Kyrkorna i Zimbabwes utdragna kris

Då det i mitten av januari meddelades att Zimbabwe äntligen skulle få en ny författning, var det ett hoppingivande tecken för detta förtryckta land. Sedan 2008 har det slagit in på en osäker kurs för att återhämta sig, dock med många bakslag beträffande än den ena än den andra ansatsen till utveckling. Sedan halvtannat decennium rasar motsättningar beträffande författningen, senast efter den misslyckade folkomröstningen 2000, då president Robert Mugabe förlorade sitt politiska förnuft.

Då inleddes en snabbt nedåtgående spiral för landet i såväl ekonomiskt som politiskt avseende. Denna nedåtgående spiral avstannade först 2008, då det härskande partiet ZANU-PF efter en omstridd och våldspräglad valprocess accepterade att bilda en koalitionsregering tillsammans med Movement for Democratic Change (MDC-T), under den före detta fackföreningsledaren Morgan Tsvangirai. Som en del av denna Government of National Unity ingår ytterligare en fraktion av MDC, en politisk rörelse och ett parti som i själva verket anslöt sig först i egenskap av motståndare till Mugabes dåvarande utkast till författning.

Före tillkomsten av den så kallade Global Political Agreement i slutet av 2008, som jämnade vägen för en koalitionsregering, hade den snabba ekonomiska och sociala nedåtgående processen gått så långt att Zimbabwe, beträffande samtliga indikatorer som medellivslängd (1998: 65 år, 2008: 42 år), spädbarnsdödlighet, inkomst per invånare, eller det så kallade Human Development Index (HDI), låg på en av de sista platserna i hela världen, till och med efter så krigshärjade länder som Afghanistan och Kongo. Så sent som 2010 hamnade Zimbabwe på sista plats (nr 169) i den HDI-tabell som utges av FN:s utvecklingsorganisation UNDP. Dess värde (0,140) skilde sig till och med från de länder som låg närmast ovanför i tabellen.

Den ekonomiska nedgången, framför allt det omfattande sammanbrottet i jordbruksproduktionen, har sin grund i en planlös och politiskt motiverad massexpropriering av de storgods som tillhörde White Farmers, vita ättlingar till europeiska markägare. Dessa storgods hade en effektiv och lönsam produktion. En annan orsak är den måttlösa höjningen av statsutgifterna till följd av Zimbabwes intervention i det andra Kongokriget 1998–2003.

De vitas egendomar ockuperades av så kallade krigsveteraner, som hetsigt krävde belöning för sina insatser i inbördeskriget mot den rasistiska rörelsen White Settlers Regime. Kontrollen över storgodsen övertogs i allt större utsträckning av medlemmar i regeringspartiet och av den inre kretsen kring presidenten. Dessa nya ägare visste mestadels inte hur man framgångsrikt bedriver jordbruksverksamhet i större skala och hade inte heller något djupare intresse för det. Visserligen visar en studie som genomfördes 2010 i provinsen Masvingo av universitetet i Sussex, att väldigt stora arealer hade omfördelats till tidigare landlösa småbönder och att levnadsvillkoren för dessa väsentligt hade förbättrats.

Tyvärr kunde småbönderna i längden ändå inte hejda den stora produktionsnedgången, med påföljd att Zimbabwe, som tidigare varit en storexportör av jordbruksprodukter, ”Afrikas kornbod”, blivit ett importland, som måste importera stora mängder spannmål och andra livsmedel från det angränsande Zambia. Trots detta har det nu svårigheter att försörja den egna befolkningen. Framför allt råder det överallt brist på den traditionella basvaran majs och den har därtill blivit extremt mycket dyrare.

Förlust av kvalificerad arbets- och ledningskraft

Den stora förlusten av arbetsplatser hade en katastrofal inverkan på nationalekonomin, eftersom det knappast längre producerades något på storgodsen. Arbetslöshetsnivån pendlade mellan 80 och 90 procent. Vilken inverkan de av EU och USA införda sanktionerna mot Zimbabwe har haft (ungefär från 2003) är omstritt, då de huvudsakligen berörde transferering av penningmedel och drabbade den härskande elitens affärer. Ekonomiexperter hävdar emellertid att USA-sanktionerna och den därav följande kreditspärren hos internationella finansinstitutioner ledde till brist på kapital och utgjorde en faktor i den hyperinflation som uppstod 2002. Under tiden hävdes i stor utsträckning de av Mugabe ideligen gisslade ”illegala sanktionerna” och de inskränker sig nu nästan bara till inreseförbud för Mugabe och medlemmarna i ZANU-PF.

Vid den ekonomiska krisens höjdpunkt lämnade unga och medelålders zimbabwier sitt hemland i sådan stor utsträckning att förlusten av arbets- och ledningskraft (brain drain) under årtionden framöver allvarligt kommer att försvaga samhället. Andra länder som Botswana, Malawi och framför allt Sydafrika drar numera fördel av att utbildningssystemet i Zimbabwe höll en så hög kvalitet. Den alfabetiseringsnivå som UNDP har uppmätt visade att Zimbabwe med en nivå på 90 procent var ledande på hela den afrikanska kontinenten. Eftersom även gymnasie- och högskolesystemet kunde uppvisa en så hög nivå, kommer i dag många professorer och universitetslärare i Sydafrika från Zimbabwe. Andra upptagningsländer för legal migration från Zimbabwe är engelskspråkiga industriländer, framför allt Storbritannien. Även där har högt kvalificerade zimbabwier ofta funnit anställning inom universitets- eller sjukvårdsväsendet.

Den inofficiella icke-sanktionerade migrationen bestod och består fortfarande av en rörelse över floden Limpopo till det ekonomiskt starka grannlandet Sydafrika. Uppskattningsvis pendlar mellan totalt 1,2 miljoner (Zimbabwe Central Bank) och 3 miljoner migranter (South African Women’s Institute for Migration Affairs) som valt denna väg.

Bakom denna statistik döljer sig dramatiska människoöden. Var och en som utvandrar måste övervinna farorna på vägen – organiserade smuggelligor, gränsstängsel, gränssoldater och krokodilerna i Limpopofloden – för att på andra sidan gränsen mötas av en växande främlingsfientlighet som gång på gång kulminerat i pogromliknande hetsjakter.

De som stannade kvar fastnade inte sällan i en kamp för sin blotta överlevnad, mot hungern. Skildringar som nått internationella massmedier under åren 2007 och 2008 har handlat om hur man i vissa lantliga områden bakat så kallade slamkakor så att de nödlidande åtminstone för en kort tid kunnat befrias från sina plågsamma hungerkänslor. [Slamkakor består av gyttja, olja eller smör och salt, som rörs ihop till en smet, formas till kakor och soltorkas. övers.anm.]Studenter har vittnat om att man slaktat hundar för att med deras kött kunna stilla sin hunger.

Den politiska ledarkretsens köpta lojalitet

Alltsedan ”fredsslutet” mellan diktatorn och oppositionen svävar Zimbabwe i ett tillstånd mellan hopp och resignation. Detta tillstånd har fortsatt också under den allra senaste tiden. Efter hyperinflationen mellan 2006 och 2008, som uppnådde det osannolika värdet en triljon procent, avskaffades landets egen valuta och US-dollar började användas som betalningsmedel. Hyllorna i snabbköpen fylldes snabbt och de ekonomiska siffrorna utvecklades i positiv riktning, låt vara på en mycket lägre nivå än tidigare.

Denna ekonomiska tillväxt och den ekonomiska återhämtningens späda planta hotas emellertid av president Mugabes program att överföra produktionsfaktorer och handel i inhemsk ägo. Detta program går ut på att alla utländska företag måste överlämna hälften av sina ägarandelar till inhemska zimbabwier. Som om utländska investerare inte redan blivit avskräckta nog eller fördrivna, drog Mugabe vid ZANU-PD:s senaste partidag i december 2012 åt skruven ytterligare ett varv, åtminstone verbalt: ”Nu tycker jag att vi har nöjt oss med 51 procent länge nog – låt det bli 100 procent!”

Vid partidagarna, som vanligtvis sceniskt påminner om kyrkliga högmässor, behövde ledarna i det härskande partiet, trots denna ekonomiskt sett förödande valkampsretorik, ingalunda frukta för sitt eget livsuppehälle. Ty i motsats till koalitionspartiet MDC och den stora majoriteten av befolkningen har presidentens ledande krets tillgång till den ytterst lukrativa avkastningen av diamantutvinningen i provinsen Manicaland. Enligt den från regeringen fristående organisationen Global Witness hör Marange Diamond Fields väster om Mutare till de rikaste fyndigheterna i världen. Utan dessa flödande inkomster skulle maktapparaten med största sannolikhet för länge sedan ha brutit samman, eftersom inte bara den köpta lojaliteten i den politiska ledningskretsen betingar ett högt pris, utan också därför att stora belopp krävs för att hålla militärledningen i schack.

Vid ovan nämnda partidag framträdde återigen den förvånansvärt vitale presidenten, som ännu vid 88 års ålder lät sig nomineras inför nästa val. Sedan flera år förmodar man att han är cancersjuk och därför gång på gång undergått behandling i Singapore. Gång på gång tycks han vid offentliga framträdanden och tal vederlägga ryktena om sjukdom och trollar ständigt fram nya idéer ur hatten, nu senast den skrattretande planen att, mitt i alla ekonomiska problem, flytta landets huvudstad från Harare till en annan plats och bygga upp en helt ny huvudstad. Orten i fråga ligger i Zvimba District, som är Mugabes hemtrakt. Detta bygge skall utföras av samma kinesiska entreprenörer, som redan nu på rekordtid byggt den jättelika och praktfulla militärhögskolan och som sannolikt kommer att betalas med diamanter.

Situationen verkar förvirrande och ibland hopplös. Trots detta skulle det förutsagda genombrottet i striden om den nya författningen kunna tydas som ett hoppingivande tecken. Således skulle de för 2012, numera för 2013, utlysta valen kunna genomföras under den nya författningen och inte i enlighet med den gamla författningen från 1979, som i hög grad är i behov av reformering. COPAC, den kommission som anförtrotts det nya utkastet, som förutom av parlamentariker också består av representanter för kyrkorna och det civila samhället, har på sistone varit ytterst frustrerade av ZANU-PF:s zick-zackkurs, som gång på gång har blockerat enigheten av fruktan för att gå miste om makten efter nästa val.

Den katolska kyrkan och Robert Mugabe förbundna i hatkärlek

Efter den nya republiken Zimbabwes självständighet år 1980 kom Catholic Commission of Justice (CCJP) med dess många grupper på stifts- respektive församlingsnivå, grundad av den rhodesiska katolska biskopskonferensen år 1972, att få en ny roll, nämligen att påminna den legitima och av en majoritet valda regeringen om dess egna mål och värderingar och att hindra den nya administrationen från att begå samma människorättsvidriga illgärningar som den gamla regimen. Tyvärr visade det sig ganska snart beträffande drakoniska lagar och regeringsstil att det snarare rådde en kontinuitet än en brytning med det förgångna och början på något nytt.

Då en ny konflikt i den södra delen av landet blossade upp redan strax efter självständigheten, slog regeringen ned den med en brutalitet som visade med vilken skrupelfrihet Robert Mugabe gick till väga. Många av dem, som numerärt tillhörde minoritetsgruppen ndeble, ville ha partiordföranden i ZAPU, Joshua Nkomo, som regeringschef i stället för Mugabe från ZANU (Zimbabwe African National Union).

Regeringens reaktion blev massavrättningar och ytterligare illdåd för att krossa motståndet i ndeblebyarna. Tyvärr nådde kännedomen om dessa händelser knappast offentligheten, utom i bästa fall ryktesvägen. Många missionärer och inhemska kyrkoledare, som hade ställt stora förhoppningar på den socialistiske katoliken Mugabe, försäkrar fortfarande att de först 1997 fick kännedom om Gukurahundi, som massakern kallades, då CCJP offentliggjorde en rapport.

Redan under Gukurahundi sände CCJP tillsammans med biskopskonferensen flera rapporter till statsledningen, då ännu med förhoppning om att den skulle återkalla partikamraterna och soldaterna till ordningen. I och med publiceringen av rapporten 1997 stod det slutligen klart att den katolska kyrkan och dess biskopar inte var beredda att skona den egna kyrkomedlemmen Robert Mugabe och att en verklig fred endast är möjlig om sanning och rättvisa prioriteras. Titeln motsvarade grundsatsen: ”Att bryta tystnaden och bygga verklig fred”. (Breaking the Silence, Building True Peace).

Mellan Robert Mugabe och hans egen religiösa hemvist, den katolska kyrkan, råder sedan dess ett slags hatkärlek. Vid talrika tillfällen har han kallat biskoparna lögnare och marionetter till västerlandet, som han hatar. Framför allt har de modiga och aggressiva herdabreven från dessa biskopar drabbat honom hårt: i mars 2007 publicerades ”Gud hör de förtrycktas rop” (God Hears the Cry of the Oppressed) med en skoningslös analys av såväl den moraliska och politiska krisen i landet som av dess rötter. I rundskrivelsen ”Gud kan hela såren hos de drabbade” (God Can Heal the Wounds of the Afflicted) ifrågasätts om helande och försoning är möjliga om man inte tydligt nämner konflikterna och såren i det förgångna och bakgrunden till dem.

Även biskoparnas hållning splittrad

Å andra sidan har det förekommit positiva händelser, som exempelvis den konsultation Mugabe hade för några månader sedan med en biskopsdelegation. Om detta möte har berättats att Mugabe varit en närmast rörande värd för de närvarande biskoparna och personligen sörjde för deras väl och inte ens ville låta dem gå hem till fots. Av allt att döma kastade han tidsplanen för denna överläggning fullständigt överbord, då hans gamla hemkänsla överväldigade honom och han erinrades om hur han under tidigare år varit så starkt förbunden med den katolska kyrkan.

Men inte bara förhållandet från diktatorns sida gentemot den katolska kyrkan är ambivalent. Även kyrkans ledarskap har reagerat splittrat på regimens politik. Ärkebiskopen av Harare, Robert C. Ndlovu, har förklarat detta med att exempelvis många präster har släktingar inom den härskande eliten och därför har varit lojala gentemot dem. Som innehavare av den viktigaste biskopsstolen i Zimbabwe är hans hållning särskilt betydelsefull. Han försöker ta sitt ansvar på så sätt att han uttrycker sakligast möjliga kritik mot regeringen och på det sättet stärker de kritiska krafterna i kyrkan utan att ge stor offentlighet åt saken.

Ndlovus föregångare däremot, Patrick Chakaipa, var mycket nära förbunden med presidenten och försökte tvärtom så mycket som möjligt skydda denne för kritik. Efter sin personlige väns bortgång 2003 försökte Mugabe till och med utverka att ärkebiskopen skulle få begravas på den nationella Heroes Acre. Pius Ncube var ärkebiskop i Bulawayo, den näst största staden i landet. Han utvecklades till den skarpaste och mest högljudde kritikern av Mugabe, ända tills han av sistnämnde motspelare blev oskadliggjord genom en komplott. Ncube måste avgå från sitt ämbete sedan han inlåtit sig på en affär med en kvinna, som i själva verket agerade på uppdrag av regimen. I det sammanhanget blev han filmad av en kamera som i hemlighet installerats i hans hem.

En viss ambivalens kommer till synes när man betraktar Jesuitorden, så oerhört viktig för den katolska kyrkan i Zimbabwe. Sedan grundandet av Sambesimissionen 1877 har den starkt präglats och präglas ännu av engelska och tyska missionärer. Även bland jesuiterna har Mugabe en personlig vän, som fortfarande håller honom om ryggen och som bland annat åtnjuter frikostiga gåvor till sin församling: Fidelis Mukonori var mellan 2001 och 2008 provinsial och fungerar sedan länge närmast som familjen Mugabes personlige själasörjare.

Långt mera talrika bland jesuiterna är de som känner sig förpliktade att arbeta för befolkningens välgång och som på många sätt har gjort insatser mot orättvisor och mot åsidosättandet av mänskliga rättigheter. Ett exempel värt att nämna i sammanhanget är Dieter B. Scholz, eftersom han är biskop i Chinhoyi – det stift som omfattar de tyska jesuiternas traditionella missionsfält. Scholz var själv som ung präst (från 1972) verksam inom den katolska kommissionen för rättvisa och fred (Justitia et Pax) och vände sig mot bosättarnas rasistiska politik, vilket ledde till att han 1978 blev fängslad och därefter landsförvisad. Enligt hans analys har situationen ”från sociologisk utgångspunkt sedan dess till dags dato inte förändrats mycket. Den vita minoriteten har ersatts av en likaledes numerärt överskådlig elit bland de svarta, som i detta fall utgör en partipolitisk elit”. (Intervju i tidskriften Weltweit – das Magazin der Jesuitenmissionen hösten 2012).

Följaktligen betraktar han Mugabe som en före detta rebell som fastnat i rebellrollen och aldrig blivit revolutionär, eftersom han inte skapat något nytt system, ingen ny social struktur och inga nya värden.

Innan Scholz blev vigd till biskop var han ledare för en institution, som spelar en viktig roll för relationen mellan kyrka och samhälle i Zimbabwe, det av jesuiterna grundade Silveira House i Chishawasha. Här genomförs sedan nästan 50 år seminarier och utbildningsprogram som syftar till fred och försoning, hållbart jordbruk och fackföreningsarbete. Här började utbildningen av de första svarta fackföreningsledarna. Robert Mugabe var en av deltagarna i dessa seminarier, liksom Morgan Tsvangirai ett decennium senare. Ett stort antal av de senare partifunktionärerna i ZANU har fått sin utbildning vid Silveira House, eller har lärt sig att inom den katolska kyrkans ram analysera situationen socialt innan de inspirerades att bli kämpar mot Ian Smiths regim.

Fallet biskop Nolbert Kunonga

Den katolska kyrkans roll i politiken och samhället kan knappast överskattas. Men även andra kyrkor är å ena sidan en del av systemet, men strör å den andra sidan grus i maskineriet. Det mest prominenta fallet i detta avseende är den tidigare (från 2005) anglikanske biskopens av Harare och Mashonaland, Nolbert Kunonga, uppgång och fall. Som oförtruten partigängare och beundrare av presidenten blev han systematiskt utnyttjad som motspelare till den katolske ärkebiskopen av Bulawayo, Pius Ncube. Han underblåste vågen av storgodsockupationer med veritabla hatpredikningar mot de vita och deras understödjare i utlandet.

2008 blev han officiellt av sin kyrka avsatt från sitt ämbete, varpå han och cirka 50 anhängare grundade en egen anglikansk utbrytargrupp. På detta följde dels exkommunikation ur den anglikanska gemenskapen, dels otaliga rättsprocesser och våldspräglade motsättningar rörande byggnader och inrättningar som han och hans utbrytargrupp gjorde anspråk på. I samband med dessa processer hade han polisskydd och han fick ett ockuperat storgods till skänks av presidenten.

I augusti 2011 bestämde den högste domaren i landet att alla anglikanska fastigheter i stiftet Harare skulle ställas under Kunongas jurisdiktion, vilket fick till följd att sjukvårdsinrättningar och skolor förföll. Otaliga rättsliga motsättningar följde, tills Zimbabwes högsta domstol i november 2012 överraskande beslöt att Kunonga måste återlämna alla fastigheter och inrättningar och inte längre inneha några som helst ledningsuppgifter. Det var helt uppenbart att regimen insett att de pinsamma konsekvenserna och de obarmhärtiga åtgärderna var mer till skada än till fördel för Kunongas popularitet.

Enligt de senaste rapporterna ville Mugabe i den annalkande valrörelsen ännu en gång pröva en ny linje beträffande kyrkorna: sedan de katolska och anglikanska kyrkorna avfallit som partners till ZANU, skall nu i större utsträckning pingstförsamlingar och så kallade apostoliska kyrkor understödjas. I politiskt osäkra tider har de fått mycket stor tillströmning och varje veckoslut samlas man till väldiga gudstjänster i tält och på idrottsarenor.

Som ”apostoliska kyrkor” betecknar man i Zimbabwe såväl den av den välsituerade befolkningen omhuldade Apostolic Faith Mission (som räknas till nypingströrelsen) som de många grupper som kallas Vapostori. Dessa senare träffas ute i det fria, iklädda vita kläder och de präglar det religiösa landskapet med sin allestädes närvarande synlighet. Den största av dessa grupper, John Marange Apostolic Church, besöktes nyligen av Mugabe själv och undfägnades med rika gåvor.

I sin bok Ending Violence in Zimbabwe försöker moralfilosofen David Kaulemu att åter rekapitulera utvecklingen i det kyrkliga arbetet från tidigare år och belysa såväl rötterna till Zimbabwes misär som ansatserna till lösningar, lösningar som kunde bli möjliga genom deltagande i politiken och en andlig-moralisk förnyelse (Harare, 2011). Som ledare för organisationen African Forum for Catholic Social Teachings (AFCAST) sekretariat har han i elva års tid på ett relevant sätt avgjort präglat ”scenariot”. I stället för försoning och kamratskap har Kaulemu i sin analys beskrivit Zimbabwes historia som en historia präglad av excesser i våld. Han hyser även förhoppningen att människorna i Zimbabwe skall tröttna på våldet och längta efter ett samhälle där deras barn och barnbarn kan föra ett normalt, ostört liv. Han hänvisar till de traditionella afrikanska värdena gästvänskap och ubuntu, förbundenheten människor emellan.

Politiska analytiker är eniga om att verkliga förändringsprocesser kommer att bli möjliga i Zimbabwe först då Robert Mugabe inte längre är med i bilden. Först då kan de interna stridigheterna i hans parti få fram nya konstellationer. Men vem vet vilka de faktiska resultaten kan bli av de konflikter som då uppstår, vilka allianser som kan få till stånd nya uppbrott?

Såväl bidragen till en författningsreform som mångfalden av publikationer och aktioner har visat att det inte går att bortse från de kyrkliga aktörerna. Deras röster blir ofrånkomliga i en andlig-moralisk förnyelseprocess. Huruvida den kommer att bli marginell eller signifikant återstår att se.

Översättning: Sven Heilo

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 3/2013.
Marko Kuhn är chefsreferent för Afrika för Katholischer Akademischen Ausländer Dienst (KAAD) i Bonn. Doktor i religionsvetenskap med en avhandling om African Independent Churches.