Älskad psalm genom seklerna

I denna lilla skrift om 96 sidor utlägger Anders Piltz sina hypoteser kring ett sannolikt ursprung till den fornsvenska texten för psalmen Den signade dag och hur den ursprungligen kan ha brukats. Att det rör sig om en mycket omtyckt psalm råder det ingen tvekan om. Efter Thomissøns bearbetning enligt luthersk lära i det reformerta Danmark anno 1596 rönte psalmen ”en exempellös succé i de nordiska ländernas psalmböcker”, skriver Piltz (s. 96). Den signade dag, eller Den nordiska dagvisan, alternativt Den kristliga dagvisan, är ännu i dag vida spridd och räknas som ”en av de mest omtyckta kyrkovisorna i de nordiska psalmböckerna” (s. 5).

Den enda textversion av psalmen som föreligger i medeltida skick ryms i en pappershandskrift i Uppsala universitetsbibliotek. Det rör sig om en handskrift från 1400-talets förra hälft och den härstammar från klosterbiblioteket i Vadstena. Att söka en upphovsman till psalmtexten är, menar Piltz, fåfäng möda. Och liksom för många andra medeltida sångtexter är det också i detta fall svårt att textkritiskt fastställa en exakt ursprunglig och oförfalskad läsart som skulle återspegla författarintentionen. För tesen att Den signade dag har varit spridd och sannolikt brukad även utanför Vadstena redan i förreformatorisk tid vittnar emellertid handskrifter i såväl Reykjavik som Universitetsbiblioteket vid Lunds universitet, den senare på medeltidsdanska, den förra i en avskrift på fornisländska.

Med utgångspunkt i Allan Arvastsons antagande ”att dagvisan blivit spridd över Norden från Vadstena kloster” (s. 6) lägger Piltz fram ett antal hypoteser kring den fornsvenska texten och hur den ursprungligen kan ha brukats. I korthet menar han att texten har tillkommit i Vadstena, varför det i Uppsala bevarade textvittnet får antas stå närmast en ursprunglig läsart. Textens egen ordalydelse antas – bland annat genom referenser till den upplyfta hostian, Kristi sår, hopp om en kristelig död, helgonens förbön – peka på att psalmen under medeltiden reciterats gemensamt av mässdeltagarna vid elevationen. Tematiken i lovprisningarna, där naturen i en retorisk vändning tallöst hedrar sin Skapare genom Maria, anses även den finna stöd i medeltida Östersjöpraxis och birgittinsk Mariafromhet. Först i ett senare skede, menar Piltz, skall texten ha försetts med en melodi; inspirerad av alleluia-versen i tredje mässan på juldagen skall melodin slutligen ha format texten i strofform, anser han. Dagens stora antal melodier till texten – mellan femtio till hundra stycken – skulle på detta sätt förklaras som fria, mer eller mindre folkliga vidareutvecklingar. Piltz menar att texten använts flitigt, särskilt av pilgrimer som via sjövägen över Vättern anlänt till klostret, Nordens vid den tiden främsta vallfartsort. Det är just denna sjöled som han anser förklara varför man i texten särskilt apostroferar de resande apostlarna Petrus och Paulus.

Utöver teorierna kring Den nordiska dagvisan och dess ursprung innehåller skriften dels kortfattat de danska och de isländska texterna och senare musiknoter, dels editioner av omgivande texter i Uppsalamanuskriptet, nämligen Ad terrorem Omnium, Then førsta frigh, Mirum si leteris, Mars precurrit in planetis, Olim sustulerunt scholares, Insignis est figura och Mik møtte en gamul kerling. De senare förses med litteratur, kommenteras språkligt och innehållsligt samt diskuteras i ljuset av troliga influenser från ”den omgivande melodi- och textvärlden i senmedeltida kyrklig (skol)miljö under nordeuropeiskt 1300- och 1400-tal” (s. 10). Svårare ord i svenskan och danskan glosseras löpande medelst hakparenteser, isländskan och latinet översätts och glosseras. Undertecknad finner det plötsligt görligt att hänga med, trots blotta lekmannakunskaper i fornsvenska. De latinska texter som förekommer i kommentar och diskussion är för det mesta översatta, men viss latinkunskap stjälper ju sällan läsare av skrifter som berör kyrkohistorien före år 1800.

Piltz skrift skall enligt bruksanvisningen läsas tillsammans med Lars Eckerdals bok Den signade dag. En sång – tre studier (Artos, Skellefteå 2011). Författaren menar att hans egen skrift med fördel kan ”betraktas som ett heuristiskt komplement” till Eckerdals bok. Recensenten önskar endast, liksom författaren, att i vetenskaplig anda uppmana läsaren att bedöma hypotesernas rimlighet och eventuellt bemöta dessa ”i form av ännu rimligare lösningsförslag”. Huruvida några sådana står att finna får framtiden utvisa.

Emil Lundin är fil.stud., Uppsala.