Vad har kyrkan med politiken att skaffa?

Det är för många svenskar en självklarhet att religion och politik inte har med varandra att göra. Religionen är en privatsak, och när den får inflytande över politiken kan det bara vålla problem eller i värsta fall katastrofer. Konflikten mellan Israel och palestinierna, den islamistiska terrorismen och den kristna högerns inflytande över Bushadministrationen har bara förstärkt övertygelsen om att religion och politik måste hållas isär. Det gäller också EU:s politik, där Sverige är direkt involverat. Men religionen innefattar också etiska ställningstaganden och hur är det då möjligt att radikalt skilja mellan etik och politik?

Frågan aktualiserades nyligen av den föreslagne italienske EU-kommissionären Rocco Buttiglione. Hans uttalade syn på homosexualitet, kvinnors ställning och flyktingfrågor väckte förundran på många håll i Europa och ledde till att han fick dra sig tillbaka till förmån för en annan kandidat. Det intressanta är den boskillnad som Buttiglione gjorde mellan sin privata åskådning och sin roll som politiker. (Att han är katolik betyder inte att alla hans åsikter därmed är katolska, vilket somliga tycks anta.) Buttiglione påpekade att han såg homosexuellt handlande som en synd men inte som något brott, och han menade att hans inställning inte skulle påverka hans roll som EU-kommissionär. Detta har väckt en debatt som är långt ifrån avslutad. Vilken roll spelar politikers religiösa och etiska förhandsinställning? Saken har uppenbarligen flera sidor.

Den religiösa och kulturella mångfalden inom EU gör det nödvändigt att man i lagstiftningen håller sig på en så neutral mark som möjligt mellan olika motstridiga åskådningar. Men denna neutralitet är inte och kan inte vara värderingsfri. Den bygger på ett urval av åskådningar och värderingar som ingår i vårt gemensamma kulturella arv, sådant som jämlikhet, omsorgen om de svaga, bekämpande av brottslighet, främjande av kunskaper och personlig utveckling. Det är värderingar som har sina rötter i antikens, kristendomens och upplysningstidens idéer och som är avsedda att fungera som en gemensam grund.

Problemet uppstår kring de värderingar som inte är gemensamma för alla utan är säregna för vissa kulturella, religiösa eller etniska miljöer. Vilken plats skall de tilldelas inom den gemensamma värderingsramen? Alla möter de motstånd från någon. Inte ens ”svenska värderingar” är så universella och okontroversiella som vissa politiker bland oss tycks tro. Mångfald innebär med nödvändighet olikheter, och i en organisation av EU:s storlek får man räkna med att möta värderingar som är av annat slag än de hemmavana och som upplevs som obekväma.

När det gäller religiösa värderingar finns tendenser, inte minst i Frankrike, att utifrån en sekulär ideologi hålla religionen borta från samhället så mycket som möjligt. Förbuden mot religiösa symboler i skolorna är ett tydligt tecken på detta. Den nya socialistiska regeringen i Spanien försöker medvetet driva samhället i samma sekulära riktning. Också bland svenska politiker och i svenska medier finns en allmän uppfattning att religiösa värderingar är irrationella och bör hållas utanför en rationellt motiverad politik. Av en acceptabel religiös åskådning bör man kunna kräva att den inte har någon etisk uppfattning med konsekvenser för samhällssynen. Svenska kyrkan av i dag är ur den synpunkten en idealisk partner, eftersom den aldrig uttalar sig i etiska frågor utom i de fall då man på förhand vet sig ha stöd i den allmänna opinionen eller av dominerande politiska trender.

Den katolska kyrkan är långt mera problematisk, eftersom den anser sig ha ett etiskt budskap med räckvidd långt utöver sina egna gränser. Detta tar framför allt sitt uttryck i socialläran, som just denna höst har sammanfattats i ett kompendium, utgivet av Vatikanen. Kyrkan har en profetisk kallelse att förkunna vad den anser vara rätt och rättfärdigt och till alla människors bästa. Politiska konfrontationer är därför ofrånkomliga när det gäller kontroversiella frågor som äktenskap och familj, föräldrarätt, aborter, genetiska experiment och dödsstraff.

Man kan aldrig nog påpeka att den katolska socialläran är en etisk åskådning som inte kan identifieras med något partipolitiskt program. Kyrkan måste ofta gå emot motstridiga politiska trender. Den utövade en stark kritik av kommunismen under dess tid som maktfaktor i Europa, men i dag finner vi en motsvarande kritik av kapitalismens, marknadsekonomins och konsumtionssamhällets avigsidor. Kyrkan kan inte låsas fast i någon politisk ram, och politiken kan därför aldrig vara helt tillfreds med henne.

Den tid är nu förbi då ett helt samhällssystem kunde byggas på en entydigt katolsk grund. Det gäller också Spanien, där den katolska grundvalen av många betraktas som självklar och har ett visst stöd i konstitutionen. I år har den nya socialistregeringen inlett en långtgående sekulariseringsprocess med förändrad lagstiftning, bland annat i fråga om religionsundervisning i skolorna, aborter och samkönade äktenskap – den sistnämnda frågan blir särskilt radikalt formulerad eftersom det i Spanien inte finns någon motsvarighet till svensk partnerskapslagstiftning. Kyrkoledningen har reagerat snabbt men inte särskilt visligt genom att med mycken retorik slå vakt om sina gamla privilegier, och det kommer att dröja innan man finner en praktisk väg till samlevnad mellan kyrkan och det sekulära samhällsskick som socialistpartiet nu söker genomdriva.

Den inbyggda konflikten i relationen mellan kyrka och statsmakt går tillbaka ända till de medeltida striderna mellan påve och kejsare om kyrkans frihet gentemot världsliga makthavares inflytande över kyrkan, liksom de världsliga makthavarnas kamp för oberoende gentemot kyrkan. I nutiden har situationen avsevärt förändrats genom att den tidigare furstemakten på de flesta håll har ersatts av demokratiska system, där olika grupper av medborgare har lika rätt att göra sina röster hörda.

Under 1900-talets första hälft, när det stod alltmera klart att kyrkan inte längre kunde ha bestämmanderätt över samhället, sökte man på många håll att bevara dess inflytande genom att upprätta katolska politiska partier. Detta visade sig alltigenom vara en felsatsning. Deras partiprogram blev alltför snäva och fick ofta en allmänt konservativ prägel som ställde stora delar av den katolska befolkningen utanför dem. En rest av detta finner vi i Spanien, där inbördeskriget ännu lever i mångas minne och det bland många katoliker finns en misstro mot socialismen. Kyrkan har starka band till det borgerliga Partido Popular och har därför drabbats av det politiska maktskiftet. Det är en olycklig situation eftersom många katoliker har andra partisympatier men ser kyrkan dras in i det politiska spelet.

Det aktuella presidentvalet i USA åskådliggör vilka problem som ett politiskt ställningstagande från kyrkans sida för med sig. En rad katolska biskopar tog bestämt avstånd från John Kerrys kandidatur, eftersom han – visserligen av mer pragmatiska än ideologiska skäl – bejakade en friare abortlagstiftning och så kallade civil unions (med samma rättigheter som äktenskap). Den katolska opinionen tog helt säkert intryck av detta, vilket kanske också påverkade utgången av valet. Bland katolikerna var det fler som röstade på Bush än på Kerry och som därigenom övergav den tidigare katolska traditionen att rösta demokratiskt. (Den övervägande delen av judarna i USA röstade däremot på Kerry, trots det stöd som Bush gett åt Israel. Det var säkert Kerrys liberala värderingar som attraherade dem, och man räknade kallt med att USA också i framtiden skulle stödja Israel oberoende av vem som satt vid makten.)

Är Kerrys nederlag då en triumf för den katolska saken? Det beror onekligen på vilka prioriteringar man gör. Ur katolsk synvinkel var varken Bush eller Kerry någon idealisk kandidat i valet. Bush avvisar aborter och samkönade äktenskap, men hans roll i Irakkriget och hans försvar för dödsstraffet står i direkt motsats till påvens tydliga uttalanden i dessa båda frågor. Båda står alltså i konflikt med katolska värderingar fastän på olika sätt. Att under sådana omständigheter ensidigt gynna en politiker är en tvivelaktig policy från kyrkans sida. Från europeisk synpunkt är det bättre att kyrkan ger klara uttryck för sin mening i väsentliga frågor men inte ingriper i den politiska processen eller förbinder sig med någon politisk part. Hennes medel är andliga och handlar om att söka övertyga, inte att skaffa sig maktpositioner. Detta är också syftet med kyrkans önskan att komma till tals i EU och i FN, där Vatikanen har observatörsstatus.

Då vi talar om katolskt inflytande i politiken tänker vi dock inte i första hand på den centrala kyrkoledningens eller de regionala biskopskonferensernas beslut. Det handlar i stället främst om enskilda politiker som mer eller mindre konsekvent ansluter sig till kyrkans värderingar. Som en vägledning för katoliker som deltar i det politiska livet utfärdade Troskongregationen 2002 ett dokument, som är undertecknat av kardinal Joseph Ratzinger och som innehåller en hel del klarlägganden i dessa frågor. Redan från början understryker dokumentet att ett demokratiskt samhälle förutsätter full frihet för var och en att välja och fatta beslut med allas bästa för ögonen. Kyrkan framlägger inte något politiskt program och vill inte tvinga någon till politiska ställningstaganden. Längre fram i dokumentet finns ett väsentligt citat från påven Johannes Paulus II: ”Det uppstår extremt känsliga situationer när en specifik religiös norm blir eller tenderar att bli statlig lag utan att man tillbörligt beaktar distinktionen mellan de områden som tillhör religionen och dem som tillhör det politiska samhället. I praktiken kan identifikationen av religiös lag med civil lag förkväva den religiösa friheten och till och med gå så långt att den inskränker eller förnekar andra oförytterliga mänskliga rättigheter.” Religiösa normer och statlig lagstiftning måste med andra ord hållas isär.

Dokumentet framhåller emellertid att katolska politiker förväntas hålla sig till de etiska principer som kyrkan står för. Dessa principer är dock filosofiska snarare än teologiska till sin natur, eftersom etiken enligt katolsk uppfattning hör till förnuftets och inte till uppenbarelsens domän. Etikens grundvalar är enligt kyrkan inte ett religiöst-konfessionellt fenomen utan något som är gemensamt för alla människor. Dessa etiska principer förmedlar kyrkan till den enskilde för att denne sedan skall omsätta dem i praktiken enligt sitt eget samvete. Bland dessa principer nämns först och främst respekten för varje människa som person, något som ensamt gör ett demokratiskt samhälle möjligt. Av detta följer skyddet för allt mänskligt liv, varför abort och eutanasi avvisas. Vidare gäller det skyddet för familjen, baserad på ett monogamt äktenskap mellan en man och en kvinna, liksom föräldrars frihet att sörja för sina barns uppfostran. Detta sistnämnda ingår också i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Detsamma gäller skyddet av barn och frihet från moderna former av slaveri som drogmissbruk och prostitution. Därtill kommer religionsfrihet och utvecklingen av en ekonomi som gynnar den mänskliga personen och det allmänna bästa, med hänsyn till social rättvisa, solidaritet och subsidiaritet så att individers, familjers och organisationers rätt försvaras. Slutligen beaktar man fredsfrågan och förkastar ovillkorligt terrorism och våld.

Som synes överensstämmer dessa etiska principer till största delen med dem som gäller för EU. Kontroversiella punkter i dag är de som handlar om abort och eutanasi, liksom om äktenskap, familj och föräldrarätt, där det finns olika meningar bland Europas politiker. Alla dessa uppfattningar rör sig dock på ett allmänmänskligt etiskt plan och bygger inte på några speciella religiösa läror.

Många katolska politiker är verksamma i länder där lagstiftningen på dessa punkter går i annan riktning än kyrkans etik. Det hindrar dem dock inte från att fritt utöva sina politiska uppdrag. Däremot kan de agera för att minska de skador som kan bli resultatet av en viss lagstiftning. Detta måste då ske utifrån den enskildes samvete. I dokumentet avvisas bestämt en relativism som utgår från att det inte existerar några absoluta etiska normer, likaså en militant sekularism som söker diskvalificera kristna från att delta i det offentliga livet.

Man kan i dokumentet märka den ofrånkomliga spänning som finns mellan kyrkans auktoritet och den individuella mänskliga personens frihet att handla. Diskussionen behöver säkert gå vidare på dessa punkter framöver, men det är helt tydligt att Troskongregationen så långt som möjligt har velat framhålla det fria valet och den enskildes samvete. Det är något som vi snarare förbinder med upplysningen än med kyrkans traditionella samhällssyn, men det har kommit att genomsyra katolskt tänkande sedan Andra Vatikankonciliet och har kommit att inkorporeras i kyrkans övergripande syn på människan som person, karakteriserad av förnuft och frihet.

Men kan man då som Buttiglione skilja mellan sin personliga etiska uppfattning och sin politiska roll? Om åtskillnaden blir radikal framstår det som en tvivelaktig hållning. Med rätta avvisar Troskongregationens dokument tanken att en människas liv kan levas enligt två parallella men helt åtskilda linjer, en privat och en offentlig. Däremot framgår det av dokumentets formuleringar att politiker måste handla etiskt så långt som det är möjligt inom den aktuella politikens ram. Den oro man ibland möter att katolska politiker skulle utgöra en fara för demokratin på grund av sin etiska åskådning är därför obefogad. Detta inte enbart därför att det självklart också finns andra etiska grundsyner än den katolska representerade bland dagens politiker, som också de har att handla efter sitt samvete. Utifrån ett katolskt synsätt kan den enskilde katolske politikern aldrig nöja sig med att hänvisa till kyrkans etiska principer och svära sig fri från ansvaret att pröva sina ställningstaganden inför det egna samvetet. Därför är katolska politiker, som fallet Kerry visar, inga marionetter styrda av påven.