Kyrkan och vetenskapen

Aposteln Paulus skriver till den rika handelsstaden Korint med dess klassiska bildning och kultur: ”Om någon bland eder menar sig vara vis genom denna tidsålders visdom, så blive han en dåre, för att han skall kunna bliva vis. Ty denna världens visdom är dårskap inför Gud” (1 Kor. 3:18 f.). Hur kan en kyrka med en sådan apostel grunda ett universitet också uppe i höga Norden och där ge större utrymme åt artes liberales, de fria konsterna, som dessutom är obligatoriska, än åt sin egen vetenskap, teologien? Svaret kan ges med andra skriftord, som röjer en hög uppskattning av vishet, kunskap och förnuft, egenskaper, som vi brukar förknippa med vetenskapen, även om de icke är liktydiga med den. I Ordspråksboken berättas det t.ex. om Vishetens hus, dit den fåkunnige och oförståndige inbjudes för att kunna leva och gå fram på förståndets väg: ”Kommen och äten av mitt bröd och dricken av vinet, som jag har blandat.” Fåkunnigheten liknas vid en dåraktig och yster kvinna, som också kallar färdmännen, men hennes gäster hamnar slutligen i dödsrikets djup. ”Herrens fruktan är vishetens begynnelse” (Ordspr. 9).

Mellan dessa två ytterligheter har man pendlat under kyrkans hela historia: kulturöppenhet eller kulturskapelse har stått emot kulturfientlighet eller kulturkritik, däri inbegripet ett fördömande också av en förvärldsligad kyrka. Kyrkans sekulariserade eller ateistiska häcklare har i sin tur lätt kunnat förena sig med de kyrkliga revoltörerna. Men deras anklagelse är icke i första hand, att kyrkan har förrått sitt eget väsen genom att skatta åt världslig vishet, utan att kyrkans förmyndarskap har förhindrat en fri och obunden forskning. På den bild, som vi då får av västerländsk vetenskapshistoria, faller en mörk slagskugga över kyrkans män. Tyvärr är åtskilliga anklagelser berättigade, även om vi bortser från benägenheten att anakronistiskt betrakta det förflutna i ljuset av våra egna förhållanden. Men den gängse helhetsbilden blir ändå icke riktig. I själva verket har kyrkan både direkt och indirekt befrämjat också den moderna vetenskapens framväxt. Men denna förtjänst blir i våra dagar en ny anklagelse, när de vetenskapliga upptäckterna bl.a. har bidragit till hotet mot både, vår miljö och vår möjlighet att överleva.

Aten och Jerusalem

Några glimtar från denna långa historia får i första hand belysa framväxten av det internationella, medeltida vetenskapsideal, som nationellt och lokalt förverkligats genom grundandet av universitetet i Uppsala. De berömda alexandrinska kyrkolärarna Klemens och Origenes har i slutet av 100-talet och början av 200-talet framträtt med anspråk på att kristendomen utgör en verklig vetenskap, en självständig filosofi, som genom att bygga på uppenbarelsen överträffar och kröner all antik filosofi. Denna kan tagas i kyrkans tjänst, därför att den med en blandning av Stoans och Bibelns språk säges innehålla sanningsfrön, sådda av den gudomlige såningsmannen, Logos, Kristus eller Sanningen. För att förstå de kristna tänkarnas sätt att resonera är det nödvändigt att erinra också om den platonska bakgrunden: vetandet gäller idévärlden, den sanna verkligheten, varats värld, och är i sista hand ett inre skådande.. Tyckandet, menenandet är inriktat på den lägre verkligheten, fenomen- eller sinnevärlden, föränderlighetens eller vardandets skuggvärld. Senantikens sju Artes liberales har från början den uppgiften, att de skall öva och rena anden, så att den efter att ha slutat befatta sig med sinnevärlden, kan fatta de rent andliga sanningarna.

Klemens tillämpar nu detta synsätt på den kristna filosofien. Skådandet av Logos, som uppbär den intelligibla världen, förutsätter en intellektuell och moralisk rening. Tron är ett nödvändigt föregripande, erkännande eller en föraning av denna gudomliga verklighet. Men det krävs intellektuell träning genom de propeduetiska studierna och vetenskaplig forskning genom filosofien i trängre och egentlig bemärkelse, för att man i skådandet skall nå Visheten eller den högsta Sanningen, bådadera också personligt uppfattade såsom Kristus. Troende kan man vara utan att ens kunna läsa, men för att förstå trosinnehållet måste man gå över vetenskapliga studier. Det föreligger alltså icke här någon principiell motsättning mellan tro och vetande i modern mening. Däremot finns det olika grader av vetande, så att de encyclopediska förkunskaperna tjänar filosofien och filosofin teologien eller skådandet, alldeles som patriarken Abrahams tjänstekvinna och bihustru Hagar passar upp den äkta hustrun Sara.

Genom sin från Stoan övertagna fyrfaldiga tolkning av den Heliga skrift har fäderna i Alexandria skickligt kunnat ge en biblisk argumentation för sina åsikter. Liksom de med en typologisk interpretation har läst Gamla Testamentet kristologiskt, har de och deras efterföljare kunnat utlägga t.o.m. den antika mytologien såsom en förebild till den kristna uppenbarelsen. Den fängslade Prometheus blir den lidande Kristus, men såsom upprorsman mot de antika gudarna tolkas han också som en motsvarighet till den från himlen nedstörtade djävulen.

Origenes har på ett sinnrikt och sedermera ofta efterbildat sätt rättfärdigat det kristna bruket av den hellenska bildningen genom att hänvisa till uttåget ur Egypten. Liksom israeliterna ur fångenskapen medfört guld- och silverkärl jämte kläder, som har tillhört egyptierna, får nu de kristna från den grekiska filosofien medtaga det som har något bestående värde. Gentemot sin vederdeloman, den hedniske filosofen Kelsos, bestrider Origenes, att de kristna värjer sig mot vetenskapen och håller den för något ont, i det att kunskapen skulle beröva människorna deras själsliga hälsa. De vetenskapligt bildade kristna har tvärtom till uppgift att styrka sina lärors sanning med bevis, som dels är hämtade från de heliga skrifterna, dels utgör resultat av vetenskaplig forskning. Den enkle kristne av folket, som icke kan följa med i en sådan bevisföring, har att hålla sig till Guds ord.

Den nordafrikanske juristen och latinske retorn Tertullianus, kristen konvertit, är mera återhållsam och polemisk mot den antika filosofien, såsom det bl.a. framgår av den ofta citerade utsagan: ”Vad har Aten med Jerusalem att skaffa, akademien med kyrkan?” Liksom sina samtida alexandrinska kyrkolärare erinrar han oss genom sitt liv och sina skrifter om den gamla kyrkans situation: kristendomen utgör vid denna tid en minoritetsreligion, som angrips av en antikristen filosofi och en hednisk statsmakt. I Tertulliani bok ”Om avgudadyrkan” handlar ett kapitel om läroståndet. Såväl skollärare som professorer kommer ofta i beröring med avgudadyrkan både genom sin undervisning i mytologi och genom att de får sitt honorar vid gudafesterna. De nya lärjungarnas första terminstavgift viges åt Minerva, varför läraren har del i detta offer, osv. Man måste därför skilja mellan att lära ut ett sådant vetande, vilket knappast kan tillåtas, och att själv inhämta det, vilket är nödvändigt för att få en anställning. De världsliga studierna kan dessutom icke förkastas, eftersom de teologiska icke kan bestå utan dem.

Den syriske kyrkofadern Afrem är landsman till de s.k. assyrier, som likt en vrakspillra från ett sönderslaget främreorientaliskt kyrkoskepp nyligen har sköljts upp på våra stränder. En gång hår de förmedlat den antika bildningen till araberna, som över Nordafrika fört den vidare till Spaniens och Västeuropas universitet. Denne Afrem sjunger på 300-talet vetenskapens lov i tongångar, som röjer det klassiska ursprunget: Vetenskapen är själens förborgade bro, på vilken den vandrar över till de fördolda tingen. Men den har också gjort människan till herre över både land och vatten. De något haltande ordalagen erinrar här om en språkligt mera fulländad körstrof i Sofokles drama Antigone:

Under ju finnas tusentals;

Underbarast är mänskan dock.

Over skummande havets rymd,

Mitt i vinterlig sunnanstorm

Och genom rykande brottsjö

Sin stråt hon färdas fram.

Men medan döden hos Sofokles sätter punkt för all mänsklig gärning, slutar Afrem med att lovprisa Skaparen, som i motsats till den mänsklige konstnären skapar ur intet.

I Syriens och Egyptens öknar återfinner vi vid samma tid de världsföraktande anakoreterna. Den helige Antonius får av de världsvisa höra, att han är obildad. Han genmäler då mot de högmodiga, att den som har ett sunt förstånd behöver ingen vetenskap, eftersom det är förståndet som har gett upphov till bildningen och icke tvärtom.

Också bibelöversättaren Hieronymus, som icke heller har varit främmande för ökenlivet, ryggar tillbaka inför kärlek till den världsliga vetenskapen, som först måste tvås i profeternas bad.

Västerlandets stora lärare, kyrkofadern Augustinus, skulle aldrig ha godtagit Pascals distinktion mellan hjärtats och förnuftets kunskap, den uppklyvning, som enligt Henri Marrou kännetecknar all modern antiintellektualism. Tron är en Guds gåva, en sanning som förnuftet genomtränger, men som gäller hela människan. Gåvan ges oss av Kyrkan i den Heliga skrift. Troskunskap och rationell kunskap, auctoritas och ratio står i växelverkan med varandra.

Auktoritet och förnuft

All förståelse måste börja med auktoritetstro, också den lärde har börjat som olärd och fått ledning av en auktoritet. Mänsklig sådan kan vara värdefull, om den handhaves av visa och goda människor. Men endast den gudomliga auktoriteten är ofelbar.

De fria konsterna innehåller det som en friboren romare ansetts böra behärska. Denna filosofiska vetenskapscykel utgör enligt den tidigare Augustinus ett steg på vägen till det intellektuella skådandet av sanningen. Men denna höga uppskattning av artes liberales har Augustinus senare återkallat, Kristus hade icke utvalt konungar eller senatorer, filosofer eller retorer, utan plebejerna, de fattiga, de okunniga, fiskarena. Fiskarspråket, sermo piscatorius, var kristendomens språk. I Bibelns ljus utvecklar därför Augustinus en ny vetenskapssyn, vilken han har formulerat i De doctrina christiana, som kan återges ”Om det kristna vetandet”, där likafullt den världsliga vetenskapen är inbyggd och till stor del erkänd.

Denna handbok i bibeltolkning eller semantik (betydelselära) var under ett helt årtusende vägledande för bibelstudiet, samtidigt som den betydde åtskilligt för medeltidens troslära. Där talas bl.a. om Vishetens trappa med dess sju trappsteg. De tre första är gudsfruktan (timor Dei), fromhet (pietas) och vetenskap (scientia). Vad som här avses är bibelvetenskap. Den Heliga Skrift lär oss nämligen, att vi i kärlek till denna världen och de förgängliga tingen har fjärmat oss från kärleken till Gud och nästan. Men bibelstudiet är en hoppets vetenskap, som över ångerns smärta skänker tröst och styrka (fortitudo). Människan vänder sig därmed till de eviga tingen, och hennes själs eller hjärtas ögon renas, så att hon allt klarare kan skåda sanningen, i den mån detta är möjligt under vår jordevandring. Då uppnås så småningom det högsta och sista steget, visheten (sapientia), och en fullkomlig själaro.

Till det oundgängliga vetandet hör språken, som är människans egna uppfinningar; till de nyttiga ämnena räknas historievetenskapen, som gäller Guds handlande med mänskligheten under tidsåldrarnas gång. Men den okunnige får också undervisning om det närvarande i form av geografi, han lär sig zoologi, botanik, mineralogi och annat, som har med de yttre tingen att skaffa. Också astronomien har sin betydelse för tideräkningen, studiet av månens gång ger oss t.ex. tidpunkten för firandet av Vår Herres lidande.

Skapande konster utgör ett medarbete i Guds eget handlande, såsom medicinen, jordbruket och (riks)styrelsen.

Från det som tillhör den kunskap, som de yttre sinnena förmedlar, övergår Augustinus till själens förnuftiga verksamhet, dit dialektiken, retoriken och matematiken hör. De är värdefulla mänskliga hjälpmedel, men sanningen ligger i tingens egen natur, som är given av Gud.

Hugo av S:t Viktor, ungefärligt årsbarn med Bolognas universitet från 1000-talets slut, rektor för en klosterskola i Paris, har uppställt en verklig vetenskapslära med en klart universell prägel. Hans viktigaste arbete heter Didascalicon, som utgör en filosofisk-teologisk metodlära och encyklopedi, där både profana och heliga vetenskaper grundligt genomgås i tre böcker vardera. Hela schemat i del 1 är uppgjort med hänsyn till de olika ämnenas historiska framväxt, de sju fria konsterna uppfattas som grundvalen för allt vetande, och logiken är det ämne, som skall inleda den vetenskapliga undervisningen. Den bygger på lectio, meditatio och disciplina, dvs sedligt allvar.

1 den andra huvuddelen av sitt verk ger Hugo en historisk-praktisk översikt av bibeln, trosreglerna och bibeltolkningen.

Luther har ivrat för studiet av den Heliga skrift, goda konster och språk, han har yrkat på skolundervisning och inrättandet av bibliotek, och han har förespråkat, att man skall övervinna kättarna med skrifter och icke med bålet. Han har hävdat, att också en präst arbetar i sitt anletes svett, när han arbetar med huvudet.

Det är föräldrarnas plikt att skicka sina barn i skolan, för att de skall uppfylla skriftordet ”låten barnen komma till mig”. Barnen får nämligen i skolan lära känna Gud och hans ord, de fostras till rättskaffens och kunniga medborgare, som kan utöva både andligt och världsligt regemente och förestå ett kristet hushåll. Här har vi målsättningen för den kristna skola, som har existerat i vårt land ända in i detta århundrade. Varken då det gäller den lägre eller högre utbildningen är det fråga om någon kunskap eller lärdom för dess egen skull. Syftet är praktiskt, och bibeltolkningen står, liksom hos Augustinus, i förgrunden: ”Den falska skriftutläggningen i påvedömet bör driva oss till studiet av de lärda vetenskaperna och talarkonsten, som är högst nödvändiga för en teolog.”

Gentemot det vetenskapsförakt och den girighet, som nöjer sig med enbart konsten att skriva, läsa och räkna, för att det praktiska livet skall fungera säger Luther på sedvanligt, drastiskt vis: ”De komme snart att bli så spaka, att de gärna med blotta fingrarna skulle gräva fram en lärd på tio alnars djup.” Om predikan och rätt försvinner tillsammans med teologer och jurister, stundar undergången. Utan Guds ord blir det idel hedningar och djävlar kvar. Utan rätt och fridslagar återstår bara rov, mord, nidingsdåd och våld, ja idel vilda djur. Hur skall då köpenskap (och andra näringar) kunna bestå?

För drygt 400 år sedan skrev den teologiskt intresserade och kunnige Johan III ett mångordigt utkast till konstitutions- och privilegiebrev för Uppsala universitet. Det är avfattat på latin i då gängse stil. Det heter där bl.a.: ”Stora prydnader för väldena äro i sanning förråd av livsnödvändiga ting, folkets mängd och styrka, stridskrafter, befästningsverk, städer, vapen” liksom ögonfägnande och i och för sig måhända nödvändiga galatillställningar. Men det finns en långt fullvärdigare berömmelse, det som utgör nerven i riken och stater, nämligen lagar, ordning, insikter, goda seder. Och detta, som ändå icke är något absolut gott, förutsätter också en blomstrande kyrklig vetenskap. Den katolicerande konungen, som ingalunda är omodern i dagens världsvida ekumenik, har i fortsättningen haft föga till övers för den lutherska ortodoxien i Uppsala. Men den praktiska målsättningen i hans utkast stämmer ganska väl med vad vi nyss hört av Luther.

Upplysningstiden har befrämjat teorien om den naturliga teologien, vilket innebär en återanknytning till både senantik filosofi och kyrkofädernas utläggningar av skapelseverket. Ett exempel: då Linne 1772 för sista gången nedlade sitt rektorat för Uppsala universitet och överlämnade de akademiska spirorna till sin efterträdare i ämbetet, höll han det berömda talet Deliciae naturae. Ceremonien ägde traditionsenligt rum i Uppsala domkyrka. Han började sitt anförande med att framhålla människans särart i jämförelse med de övriga djuren. Hon överträffar dem nämligen så påfallande med sitt reflekterande förnuft, att Naturen här måste sägas ha gjort det högsta språng. Det Allvisa och Allsmäktiga Väsendet har till människans betraktande virkat den märkligaste konstvävnad omkring jordklotet. Genom att förundra sig över de underbart skapade tingen, som allesammans liksom speglar återkastar det gudomliga solljuset, infångar människan i förstärkt grad det gudomliga återskenet. Ingen vetenskap bör föraktas, men naturkunnigheten är den vetenskap som låter oss se vår gudomlige Skapare på ryggen, då vi får skåda Guds dråpliga verk.

Linne bejakar alltså som vetenskapsman första artikeln i den kristna trosbekännelsen men hävdar, att den andra och den tredje artikeln endast kan bli föremål för tro.

Vetenskap som livsform Några stämmor från nutiden:

Den teologiska forskningen följer samma lagar som all annan vetenskap, hävdar Torgny Segerstedt d.ä. år 1912 i ett brev till dåvarande ecklesiastikministern. Anledningen är en riksdagsmotion, att den nya religionshistoriska professuren i Lund skall förläggas till den filosofiska fakulteten. Häremot genmäler Segerstedt: ”Då … den evangeliska kyrkan aldrig kan gå in på att det hänsynslösa sanningssökandet är något för den främmande eller något mot den fientligt, kan den icke heller utan att förneka sina egna principer önska, att andra syften uppställas eller andra gränser dragas för den teologiska forskningen, än de som härflyta ur den vetenskapliga forskningens egen natur.”

Nathan Söderblom skriver samtidigt såsom ämnesföreträdare i Uppsala: ”Man får ej vara skuggrädd utan överallt hävda friheten. Att evangelisk bekännelse ej hindrar den strängaste metod och full frihet i forskningen, därpå visar religionsvetenskapen de mest lysande exempel. När tendens inkräktar på sanningen, sker det lika ofta i motsatt riktning … Envar, som ivrar för vårt folks kultur, måste motarbeta de mörkrens makter, som vilja skilja kyrkan från universiteten och utbilda hennes lärare i något slags sekteriska – det är s.k. ‘renläriga’ seminarier.”

Ytterligare en av Uppsalafakultetens teologie professorer tar till orda i sakfrågan, nämligen Einar Billing, sedermera biskop i Västerås. Vetenskapens emancipation uppfattas av den evangeliska kyrkan till stor del som dess eget verk. Både teologiens och andra vetenskapers frihetspatos är lika mycket ett arv från reformationen som från renässansen. Teologerna måste liksom andra genomgå tvivlets eklut, åtnjuta en ocensurerad undervisning och djupast sett av rent religiösa skäl slå vakt om forskningens frihet.

En lång följd av metafysikfria teologårgångar fick sin akademiska skolning i hägnet av ett sådant vetenskapsideal. För dem kunde det knappast vara någon nyhet, när liknande tongångar hördes från företrädare för andra andevetenskaper i reformationens hemland.

Sociologen Max Weber, som genom översättningar till engelska först efter det andra världskriget kommit att utöva ett världsvitt inflytande, höll sålunda revolutionsvintern 1918/19 ett föredrag för studenterna vid universitetet i München. Det ingick i en serie med rubriken ”Intellektuellt arbete som yrke”, och Weber yttrade bl.a.: ”Vetenskap av idag är ett fackligt utövat yrke, som hjälper till självbesinning och insikt i faktiska sammanhang. Det utgör icke en siarnas och profeternas särskilda nådegåva, som förmedlar frälsande sanningar och uppenbarelser. Icke heller har den del i de vises och filosofernas tankar om tillvarons mening.”

Ett år senare valde Söderblom att tala till Köpenhamns studenter över ett ganska likalydande tema, ”Vetenskapen såsom mänsklig livsform.” Men här kommer det in något av siarskap – möjligen i medveten motsättning till Weber – tankar, som påminner både om idealisten Viktor Rydberg och kyrkofadern Augustinus. Söderblom säger nämligen, att det finns tre, djupt befryndade drifter, som gör människan till en verklig människa. Det är kunskapsdriften, idealhungern och gudslängtan. Han utvecklar de tre artiklarna i forskningens etik, ovärldslighet, självtukt och ödmjukhet. Slutligen söker han, icke minst med hjälp av exempel från naturvetenskaperna, antyda det religiösa draget hos vetenskapen: den för oss både i makro- och mikrokosmiska sammanhang till en gräns, där det okända börjar, och den gör oss till ringa tjänare i ett ofattligt sammanhang, där nuets obetydligheter en gång kan bli oändligt värdefulla.

Det är kanske naturvetarna snarare än filosoferna, som i klart medvetande om sitt fruktansvärda ansvar i dagens värld har blivit teologiskt engagerade. Den tyske fysikern Günter Howe blev, innan han 1968 vid blott 60 års ålder gick ur tiden, t.o.m. teologie honorärprofessor i Heidelberg.

Howe har som evangelisk-luthersk lekman angripit den likgiltighet, som man i nyare tid har visat, då det gäller att ta itu med frågan, hur trons och naturvetenskapens värld förhåller sig till varandra. Han har förlängt det idéhistoriska perspektivet långt bortom reformation och renässans. Det är enligt hans uppfattning i sista hand Gamla och Nya testamentets skapelsetro, som har lagt grunden till den matematiska naturvetenskapen. Men detta har också lett till en avkristnad värld.

Under anknytning till sin landsman, filosofen Dilthey, anser Howe, att den moderna vetenskapsideen föds under den kris, som läran om Gud drabbas av under högskolastiken. Följdverkningarna av den nyare matematiken och fysiken utgör i sin tur den krissituation, som vårt samhälle och vår politik befinner sig i. När andelivet har stått på nollpunkten, har de stora kunskapssprången gjorts. I teknikens och teologins vetenskapliga revolutioner har Guds närvaro i världen på nytt blivit uppenbar för Howe, trots att den snabbt har gömts undan av en vetenskaplig positivism.

Denne naturvetare uppfodrar till en teologisk tolkning av atomålderns nya väsensart. Vi kommer enligt honom endast att kunna lösa atomfrågan, om vi verkligen ställer oss inför frågan om Gud på fullaste allvar, på samma sätt som bl.a. medeltidens skolastiker.

Om ett jubileum firas under ömsesidig självrannsakan av både kyrka och vetenskap, under klart medvetande om ett enormt ansvar och med vilja att handla, utgör det förvisso ingen pseudohändelse.

Auctoritas och ratio, kyrkans och Bibelns auktoritet och dennas förhållande till det forskande förnuftet – eller med andra formuleringar: tro och vetande är lika brännande och aktuella frågor nu som för snart tvåtusen år sedan. I förändringens värld med de brustna klanger, som likt ett återljud från en lidande mänsklighet har präglat 500-årsjubileets nyskapade festmusik, behövs det också konstanter och evighetsperspektiv, om vi skall orka leva och forska. Idéhistoriskt sett föds den moderna människan, såsom en historiefilosof har uttryckt saken, redan 500 år f.Kr. De stora, alternativa lösningarna på livsgåtorna formuleras redan då i olika världsdelar och världskulturer. Kyrkans vetenskap och livsfilosofi har utformats i ständigt fortgående dialog med det antika och senantika tänkandet, en dialog som nu förs vidare på ett världsvitt plan med andra religioner och filosofier. Avståndstaganden och igenkännanden, diastaser och synteser har dialektiskt växlat med varandra under sökandet efter sanningen. De gamla lösenorden credo, ut intelligam, jag tror för att förstå, och credo quia absurdum, jag tror för att det är orimligt, återkommer i nya formuleringar. I anslutning till en fransk religionsfilosof och medeltidskännare, Nathan Söderbloms vän Paul Sabatier, kan man i bild uttrycka saken så här: tro och vetande är som pelare i en väldig kosmisk katedral, där valvbågen är spänd högt ovan skyarna. Vi anar, att den finns där, men vi skönjer den icke. Kyrkan har tagit vetenskapen i sin tjänst, och den har med Kristus såsom hörneller slutsten mäktat med att sluta valvbågen, även om dess egen vetenskap, teologien, endels anser sig oförmögen härtill, om den icke skall överskrida sina allmänna vetenskapliga befogenheter.