Kyrkohistoriens slut och framtiden

Någon person med anlag för räkneövningar har hävdat att det tidigare tog ett decennium att producera lika många historievetenskapliga alster som idag publiceras under ett år.

Förmodligen är det enda felet med detta påpekande att det är en underdrift. Publiceringsmöjligheterna är idag fler än någonsin, alltfler områden för mänskligt liv blir föremål för en historisk analys och kadern av människor som kallar sig professionella historiker verkar växa för varje år. Den tid då det historiska studiet var liktydigt med politisk historia är sedan länge förbi och vår samlade kunskapsbank är idag större än någonsin. Samtidigt har detta medfört att den ”historiska kunskapen” är långt mer osäker än den tycktes vara för den första generationen av moderna historiker. Tolkningarna och perspektiven skiftar och inte så sällan revolutioneras det vetenskapliga samtalet av att forskare på allvar lyckas utmana tidigare etablerade sanningar. Det kan i en sådan situation förefalla paradoxalt att det idag också publiceras fler historiska flerbandsverk än någonsin. Den monumentala Historien skapades för att bli en fast referenspunkt inför framtiden, en inventering och katalogisering byggd på vetenskaplig grund. Men vad blir det av sådana ambitioner i den situation som forskningen idag befinner sig? I Sverige har under de senaste åren producerats såväl jordbrukets, pressens som kulturens historia. Under förra året avslutades ett av dessa mastodontprojekt i och med att det sista bandet i Sveriges kyrkohistoria blev tillgängligt. Genom att denna volym färdigställts fullföljs tidigare försök att ge en samlad framställning av den svenska kyrkohistorien. I sig en aktningsvärd bedrift.

Tidsmässigt omfattar denna sista volym, som har nummer åtta i serien, tiden från 1910 fram till nutid. Ingmar Brohed, som är bokens huvudförfattare, har fått den otacksamma uppgiften att ta sig an en period där det delvis fortfarande saknas grundforskning och som dessutom lider av samtidshistoriens otydlighet. Med en språklig precision som närmar sig det kirurgiska griper sig Brohed an denna uppgift. I den inledande ”essän”, som upptar inte mindre än 303 sidor, anläggs ett brett perspektiv. Det kyrkliga livet sätts i relation till samtidens politiska och sociala historia. Läsaren får ta del av den mängd historiska linjer som vi kan skönja i 1900-talets svenska kyrkohistoria. Bokens kapitel tar bland annat upp kyrkornas förhållande till statsmakten och religionsfrihetsfrågorna; de kristna ledarnas svar på de totalitära ideologierna; hur ekumeniken omvandlat kyrkornas relationer till varandra samt hur sekularisering och ökad pluralism kommit att känneteckna det sena 1900-talets religiösa landskap. Det ekumeniska anslaget i framställning är tydligt; en detaljerad presentation av Svenska kyrkans utveckling varvas med fylliga avsnitt om framför allt Missionskyrkan, den romersk-katolska kyrkan samt Pingströrelsen. Detaljrikedomen är stor, men framställningens tydliga disposition gör att läsaren inte förlorar riktningen. Den genomgående betoningen på en händelseorienterad politisk historia hindrar inte att andra teman, lika viktiga för förståelsen av de kristna kyrkornas historia i Sverige, inkluderats. Läsaren får exempelvis ta del av avsnitt kring kristet barn- och ungdomsarbete, kyrkoarkitektur, institutionssjälavård och gudstjänstliv. Den idéhistoriska dimensionen är också väl belyst med avsnitt kring bibelkritik, kyrkosyn och den s.k. Lundateologin.

Framställningens fokus vittnar om det som varit den akademiska kyrkohistoriens huvudsakliga intressen. Den inledande essän anknyter nära till forskningsfronten och förser läsaren med en detaljerad och kontextualiserande tolkning av de senaste forskningsrönen. Den omfattande listan på referenslitteratur som bifogats även denna volym vittnar om den rikhaltiga forskning som redan existerar om svenskt kyrkoliv under 1900-talet. Samtidigt pekar framställningen framåt mot nya fält som förtjänar att utforskas. Ett antal av dessa återkommer också i volymens fördjupningsartiklar. Bland de viktigaste kan nämnas Björn Rymans artikel om missionen under 1900-talets andra hälft, vilken öppnar för den ännu ej berörda frågan om vad den post-koloniala eran kom att betyda för svenskt kyrkoliv. Inger Hammars artiklar om kvinnliga teologier visar på ett fortsatt behov av att använda genus som ett raster i den kyrkohistoriska forskningen och Carl-Gustav Carlssons artikel om Lewi Pethrus visar på de rikhaltiga resultat som kan nås i arbetet med Pingströrelsens historia. Trots rikedomen i framställningen betyder givetvis de val av perspektiv som gjorts att andra, alternativa, dimensioner skjutits åt sida. För egen del saknar jag i boken som helhet ett tydligt underifrånperspektiv där de ”vanliga” kyrkomedlemmarna får träda fram. Den stora massan av människor som befolkade de kristna samfunden skymtar endast momentant förbi i framställningen. Vad kom det kristna engagemanget att betyda för dessa människor? Vilka var deras drivkrafter? Hur gestaltades deras tro i förhållande till samfundens officiella teologier? Allt detta är frågor som återstår att besvara.

Redan i Lennart Tegborgs förord till boken anar man en suck av lättnad: ”I och med utgivningen av denna volym är uppgiften fullföljd” – uppdraget slutfört, Sveriges kyrkohistoria är tecknad. De åtta volymer som ingår i denna serie utgör ett imponerande monument över svensk kyrkohistorisk forskning; ett monument som i en internationell jämförelse står sig väl. Likväl kan man avslutningsvis inte låta bli att fundera över värdet av en sådan produktion. Det kan tyckas lite sent att fundera över syftet nu när resultatet redan föreligger, men för framtiden kan det vara skäl att fundera över vilket som är det ideala bruket av detta åttabandsverk. Det är givetvis av avsevärd vikt att det nu existerar en samlad framställning av svensk kyrkohistoria. I en tid, då medvetandet om och intresset för den egna historien är svagt inom flertalet kristna samfund i Sverige, kan detta flerbandsverk bli betydelsefullt som en påminnelse om den historiska dimensionen. Men i vart fall jag är långtifrån övertygad om att detta är det bästa bruket. Kan Sveriges kyrkohistoria intressera och bygga broar i historielöshetens tid är det nog för att motivera utgivning, men om den också kan leda till att nya frågor ställs om vad som ryms i kyrkornas historia då skapas ett kapital att förvalta i framtiden. Den kanske största faran med den monumentala Historien är att den för framtiden definierar vad historien är och vad den bör innehålla. Men detta är inte med nödvändighet det på förhand givna resultatet. Gömt inne i monumentet kan man också ana något annat, konturer av vad som inte är, eller kanske rättare, vad som ännu inte blivit. Vilka historier har inte berättats? Vilka perspektiv har inte blivit belysta? Vilka frågor är obesvarade? Det återstår för läsaren att upptäcka denna vaga gestalt. Dessa är frågor som inte bara bör ställas i forskarsamhället utan även inom de kristna samfunden. Bara på så sätt kan vi få en levande kyrkohistoria även i framtiden.