoliker som går i mässan varje vecka röstade dock 56 procent för Bush. Även om denkatolska kyrkan inte utfärdat någon rekommendation utan endast uppmanat sina medlemmar att verkligen rösta, är det en offentlig hemlighet att många biskopar och präster klart låtit förstå var en kyrktrogen katolik borde lägga sin röst.

Detta innebär dock inte att George W. Bush är en katolsk drömkandidat. Av tradition har sociala frågor intagit en viktig roll på kyrkans agenda. De amerikanska katolska biskoparna publicerade under 1980-talet uppmärksammade herdabrev både om ekonomi och nedrustning. Man tog vidare skarpt avstånd från invasionen i Irak 2003 och förespråkar sedan länge ett avskaffande av dödsstraffet. Katolska kyrkan bedriver ett omfattande nätverk av sjukhus, skolor och hjälp åt fattiga och hemlösa. Det är troligt att många fler katoliker skulle ha röstat demokratiskt även denna gång om det inte varit för de tidigare nämnda värdefrågorna.

Här avtecknar sig onekligen ett dilemma. Katolska kyrkan företräder officiellt en kombination av värden som inte går att inordna i den ”kulturkamp” som blir allt tydligare i de västliga samhällena. Den avvisande synen på abort är sedan kyrkans äldsta tid en fast del av den kristna etiken. Argumenten för denna ståndpunkt har närmast stärkts efterhand som insikterna ökat i hur mänskligt liv uppstår och utvecklas. Det mänskliga livet har rätt till skydd från befruktningen till den naturliga döden. Samtidigt har den offentliga diskursen alltmer kommit att betrakta abort inte som en konfliktlösning utan som en rättighet. På liknande sätt betraktas äktenskap för homosexuella som en rättighet, medan äktenskapet som en förening mellan man och kvinna av tradition haft en rättsligt privilegierad ställning på grund av dess konsekvenser för barn och familjebildning. Katolska kyrkan tar avstånd från trakasserier och diskriminering av homosexuella. Den traditionella synen på äktenskapet är dock förankrad i skapelsetron och i en uppfattning om samhällets grunder.

Det är därför knappast förvånande att så många katoliker röstade för president Bush. Om demokraterna skall kunna vinna tillbaka den politiska makten måste de ta hänsyn till denna opinion. I vissa avseenden kan den rentav vara större än vad utslaget i presidentvalet indikerar. I elva delstater ägde samtidigt en folkomröstning rum om tillägg till delstatskonstitutionen som definierar äktenskapet som en förening mellan kvinna och man. Samtliga elva delstater antog förslaget, vissa med större marginal än i själva presidentvalet.

Men dilemmat kvarstår för kyrkan. Är det förenligt med katolsk sociallära att stödja en president som invaderade Irak utan stöd av FN? Heliga stolen, som är ständig observatör i FN, förespråkar konsekvent multilaterala konfliktlösningar baserade på internationell rätt. Före kriget sände påven särskilda sändebud både till Saddam Hussein och till president Bush för att främja en fredlig lösning. Kyrkans lära om det rättfärdiga kriget har idag modifierats därhän att den endast i yttersta nödfall tillåter en militär lösning på konflikter. Utvecklingen efter invasionen ger också anledning till frågor. Är livet för de kanske 100 000 civila som fått sätta livet till i Irak mindre viktigt att skydda än de ofödda barnens? Vad gäller dödsstraffet avvisas det visserligen inte av kyrkan under alla omständigheter. Men åtminstone ett av de kriterier som Katolska Kyrkans Katekes uppställer, att tillämpning av dödsstraffet skall ”guarantee a full determination of the accused party’s identity and responsibility” är knappast uppfyllt av dagens amerikanska rättssystem. Bushadministrationens skatte- och budgetpolitik, liksom de stora klyftorna mellan fattig och rik i det amerikanska samhället utgör vidare en stötesten för katolsk sociallära.

Om avvägningen mellan olika värden skall utfalla i den riktning som presidentvalet angav måste därför president Bush verkligen infria sina löften att främja ”livets kultur”. Detta honnörsord, hämtat från påven Johannes Paulus II, användes flitigt av Bush i valkampanjen. Men risken är stor att kristna väljare blir besvikna. Administrationen måste ta hänsyn också till den liberalare flygeln inom det republikanska partiet. På partikonventet i augusti intog New Yorks förre borgmästare, Rudolf Giuliani och Kaliforniens guvernör, Arnold Schwarzenegger en framträdande plats. Båda är för fri abort och Kaliforniens väljare röstade nyligen med 59 procents majoritet för ett förslag om delstatligt stöd till forskning på embryonala stamceller. Mycket tyder på att Bushadministrationen kommer att inta en pragmatisk hållning till både stamcellsforskning och homo-äktenskap. Ett tillägg till den federala konstitutionen, som skulle definiera äktenskapet som en förening mellan man och kvinna, har föreslagits av Bush. Ett sådant tillägg tar dock lång tid att få igenom, och har hittills stött på motstånd i kongressen. Av allt att döma kommer så kallade civil unions, ungefär motsvarande den svenska partnerskapslagen, att bli kompromisslösningen i de flesta delstater.

För övrigt råder det delade meningar om vilken roll Bushs egen tro verkligen spelar för hans politik. Visserligen är han en av de mest öppet religiösa presidenterna i amerikansk historia. Han läser bibeln dagligen och talar gärna om hur Jesus förändrade hans liv. Han har privat och offentligt sagt att han känt Guds kallelse att kandidera som president och att han ber om Guds hjälp att sköta sitt ämbete. Detta är dock tämligen traditionell kristen fromhet och Bushs uppfattning om sin kallelse skiljer sig inte nämnvärt från Abraham Lincolns, säger Richard Neuhaus, katolsk präst och utgivare av den konservativa tidskriften First things, och tillägger: ”This is as American as apple pie”. Presidentens nära medarbetare har vidare vittnat om att han inte propagerar för sin tro inom administrationen. I själva verket har Bush gett mycket litet besked om vad han tror på. Diskussionen om hur hans tro påverkar politiken är därför omfattande, men resulterar sällan i säkra besked om hur de hänger samman.

I abortfrågan väntar man med spänning på eventuella vakanser bland domarna i Högsta domstolen. Den sköra balansen mellan den ”liberala” och den ”konservativa” flygeln gör dock troligen att ingen av de nuvarande domarna kommer att avgå utan att vara tvingad av sjukdom eller åldersskröplighet. Det är också en öppen fråga om en eventuell ny konservativ majoritet verkligen skulle vilja upphäva abortbeslutet från 1973. Traditionen säger att det skall finnas en konsistens i tolkningen av författningen. En ökad restriktivitet i tillämpningen av den fria aborträtten kan väntas, men knappast en total förändring. En sådan har heller knappast stöd i befolkningen. Opinionsundersökningar tycks nämligen visa att en ökad skepsis mot abort som sådan, eller ett bejakande av att livet börjar vid befruktningen, inte automatiskt medför krav på en restriktiv lagstiftning.

Det finns därför skäl att undra om inte det senaste valutslaget i USA mera skall ses som en kraftig markering från en värdemässigt konservativ väljaropinion än som ett klart direktiv för förändring. Som sådan är den i och för sig välkommen, men frågan om avvägningen av olika värden inställer sig på nytt, åtminstone från katolsk synvinkel. Det kan i längden bli ett trovärdighetsproblem om den politiska prioriteringen av just dessa värden visar sig ge endast marginella resultat i praktisk politik. Den effektivitet med vilken förändringar i skatte-, social- och utrikespolitik ofta genomförs, låter sig inte överföras på grundläggande frågor om samlevnad och om livets okränkbarhet. Attityder och konventioner på dessa områden förändras inte över en valnatt. Det är visserligen nödvändigt att skapa respekt för att traditionella värden på detta område inte är uttryck för ”fundamentalism” utan bygger på en välgrundad moraluppfattning. Man förlorar ingenting på en öppen debatt. Men arbetet för att främja en ”livets kultur” är som varje kulturskapande långsiktigt. Det sker inte primärt genom politisk agitation utan i långsiktig argumentation och i praktisk handling.
>