Den katolska kyrkan i Kina efter maktskiftet

Under förberedelserna för den 18:e partikongressen spekulerades det kring vilken riktning en eventuell reform av den kinesiska staten och samhället skulle kunna ta. Utländska kommentatorer menade sig kunna utläsa ett kommande avståndstagande från Mao Zedong och marxism-leninismen i de dokument som det kommunistiska partiet lät publicera före kongressen. I två centrala dokument saknades nämligen en standardformulering, enligt vilken det kinesiska kommunistpartiet ”högaktar Mao Zedongs och marxism-leninismens tankegods”. De två dokumenten handlade bara om att partiet skulle följa ”Deng Xiaopings teorier”, ”de tre ställföreträdarskapen”, en idé Jiang Zemin är upphovsman till, och ”det vetenskapliga framstegets koncept”, ett bidrag från den nuvarande presidenten och generalsekreteraren Hu Jintao. Men det fanns tecken som tydde på att läget bakom kulisserna måste ha varit spänt.

De 2 270 delegater som sedan flera månader tillbaka utnämnts att delta i den nationella partikongressen – ett evenemang som äger rum vart femte år – hade fått vänta länge på ett datum för detta möte. Vid ett extra sammanträde för det kommunistiska partiets centralkommitté bestämdes det slutligen att den 18:e partikongressen skulle hållas den 8 november 2012, det vill säga två dagar efter det amerikanska presidentvalet. Vid kongressen byttes hela ledarskiktet ut, med partiets generalsekreterare och president Hu Jintau och ministerpresidenten Wen Jiabao i spetsen, i syfte att göra plats för den ”femte ledargenerationen”. Vid kongressens slut utsåg delegaterna centralkommitténs nya medlemmar och därefter politbyråns 20 medlemmar, vilka i sin tur tillsätter medlemmarna i politbyråns ständiga utskott.

Vid varje kongress måste sju av de nio medlemmarna lämna sina poster. Xi Jinping och Li Keqiang var de enda som fick sitta kvar i detta mäktiga organ, vilket har sin förklaring i de nya, viktiga roller som tilldelats dem.

Politbyråns nya ständiga utskott utsåg sedan Xi Jinping till partiets nya generalsekreterare och Li Keqiang till blivande premiärminister. Även andra viktiga poster fick nya ledare, bland annat byttes folkkongressens och disciplinkommitténs talmän ut.

Det gamla gardets inflytande

Det var väntat att den 59-årige Xi Jinping skulle utses till generalsekreterare för Kinas kommunistiska parti och till militärkommissionens ordförande. Han kommer dessutom i mars 2013 att överta presidentskapet efter Hu Jintau. Att han utnämndes till militärkommissionens ordförande, ett organ som är av stor betydelse för maktutövningen i landet, tolkades som ett tecken på att Xi Jinping redan från första början är tänkt att samla all makt i sin hand. Hans företrädare tvingades vänta i två år på sin utnämning.

Xi Jinpings är son till Xi Zhongxun som var en av Maos följeslagare under den legendariska ”långa marschen”. Under kulturrevolutionen (1966–1976) föll han emellertid i onåd och förlorade sina politiska uppdrag. Hans son förvisades till landsbygden. Trots alla dessa hinder har Xi Jingping gjort karriär inom partiet. Han har innehaft flera betydelsefulla uppdrag i provinserna Fujian och Zhejiang och var senast partichef i Shanghai. Han har rykte om sig att ha varit en omutlig hedersman under sina skilda befattningar. Till skillnad från sin stelbenta och tillknäppta företrädare sägs han vara lättsam och otvunget vänlig. I vilken utsträckning han kommer att kunna uppfylla förväntningarna på politiska och sociala reformer återstår att se.

I sitt inträdestal betonade Xi Jinping kommunistpartiets tidigare framsteg, vilka gett Kina stort anseende i världen och som det nu gällde att förvalta och bygga vidare på. Han underströk också att kampen mot korruption utgjorde den största utmaningen under den kommande tiden.

Flankerad av sex andra medlemmar i politbyråns ständiga utskott höll Xi Jinping i början av december ytterligare ett tal, som sändes ut över hela landet. Där fördömde han partiets interna stridigheter och med blicken riktad mot framtiden tecknade han bilden av ett ”återfött Kina”, vars förverkligande aldrig varit så nära förestående. Det orsakade även en viss uppmärksamhet att Xi Jinping i sitt tal lovade att reformera politbyråns arbete. Han förklarade att man i de officiella kungörelserna kommer att fästa större vikt vid innehållet och undvika onödigt ordsvall.

Även Li Keqiangs utnämnande till ny premiärminister var väntat. Hans karriär inom partiet började inom den kommunistiska ungdomsorganisationen. Därefter blev han partisekreterare först i provinsen Liaoning och sedan i Henan-provinsen.

Bland de sju medlemmarna i politbyråns ständiga utskott anses Wang Qishan, som utnämndes till ledare för disciplinkommittén, vara en av de viktigaste figurerna, trots att han bara befinner sig på sjätte plats i partihierarkin. Men eftersom kampen mot korruptionen utgör det nya ledarskiktets främsta uppgift har disciplinkommittén en mycket viktig roll att spela och den är dessutom fruktad på grund av sina omfattande maktbefogenheter. Wang Qishan har stor administrativ erfarenhet och goda kunskaper inom ekonomins område. Under sin tid som borgmästare i Peking var han även ansvarig för de välorganiserade olympiska spelen.

Det var Shanghai-klicken, där den före detta presidenten Jiang Zemin fortfarande håller i rodret, som helt och hållet fick sin vilja igenom när platserna i politbyråns ständiga utskott tillsattes. Det inflytande som det ”gamla gardet”, bestående av avtackade politiker, har på partikongresser och framför allt på utnämningarna till utskotten, visar tydligt att Kina är en form av gerontokrati där man noga vakar över partiortodoxins bevarande.

Reaktionerna från landets kristna på de nya politiska utnämningarna har än så länge varit mycket reserverade – det finns inga förhoppningar om positiva förändringar av religionspolitiken. Emellertid har man uppfattat det som ett gott tecken att Xi Jinping varit politiskt verksam i Hebei, Fujian och Shanghai. Där lever nämligen merparten av landets katoliker och han borde därför vara förtrogen med den problematik som omger den katolska kyrkan.

Partiet har förlorat sitt idémonopol

Hu Jintao och Wen Jiabao lämnar efter tio år vid makten ett blygsamt arv efter sig. Kina har vunnit internationell prestige till följd av sina organisatoriska framgångar vid de olympiska spelen (2008). Dessutom arrangerade man världsutställningen i Shanghai (2010) och gjorde stora framsteg inom rymdfärdernas område när kinesiska astronauter – så kallade taikonauter – i juni 2012 genomförde landets första bemannade rymdfärd. Men det är den ständiga ekonomiska tillväxten som utgör den största bedriften och som lett till att bruttonationalprodukten under Hu Jintao och Wen Jiabao ämbetstid har fyrdubblats. Det har gjort Kina till världens näst största ekonomi och stärkt dess ställning i världen.

Men det är inte i första hand den politiska ledningen som ligger bakom denna positiva utveckling. Kinas ekonomiska framsteg kommer sig nämligen inte främst av regeringens ledarskap, utan är framför allt ett resultat av den inneboende dynamiken i industrins, näringslivets och handelns tillväxt.

Hoppet om politiska och sociala reformer som tändes i början av Hu Jintaos ämbetestid kom emellertid snabbt på skam. Presidenten, som alltid har gett ett stelt och osmidigt intryck, har ihärdigt och pålitligt uppfyllt sina plikter som politiker och del av partikadern, men utan att själv sätta sin prägel på någonting.

Däremot har premiärminister Wen Jiabao lyckats vinna vissa sympatier bland befolkningen. Hans uppträdande vid jordbävningskatastrofen i Sichuan år 2008 och vid andra tillfällen har fått honom att framstå som en politiker med medlidande för olycksdrabbade människor. De båda politikerna har emellertid helt misslyckats i kampen mot den korruption som är utbredd inte bara i regeringskretsar och utan än mer inom partiet i stort. Påståendet att man har tagit itu med problemet har enbart varit en läpparnas bekännelse och de ständigt återkommande, iscensatta processerna mot enskilda politiker och delar av partikadern har inte på något sätt kommit åt problemets kärna. De korruptionsskandaler som på sistone dragits fram i ljuset har snarare förstärkt intrycket av den hjälplöshet som man har uppvisat i kampen mot denna cancersvulst.

Men det största problemet som det kommunistiska partiet står inför är att man har förlorat sin ideologiska dominans i landet. Under lång tid har partiets politiska makt varit oinskränkt och konkurrensen obefintlig sedan alla potentiella alternativ eliminerats. Men under denna tid har partiet förfallit till att bli ett parti för karriärister. Det kan förvisso erbjuda poster och ämbeten, men partiet härskar inte längre på ideologins område. Den korruption som finns överallt inom partiet är ett tydligt tecken på att det inte ens i de egna leden längre finns någon tro på de tidigare idealen: att ”tjäna folket” eller att ”bygga ett harmoniskt samhälle” verkar även för partiet självt numera framstå som tomma propagandafraser. Att det kommunistiska partiet fortfarande förmår locka nya medlemmar beror inte minst dels på att partiets maktställning är ohotad, dels på att man förmår ge sina medlemmar materiella fördelar och trygghet. De viktigaste och mest inflytelserika positionerna i det kinesiska samhället och näringslivet är fortfarande reserverade för partimedlemmar.

Omvälvande förändringar i Kinas ekonomi

I många år har Kinas ekonomi uppvisat en tillväxttakt på 10 procent eller mer årligen och den nuvarande globala finanskrisen har fått många hårt drabbade länder att se Kinas ofantliga valutareserver som en möjlig räddningsplanka. Landets valutareserver är de största i världen och yuanen, Kinas valuta, har fått ett gott anseende. Men de omfattande ekonomiska framgångarna förmår inte dölja Kinas interna problem som alltmer hotar freden i landet. Levnadsförhållandena och de sociala rättigheterna är fortfarande under all kritik för de 230 miljoner säsongsarbetare, vilka genom sitt arbete gjort den ekonomiska uppgången möjlig. Spontana strejker förekommer ständigt och det årliga antalet uppskattas till omkring 30 000. De senaste månaderna har det dessutom kommit ett stort antal rapporter som alla visar på att den ekonomiska tillväxten i Kina minskat kraftigt. I jämförelse med året innan förväntades tillväxten för 2012 uppgå till 7,5 procent. Strax före partikongressen i november 2012 korrigerades denna negativa siffra något och det ekonomiska lokomotivet Kina sades ha en förväntad tillväxttakt på 7,7 procent. Men efter att ha genomfört en analys av cementproduktionen, el- och oljekonsumtionen och siffrorna för bankväsendet och privatkonsumtionen ställde sig dock utländska bedömare inom näringslivs- och finanssektorn tveksamma till de nya siffrorna som framstod som tillrättalagda och orealistiska.

Med allt större aggressivitet hävdar Kina sina intressen och politiska övertygelser, framför allt ifråga om pressfriheten. Detta visade sig tydligt vid den avgående premiärminister Wen Jiabaus besök i Bryssel i slutet av september 2012. Där lovade han att hjälpa de europeiska länderna att övervinna den nuvarande ekonomiska krisen. Detta löfte var säkerligen inte i första hand sprunget ur en osjälvisk strävan att stödja sina handelspartners i svåra tider utan baserade sig på en nykter beräkning: ett eurosammanbrott skulle få svåra ekonomiska följder även för Kina. Dessutom är EU en av Kinas viktigaste handelspartner.

Men detta hindrar inte Kina från att envist och hårdnackat genomdriva sina föreställningar om pressfrihet och kontroll av medierna. Den kinesiska delegationen i Bryssel insisterade på att själv få bestämma vilka journalister som skulle få delta i en planerad presskonferens och misshagliga reportrar uteslöts helt och hållet.

Den kinesiska ledningens vilja att styra språket begränsar sig emellertid inte bara till journalistikens område utan omfattar även det vetenskapliga studiet av Kinas kultur. I Peking hölls nyligen en världssinologkonferens som anordnades av det centrala Konfucius-institutet som numera finns på 398 platser i 108 länder. Där presenterades en ”ny strategi” för institutets arbete, som syftar till att utbilda ”en ny generation av sinologer och Kinaforskare”. Denna ”nya strategi” har västerländska kommentatorer tolkat som ett försök av den kommunistiska ledningen att tillskansa sig rätten att avgöra vad som skall räknas som ”kinesisk kultur” i resten av världen.

Rapporter om brott mot de mänskliga rättigheterna och förföljelser av dissidenter i Kina är sedan flera år tillbaka journalistisk vardagsmat. Månaderna före den 18:e partikongressen rapporterades det ofta om dissidenter som förvisats till arbetsläger eller hotats med husarrest. Exempelvis avhystes den välkände människorättsaktivisten Hu Jia, som år 2008 mottog Sacharov-priset, från sin lägenhet i Peking och tvingades uppehålla sig i sin hemstad i provinsen Anhui så länge partikongressen pågick. Han har suttit i husarrest sedan han släpptes ut ur fängelset i juni 2011 och tillåts nu bara lämna sin lägenhet vid läkarbesök. Fängelsestraffet fick han som en följd av att han tagit fredspristagaren Liu Xiabo i försvar. Även dennes fru Liu Xia befinner sig sedan oktober 2010 i husarrest. I hennes lägenhet har kvinnliga poliser inkvarterats som ska se till att hon bara har kontakt med sin mor och andra nära anhöriga. Med jämna mellanrum tillåts hon besöka sin fängslade man som avtjänar ett elvaårigt fängelsestraff. Ingen av dessa åtgärder har rättslig grund utan har utdömts godtyckligt av polismyndigheterna.

Religionerna skall vara socialt aktiva

Mellan den 17 och den 23 september år 2012 genomförde den statliga religionsmyndigheten (SARA) för första gången en ”Riksomfattande vecka för religionernas aktiviteter på det sociala området” (Nationwide Week of Religious Charity). Den hade föregåtts av ett dokument i februari samma år där trossamfunden uppmanades att engagera sig på det offentliga, sociala området. Man utlovade att de skulle få samma status som de andra organisationerna inom detta område. Samtidigt publicerades även riktlinjer för religionernas insatser.

”Den sociala aktivitetsveckan” invigdes med en konferens i Wuhan den 18 september där över 200 representanter från buddistiska, katolska, protestantiska, muslimska och daoistiska organisationer deltog. I sitt välkomsttal uppmanade den ställföreträdande premiärministern Hiu Liangyu religionsföreträdarna att i enlighet med regeringens riktlinjer vidta åtgärder för att på ett långsiktigt och varaktigt sätt kunna genomföra sociala insatser. Vid ett viktigt möte i Peking var den katolske biskopen Ma Yinglin ordförande för de närvarande trossamfunden. Han är ordförande i den kinesiska biskopskonferensen och i likhet med denna erkänns han inte av Vatikanen. Biskop Ma underströk att de religiösa samfunden hade för avsikt att utan baktankar och på ett öppet och transparent vis engagera sig socialt för att främja en sund och långsiktig utveckling av det kinesiska samhället.

Han lovade vidare att trossamfunden inte på någon punkt skulle avvika från de statliga principerna och föreskrifterna. I samband med dessa möten publicerade religionsmyndigheterna för första gången statistiska uppgifter om landets religioner. Enligt dessa siffror finns det i Folkrepubliken Kina för närvarande 5 500 religiösa samfund och 130 000 grupper som ägnar sig åt olika religiösa aktiviteter. Antalet religionsföreträdare uppgår till 360 000 och antalet troende beräknas schablonmässigt uppgå till 100 miljoner. Enligt officiella siffror har trossamfunden under de senaste fem åren gett 3 miljarder yuan (475 miljoner amerikanska dollar) till sociala ändamål, varav den katolska kyrkan har stått för 250 miljoner. I dokumentet hävdas även att de olika religionernas hjälpinsatser, som tidigare främst bestod av direktinsatser vid uppkomna nödsituationer, har blivit mer strukturerade, eftersom man numera sägs ta större hänsyn till människornas andliga och psykologiska behov.

Fallet med Shanghais biträdande biskop Ma Daqin

Innan Shanghais biträdande biskop Ma Daqin vigdes den 7 juli 2012 i Shanghais katedral verkade det som om man funnit en tillfredsställande lösning på frågan om vem som skulle efterträda den 96-årige biskop Aloysius Jin Luxian. Ma Daqin har under lång tid varit rektor för Shanghais prästseminarium, beläget i närheten av den nationella Mariavallfartsorten Sheshan, och såväl de religiösa myndigheterna som den kinesiska katolska patriotiska föreningen och de romerska instanserna var överens om att utnämna den före detta rektorn till biskop. Ma Daqin utnämndes förvisso bara till hjälpbiskop men såsom de facto koadjutor antas han komma att efterträda biskop Jin.

Men Biskop Jin å sin sida erkänns av Vatikanen bara som ställföreträdare. Detta kommer sig av att det utöver den biträdande biskopen Joseph Xing Wenzhi, som har lämnat sitt ämbete, även finns en underjordisk biskop i Shanghais stift, Joseph Fan Zhongliang, som Vatikanen anser vara Shanghais officiella biskop. Men biskop Fan är 94 år gammal och alltför sjuk för att utöva sitt ämbete.

Biskop Jin utförde ensam handpåläggningen vid vigningen av Ma Daqin trots att tre andra biskopar deltog: Joseph Cai Bingrui från Xiamen, Johannes Baptist Li Suguang från Nanchang och Vincenz Zhan Zilu från Mindong. Men den senare av de tre erkänns inte av Vatikanen och har blivit exkommunicerad. Biskopsvigningen föregicks dessutom av häftiga diskussioner som en följd av Zhans deltagande och i protest vägrade många av stiftet Shanghais präster att närvara vid ceremonin. Under själva mässan som firades i anslutning till biskopsvigningen skärmade några nunnor fullständigt av den nyvigde biskop Ma så att det blev omöjligt för honom att utbyta fridshälsning med biskop Zhan.

Avslutningsvis höll Ma Daqin ett tacktal som tog samtliga församlade gäster på sängen. Han avslutade sitt tal med att förklara att han nu på grund av sina omfattande pastorala plikter inte såg någon möjlighet att åta sig uppgifter inom den patriotiska föreningen och därför valde att lämna organisationen. Kungörelsen chockade religionsmyndighetens närvarande företrädare och i synnerhet företrädarna för den patriotiska föreningen, men från de närvarande prästernas, ordensfolkets och lekmännens håll mottogs Mas tillkännagivande med högljutt bifall. Religionsmyndigheterna överraskades förvisso av kungörelsen, men det hindrade dem inte från att snabbt vidta åtgärder.

Redan samma dag fördes den nyvigde biskopen till prästseminariet i Sheshan för att där, som det officiellt hette, ”genomföra en reträtt”. Där sattes han i själva verket i husarrest. Han förbjöds dessutom att bära vare sig biskopsdräkt eller insignier. Från religionsmyndigheternas håll anklagas han för att inte ha hållit sig till biskopsvigningens bestämmelser. Men det är uppenbart att både religionsmyndighetens ämbetsmän och patriotiska föreningens företrädare varit villrådiga om hur man bäst borde hantera ett sådant fall som helt saknar motsvarighet. De fruktar med rätta att Ma Daqins handlande skall bilda skola och då skulle patriotiska föreningens inflytande snabbt minska. Men även om biskop Ma är isolerad och bara får ta emot enstaka besökare så kan han ändå hålla kontakten med omvärlden med hjälp av sin internetblogg, som märkligt nog inte har stängts ned av myndigheterna. I mitten av december förklarade den kinesiska biskopskonferensen, som inte erkänns av Vatikanen, Ma Daqins vigning vara ogiltig och man förbjöd honom att utöva sitt prästämbete under två års tid.

I en ytterligare reaktion på biskop Mas besked drabbades prästseminariet i Sheshan. Terminsstarten, som vanligtvis infaller i augusti, uppsköts på obestämd tid. Dessutom tvingades 80 präster och lika många nunnor i Shanghais stift att genomgå en veckolång utbildning. Varje dag under tre dagars tid tvingades de lyssna till tolv timmar långa föreläsningar om relationen mellan stat och kyrka, det kommunistiska partiets religionspolitik och socialistiska värderingar. Utbildningen avslutades sedan med ett skriftligt slutförhör, vars resultat skall ligga till grund för framtida utnämningar.

En bilateral kommission med Vatikanen?

Vid biskopssynoden för nyevangelisering i Vatikanen i oktober 2012 deltog inga kinesiska biskopar. Däremot representerades Macao och Taiwan av vardera en biskop och Hongkong i sin tur av kardinal John Tong Hon. Den sistnämnde utsågs dessutom till en av synodens tre ordförande. Men även om ingen biskop från fastlandet kunde närvara så lämnade Kina ändå ett bidrag. Detta gjorde man i form av ett brev som den nittioårige biskop Lucas Li Jingfeng från stiftet Fengxiang i provinsen Shaanxi författat på latin och skickat till synoden. I brevet, som lästes upp av biskopssynodens sekreterare Nikola Eterovic, beklagade biskop Li först att landets myndigheter har gjort det omöjligt för de kinesiska biskoparna att delta. Han underströk sedan att Kinas katoliker trots stora svårigheter har hållit fast vid sin tro och han framhöll särskilt lekfolkets ståndaktighet. Biskop Li hoppades även att de kinesiska katolikernas tro skulle kunna vara Benedictus XVI till tröst med tanke på den troskris som påven beklagat i sitt öppningstal. Brevet från den åldrige biskopen, som fram till sin frigivning år 1979 tillbringat många år i fängelser och arbetsläger, togs emot med bifall och gillande. Synoddeltagarna skickade även ett svarsbrev där de lovordade de kinesiska katolikernas vittnesbörd och uttryckte sin medkänsla med dem.

Men denna känsla av samhörighet med den världsvida kyrkan återfinns också i de många herdabrev som fastlandets biskopar författat med anledning av trons år, vilket påven utropade i början av biskopssynoden för nyevangelisering. I stiften Xinxiang, Baoding, Xian Xian, Nanning, Taiyuan, Fuzhou och Xiamen har biskoparna författat herdabrev med detta tema. Biskopen i Guangzhou (tidigare Kanton), Gan Junqiu, framställer exempelvis Jesus som en förebild för spridandet av det glada budskapet. Till hjälp för kyrkan i Kina hänvisar han till Matteo Riccis exempel. Han var en utlänning, men han bemödade sig om att förstå livet i Kina, dess kultur och religion och använde sedan sina kunskaper för att framgångsrikt förkunna det kristna budskapet.

Strax före partikongressen publicerade kardinal Fernando Filoni, som är prefekt för Vatikanens missionskongregation, en artikel i tidskriften Tripod som utges i Hongkong. Han började med att blicka tillbaka på de fem år som gått sedan Benedictus XVI publicerade sitt öppna brev till katolikerna i Kina. Brevet har enligt honom gett gott resultat och kan tjäna som rättesnöre även för framtiden. Filoni medgav förvisso att förhållandet mellan Rom och Peking har kantats av svårigheter de senaste fem åren, men att det ändå går att skönja flera positiva förändringar.

Vad framtiden beträffar föreslog kardinal Filoni att man bör upprätta en bilateral kommission, på vars grund Heliga stolen och Peking skulle kunna bygga upp direkta och stabila relationer. Här skulle exempelvis det mångåriga och fruktbara samarbetet mellan Vietnam och Heliga stolen kunna tjäna som förebild. Kardinal Filoni är sedan många år väl insatt i den katolska kyrkans situation på fastlandet. Mellan åren 1992 och 2001 var han ledare för den så kallade Heliga stolens studiemission, vilket var den officiella benämningen på hans egentliga uppdrag som apostolisk delegat.

Biskop Dings bortgång

Filonis förslag mottogs med glädje av kardinal John Tong. Han uttryckte en förhoppning om att de kinesiska myndigheterna skulle se initiativet som en ”vänlig gest” från Vatikanens sida och omsätta dess tankar i praktiken. Även inom delar av den underjordiska kyrkan mottogs förslaget med uppskattning, men man hyser samtidigt mycket lite hopp om att relationen mellan Kina och Vatikanen skulle kunna förbättras. Man påpekar att det efter de politiska oroligheterna i samband med partikongressen kommer att dröja länge innan den nya ledningen befattar sig med den för regeringen underordnade frågan om eventuella diplomatiska förbindelser med Heliga stolen. Dessutom ser man negativt på den katolska kyrkans generella utveckling i Kina och på de regimtrogna biskopar som trots att de är erkända av Vatikanen har så lätt att hitta ursäkter för att delta i biskopsvigningar där även exkommunicerade biskopar närvarar. Den underjordiska kyrkan frågar sig om det inte finns någon annan bland biskoparna än biskop Ma från Shanghai som vågar ta tydligt avstånd från Patriotiska föreningen.

Ett tydligt exempel på den motsägelsefullhet som präglar trosamfundens och kristendomens situation i Kina kom i samband med den 18:e partikongressen. Amity-tryckeriet i Nanjing, som stolt kallar sig ”världens största bibeltryckeri”, tillkännagav då att man sedan starten år 1987 tryckt 100 miljoner biblar.

Av dessa har 60 procent publicerats på kinesiska och 40 procent på över 70 andra språk. Vid firandet deltog företrädare från De förenade bibelsällskapen, andra kyrkor och de statliga religionsmyndigheterna.

Endast några veckor senare, den 22 november 2012, avled den 97-årige biskop Ding Guangxun i Nanjing. Han hade under lång tid verkat som ordförande för det kinesiska kristna rådet och grundade dessutom själv Amity-sällskapet. Han var biskop i den anglikanska traditionen och har kraftigt bidragit till återuppbyggnaden av de kyrkliga institutionerna efter kulturrevolutionen. Bland annat var han ordförande i Kinas kristna råd och i tresjälvrörelsen, han grundade Amity-rörelsen och ledde den teologiska fakulteten i Nanjing. Men han har ställt sig bakom skapandet av ett socialistiskt samhälle och hans politiska uppdrag i kinesiska folkets politiskt rådgivande konferens och hans medlemskap i den nationella folkkongressen har gjort att han av den underjordiska kyrkan (de så kallade huskyrkorna) har beskyllts för att stå det kommunistiska partiet alltför nära.

Biskop Ding har även fått ta emot kritik för sin strävan efter teologisk förnyelse. Han ville med hjälp av denna säkerställa att den uppnådda stabiliteten inom kyrkolivet och institutionerna inte hotades av profetiska eller svärmiska tendenser. Dings arv är trots alla förtjänster inte en oblandad välsignelse utan präglas av en ambivalens, som tydligt framträdde vid biskopens begravning. Först genomfördes en borgerlig ceremoni där höga statstjänstemän och företrädare för det kommunistiska partiet var närvarande – därefter gavs biskop Ding en kyrklig begravning.

Översättning: Stefan Jarl

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 1/2013.

Georg Evers är dr i religionsteologi. Asienkorrespondent för det missionsvetenskapliga institutet Missio i Aachen 1979–2001.