Kyrka och kultur

Den 19 april bär i våra almanackor namnet Olavus Petri. Det var i fjol (1977) 425 år sedan denne Sveriges reformator gick ur tiden. Olavus Petri person och livsgärning är ett bra exempel på hur kyrka och kultur ömsesidigt kan påverka varandra. Han hävdade att Guds ord kommit också till oss i Sverige ”ytterst i werldenes ända”. Det gick onda rykten i landet om gudstjänster på svenska och annan styggelse. Särskilt dalkarlarna klagade över att man i Stockholm sjöng svenska sånger och visor i kyrkorna. Olavus Petri måste ingripa för att förklara och ställa till rätta; hans ord från den gången brukar kallas det svenska språkets frihetsförklaring – han säger:

”Wij Swenske höre och gudhi til såwel som annat folk, och thet måål wij haffve thet haffver gudh giffvit oss. Han föracktar icke mera Swenska än annor folk, ey föracktar han heller meera wort tungomåål än annor tungomål.”

Elias Wessén, professor i Nordiska språk och en av de aderton i Svenska Akademien, säger att Mäster Olov var en skapande språkbegåvning, den förste svensk som kan sägas äga stil i egentlig mening. Hans form är klar, men sträv och kärv. Utan den fasta grund, som då lades för vårt skriftspråk, genom bibelöversättningen, genom Olavus Petri svenska sånger och gudstjänstordningar, skulle detta vårt svenska språk knappast ha kunnat hävda sig under de hårda påfrestningar som stundade. Det är en ära, som aldrig förbleknar, så länge svenskt språk talas och skrives.

Här ser vi hur kyrkan på en konkret punkt har varit kulturskapande. Olavus Petri ambition och avsikt var att översätta evangelium till vårt språk. Följden av denna hans strävan blev att han också skapade fundamentet för det svenska språk vi talar med varandra på i dag. Hans intention var inte att skapa kultur – den blev en av honom själv ej anad eller ämnad konsekvens av hans arbete på att utbreda kristendomen. Så har det varit ofta i kristenhetens historia. Musik, dikt, konst, filosofi, pedagogik har blommat i evangeliets fotspår. Det har inte ingått i missionsprogrammet, men har alltid varit en av trons frukter.

Evangeliet och humanismen

Nu är orden kyrka och kultur inga entydiga begrepp. Till nöds kan vi här med kyrka mena den breda ide- och traditionsström som har sin huvudkälla i uppenbarelsen i Jesus Kristus. Men ordet kultur är svårare, det har onekligen genomgått stora förändringar – inte minst det senaste årtiondet, så att man ibland kan tycka att det blivit vad filosoferna kallar ett O-begrepp. Det omfattar allt – och betyder därför ingenting. Men traditionellt har kultur med bildning och odling att göra. I essän Pennan och plogen skriver Martin A. Hansen: Detta att sätta en plog i jorden är lika mycket kultur och ande som att sätta en penna till papperet. Kultur, det är människors sätt att skaffa sig herravälde över den omgivande naturen, bekvämlighet, prydnad och orientering; dit hör bostäder och matlagning, kläder och blomstervaser, vägar och maskiner, dikter och bilder, lagar och organisation, kunskap, iakttagelse och klassificering. Under detta ligger livsstämningarna, aningarna om ursprung och mål, rättskänslan, samvetet, förbundenheten med en värld som man inte kan se.

Nu har kristendomen på sin väg världen över mött olika kulturvärldar. Somliga har varit överlägsna, andra motsatsen. Den grekiska kulturen t.ex. var överlägsen. När greker blev kristna behöll de sina grekiska kulturella vanor till största delen. Det behövde inte införas eller diskuteras några nya kristna sätt att bygga vagnar eller tillverka skor eller några nya klädesplagg eller möbler. De kristna grekerna bodde som förr och klädde sig som förr. Utan betänkligheter övertog kyrkan en så hedniskt belastad sak som planetveckan och de sju dagarnas hävdvunna namn. Andra exempel är de romerska ämbetsmännens kansliorganisation, som övertogs av biskoparna, eller den retoriska formkulturen, som fick vara med och forma kristen predikan redan på 100-talet.

Men kristendomen har också mött lägre kulturer som t.ex. i Armenien och här uppe i Norden. Då har kristendomens införande gått samman med intensifierad kultivering.

Albert Wifstrand, som var professor i grekiska i Lund, har i olika sammanhang framfört ovanstående tankegångar. Han har noga analyserat hur relationerna mellan kyrka och kultur har sett ut tiderna igenom. Man kan urskilja två huvudlinjer: en exkluderande, exklusiv, och en inkluderande, inklusiv kristendomstradition. Den exklusiva avskärmar och renodlar: Tatianos och Tertullianus är dess tidiga förespråkare. Den kan sedan skönjas i alla pietistiska och puritanska kretsar seklerna igenom. Polemiken mellan Johan Ludvig Runeberg och Lars Stenbäck i Finland avslöjar hur ett möte mellan dessa olika kristendomstolkningar kan se ut. I en fin liten skrift ”Den gamle trädgårdsmästarens brev” polemiserar Runeberg mot en kristendom som är tungsint och dyster och som tar ifrån människorna deras livslust och levnadsglädje. Lars Stenbäck, tidigare diktare och pietistiskt väckt går till häftigt motangrepp. Runeberg svarar bl.a.: ”Lasse, Lasse nog kommer du in i himmelen, men du torde först få dig en rejäl risbastu innan du släpps in för att du övergivit din diktning.” Runebergs kristendom, den inkluderande, har också sina företrädare i fornkyrkan. De kristna apologeterna säger att det finns mycket gott att hämta hos grekerna och i deras bildning. Gud har nerlagt sanningsfrön hos många grekiska tänkare och han har skrivit lagar i alla människors hjärtan och den intellektuella hyfsning av ett givet stoff och den sköna form man kunde lära hos grekerna innebar inte något ont eller skadligt. Man var väl medveten om att de kristna hade en annan och fullkomligare sanning än den som förut hade blivit nådd, men man såg inte grekernas bästa män stå i någon oförsonlig motsats till den utan på ett förstadium till den och grekerna hade haft visa särskilda gåvor och förmågor som inte borde förkastas. Så säger t.ex. Justinus Martyren: ”Allt som är sant tillhör oss.” Sigtunastiftelsen, som jag företräder, står och vill stå i denna tradition, den som vi ibland kallat den kristna humanismen. De extrema hållningarna, världsmänniskans förkastande av det kristna, de kristna puritanernas förkastande av det kulturella, har endast sällan kommit till makten någonstans på jorden. Huvudlinjen har varit sämjan och det fredliga samarbetet mellan kyrka och kultur och de flesta spänningar som har visat sig, har varit stimulerande, icke förstörande.

I andra delen av mitt föredrag vill jag nu ta upp tre områden där kyrkan i vår tid försummat att positivt inverka på kulturen:

1. Skapelsen och den första artikeln.

2. Döden.

3. Människosynen.

Andra artikelns starka Jesusbetoning har gjort och gör sin röst hörd seklerna igenom. Tredje artikelns intensiva karismatiska andlighet betonas starkt på många håll. Men vem hör någon hävda första artikelns starka och jorddoftande skapelsetro? Ibland har man en känsla av att teologer alltför mycket är inomhusmänniskor, som lever i en urbaniserad och ombonad värmeledningsvärld, där de aldrig upplever skapelsens storhet, skönhet och rikedom. Första artikelns skapelsevision blir sällan aktualiserad. En del av de moderna filosoferna, norrmannen Arne Naess bland dem, har brutit upp ur sina små logiska empiristiska burar och börjar nu nyfiket se sig omkring. De engagerar sig i miljörörelsen och utvecklar en ny variant av ekologisk filosofi som de kallar ekosofi. De vallfärdar till främmande inte splittrade kulturer och lever med i deras natur och religion. Teologi och kyrka bör göra ett liknande uppbrott. Här finns ett obearbetat fält: den nya och gamla naturkänslan, miljögruppernas intensiva engagemang bör kunna belysas och inspireras av tron på Gud såsom skapare av allt vad synligt och osynligt är. Här kan vi knyta an till den fina svenska linneanska traditionen med sina rötter i bl.a. Johann Arndts Den sanna kristendomen, särskilt den fjärde boken.

Människan – skapad och skapande

Inom ramen för första artikeln faller också synen på den skapande människan – diktaren, målaren, tonsättaren och skulptören. Det är mest ortodox, östlig teologi som bearbetat dessa frågor. Främst Berdjajev, och i hans efterföljd Lossky och Clement, säger att människan skapades av Gud, som själv är skapare, till hans avbild. Människan är följaktligen också skapad att själv vara skapare. Den positiva livsbejakande kreativa människan väntar på ord och vägledning av både kyrka och kultur i vår tid. Det finns en stor förväntan på kyrkan från musiker, arkitekter och författare. På Sigtunastiftelsen möter man ofta en lyhörd och känslig öppenhet för den kristna tron hos alla sorters konstnärer och kulturarbetare. Men många svarar på frågan varför de inte är engagerade i det kristna kulturarbetet: ingen har lejt oss.

Men en livstillvänd kultur är också alltid dödstillvänd. En sund livstro sprungen ur tron på Gud såsom Skapare har aldrig blundat för dödens realitet. Det är kanske det starkaste beviset på vår egen kulturs livströtthet och leda att vi på alla sätt förtränger tanken på döden. Både i kyrka och kultur råder det dödstystnad. En religion som inte har något att säga om döendet, döden och verkligheten efter döden har dömt sig själv. Här finns för teologin, kyrkan och kulturen ett stort obearbetat fält. Att en enda människa kan vända en sådan här situation och genom sin livsgärning hjälpa och stödja tiotusentals människor är Johan Olof Wallin ett strålande exempel på. Wallins insats för kyrka och kultur i vårt land går inte att mäta. Men frågan är om hans största insats inte ligger just i detta att han införde en ny och befriande syn på döden: döden ville han helst se som en fridens ängel. Olle Holmberg har tagit upp detta i essän ”J. O. Wallin och den ljuva döden. Några ord om psalmen 481” (d.v.s. Var är den vän som överallt jag söker?) Holmberg säger att förmodligen har ingen svensk man gjort mer än Wallin för att befria sitt lands kristna från helvetesfasor och dödsneuroser. Den Wallinska psalmboken är aldrig den Wallinska så mycket som då den talar om döden. I den är bortskurna de båda avdelningarna i den gamla psalmboken som hette Beredelse-Psalmer emot döden (obs! emot, som mot en fiende!) och Sjukan i Dödsångest, och i stället är tillagda rubrikerna ”Längtan till det himmelska och ewiga. Christelig bön om en salig ändalykt och stilla hängifwenhet under Guds vilja samt En trogen själs glädje vid att skiljas hädan.” Till denna glädjes vittnesbörd hör också psalmen 481 (Var är den vän etc.). ”Vilken mera balsamisk tröst än den som där erbjuds har kunnat försona de troende med livets upphörande? Dess åtta korta strofer är som mjuka vingslag på vägen mot evigheten.”

Återigen ett exempel på vilken oerhört stor insats en enda människa har gjort för kyrka och kultur i ett land. Det må tillåtas mig att här i Stora Tuna få citera Anna Greta Wides dikt ”Wallin”, som på ett så utomordentligt fint sätt målar döden som vännen och den store befriaren:

Den store hemlängtaren i farföräldrarnas psalmbok

gick äntligen över gränsen, vid knappa sextio år –

men ack Herre, huru hade han inte längtat!

Hur lätt föll det av, alltsamman: det höga ämbetets tyngd,

det tunga gyllene korset, det blå serafimerbandet

och alla ärones stjärnor som prytt det beklämda bröstet,

hur lätt föll det av, alltsammans!

Och kvar stod bara ett barn

och pojke från Stora Tuna som glömt vad det var att springa

och glömt vad det var att le …

Men plötsligt mindes han allt,

och log, som ett barn kan le, och bredde ut sina armar

och sprang till mötes, till mötes …

Wallins syn på döden är inte enkel och okomplicerad. Den rymmer hela det problemkomplex som ligger i tron på kroppens uppståndelse och frågan om själens ev. hemvist under mellantillståndet. ”Han kommer, denne fridens engel, sänd av Gud och hans namn är döden” står det i en predikan av Wallin. ”Han förer din pröfvade själ i famnen af sitt saliga ursprung, och han bäddar åt din trötta kropp ett ostördt läger i den moderliga jordens famn.”

Bortom frihet och värdighet?

Mot bakgrunden av sådana tankegångar framstår den moderna människans situation som avpersonaliserad, kylig, abstrakt, mekanistisk. Vid en konfererens på Sigtunastiftelsen påstod Ärkebiskop Sundby att alltfler människor i vårt land önskar anonyma gravplatser: aska strödd i särskilda minneslundar eller ut över hav, floder och fjäll. Man vill vara namnlös, okänd, ingen. Detta är en följd av den allmänna förminskning och reducering av människan som pågår överallt. Många tycker att detta är bra. Sivar Arnér talar om nödvändigheten av ”människans upplösning”. Han säger: ”Den kristna tanken att individen står i centrum måste överges. Individen är något efemärt. Genom att upplösa människobilden får vi en sannare bild av människan.” Och behaviourismen, som bytt ut det antropomorfa misstaget mot det motsatta och gått från en antropomorf syn på råttan till en ratomorf (råttlik, råttmässig) syn på människan. Behaviourismens chefsideolog. B. F. Skinner deklarerar i boken ”Bortom frihet och värdighet” (där ju redan själva titeln är avslöjande): ”Vi vågar lugnt påstå att det är skönt att bli kvitt människan som människa. Endast genom att avsätta henne kan vi ta itu med de verkliga orsakerna till hennes beteende.”

Det finns andra reducerande människosyner som upplöser människan inifrån: marxismen, som ser människan som producent och reproducent, bygger ju ytterst på det som är kristendomens motsats, nämligen hatet. Det är Marx’ genialitet, om man jämför honom med hans samtida, att han insåg att det ligger en stark drivkraft i hatet, i aggressionen. En annan människosyn är liberalismen, som har som högsta värdeord det som för marxismen är det värsta av allt nämligen individen. Liberalismen har varit med om att mynta ett av vår tids mest försåtliga slagord: att förverkliga sig själv. Många andra människosyner som är i svang kunde nämnas: existensialismen, psykoanalysen, positivismen.

Vi är alla mer eller mindre präglade av dessa olika människouppfattningar. Inte underligt att vi är splittrade och kluvna till vår invärtes människa. Vi liknar till vår inre människa Picassos ansikten, där hela ansiktslandskapet är ommöblerat: näsan groteskt förstorad, öron, ögon, mun karikerade och omplacerade.

Jacques Maritain, fransmannen, katoliken, nythomisten som dog för något år sedan, skriver: ”Av alla idéer som bestämmer och behärskar människorna är ingen ide viktigare än den ide människan har om sig själv. Varje stor period i historien domineras av den särskilda ide som människan formar om människan. Vårt beteende är beroende av denna människobild lika mycket som av vår egen natur.”

Vår tid har som sagt inte en enda dominerande människobild. Men så är vår tid inte heller någon stor period i historien. Tvärtom: vi är på det sluttande planet, vår kultur är en kultur på nergång och fall.

Därför bör kyrkan med kraft, intensitet, energi och outtröttlighet hävda den kristna människosynen. I relationen kyrka och kultur är det just nu kyrkans viktigaste uppgift.

Mänskligheten har alltför länge trott att människan skulle bli större, när hon inte hade något över sig, då hon blev sig själv nog, då hon satte sig i Guds ställe. Men motsatsen inträffade, med gudsbilden föll även människobilden sönder. För människan är människa helt och fullt först då hennes liv orienteras efter Gud. Berdjajev skriver att vi nu upplever en hela människans kris. Vi är mitt uppe i en dehumaniseringsprocess. Människan har avsvurit sig gudsbelätet och förvandlas i den moderna tiden till maskinens avbild, och maskinen gör människans liv omänskligt.

Nej, säger den kristna tron, så får man inte göra med människan. Människan är något mer. Vi kan katalogisera henne, testa henne, datorisera och analysera henne – alltid kommer det att finnas något som blir över, en outgrundlig hemlighet som är oåtkomlig. Diktarna förstår det där bättre än de flesta. Werner Aspenström, en av Sigtunastiftelsens bästa diktarvänner skriver så här i en nyårsdikt för Sveriges radio Nyåret 1970-71: dikten heter just ”Det som blev över”:

Sedan du delat upp dig

och gett nationen dess lagliga del

och klassen dess solidariska del

och arbetet vad arbetsgivaren kräver

och partierna och samfunden

vad din övertygelse kräver

återstår ett stycke av dig

det minsta stycket,

stuvbiten

som man i affärerna brukar slänga

i den osorterade jämlikhetens låda

och sälja billigt

– inte därför att den är sämre

utan därför att den blev över.

—————–

Det måste finnas en obeaktad kraft inom dig

ett hemligt argument

en sändare och mottagare

som är bättre underättad om livets mening

och världens möjligheter

än du själv.

Och Willy Kyrklund skriver med intuitiv säkerhet: ”Fåret har endast sin fåraktighet, fänaden endast sin fäaktighet. Men människan har därjämte en liten gnista av ande, en liten irrande gnista. När man tänker på människorna måste man alltid hålla i minnet den där gnistan.”

Jag vet inte om Kyrklund menar att man skall komma att tänka på Mäster Eckehart, som ju kallar Guds anknytningspunkt i människan för scintilla animae – själens gnista, men både tanke och term är ensartade.

Här vill jag än en gång påminna om Johan Arndt som var lärjunge till Tauler som i sin tur var lärjunge till Eckehart. Arndts Den sanna kristendomen är näst Bibeln en av de genom tiderna mest lästa böckerna i vårt land. När vi talar om kyrka och kultur i Sverige bör vi alltid minnas denna latenta känslighet för mystik i vårt folk. Det finns hos oss en intuitiv omedelbar insikt om hur de outgrundliga djupen i Guds väsen ekar i de outgrundliga djupen i människans väsen.

Guds avbild

Det finns många uttryck för denna Guds närvaro i människan: människan är skapad till Guds avbild, anden i människan. Kristus i mig. Hela tiden handlar det om människans värde och värdighet, hennes dignitet och storhet.

Chassidismen hävdar att det värsta den onda makten kan åstadkomma i en människas liv är när den får henne att glömma att hon är en konungason eller en konungadotter. Denna människosyn skapar aktning och reverens, takt och stil.

Den helige Franciskus använder inte gärna ordet kärlek. I stället brukar han ordet Cortesia som innebär en älskvärd höviskhet, en öm försiktig, taktfull omsorg och godhet.

Om den heliga Theresa av Jesusbarnet berättas att hon blev illa behandlad av priorinnan i klostret. Theresa bemötte emellertid alltid priorinnan med vänlighet och artighet. På frågan varför, svarade Theresa: ”Det är inte mot dig jag är vänlig utan mot Jesus Kristus, som jag ser i djupet av ditt hjärta.”

Kristendomen har ju fört in något definitivt nytt i vår värld. Kristus har skapat människans drama. Han har kastat oss in i ett äventyr, som människorna före inkarnationen aldrig kunde ha anat. Det betyder att människans inre situation sakta har förvandlats: hon har fått ett nytt hjärta – en barmhärtighetens läkande ande. Thomas Mann kallar detta en mutation i den mänskliga världskänslan. I essän ”Goethe och kristendomen” skriver han: ”–hans obestridliga beroende av den mest djupverkande revolution, eller rättare sagt mutation, som den mänskliga världskänslan någonsin har upplevt”.

I ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” målar Solsjenitsyn ”den mänskliga värdighetens ikon”, som jag vill se som en sammanfattning av allt jag försökt säga här i dag.

”Den långe gamlingen J-81 sitter i lägrets matbarack och äter. Han är anonym, han vet att hans tio år kommer att förlängas med ytterligare tio år och så i all evighet. Hans ansikte tycks mejslat i mörk sten. Bland alla de kutande lägerryggarna var hans käpprak. Gubbens ögon följde inte vad som hände i matsalen utan hade borrat sig in i något osynligt ovanför Sjuchov. Han åt avmätt den vattniga soppan med en avgnagd träsked men sänkte inte huvudet ned över skålen, som alla andra utan lyfte skeden högt mot munnen. – Inte som djuren som doppar nosen i maten utan vertikalt – det som skiljer människan från djuren och förenar henne med himlen. Och till sist en detalj av stor vikt på denna den mänskliga värdighetens ikon: Han lade inte som andra sitt trehundragramsbröd bland loskorna på det smutsiga bordet utan på en rentvättad tygbit. Utan tvekan av respekt för sig själv men också av respekt för brödet.”