Museo Pio Cristiano 150 år

Det kan låta som en paradox att Vatikanens museum för fornkristen konst har varit stängt i många år på grund av brist på vaktmästare, men när det fornkristna museet Museo Pio Cristiano fyllde 150 år den 9 november lovade dess nye chef Umberto Utro att det i fortsättningen alltid skall hållas öppet. Det löftet är ett av flera tecken på ett växande intresse för arkeologiska vittnesbörd från den äldsta kristendomen i den katolska världen.

Museets tillkomst och historia avspeglar samma starka intresse för kristendomens rötter som på 1800- och 1900-talet har kommit till uttryck i väldiga utgåvor av tidigkristna texter som Mignes Patrologier med grekiska och latinska kyrkofäder eller franska Sources chrétiennes. Museo Pio Cristiano är främst en unik samling av sarkofagreliefer och gravinskrifter från 200- och 300-talet som på olika sätt vittnar om de första kristna generationernas tro och liv och deras möte med samtidens kultur och mentalitet.

Museo Pio Cristiano invigdes 1854 av påven Pius IX – därav tillnamnet Pio – och låg från början inte alls i Vatikanen utan i Lateranpalatset invid Roms domkyrka i andra ändan av den eviga staden. Det var Johannes XXIII som 1963 fattade det symboliska beslutet att låta Roms stift, vikariatet, återvända till sina rötter genom att flytta tillbaka till Lateranen där Roms biskopar, påvarna, hade bott och verkat fram till fångenskapen i Avignon på 1300-talet. Det fornkristna museet flyttades så tillsammans med en del andra Lateransamlingar till en nybyggd del av Vatikanmuseerna. Där invigdes Museo Pio Cristiano 1970 men har sällan varit öppet utom för grupper som sökt särskilt tillstånd.

Vatikanen hade länge brottats med problemet vad man skulle göra av de sarkofager och inskrifter som spreds i Rom efter de första utgrävningarna i katakomberna på 1500-talet. Sarkofagerna hamnade i många fall på gårdar och i gränder som dryckeshoar för hästar. Ett första försök att rädda dem ledde till skapandet av en samling i Vatikanen redan på 1700-talet, där man i flera fall tvärtom förstörde dem genom att såga loss sarkofagfronterna och murade fast dem i väggen i Vatikanens museisalar.

Det var i början av 1800-talet som utforskandet av Roms katakomber och dess kristna fornlämningar organiserades vetenskapligt. Genombrottet kom när Giovanni Battista de Rossi på 1840-talet upptäckte en grupp påvegravar från 200-talet. De Rossis upptäckter väckte påvens intresse för den kristna arkeologin.

Till de ursprungliga sarkofagerna och kristna katakombinskrifterna har det senare lagts viktiga nyförvärv. Bland dem måste man nämna världens äldsta kristna gravinskrift, den över 100-talsbiskopen Aberkios från Hieropolis i Mindre Asien, som skänktes 1892 till påven Leo XIII av upptäckaren William Ramsay och sultanen Abdul Hamid. Man kan också nämna världens äldsta bevarade kyrkklocka, som kommer från Canino några mil nordväst om Rom och dateras till någon gång mellan 700- och 900-talet. År 1910 lade man till en hel sal med upp emot 140 inskrifter från den judiska katakomben i Monteverde strax söder om Rom och från andra judiska katakomber i staden, som utgör en unik samling vittnesbörd om Roms judar under kejsartiden.

Vatikanmuseernas arkeologiska avdelning har under lång tid lagt större vikt vid klassisk, etruskisk och egyptisk arkeologi än vid de kristna fornlämningarna. Under flera år avstod man rentav egendomligt nog från att utse någon ansvarig för Museo Pio Cristiano, som ändå mest var stängt.

Honnörsorden för Andra Vatikankonciliet var aggiornamento, uppdatering, och ressourcemento, att återvända till källorna, men i praktiken medförde konciliets slut också slutet på intresset för de fornkristna källorna.

Nu pekar flera tecken på en kursändring och på att det finns ett nytt intresse för att ta del av arkeologiska vittnesbörd om den kristna rörelsens möte med den klassiska kulturen. Det började med en omfattande utställning av fornkristna inskrifter på Vatikanmuseerna 1997. Påvliga institutet för kristen arkeologi har samtidigt för första gången fått börja begränsa antalet studenter på den högspecialiserade internationella forskarutbildningen i kristen arkeologi.