Katolska skäl för kyrkosynen

I januari i år var det exakt tio år sedan Pingströrelsens dåvarande ledare Sten-Gunnar Hedin och biskop Anders Arborelius publicerade sitt ”Jesusmanifest” på Svenska Dagladets debattsida. Då inleddes en dialog mellan den katolska kyrkan och Pingströrelsen i Sverige – en ekumenisk dialog unik i sitt slag – och under de tio år som gått har samtalet både fördjupats och breddats. Det som förenar katolsk och pentekostal teologi har fördjupats och fler personer har anslutit sig till samtalet.

Författaren Erik Kennet Pålsson är en av dessa personer och hans bok, Enhetens synliga kyrka – en katolik bemöter frikyrkofolket, är ett välkommet bidrag till den fortsatta dialogen. Pålsson själv har som ständig diakon i den katolska kyrkan lång erfarenhet av ekumeniska samtal, och boken har vuxit fram som ett resultat av författarens nära samarbete med den lokala Pingstförsamlingen i Tyresö. Detta märks, för till skillnad från dialogböcker som lite distanserat utgår från teologiska meningsskiljaktigheter har den här boken tydlig kontakt med de verkliga samtal utifrån vilka den är sprungen. Författarrösten är tydligt närvarande i texten och som läsare är det som om man själv vore en del av samtalet. I den meningen är texten inbjudande och i sig själv dialogisk till sin karaktär.

Syftet med boken är ”att få vanliga ”protestantiska” kristna, främst frikyrkliga, i vårt land intresserade av att föra en dialog utifrån framför allt den heliga Skrift så som den tolkats i en apostolisk tradition” (s. 12). Att sätta bibeltolkningen i centrum av framställningen är generöst – här har vi de frikyrkligas ”hemmaplan” och de brukar kunna sin Bibel – men en kritisk invändning är att det i praktiken gör att texten blir mer polemisk och argumentativ än dialogisk. Den katolska bibelsynen går segrande ur varje duell och det faktum att det var just bibeltolkningsfrågor som förenade Hedin och Arborelius när det begav sig för tio år sedan känns avlägset. För Pålsson tycks bibelsynen vara mer av en åtskiljande faktor än en förenande.

En av de viktigaste poängerna med boken, som jag ser det, är hänvisningarna till Luther och protestantismen. Pålsson menar att frikyrkligheten bygger på en negation och att den övertagit denna negation från Luther själv. Tyvärr har han nog helt rätt – frikyrkligheten har länge byggt sin identitet mer på att vara en motkultur än en medkultur – och tyvärr grundar den än i dag mer av sin identitet i vad den inte är än vad den faktiskt förvaltar. Pålsson går så långt som att tala om ett ”armod” inom frikyrkligheten och även om nog också detta är en korrekt analys så är det inte desto mindre smärtsamt, i alla fall för oss som ser kyrkofamiljens helhet och enhet som en hjärtefråga.

Om man får tala om ”frikyrkans kris” i Sverige i dag så tror jag personligen att denna kris bottnar i avsaknaden av ecklesiologi. Här har den katolska kyrkan en ocean att ösa ur, och om det är något kapitel som jag särskilt tycker skulle utvecklats i Pålssons bok så är det detta. Likaså kapitlet om Maria, här tas de ”vanliga” invändningarna mot Maria som jungfru och hennes roll i katolskt trosliv upp, men det som skulle behöva lyftas fram, något som hör intimt samman med ecklesiologin, är den teologiska förståelsen av kyrkan som mariansk. Denna förståelse, vill jag påstå, skulle även kunna lyftas fram tydligare inom den katolska kyrkan själv. Skulle detta möjligtvis kunna bli ett ämne för en ny dialog? En dialog om kyrkans liv och fruktbarhet, det vill säga om inre och yttre evangelisation och mission?

Kapitelet om bibelsynen är ett givande kapitel. Här fördjupas bilden. Troligtvis är dock kapitlet en ganska provocerande läsning för en frikyrklig. Att höra att ”’Skriften allena’ nog är det främsta bidraget till sekulariseringen” (s. 61) eller att Guds främsta gåva till en efter frälsning hungrande och törstande mänsklighet inte är en bok utan den helige Ande (s. 63), kan nog väcka både anstöt och leda till eftertanke.

Precis som det goda samtalet både bekräftar och stör så skapar Pålssons initierade och samtidigt enkelt formulerade resonemang både identifikation och korrektiv. Han upplyser, förankrar och avslöjar och för alla som är intresserade av ekumeniska samtal och kyrkans synliga enhet är boken en uppfriskande läsning. Stilistiskt sett kunde dock boken ha fått en mer grundlig genomarbetning. Alltför många intressanta tankegångar avlutas med ett okommenterat citat eller avbryts av en ny rubrik. Dessutom är kapitlen alltför korta. Men med detta sista vill jag egentligen bara säga att boken ger mersmak och uttrycka en förhoppning: min förhoppning är att Pålsson fortsätter sin dialog med frikyrkan och låter oss få fortsätta att ta del av den!

Lovisa Bergdahl är fil.dr i pedagogik vid Mälardalens högskola.