”I kyrkan finns inga utlänningar”

Efter konklaven intervjuade Der Spiegel pater Sorge, chefredaktören för La Civilta cattolica, och frågade honom, om valet inte hade varit en chock för italienarna. I en anspelning på Ef. 2:19 ”Alltså är ni inte längre utlänningar”, förnekade Sorge frågan; han påpekade dock samtidigt, att detta val öppnade helt nya perspektiv inte bara för kyrkan och hennes övernationella och universella karaktär utan också för världen, inte minst för den italienska politiken.

En polack – historisk vändpunkt?

Frågan är kanske felaktigt ställd. Redan genom namnet – Johannes Paulus – har påven ordnat in sig i den efterkonciliära kyrkans kontinuitet. Ändå är en ny stil hos den nye bäraren av Petrusämbetet omisskännlig.

Audiensen för de omkring 600 journalisterna blev efter ett kort anförande från påvens sida (jfr texten) helt spontant och improviserat en presskonferens med frågor och svar slag i slag på polska, franska, engelska, tyska, ryska osv. ”Farbror, farbror!” Mannen som just ännu satt på den påvliga ”katedran”, bemöter roat tillropet inför de generade protokollprelaterna. ”Halina, du här! O ni alla – så bra att ni hjälper mig!” Han skakar hand med den unga kvinnan och de många andra som tränger sig fram. Nej hon är inte släkt med den nye påven; en före detta studentska till professor Wojtyla har ropat hans smeknamn från den gamla universitetstiden i Ljublin in i audienssalen. ”När kommer du igen till Krakow” – ”När dom tillåter mig”. Med en skymt av ironi blir det klart vem dessa ”dom” är. Var och en förstår vad som menas. Denne påve låter sig inte hindra att vara sig själv. Bara en gång rycker han till, när någon frågar på ryska: ”När kommer Ni att besöka oss?” ”Var då”, frågar han litet förbryllat – och skrattar sedan högt när han hör svaret: ”I det ryska kollegiet här i Rom.” Detta var några bland många andra inslag under Johannes Paulus II:s första dagar.

När han läser anföranden eller predikningar sätter han vid tillfälle dramatiska accenter och gör t.o.m. det outtalade förnimbart. När han officiellt tillträdde sitt ämbete den 22 oktober har en mening mest uppmärksammats:. . . ”Öppna staternas, de politiska och ekonomiska systemens gränser.” Men han hade lågmält börjat meningen med en inskränkning: ”Ryck upp portarna för Kristus! Öppna gränserna för hans frälsande makt!” Och sedan besvärjande: ”Var inte rädda!”

Allt för väl vet papa Wojtyla var och varför man är rädd inför ett sådant öppnande som kan tolkas som en ”ideologisk infiltration”. Under tre timmar har polsk radio och TV återgivit installationsmässan och hans predikan, som nådde långt in till Vitryssland, Litauen och Tjeckoslovakien. Det var helt omöjligt att utelämna vissa meningar, ty hela tilldragelsen sändes direkt från Petersplatsen och den officiella översättningen framfördes av den polske tv-korrespondenten med hjälp av pater Nowak från Vatikanradion. Med taktkänsla och på samma gång med klarhet utnyttjade påven sin första stora chans.

Många av hans landsmän har kanske svårt att erkänna, att Wojtyla varken kan eller vill ”förbli en polsk biskop” (som Polens primas kardinal Wyszynski sade i Rom, av påven för övrig hedrad med gripande broderlighet). Omsorgen för den universella kyrkan är en alltför allvarlig sak och perspektivet måste nödvändigtvis vidgas utöver alla ”provinsiella” gränser.

Kommer Johannes Paulus II att fortsätta Paulus VI:s östpolitik? Vänligt och utan att ta av stolan (som Paulus VI gjorde när han mötte ateister) mottog den nye påven den polske presidenten Jablonski. Kommunisterna i Polen hade fruktat ärkebiskopen som motståndare och det sägs, att de skulle ha lagt in sitt veto mot att Wojtyla blev primas i Polen efter Wyszynski. Nu vid audiensen ställer han rakt på sak kärnfrågan: toleransens problem. Och han påminner utan blygsel om, att Polen ”aldrig har rest kättarbål”. I samtalet frågar han, om Polen inte även idag skulle kunna ge ”ett exempel”. Partisekreteraren Gierek hade telegrafiskt lyckönskat påven som son av en nation ”som bygger upp socialismen”.

Slagfärdigt fick han som svar ett påpekande att denna nation ”sedan tusen år redan har varit och fortfarande är katolsk”.

Påven vill fortsätta ”dialogen”, även den diplomatiska, med alla stater, alltså uppehålla förbindelser ”som inte nödvändigtvis innebär gillandet av den ena eller andra regimen” (så preciserade han inför den diplomatiska kåren). Målet förblir, att utverka mer religiös frihet och jämlikhet för de troende som förutsättning för deras ”fulla deltagande som lojala medborgare i samhällslivet”. Utöver enbart ”kyrkopolitiska” mål ser han dock kyrkans uppgift främst i ”att lämna ett verkligt bidrag till fred, rättvisa och framsteg bland folken” utan att därmed blanda sig i politiken. Som moralisk instans och utifrån hennes andliga grundvalar skall kyrkan skydda de mänskliga rättigheterna varhelst de är hotade.

Kontinuiteten i saken (om vilken det för övrigt aldrig har funnits meningsskiljaktigheter) utesluter inte ändringar i stilen och metoden. Det nya synes bland annat ligga i ett förändrat ”företagsklimat” som gör sig gällande i Vatikanen med Johannes Paulus II.

Han glömde välsignelsen

Många tecken tyder på, att Johannes Paulus II inte låter sig stiliseras som ”sakralfigur”. I sina tal har han övergivit pluralis majestatis och han tilltalar sina åhörare inte som tidigare påvar ”söner och döttrar” utan ”bröder och systrar”. Dagstidningen The Australien (på sina talrika utlandsresor hade Wojtyla också besökt Australien) har beskrivit hans yttre gestalt som ”a man built like a rugby front-row forward”. Och en tidning i Perus huvudstad Lima satte som förstasidesrubrik efter påvevalet: Arbetare, poet, skådespelare, präst, påve – en anspelning på att han i sin ungdom under den tyska ockupationstiden arbetade i ett stenbrott och sedan i en kemisk fabrik, att han aktivt deltog i en undergroundteater som spelade klassiska polska pjäser och att han först hade påbörjat litterära studier och skrivit dikter under pseudonymen Andrzej Javien.

Vid audiensen för journalisterna hade han glömt den traditionella välsignelsen. När han lämnade den stora salen föll det honom plötsligt in. An en gång vände han sig om, lade händerna som ett megafon på munnen och ropade: ”Nu vill jag ge er välsignelsen: Adjutorium nostrum in nomine Domini, vår hjälp är i Herrens namn.” Och vid söndagens ”Angelus” hälsning tog han farväl från folket som hade samlats på Petersplatsen i det att han sade: ”Nu är det dags att äta lunch – för er och för mig.” Eller en annan glimt: I skämtsam ton avslutade han audiensen för polackerna som hade kommit till Rom: ”Nu måste jag gå, för primas Wyszynski väntar mig och jag är van att lyda honom.”

Varken i föregivna kyrkopolitiska eller teologiska mönster och klichéer passar Johannes Paulus II riktigt in. Han har varit filosofiprofessor i etik vid universitetet i Ljublin, men samtidigt studentpräst och själasörjare. Han har skrivit en avhandling om trosproblemet hos den store mystikern och poeten Johannes av Korset, men han är också passionerad skidåkare i Tatran och paddlare. Under en färd i kanoten nådde honom meddelandet om hans utnämning till biskop; han själv är en djupt andlig människa med markanta inslag av polsk Mariafromhet, men samtidigt älskar han musik – klassisk och folklig – och bland sina närmaste vänner räknar han konstnärer och intellektuella. Han är expert i den tyske filosofen Max Schelers fenomenologi, men samtidigt har han skrivit böcker om ”Människan och staten” och ”Kärlek och ansvar”; och vid andra Vatikankonciliet försvarade han djärvt religionsfriheten. Han är präst, men har alltid varit fängslad av filosofins väsentliga problematik: människan mellan Gud och världen.

1976 höll han vid Harvard-universitetet för amerikanska studenter en sofistikerad filosofisk föreläsning. Efteråt medgav rektorn för sommarskolan enligt Time, att Wojtyla var en av de mest imponerade personer han mött. ”Han är en personlighet med utomordentlig utstrålning.”

Vid konciliet gjorde han den 21 oktober 1964 under diskussionen om pastoralkonstitutionen om ”Kyrkan i världen av idag” ett betecknande inlägg: ”Utkastet, så sade han, talar för dem som står utanför kyrkan i en alltför uppbygglig, klerikal och filantropisk ton. Den är olämplig. Sakliga argument saknas. I stället finns däri uppmaningar och moraliska råd. Av ett kyrkligt dokument borde tydligt framgå, att kyrkan inte bara lär auktoritativt utan att hon är villig att söka sanningen gemensamt med världen. Man får inte klaga i predikoton över det onda i världen och räkna allt positivt kyrkan till godo. All välvilja och nedlåtenhet är malplacerad. . .”

Samma söndag då påven officiellt hade tillträtt sitt ämbete mottog Johannes Paulus II representanterna för olika kristna kyrkor och samfund. Med var och en hade han utväxlat fridskyssen. Påven talade om de stora bemödanden som hittills har gjorts för att uppnå kristen enhet och fastslog att man inte kunde se sig om på vägen. Den ekumeniska rörelsen är inte en sak som enbart är anförtrodd åt vårt mänskliga avgörande. Den är Kristi vilja. ”Vi är förpliktade att fullfölja den.” Vid mötets slut grep han händerna på dem som stod bredvid honom och bad de närvarande att göra detsamma. Så bildades en krets som var förenad i tyst bön. ”Må detta symbolisera den enhet som vi alla eftersträvar”, sade påven.

”… perhaps the change has begun”

När Johannes Paulus II med ett fast grepp svänger den korsprydda herdestaven som en fana, då ser hans omgivning kanske förskräckt på honom. De troende däremot och kanske inte så få icketroende känner, att en symbol här återigen vinner innebörd och kraft, inte minst varhelst ”ideologiska själasörjare” har makten.

Time återger i sitt senaste nummer en talande händelse. Omedelbart före konklavens början satt den svarte kardinalen Malula från Zaire på sitt rum där han mittemot genom fönstret sorgset såg på Vatikanpalatset. Då lär han ha sagt: ”Allt detta är kejserliga utanverk, påvlig isolering, medeltida avlägsenhet, ett arv som låter européerna tro att kyrkan bara är västerländsk. Detta trånga perspektiv gör dem oförmögna att förstå, att unga länder som mitt önskar något annat. De önskar enkelhet. De önskar Jesus Kristus. Allt detta måste ändras.” Och Time tillfogar: ”Femtio timmar senare stod Karol Wojtyla i fiskarens skor och förändringen har kanske – på oberäkneliga vägar – redan börjat.”

Petrusämbetets gestalt och skepnad har förvisso inte börjat förändras först med Johannes Paulus 11. Johannes XXIII och andra Vatikankonciliet (1962-65) lade grunden därtill. Paulus VI gjorde väsentliga steg på väg till en ny profil av påveämbetet, även om han saknade den utstrålning som kännetecknade hans före och efterträdare. Och utan papa Lucianis varma leende som inom några få veckor har vunnit människornas förtroende och som alltför plötsligt slocknade under ämbetes tunga börda, skulle Wojtyla-pontifikatet sannolikt inte ha varit tänkbart.

Hans första tal till kardinalskollegiet efter konklaven (som han – annorlunda än Luciani – själv hade skrivit) och i vilket han framlade några ledmotiv för sitt pontifikat var karakteristiskt. Med sund skepsis frågade han sig själv: ”Hur kommer vårt pontifikat att utvecklas? Vad kommer under de kommande åren att bli kyrkans öde enligt Guds försyn? Vilken väg kommer mänskligheten att slå in på i detta århundrade, som lider mot sitt slut och närmar sig år 2000? På dessa djärva frågor finns bara ett enda svar: Gud vet det.” Och när han högtidligt installerades på Petersplatsen som påve medgav han, att i detta ögonblick återstod för honom bara den stora tystnaden inför Gud.

Men samtidigt förklarade han för kardinalerna klart, att han på samma gång ”försiktigt och stimulerande” ämnade fullfölja andra Vatikankonciliets reformer ”där man också måste ta hänsyn till dagens experiment och krav, men utan godtycklighet”. Han talade om en vederbörlig och lämplig (congrua) ”vidareutveckling av institutionerna” och nämnde därvid kollegialiteten och biskopssynoden. Men i samma andetag talade han också om ”troheten till det ämbete som är min främsta förpliktelse”. ”Till alla människor som lider under orättvisor och diskriminering, vare sig i det ekonomiska, sociala eller politiska livet eller rörande samvets- eller den religiösa friheten sträcker jag ut mina händer och öppnar mitt hjärta för dem.”

Den som känner hans engagemang som ärkebiskop för de diskriminerade studenternas rättigheter, hans mångåriga kamp för kyrkbygget i Nowa Huta (jfr Signum nr 8, s. 254) och mycket annat, vet att han inte väjer undan för konkretiseringar och praktiska åtgärder i enlighet med detta program.

Det är alltså stora uppgifter som väntar Johannes Paulus II – att vara inspiratör, enhetssymbol och en ledargestalt, vars bevekelsegrunder är uppenbara för alla – inom och utom kyrkan. Uppgifter mer grannlaga nu än någonsin tidigare.